Senaste kommentarerna i forumet

@Kärringen Tack för att du läser och svarar! Uppskattar det verkligen. Det är som att jag förstår men ändå inte kan ta in. Kanske måste saker ändras innan jag kan bestämma mig för att släppa taget. Men det vill jag ju absolut inte, jag hoppas att han redan nått en punkt där han faktiskt vill sluta och kommer att fortsätta dra ner på alkoholen som han i alla fall börjat på. Tack för ditt stöd! Var ni tillsammans länge? Klarade han inte av att sluta? /Kram sockan

Vi har haft stort bråk och känner mig så ensam i att våga prata om hans drickande. Han har börjat umgås med en tjej i jobbet och hon tycker det är kul när dom dricker så jag blir den tråkiga och hon blir den som är rolig och vad han vill gör. Kanske inte finns något hopp för oss längre. Vi älskar varandra men känns som att jag inte räcker till

@myssockan
Det känns som att du bestämt dig för att stanna.
Det är ett högt spel gällande din psykiska hälsa, men givetvis ditt val (utgår från att ni inte skaffar barn in i detta!).

Det är lätt att se det positiva hos mannen, det gjorde jag, men i slutänden vart jag helt nedbruten.

Jag hoppas att det går bra för dig ♥️

Rätt lika situation jag var i. I början snällast i världen, sen blev elakheter fler och fler , jag ville verkligen inte lämna. Men min kropp och psyke sa ifrån... då snälla tänk på dig själv! Det är inte värt det i slutändan ❤️ kram

@Tröttiz Tack för att du skrev! 💓 Känns så oerhört skönt att inte vara ensam. Jag ska vara väldigt noga med mina gränser. Hittills har han nästan aldrig varit otrevlig när han dricker. Han är en väldigt snäll och omtänksam person. Men det är ju det oroande i att beroendet har makten, inte han själv. Det finns alltid en otrygghet i det.

Tänker på alkoholismens olika ansikten. Hur vi vill tänka att det är de där andra, de på parkbänkarna, de som dricker sprit, de som är si och så. Inte den snälla killen som lagar fantastiska middagar och bjuder på champagne flera dagar i veckan för att fira kärleken. Som köper blommor till dig varje fredag. Som sköter sitt jobb och älskar det, och tjänar massor av pengar. Som reser och älskar naturen, och som ju faktiskt snickrar, lagar mat, städar, är morgonpigg, sover gott och vaknar full av energi varje morgon. Han är inte alkoholist, möjligtvis lite beroende...
Men han har byggt upp ett helt system runt alkoholen för att leva ett fungerande liv med den som daglig ingrediens. Och det systemet blir jag en del av.

Hur allt blir nu när jag själv inte dricker (eller dricker måttligt) vet jag inte.

Går ju i terapi och har även börjat skriva för att försöka få klarhet i hela livet.

Ser ju lite vad jag gjorde, jag gick medberoende utbildningar, läste på och pratade med alkoholister så jag blev lite av en expert. Jag gjorde slut men kunde inte hålla det 100%, sista 2 åren umgicks vi som vänner. Jag led för jag tyckte så synd om honom, jag visste allt om alla följder alkoholism kan få, såg honom ramla, pissa på sig, och dö där ute i sin ensamhet. Så har han haft sitt ex springande där i flera år....det är ju fullständigt patetiskt och pinsamt. All oro och sorg jag burit på har ju egentligen varit helt bortkastad, eller slöseri av min tid om jag bara vetat.

Jag har förhoppningsvis lärt mig massor av detta, men än så länge är jag inte där....jag är tyvärr rätt bitter imellanåt, men det är ändå bättre än att romantisera något som mer var en fantasi än verklighet.

Vi är lite grupp på 3 "gubbar" som umgås där den ena är alokolist vilket han varit under en väldigt lång tid men efter han blev förtidspensionär (numera pensionär från i år) efter en arbetsskada och efter flera år fick han rätt mot försäkringskassan så han fick ut en stor summa pengar retroaktict så eskalerade drickandet, han utser sig som ett offer vilket troligtvis rättfärdigar hos honom "rätten" att dricka, ser sig inte ha alokholproblem även fast has ex för flertalet år sen ställde ultimatum att välja henne eller alkoholen, därav ett ex. Jag har inte känt han så jätte länge men de 3:e av oss och han är bardomspolare så mellan dom är vänskapen djupare och längre än vad det är mellan han och mig. Jag tog själv ett beslut i Augusti fölrra året att sluta helt med alkohol då det blev för mycket när jag drack och kände att kroppen tog stryk, har enbart druckit en gång sen dess vlket var på nyår men nog om det. Vi 3 försöker ta lite längre promenader tillsammans på helgerna samt att jag och han tar ibland promenader ibland på förmiddagarna när jag jobbar hemifrån, stinker han inte sprit så ser man att han är bakis eller druckit mycket dagen eller flera dagar innan. Jag har varit rätt likgiltig till hans drickande innan man efter helgen nu så har sagt till den 3:e i vår lilla grupp(under en promenad) att han är så ensam och att han tycker det är trpkigt att jag inte hört av mig till honom efter förra söndagen då han var för full att följa med på en promenad som han och jag hade bestämt sen eftermiddag/kväll dagen innan. Är både likgiltig och inte likgiltig kring det men jag vetefasen vad jag ska göra, vi har försökt prata med han men det hjälper inte alls för han anser först och främst att han inte har problem med alkoholen samt att "vad gär väl det om han tar en öl eller 2 om dagarna för han är ju ändå så ensam". Vi brukar ibland träffas några stycken och spela lite poker och sist vi gjorde det för 3-4 veckor sedan så märktes det att han hade druckit vilket då får till konsekvens på att han kan reta upp sig på precis vad som helst vilket han gjorde (vi vet fortfarande inte idag på vad) och drog hem redan efter ett par timmar. 3:e "gubben" utav oss är till ingen hjälp, konflikträdd och stoppar huvudet i sanden och duckar. Just nu har jag ingen lust alls att ha någon kontakt med han och jag tror redigt inte efter hans alla år av drickandet att han faktist vill sluta dricka, det tråkig är dock hans humör och att "offerkoftan" kommer fram under flera dagar av drickande, tidgare så var han nykter flera dagar än onykter men nu är det tvärtom. Finns det något att göra eller är det kört och ska jag låtsas som ingenting när vi träffas eller hur gör man ?

@Vitvargen tack för att du delar med dig av den erfarenheten!

Det ger perspektiv att höra att det finns andra där ute som levt nära psykisk ohälsa utan att ”alkohol varit enda lösningen”.

Jag tänker själv att jag har inte bett om att födas med ångestsyndrom, det är ngt jag behöver deala med hela livet.
Jag kan bara göra min del.
Jag kan inte göra hans - om han väljer att dricka så är det hans beslut, så hur kan det vara mitt fel?

Jag vill verkligen att han ska prata med ett proffs för att göra det en gång för alla på rätt sätt. Ingen av oss kommer orka ett ping-pong-liv.

Min psykolog rekommenderade familjerådgivning via kommunen, ska tydligen vara den billigaste formen av parterapi. Och hon rekommenderade också Beroendecentrum eller liknande för min man.

Sen ska man bara få dit honom också.

@E89 - Jag har ingen erfarenhet av din situation mer än att jag levt med en person med psykisk ohälsa för många decennier sedan: där var det aldrig aktuellt för mig att ta till alkohol för att hantera situationen utan det krävdes många kloka och nyktra beslut för att få rätsida på situationen.

Med detta vill jag säga att jag inte ser det som konstruktivt alls i din situation att din make skuldbelägger dig för hans drickande, det är snarare tecken på att "alkoholdjävulen" talar. Var och en är ansvarig för sig själv som grundregel, och vi ska stötta varandra så gott vi kan. Alkohol lägger krokben för detta. Det som är positivt är att kan verkar vilja fördjupa och utveckla ert liv tillsammans, till och med har en lista med kul saker att bocka av.

Tror du att du kan få med dig din make på utvecklande psykologsamtal? Ni verkar ju båda vilja ha en hållbar positiv förändring, du jobbar på med dina saker men han behöver förmodligen aktivt stöd från en skicklig psykoterapeut han också för att ni ska kunna göra denna resa tillsammans som ett lag. Är hans sinne förmörkat av långvarigt alkoholbruk krävs det förmodligen mer än bara en from tanke om ett vitt år i ett svagt ögonblick för att detta ska hända i verkligheten.

Varmt lycka till!

@myssockan
Hej.
Du är inte ensam ... 💜
Jag blev också intresserad och kär i en person som redan hade utmaningar med alkoholen, men just då var han i en "bättre" period.

Rätt hastigt föll jag som in i hans värld, och vips medberoende med att acceptera helt absurt galna situationer ... Normalisering ...

Tar emot att då jag upplever att det inte går att ha en sund relation med någon vars hjärna är kidnappad och som tänker att alkohol är bättre än vad det är att leva. Hur kan då andra människor få plats då någon har så fullt upp med sig själv? Vi har kontakt som vänner, och fortsätter att hålla mina gränser.

Trodde aldrig jag skulle komma ur mitt medberoende, men det gick och nu mår jag bra i lugn. 🙏

Kram.
Sköt om dig,
och kom ihåg att försöka vaka som en hök över egna gränser. 💜🌺

@hoppfullsambo Tack för ditt svar❤️ Jo, jag tänker ju så när jag läser alla livsöden här. Tyvärr så är jag redan djupt känslomässigt involverad, och känner att jag absolut inte ger upp i första taget förrän jag verkligen försökt ta reda på om han vill förändra sitt drickande. Men jag ska behålla mitt boende🙏 Förstår verkligen hur du menar med att du inte önskar det du genomgått för någon annan, och hade du vetat hur det skulle bli hade du inte valt det. Jag försöker dra visdom❤️ Men så svårt det är att ta in på riktigt att jag kanske kommer behöva lämna denna man... Om han inte vill/kan ändra sitt drickande. Allting är så bra, förutom just den förbaskade alkoholen.
Och hur vet man när det får vara nog? Hur vet man när man blir så fast att det känns ännu mer omöjligt att lämna?

Jag undrar om ni andra här tycker att jag är helt galen. Som blev kär och ihop med en person som redan hade alkoholproblem...
De flesta här skriver om sin make/maka från långa äktenskap. Till och med i självhjälpen för anhöriga utgår man ifrån att man varit med personen innan den började dricka...
Känner mig så dum som lyckats försätta mig själv i den här situationen. Som trodde på honom ibörjan när han sa att han ville sluta. Som förnekade allt genom att dricka själv. Som har vant mig vid den här verkligheten. Känns så oerhört dumt att kunna bli så kär, kasta vettet överbord...

@Åsa M ja jag behöver stöd i dethär … och jag behöver input utifrån för att inte förvilla mig i ”de kloka resonemangen”.

Du kan läsa mitt tidigare svar till Rike högre upp i tråden..

Tack för att svarade mig.

@Rike om det var min son skulle jag säga samma sak som jag sagt till andra med alkoholiserade partners - det går inte att göra nånting åt saken om inte personen själv vill.
Men för ens egen sinnesfrids skull - vill man ändå pröva alla metoder innan man ”ger upp”.

Efter mitt kalla uppvaknande så hade jag sämst pokerface o en kväll efter att sonen somnat så såg maken att jag smågrät. Det blev ett samtal. Han lirkade ur mig vad det gällde.
Till min stora förvåning så förnekade han inte att han är alkoholist. Jag var beredd på undanflykter. Men det kom inga.

Däremot så kom det jag redan visste. Att det är på grund av mig han aktivt valt att dricka för mycket enligt egen utsago. För han har inte sett nån annan coping mechanism för att orka leva med en fru som har Generaliserat Ångest Syndrom och gått igenom depression/utmattning.

Jag såg det redan när började komma ur min stora depression - att han blivit traumatiserad och verkligen skulle behöva anhörig-stöd… men varje gång jag nämnde att han själv skulle må bättre om han fick prata av sig med ett proffs så blev han sur o sa ”varför ska jag gå till en psykolog när det är du som är sjuk?!”

Han har erkänt nu långt i efterhand att han va väääääldigt naiv när vi var yngre.

Men i min värld så finns det alternativ till att dricka alkohol när man mår dåligt. Annars skulle alla vara alkoholister om det inte fanns nån annan utväg?!

Och att han har en fru med psykisk ohälsa - sorry jag jobbar på det. Det betyder att han också måste jobba på det.

Han sa iaf att han inte heller vill ha det såhär o att han också blir orolig över att tänka på vart hans drickande kommer ta honom om 10år till..
O i ett svagt ögonblick sa han att han absolut kan tänka sig att vara vit 1år IFALL vi tillsammans jobbar på att leva ett lyckligare liv ihop för annars kommer han inte klara det.

Det har gått ngr dagar sen det samtalet och han drog ner rejääält på alkoholen direkt.
Men återstår att se om han lyckas nolla den på egen hand.

Han har också skrivit en lista på saker som han tycker vi ska sikta på ihop..bjuda hem folk, åka på resor, göra utflykter o sånt.

Vi får se vad det blir av allt detta… jag upplever både rimliga påståenden från hans sida OCH ett element av ”bollen har alltid legat på din planhalva och kommer alltid att göra det”

Jaja imorn ska jag till psykologen igen.. wish me luck 😏

Acceptera ingen skit. Det är han som är beroendesjuk, inte du. Acceptera aldrig att bli behandlad illa! Du är värd mer än så.

Min kille hade igår en helnykter dag. Vi gick promenad, lagade middag och såg på en film. Ölen fanns i kylskåpet och i bilen (och kanske på andra gömställen) men han drack inte. Det kändes helt fantastiskt. Det är också helt absurt att jag är så glad över en enda nykter dag, som nog är den första på ca åtta månader... Hur verkligheten förändras och hur skev den blir.

Jag träffade min kille i början av året och vi blev störtförälskade. Han är väldigt snäll, omtänksam och lyhörd. Vilket kändes så viktigt för mig då jag varit i destruktiva relationer tidigare. Jag älskar hans kreativitet och energi, hur vi samtalar och funkar tillsammans. Han är också generös och har en god ekonomi, vilket jag antar påverkat mitt omdöme en del. Jag har haft det rätt tufft, men har klarat mig igenom saker, gått i terapi och utbildat mig, kommit till en punkt där jag blivit ganska nöjd med mitt liv och även klarat fint att vara singel.

Jag förstod ganska tidigt att han hade problem med alkoholen. Tog upp detta med honom och han sa att han vet att han dricker för mycket, och vill gå tillbaka till ett kontrollerat drickande (inte i veckorna utan bara till helgen och inte varje helg). Men försöken han gjorde då på våren lyckades inte. Han började dricka mer i smyg, och jag sa till honom att det blir ännu värre för mig med lögner än att se honom dricka. Han lyssnade på mig och drack öppet igen. Jag mådde dåligt av all oro och att pendla mellan hopp och förtvivlan. Jag kunde inte acceptera att den här underbara personen jag träffat var ännu en person i mitt liv som jag skulle behöva lämna - bara på grund av alkoholen. Allt annat var ju bra.

Det här skäms jag över, men jag ska berätta som det är. Jag har själv druckit tillsammans med min kille under hela sommaren och hösten. Det var svårt att se honom dricka och bli erbjuden och säga nej och vara nykter. Det blev en flykt från problemet. Så länge han inte tagit tag i det hade han ju heller inte misslyckats. Och jag slapp loopen av hopp och förtvivlan.
Ska också förklara att när jag var yngre hade jag en relation med en man som var beroende av alkohol och drack i perioder. Där gjorde jag alla de klassiska sakerna: räknade burkar, hällde ut sprit, kontrollerade vart han gick, letade efter honom på krogar, tvingade honom att söka hjälp. Allt detta var totalt lönlöst och jag lämnade relationen efter några månader.

Men nu har jag alltså hamnat i ett nytt slags medberoende.
Förra veckan bestämde jag mig för att såhär kan jag inte leva. Jag förklarade för honom att jag själv ska hålla mig under den rekommenderade mängden på 10 enheter/vecka för att ta hand om min hälsa. Han sa igen att han inte ska dricka alls i veckorna. Men jag föreslog en nykter dag i veckan till att börja med, för att sedan bygga på när det går bra. Realistiska mål. Vi kom överens om söndagen och det var alltså igår. Han hade också en spontan nästan nykter dag på torsdagen när vi hade samtalet. Han hade då tagit en öl men tog sen en Selincro och var nykter resten av kvällen.

Jag har inte druckit något på en vecka nu, och det kändes inte svårt när jag väl bestämt mig för att ändra mitt beteende. Det jobbigaste blir väl i längden att vara nykter när han är full. Men jag hoppas ju på en förändring med fler nyktra dagar.
När min kille dricker gör han ofta stillsamma och trevliga saker; hobbysnickrande, städning, matlagning. Men han kan också lyssna på hög musik, bli ganska känslosam och det jobbigaste är när han blir irriterad eller arg. Det brukar inte vara på mig, men jag antar att jag är rädd för att han kommer att bli det mer om jag inte dricker och det irriterar honom. Jag hoppas jag har helt fel. Jag har så dåliga erfarenheter från relationer.
Jag försöker nu så gott jag kan att fokusera på mig själv och vad jag vill göra för att må bra och ha trevliga kvällar, och inte gå in i övervakning av hans drickande. Jag räknar också med att han kommer dricka sex dagar i veckan, för att inte bli besviken när jag ser honom göra det... Men idag på eftermiddagen åkte han faktiskt iväg med bilen till en vän, vilket han aldrig brukar göra (köra på kvällstid). Vanligtvis börjar drickande runt 14, eller så fort han kommit hem från jobb/resa/andra ärenden med bilen.
Han är oftast inte särskilt berusad men ibland blir det lite mer och då blir han full. Jag tycker nog att det jobbigaste för mig är att inte veta hur det ska bli, och hur han kommer att vara. Som mannen jag pratade med på Alkoholhjälpens telefon sa: Du vet inte vem som kommer att stiga in genom dörren.

Igår var en så härlig dag utan alkohol. Men imorse vaknade jag med tanken: vad tråkigt att han kommer att dricka idag igen. Och kom på mig med att det var just det jag inte skulle låta mina tankar kretsa kring. Det är så svårt...

Ber om ursäkt att mitt första inlägg blev så långt! Tack för ett fint forum. Har läst en hel del under veckan och det känns både bra att känna gemenskap och smått överväldigande att ta del av hur alla modiga kämpar för att kunna fortsätta leva med sina partners eller för att kunna lämna.
Jag önskar er en fin måndag, och hoppas att ni vill skriva någon rad i min tråd ifall ni känner igen er eller vill dela något eget om hur veckan varit:) /Kram Myssockan

Jag saknar kunskap om medberoende, men läs på forumets inlägg om dina medsystrars försök att prata med ”kung alkohol”. Det kan ju vara annorlunda med din sambo, fast var beredd på att han blivit en lakej under alkoholen som kommer att försvara den och sig mot logiskt resonemang. Kom bara ihåg vem som väljer att dricka och beter sig därefter; det är exakt hos den personen problemet ligger. Vill säga om du inte tvingat honom att dricka under pistolhot. 🤔
Styrkekram till dig🤗

Jag skulle ju vilja ha hjälp med att rata med honom om detta hur man kan göra för att hjälpa. Har idag sagt det till honom att jag tycker att det eskalerat. Vist han kände saker men tog ändå åt sig. Jag har oxå ett problem att hamna i katastrof lägen hella tiden iallt. Plus att jag dricker oxå då hamnar jag i ett sätt att se på saker mörkt och tro saker. Det har byggts upp mycket och jag har oxå gjort bort mig känner jag nu. Jag tror att alkoholen inte är något jag häller ska inta

Hej Plump. Det verkar som att du är rätt ensam i tvåsamheten. Den du ser som sambo verkar ha donerat sin hjärna till dr. Finkelstein. Resultatet av detta är inget du bör invänta. Lämna labbet innan ovädret kommer. Ta hand om dig själv, du har ingen skuld i att han lagt sin hjärna i en spritflaska. Det har han gjort helt och hållet på egen hand. 🤗

Jag är i en situation där jag och min sambo bråkar väldigt mycket och han har eskalerat i sitt alkohol intag det hart blivit värre och värre han lägger all skuld på mig i alla situationer. Där jag är den onda som ska ta på mig allt. Hjälp mig hur ska man kunna prata med honom

@hoppfullsambo Det som är rätt att göra är det som är bra för dig. Man kan må dåligt en kort tid efter en relation, men det går över och är inte farligt, det är en del av livet.

Det är värre att medvetet förstöra sitt liv för någon som inte kan, eller vill, förändra sitt liv. Du kan, för du är den som är frisk. Behåll fokus på dig, det är det som är viktigt. Vi som är anhöriga inser förr eller senare att vi är en del av problemet och måste agera annorlunda för att få ett annat resultat. Men kan tyvärr inte älska någon frisk. Oavsett vilken sjukdom det handlar om. ❤️

@Kameleont ja skammen verkar vi ha gemensamt, i det här forumet. När DU talar om DIN skam känner jag i hela min själ hur fel det är att du ska känna så. Ändå bär jag min egen med mig hela tiden. De många åren som medberoende och de val jag gjort har trasat sönder min självkänsla.
Du och många andra talar ofta om den starka kärlek ni ändå känner för er partner, men i mitt fall så var det inte så. Det har jag insett mer och mer. Det är väldigt längesedan jag kände de känslorna för min man, tror inte jag känt dem sedan barnen var små, så varför stannade JAG? Var jag så feg, så utan tro på mig själv, så ynklig att jag hellre levde i ett förhållande med missbruk, döda känslor och barn som helt säkert mått bättre av att komma därifrån.
En ny fas har börjat nu, en känsla av att jag levt i en livslögn. Ett grubblande, där jag ifrågasätter allt. Jag har aldrig gett efter för bitterhet, men nu börjar det bli svårt. Inte bitterhet mot min man, utan mot mig själv. Varför väntade jag så länge? Jag är så innerligt trött nu och känner mig gammal och förbrukad. Jag tror det blev för sent för mig och den insikten gör mig vettskrämd.

@hoppfullsambo
Sant, men du kan aldrig vara ansvarig för hans val.
Gällande suicid t ex.

Det är sant som du säger ingen kan sia om hans framtid, förhoppningsvis går det bra.

Hoppas du kan vila lite i helgen 😊

@Åsa M jag tror att när han är nykter så kan han vara rätt. Jag försöker ta hand om mig själv också. Det är så svårt att veta vad som är rätt eller fel, jag kan ena sekunden känna att det inte finns nån väg ur det här, att jag måste lämna för min egen skull för det inte kommer bli bättre och sen tänker jag att det ju ändå har blivit nån skillnad ibland, att vi kanske är nära en vändpunkt. Att jag kanske bara behöver kämpa lite till, orka lite längre så blir jag belönad med en livstid med kärlek och lycka.
Jag vet inte. Jag vet att det inte fungerar som det är nu, men jag är inte redo att säga att jag verkligen gjort allt jag kan för honom. Han är värd att göra allt jag kan för innan det får vara nog.
@Rike Ja jo så är det. Ärligt så blir jag ju bortvald varje gång han väljer att dricka för han är ju medveten om hur jag känner och hur jag mår av det.
Det är hans barn, inte mina. Jag har pratat med honom många gånger om hur det kan påverka barnen, om hur miljön påverkar, riskerna för dem. Han har hållit med, han har sagt det själv men det hjälper inte, han fortsätter ändå.
Hur vet man vad det är? Jag stannar och allt förvärras och inget blir nånsin bättre. Jag stannar och får honom att förstå, han tar hjälpen han behöver och allt blir fantastiskt. Jag lämnar och mår dåligt över att inte kunna hjälpa honom och han har ingen kvar i sitt hörn så han väljer att inte fortsätta sitt liv. Jag lämnar och han fattar till slut och tar tag i sitt problem och lever lycklig i alla sina dagar. Det finns många alternativ på hur det kan se ut om 10 år och jag vet inte vilka val som leder till vad och vilket som är rätt att göra.

@esterest
Har du upplevt det förut?
Jag vägrade resa med min man.
Försvann precis som din. Är du i Sverige så lämna bara rummet o åk hem.