Senaste kommentarerna i forumet

Företagshälsovården gick inte, så nu försöker jag med vårdcentralen. Fick en läkartid på onsdag och ska försöka bli remitterad till en terapeut som är knuten till dem. Vad ska jag säga till läkaren? Jag känner till läkaren litegrann och har lagom förtroende... Jag vet ju att jag bara vill ha remissen, men jag har hört att läkaren har i allmänhet en "pjosk!" attityd. Nåja, hoppas att han bara skriver ut remissen direkt! Kanske får jag inte börja där förrän efter sommaren, men då har jag det att hålla mig i under tiden...
Tish: du ger mig mycket inspiration.
Tack Lelas, för värmen i dina ord! Kramar!

Hej!
Så bra att du börjar ta reda på vilken hjälp du har rätt till och vilka vägar som finns!

Skriv gärna någon rad när du kommer åt, så att vi får livstecken från dig... ok? Vi är många som tänker på dig, vet du.... Kram!
/H.

..Vilka är det? ;) Jo, det finns väl några, men jag lever så väldigt isolerat. Jag flyttade ganska många mil för ca 4 år sedan och har inte byggt upp något nytt kontaktnät här. Min ursprungsfamilj har jag dålig kontakt med. Jag ska dock träffa en del gamla goda vänner ganska mycket i sommar hoppas jag. Sista veckan före 5 veckors semester nu, och det skrämmer mig. Jag kommer att vara så mycket med bara honom... och så barnen förstås! Känner mig annars som en ganska otillräcklig mamma just nu. Jag kommer inte heller att ha tillgång till detta forum så lätt.

Just nu läser och läser och läser och läser jag på "tuvaforum" och får den ena aha-upplevelsen efter den andra! Jag har gjort några bra saker till idag: försöker få en samtalsterapeut av något slag. Jag försöker flera vägar, någon stans ska jag väl få hjälp till slut. Jag börjar förstå att det kommer att vara alldeles nödvändigt för mig att få det, annars kommer jag inte att klara mig hel ur det här.

Tack Mie för dina ord! Kramar!

Jag tror att du kommer att trivas i din ensamhet, ge den en chans och lär känna dina egna behov, det kan bli spännande...

/Berra

jag vill ha en stoooor gilla knapp som jag kan trycka på !!!!!!!

Jag vet i alla fall en eller ett par saker som jag hoppas blir av på din semester.

Hej.
har åkt ut till havet idag, till kallbadhuset, en nätt cykeltur på en halvtimme...
legat på solvarma klippor, lyssnat till vågornas skvalp, segelbåtarnas
segel som slår i vinden, och kärringarnas skvaller...
och känt mig oändligt ensam.

tvivlen kommer över mig igen.
ska det vara så här?
är detta allt?
vad är det meningen att jag ska göra med mitt liv?
för inte kan det bara vara att gå till ett jobb som kräver mer än jag egentligen
orkar, där arbetsglädjen och kamratskapen försvunnit i omregleringar,
ombyggnader och omstruktureringar, för att sedan åka till en tom lägenhet,
utan lust eller energi att ta mig för nåt kul eller konstruktivt alls?

och jag fasar för min semester...
4 veckor utan en enda plan, nog för att jag tänkte åka och hälsa på hos mina
föräldrar längre upp längs kusten, åka båt, plocka svamp och bär och bli lite
bortskämd, men mer?! kan ju inte tvinga mig på mina vänner mer än en dag
här och där, de har ju fullt upp med sina liv...

ja ja, det ger sig nog, jag överlever, jag kommer nog på nåt.
åtminstone får jag leta svamp istället för ölburkar...
åtminstone får jag lyssna till kärringarnas skvaller på kallbadhuset och inte
till en arg och ilsken iskall man som känner sig förorättad...
egentligen har jag inte ett skit att klaga på, jag lever mitt liv, och just nu låter
jag ingen sätta sig på mig, trycka ner mig eller förminska mig...
känns nog bättre i morgon redan!

är så oändligt tacksam för att jag har möjligheten att få skriva här, och få läsa
era berättelser och ta del i era resor...
TACK!!!
/k

Mina tankar finns hos dej i ditt årsfirande... du har hittat lugnet & harmonin i livet... KRAM <3

Barbalala... våga ta emot hjälp från dina nära & kära... du måste inte vara den som håller ihop hela tiden. Ta hand om dej.
Kram från Mie.

Va söta ni är!! :D Jag försöker verkligen hålla modet o kämpaglöden uppe, men ibland är det svårt.. det har blivit många tårar idag men imorgon är en ny dag och då hoppas jag att det känns bättre! :)

Det är första gången jag ska bli mamma så det är stort :))

många kramar till er :)

Vickis - du kanske också märkte att vi som är starka och positiva nu inte var det när vi började våra resor här? Jag menar, vi har alla sökt oss hit för att vi har mått otroligt dåligt. Därför är vi också levande bevis på att det går att ta sig upp ur gropen! :-)

Kram kram!
/H.

Skönt att du fått en lugn och skön midsommar! Kanske precis vad du behövde?
Vi kan låta starka och positiva idag, men det fanns en tid för inte allt för länge sen
som i alla fall jag kände mig allt annat än stark och positiv... och de dagarna kommer
fortfarande...
vi är nog mer lika än du tror, Vickis!!
Jag har också fått höra att jag är hysterisk och överdriver, och kontrollerande, och
mycket annat... ett tag trodde jag på det.

Ta nu hand om dig och det liv som gror!!!
om du bara visste vad jag är glad för din skull, och kanske lite avis, för du ska
bli mamma!!! =D
Stora kramar!!
/k

Hej på er!

Och glad midsommar i efterskott!

Jag har haft en lugn och fin midsommar i goda vänners lag utan alkohol vilket kändes underbart! :D

Tyvärr har jag inte konfronterat min sambo än, känner att jag inte vill ta det över telefon, det är så mycket annat som spelar in nu och jag mår inte bra överhuvudtaget..är rädd att vi kommer braka åt skogen.. :(

Men trots att jag går och är smått orolig hela tiden så vill jag ändå tro att det går att komma ur detta och att han ska förstå mitt tänk också!

Jag har suttit och läst era inlägg och gråtit och förundrats över hur oerhört starka och positiva ni är!! Beundransvärt!!! :)

Kram på er!!!

Tack fina du, det är verkligen en speciell dag i dag. Ett år har passerat, nu är det dags för ett nytt med nya mål och nya utmaningar. Ett steg i taget, ett steg framåt är ett steg bort från allt. Och som du säger, man växer verkligen inombords, hittar hem i sig själv. Jag är hemma nu :-)

Sommarkram

Du är klok, Adde. Som vanligt. :-)

Ja, idag är det alltså midsommar och i vår värld kommer det att vara en helnykter tillställning. Alltså, jag menar, vi kommer inte att stöta på andra som dricker heller utan hela dagen kommer att vara fri från alkohol. Så jag tror inte att det kommer att vara varken enklare eller svårare för maken att vara nykter idag än andra dagar. Och för mig själv är det här med alkohol inte alls aktuellt, eftersom jag har epilepsi och inte får lov att dricka alls.

Men, jag sänder lite extra tankar till er andra som tycker att den här dagen är en stor utmaning. Glöm inte att ett nyktert liv är bättre än ett onyktert, och att ni inte är ensamma om att kämpa. Heja er!

Och, Märta, fina Märta. Idag är det din stora dag när du har "gått ett varv" i ditt nya fria liv och klarat av det. En särskild midsommarkram till dig! <3

Nu laddar vi för att om ett par timmar vara vid en bygdegård ett par mil härifrån och möta upp vår gudson som är två och ett halvt år, och hans familj (han har en tvillingbror och en storasyster som är fem). Härliga tider!
/H.

Märta på födelsedagen !! Den första årsdagen är magisk, jag tror nog att det gäller både er anhöriga och oss alkisar. Tänk att känna att man gått runt ett helt år med alla helger och påminnelser och att man växt inombords. Det är nu det nya livet börjar på allvar, din nya identitet, att få återupptäcka livet som ett nyfiket litet barn är oslagbart.

Lev livet och njut av medgången men även av motgångar, det är så det riktiga livet är.

Grattis, Märta! :-) <3
/H.

Hej alla kämpar

Lilla blå, Mie, Berrra, Fenix, Adde, Lelas, alla ni undebara ..... Jag är så hopplös när det gäller namn. Jag glömmer aldrig ett ansikte men jag glömmer namn. Och här har vi bara namn. Inga ansikten, dessa får man skapa själv. Hur som, i morgon vänder det, i morgon har det gått ett helt varv, i morgon har jag tagit kommandot. DET GICK!

All styrka till oss, allt hopp till oss: Önskar er alla en fin midsommar/ Kram Märta

Hur kommer det sig att vi låter oss behandlas så illa?
hur kommer det sig att vi kan ta skit tre dagar bara vi får kärlek den fjärde?
varför har vi inte fått självkänslan med modersmjölken, varför tror vi att vi
inte är värda det bästa?

läser alla nya trådar nu, känner obehag, min kropp kommer ihåg hur jag
mådde för ett och ett halvt år sen, när det var som jobbigast, när jag insåg,
när jag letade ölburkar, när jag vaknade och fick kramp i magen för att jag
struntat i att hämta en ny toarulle kvällen innan trots att den gamla var
nästan slut, eller när jag i panik insåg att jag tagit fram och tinat strimlat
nötkött istället för nötfärs till köttfärssåsen, när jag slängde köttet i soporna
och slängde soppåsen längst ner i soptunnan för att undvika upptäckt...

och allt det här obehaget och rädslan genomlevde jag dag på dag på dag
bara för att återigen få lite kärlek eller snälla ord eller uppmärksamhet...

har precis haft en god vän på besök, första gången hon har varit hemma
hos mig och fikat, jag har ju inte haft min lägenhet så himla länge och jag
ville inte bjuda hem folk till den lilla etta jag hyrde svart tidigare... en gammal
vän från högskolan myntade ett uttryck som jag tror fullt och fast på: man är
inte riktiga vänner förrän man har varit hemma hos varandra och fikat.

hade jag levt med mitt x hade jag inte kunnat bjuda hem henne sådär,
utan att först kolla så att det inte störde hans planer, det var ju hans hem
och hans vilja var lag...

nu är det min vilja som är min lag. jag har inte helt lärt mig känna igen dess
röst, blir fortfarande osäker på vad jag vill, eller vem jag är, eller vad som är
bra för mig, men jag tränar. och jag tänker fortsätta träna tills jag kan.
för jag är viktigast för mig, jag och mitt välbefinnande. ingen annan kommer
se till att jag mår bra, eller gör det som är rätt för mig, det är mitt ansvar och
jag får aldrig glömma det igen.

Märta, du är fortfarande en av de som betyder mest för mig...

Vickis83, du har varit tyst ett tag... hur mår du?! skriv gärna och berätta!!!

Stora kramar till er alla, jag hoppas att ni alla får en lugn och vacker
midsommarhelg!!!
all kärlek!
/k

inte tillfrågad..............men i alla fall !!

För mig innebär inte min nykterhet att det är självklart att jag är nykter !!

Jag kan också gå på "vita knogar" alltså "hålla" mig nykter under eget tvång och det håller inte i långa loppet. Man kan kanske beskriva det som så att det finns en längtan till att (eftersom det är midsommar) kanske ta en kall öl till sillen "för en gångs skull" "jag har ju varit så duktig nu så länge".

Att jag spikar och snickrar hemma har inget som helst med min nykterhet att göra. INGET ALLS ! Jag är också en sån som vill och kan pyssla hemma, dock visslar jag inte, men jag måste även pyssla om min nykterhet och däri ingår att jag regelbundet tömmer min ångestsäck på lämpligt ställe.

Jag är tvungen att titta in i mig själv och pyssla därinne med, ibland ta fram motorsågen inombords för att kunna bygga det liv som jag är värd utan alkohol. Jag läser lite mellan dina rader, Mullemannen, att du har andra planer för helgen som din fru inte är sugen på för hon vet resultatet. Du kanske har satt ditt sprituppehåll till att räcka fram till midsommar och så trodde du att det skulle funka ?

Att gå från aktiv alkoholist till nykter dito är inte bara att knäppa med fingrarna utan kräver en hel del jobb för att jag ska uppnå en stabil, skön, nykterhet. Att dessutom göra den förvandlingen ensam hemma på kammaren är nästintill omöjligt, det krävs hjälp och support för att fixa det. Att vara spritfri är inte detsamma som att leva ett nyktert liv, det finns många som kan vittna om den skillnaden.

Det "livet" jag levde de sista åren innan jag böjde på nacken och bad om hjälp var bedrövliga, en misär. Jag tog beslutet själv om att åka till Nämndemansgården och jag hade då möjlighet att betala själv så allt var upp till mig att göra något åt min situation. Det är ingen överdrift att säga att den känslan det innebar att ta det beslut var fantastisk.

Önskar dig en nykter midsommar Mullemannen !

Nämen hej Gullegubben, vännen! Kul att höra av dig! :-)

Det är så det är... det går upp och ner och hit och dit. Och jag tror (fast det kanske de nyktra alkisarna här kan mer om än jag) att det är ganska vanligt att man hamnar i ett sånt läge som ni har gjort nu, just när det har gått några månader. Det är som att det första lyckoruset över den nya nykterheten lägger sig och att man får syn på sin vardag igen, liksom...

Jag tänker så här... Du kan inte göra mer än att vara nykter. Det är det enda du kan göra. Men, det måste få ta tid för Tanten att bearbeta allt hon har varit med om under de senaste åren. Jag menar inte att skuldbelägga dig, det hoppas jag att du förstår, men det är ju så att hon har genomgått en hel massa svårigheter som är förknippade med din alkoholkonsumtion. Och även om du är nykter så tar det tid att komma igenom det. Du skriver att ni känner er ensamma trots att ni är tillsammans, och så kan det nog vara. Ni behöver skriva om era roller nu, både du och hon. Innan har ni känt er ensamma för att ni inte har förstått varandra, du som aktiv alkoholist och hon som aktivt medberoende. Men, trots den ensamheten så visste ni ändå var ni hade varandra... Nu vet ni inte det längre. Ni behöver helt enkelt lära känna varandra igen, nu som nykter alkoholist och före detta medberoende. Och, det tar tid...

Jag vet att min man, som nu har varit nykter i fem månader sedan återfallet i januari, brottas med samma sak som du beskriver nu. Fast i vårt fall handlar det nog mer, just nu i alla fall, om hans arbete än om vår relation här hemma. Men, han hittar i alla fall en styrka i det där... Han säger "Det enda jag kan göra är att fortsätta vara nykter dag efter dag efter dag, så att de inte har någonting för sina misstankar. Om jag dricker igen, då får de ju rätt! Och det tänker jag inte ge dem..."

Ibland beskrivs den här processen som att man klättrar uppför varsin stege, liksom... och man går helt enkelt inte i takt. Ibland tar personen som håller på att lära sig leva nyktert några kliv och "kör om" den medberoende, och ibland är det tvärtom. För ett tag sedan var vi och såg musikalen Rent, och där är en sådan scen i slutet... Jag skall se om jag kanske hittar den på YouTube.... återkommer i så fall.... :-)

Mulletanten vill leva med dig, det är ju helt uppenbart, och vad jag förstår så vill du leva med henne också. Ni verkar ha ett fint liv tillsammans, och många fina dagar har ni haft sedan du slutade dricka. Försök fokusera på det - att livet är bra! Och vad du gör, fortsätt vara nykter.

Det enda som kommer att lugna din tant på sikt, är att hon lär sig att du klarar detta och att du tar eget ansvar. Med tiden kommer hon att släppa sitt behov av att kontrollera din process och din nykterhet. Tro mig... jag har gjort (håller på med) samma resa som hon. Men, för att hon skall kunna lära sig det så måste hon också se att det är sant, dvs att du är nykter och kommer fortsätta vara det.

Sedan tror jag att ni skulle må bra av att söka samtalshjälp, och det har jag sagt flera gånger både till dig och henne. Det finns massvis av människor som bara väntar på att ni skall höra av er, så att de kan få hjälpa er igenom det här. Processen är, som du ju märker, svår nog som den är... varför då göra den ännu svårare genom att kämpa på egen hand utan att ta emot den hjälp man kan få?

Tja... det blev en helt liten roman från mig. Men, som sagt, poängen är: du kan inte göra så mycket mer än att vara nykter, men ha tålamod med Tanten och var medveten om att ni inte alltid klättrar i takt. Kram, vännen!
/H.

Vi hade igår ett svårt samtal som slutade i stor ensamhet för oss båda, Mt och jag. Nu har jag varit nykter några månader... men varför räcker inte det till??? Jag fick veta igår att jag borde ha varit här på alkoholhjälpen mycket mera och skrivit... bett om stöd och hjälp. Undrar fortfarande mycket varför det inte räcker till att jag är nykter. Jag har byggt, spikat, målat, tapetserat, monterat dörrar och mycket mera... Sjungit för mig själv, visslat och trivts i vårt gemensamma liv (har jag trott). Med mera längs hela våren och försommaren. Jag har varit behjälplig till två kullar kycklingar som i min omvårdnad förefaller må bra. Men jag borde alltså istället ha varit här och skrivit, deltagit. Förstår inte varför det jag gjort inte räcker till. Trodde att nykterheten var det avgörande, det viktigaste och den vägen har jag valt, men då säger Mt att det håller inte eftersom jag borde ha gjort det på annat sätt. Min fråga till dig Lelas är: Kan jag vara mera än nykter, i den bemärkelsen som gäller alkoholen alltså? Känner mig faktiskt bara lessen och uppgiven nu, spelar nästan ingen roll hur jag gör så är det fel. mvh/Mm.

Hej, alla!

Jag läste just vad Alexandra skrev om att hennes man inte vill ta emot behandling. Det gjorde ont i mig, för jag hamnade i minnena från natten på sjukhuset när jag var i samma situation. Jag grät förtvivlat och bad honom ta emot hjälpen för min skull, men det räckte inte. Det gör så fruktansvärt ont att se den man älskar må så dåligt, och dessutom inte vilja få hjälp.

I vårt fall blev det ju så till slut att jag lämnade honom, med ett ultimatum om att inte flytta hem igen förrän han hade varit på behandlingshem. Han höll sin del av dealen, och jag flyttade hem. Han har varit nykter en lång period nu, och jag mår så ofattbart bra av att vi lever tillsammans.

Nittionio procent av dygnets sekunder tänker jag inte på att det har varit så jobbigt, utan istället på att vi har det bra nu. Jag är tacksam för varje dag som går, när vi har fått ha en helt vanlig dag ihop. Idag, till exempel, har vi klippt häcken runt tomten. Tänk att något sådant kan vara så stort...

Jag läker. Jag märker att jag kan tänka tillbaka på de jobbiga minnena utan att de liksom rubbar mig. Även om jag blir ledsen av det (och som nu, tänker mycket på Alexandra och känner hennes smärta) så raserar det inte min värld och min bild av att livet just nu är väldigt bra.

Och, så tänker jag att precis som alkoholisten hela tiden måste påminna sig själv om varför h*n är nykter (eller hur, Lisamari?), så måste också jag som medberoende påminna mig om vilka situationer det är som jag inte vill uppleva igen. Jag måste också göra vad jag kan för att vi inte skall hamna där igen. Så, minnena fyller en viktig funktion.

Hur som haver.... sov gott, vänner, denna näst ljusaste av årets nätter.
/H.

Hålla balans:
"huvudet upp, upp och fötterna ner, ner..."
Aj! upp igen, huvudet upp, upp med hakan...'
Aj! .... upp ......
Aj!
Upp, upp med huvudet... en fot framför den andra
Ett steg, i , taget , det viktigaste ...?... först..
Vänta... nu, ..det viktigaste...?
Aj!
Huvudet upp! ... Upp med hakan!

Underbara alla fina ni.....

Snart vänder det, fyra dagar kvar, sen är året över, jag har nått mitt mål. Så himla skönt att känna att jag kan sprida lite hopp, att styrkan finns där tillsammans med er, det här är trots allt vår gemensamma resa, även om det just nu är förkroppsligat i mig.

Vi har alla varit mitt i stormens öga. Allt stöd från er alla, det har varit ovärderligt. Jag hoppas verkligen att vi kan fortsätta att stötta varandra och alla andra. Hur det än är, livet är skört, vi är alla sköra. Jag fixade det, flera av oss har fixat det, det går ju faktiskt. Det tar tid i bland, det blir ett och annat bakslag men det går. Ont gör bakslagen, ont gör det ibland att blicka framåt. Men till slut har vi har bara oss själva kvar, vi har det liv vill leva och det liv vi väljer att leva.

Kan vi så kan andra. Så länge det känns meningsfullt så stannar jag här hos er. Och jag hoppas verkligen att ni också väljer att stanna kvar för alla andra. Ni fanns där för mig, nu är det min tur att finnas för andra. Tack för alla fina ord, för all uppmuntran. Det betyder jättemycket. nu vänder det......

Och till sist, till er alla men inte minst till mig själv: Du är allt du har, bruka aldrig våld på dig själv!

Styrkerkramar från Märta