Senaste kommentarerna i forumet

Hej! Tack för svar. Jag har försökt säga till honom att de inte vill komma, men känns som om det inte ”går in”. Nu har vi även fått ett barnbarn och min dotter och hennes sambo, säger ju att vi inte får vara barnvakt om han dricker. De kommer säga till, och jag känner mig så feg som inte vågar säga ifrån. Det jobbigaste är att han blir så tjurig tyst …stämningen blir så ledsam. Helgen blir helt förstörd. Jag har försökt säga att det är för hans skull oxo..kroppen hjärnan mår inte bra, när man året runt alla helger dricker på detta sätt. Annars är han så bra ..hjälpsam ..fixar m allt , ställer upp, tränar flera dagar i veckan…men dessa förbannade öl.

Jag är orolig för min son som jag ser aldrig lägger ut mat där det inte är alkohol med på bilden. Hans pappa kallar sig nykter alkoholist men dricker och ser alltid de två ute någonstans och med ölglas i handen. Min sons sambo har alltid tillsammans med sonen ett glas i handen och hennes pappa var alkoholist. Hennes mamma såg jag full ett par gånger hos dom. Mina barnbarn såg jag foto på när dom precis fyllt 18 tillsammans med sonen ute på något ställe och alltid med ölglas i handen. Känslomässigt är det svårt att nå alla tre och vet aldrig vad jag skall prata om. Jag försöker och frågar för att komma nära, men det känns som en stängd dörr. De har bra jobb och det yngre barnbarnet går fortfarande i skolan. Vet inte hur jag skall ta upp det här och har gjort det en gång och fick till svar att Ett glas vin eller så är väl inte hela världen. Jag kan inte vara mig själv när vi träffas och känns inte som om vi har något att prata med varandra mer än ytliga praktiska saker, inget känslomässigt och nära.

@eva j
Hej.
Fint att du skriver här och får ur dig.
Det jag tänker på är att ens upplevelse inte kan vara fel. Det är hur du upplever situationen. Känns det så för dig så är det liksom så ... Att du inte överdriver. Din upplevelse, din känsla.

Skulle det vara en idé, tror du, att lugnt även säga vad drickandet får för konsekvenser? T ex det du här skriver om barnen? Om du inte gjort det redan förstås. Vad tror du om det?

🌺

Jag tycker om att avrunda saker och knya ihop säckar. Det var ca 5 år sedan som jag startade mitt konto här.
Då var jag fortfarande medberoende.
Jag har jobbat för att bli frisk.
Och det är jag nu.
Kärnfrisk.
Och rustad med kunskap.
Som hjälper mig att sätta gränser.
För allt.
Ta emot all den hjälp som du får.
Eller begär den.
Om du inte kan betala för den på egen hand.
För att komma vidare med det som du behöver.
Ett steg i taget.
Det finns hjälp.
Att få.
Du kan få ditt liv tillbaka.
Som du vill ha det.
Jag vill inte projicera.
Jag vill bara skriva det till mitt yngre jag.
Jag är i mål.
Och jag har ett underbart liv.
Igen.
Det gick.
För att jag arbetade hårt.
Med att komma dit.
Ett steg i taget.

Hej! Min man dricker 4-5 stora starköl fredag och 4-5 på lördag ..alltid. Även när vi är själva hemma och bara kollar tv. Jag tycker ofta han blir lite jobbig att prata med och våra barn vill helst inte komma hem på helgkvällar för att träffa oss, för de tycker att han blir konstig( då dricker han oftast mer, när vi har gäster. För några år sedan tog vi upp problemet(då drack han även på veckor) han blir väldigt tjurig om jag säger att jag tycker han dricker för mycket. Han passar även på att dricka när det är andra helgdagar. Jag tycker helgerna är jobbiga och tänker var söndag att nu ska jag säga till, men sen orkar jag inte att han blir sådär tjurig. Tycker ni att han dricker för mycket eller överdriver jag. Jag själv dricker höst ett glas vin i månaden. Jag vill inte dricka ..tänker att han då ser sin chans att också dricka ..då blir det ju ännu mer. Känner mig uppgiven.

Jag tror man som anhörig åkte jobba mycket mer med sig själv. Jag har insett att min vilja att få bekräftelse och vara "snäll" även om jag blir behandlad illa bottnar i att jag utsattes för mobbing hela grundskolan och därför är väldigt mån om att vara schysst mot andra. Jag försätter mig själv i situationen där jag medvetet stannar med personer som har problem eller som behöver mig på olika sätt. När jag insåg det drog jag i handbromsen direkt. Nu väljer jag bort sådana relationer och kontakter direkt. Jag väljer mig själv först nu. Man måste verkligen jobba på det. Men det ger resultat.

Helt rätt beslut att gå. Att socialtjänsten är inblandade är bra. En orosanmälan rörande hans förmåga att ta hand om barnen vore på sin plats. Det har du tänkt på, hoppas jag? Du kan göra det anonymt eller inte.

Till en början funderade jag inte i de här banorna, jag hade mer energi och kärleken var starkare än tvivlet. Jag var övertygad om att vi skulle ta oss igenom det här, att det fanns ett ljus i tunneln. Men med åren har jag accepterat att jag inte kommer kunna få min sambo att sluta dricka, jag har slutat försöka övertala honom, intala honom, be honom, hjälpa honom, jag har slutat hoppas. Jag hoppas inte längre att han ska sluta dricka, jag förstår att han inte kommer sluta. Han påstår att han försöker, han går i terapi, äter mediciner, har kontakt med både psykologi, socialen och företagshälsa. Men jag är skeptisk. Hade han verkligen velat sluta så hade han väll bara slutat, då hade han ju sluppit gå på möten, vård och mediciner.

Med den insikten så har också min ork lixom helt försvunnit, kärleken är lixom inte på samma sätt längre. Jag känner fortfarande lika stark kärlek för familjen, och för tanken på att vara en familj, men inte på honom. Han är högst medveten om att hans beroende tär otroligt mycket på både mig och barnen, att vi är trötta, ledsna, besvikna och att vi bara vill ha lugn och ro. Jag känner mig sviken.

Med den insikten så har känslan av att jag vill lämna växt. Men jag vet inte hur. Vi har barn ihop, han har barn sedan tidigare. Vad händer om jag flyttar ut? Vad händer med vårt barn? Med hans tidigare barn? De kommer ju som bli ensamma med en pappa som inte prioriterar dem, som på söndagar inte orkar gå upp och göra frukost innan lunchtid, som får raseriutbrott för minsta lilla, som somnar för natten redan under eftermiddagen och alltså inte kommer se till att de borstar tänderna på kvällen eller lägger sig i tid. Det känns inte optimalt, jag kan ju inte göra så mot dem. Känner mig väldigt låst i hans beroende. Försöker som hålla mig uppe, men mår nog inte så bra.

Antar att alla förhållanden har svackor, när känslor känns annorlunda och tankar på ett annat liv lixom smyger sig på, och att det gäller att ta sig igenom dem och hitta varandra på andra sidan igen. Men det känns svårare när där också finns ett missbruk.

@cluedo tack för ditt svar❤️ Kanske kan vi stötta varandra lite i att hitta tillbaka till, och hålla fast vid det som är viktigt för oss?

När jag gått och grunnat så inser jag att jag för många år (långt innan jag träffat min man) sedan läste att någon som tillfrisknat från beroende triggar medberoende i personer runt sig i så länge som 4 år.

Misstänker att det kan pågå längre, kanske för alltid, om man fortfarande lever med samma person och mönstren som skapats lever kvar?

Idag har jag en öppen dag, där jag kan göra vad jag vill, men har ändå så svårt att få fatt i vad jag vill och behöver.

Det finns så många olika anledningar till det, men något i mig viskar att det här är viktigt. Att låta luckorna få vara lite ofyllda tills jag åter har kontakt med det jag vill istället för att fylla dem med vad som helst.

En tanke som slagit mig är också: tänk om det var så i början att jag faktiskt helt hade släppt ansvaret kring allt det här till min man (jag hade ju lämnat och för mig var relationen över)? Att förändringen delvis skett för att jag försöker ta ansvar för saker som inte är mina att ta ansvar för igen? Och att det ger en motreaktion hos den som egentligen är ansvarig för det (som att bygga upp tilliten igen)?

Jag vet att det jag ångrar mest är all energi jag lagt på att försöka fundera ut så mycket runt alkoholen. Jag vill verkligen inte göra om det misstaget nu.

Jag vill lägga energin på mig och det jag vill och tycker är viktigt. Kanske behöver det få vara så att relationen får gå lite på sparlåga ett tag tills jag fått ett rejält fotfäste igen.

En dag i taget.

@lillajag2003 Hej fina du! Här kommer ett väldigt sent svar. Hoppas du ser det här nu. Jag känner så mycket med dig och det du skrev. Och visst är det jobbigt med julen varje år. Jag önskar jag kunde ge dig en stor kram. Om jag kunde gå tillbaka i tiden och ge mig själv råd när jag var 22 skulle jag säga. Det är inte ditt fel, det finns inget du kan göra, pappa har blivit sjuk. Det viktigaste är att skydda dig själv. Så du inte också blir uppäten av hans sjukdom. Att hitta acceptans, ta avstånd. Öva på självkärlek. Du är värd att få må bra. Vi får sörja våra pappor levande och det är svårt. Men kanske börja med att försöka fokusera på dig själv. Skapa en kontakt med din pappa som känns hanterbar på dina villkor. Fortsätt skriv i forum och sök hjälp på andra plattformar. Stor kram

Det här har pågått i flera år. Hon äter väldigt dåligt. Har svårt att gå utan någon form av stöd. Mager som en fågelunge. Vägrar flytta till mindre boende.

Min mamma har vikt sitt liv till alkoholen. För mig har kraften börjat rinna ut. Jag själv jar problem med kroppen och lever med värk. Mamma tycker att hon behöver hjälp med massa grejer. Som jag ska göra. Skjutsa hemne till affären. Slänga sopor. Byta batterier. Administrativa grejer. Deklarera. Osv…
Hon dricker ungefär en halv whiskeyflaska om dagen.

@has nej det är nog inte bara alkoholen som är problemet jämt. Lever med min partner som varit nykter i ca 2,5 år nu. Jag känner igen mig såväl i det du skriver att partnern förstod en mer i början men nu när tiden gått är det ”glömt”. Men för mig är det inte glömt. Jag påminns dagligen om tiden som var, olika händelser mm. Det räcker med att jag ser en byggnad,kommer tänka på en grej och inser att jaha det var därför det blev så då eller att barnen säger något. Jag jobbar med det dagligen men känns inte som min partner gör det.
Och så ofta jag fortfarande känner av min partner så humör och uppsyn och tar hänsyn till det innan mig själv. Som tur är kommer jag på mig själv.
Jag vet inte men det känns som beroendepersonligheten alltid finns kvar. Det är hela tiden fokus på den som är beroende. Även när den är nykter så ska den ha bästa förutsättningarna för att vara det och det blir sånt fokus på den. Dens jobb, dens fritidsintressen mm. Vad behöver den för att må bra. Man kommer själv lite i skymundan och det är svårt att ta att steget fram när man satt sin partner framför sig själv så länge.

@Katten om natten tack för dina tankar, så skönt att höra att det kanske kan fungera ibland, att hitta tillbaka till varandra alltså. Ha en fungerande relation där den ena är spiknykter. Min sambo/särbo har varit nykter i några veckor, påbörjat seriösa nykterhetsprogram, lämnat diverse prover i olika instanser, är bipolar och alkoholist. Han vill vara hundra procent nykter nu, även om han tidigare försökt hitta ett måttlighetsdrickande. Vill att jag ska kunna dricka vad jag vill när som helst, att det inte spelar nån roll vad jag gör därvidlag. Men som du skriver, man blir inte så himla sugen, jag kan ta ett glas med vänner om jag absolut vill. Som hans AA-kontakt uttryckte det: du måste komma fram till ett 100-procentigt beslut, det räcker inte med 99,8%. Och det är ju det jag saknat tidigare, att han fattar ett beslut själv istället för att vara mig till lags eller försöka dricka mindre mot sin vilja. Och sen är det ju ändå en dag i taget och en läkningsprocess och allt det där, men jag känner i alla fall visst hopp! Och är samtidigt väldigt uppmärksam på att inte hamna i kontrollbeteende eller vilja ”hjälpa till”, jag får ta hand om mina egna önskningar och behov. Livets läxa….

Som rubriken lyder så undrar jag alltså hur orkar ni med vardagslivet? Jobb m.m? Hur hanterar ni allt?
För mig är min anhörig en förälder och vi bor inte ihop så jag kan såklart ta en viss distans men allt kring alkoholen,oron och allt kaos som skapats påverkar mig så mycket.

Min man är nykter alkoholist sedan ca 2,5 år. Jag dricker vin hemma när jag känner för det (ett glas ett par kvällar i veckan eller varannan vecka, en flaska räcker länge). Det är inget problem för min man. Men i början kändes det konstigt, jag avstod helt ett tag. Han jobbar mycket med sina problem, sin beroendepersonlighet och sin bakgrund. Han vill verkligen själv må bra, vilket kanske är anledningen till att det fungerar att ha alkohol i öppna flaskor hemma? Behöver du helt låta bli, inte förvara alkohol hemma och inte kunna dricka ett glas själv, då har han ju inte tagit ansvar för sig själv och gör inte heller jobbet med att bli nykter själv. Jag tänker att man inte ska behöva göra det åt någon annan.
Sen kan man vilja hjälpa till och i en kortare period kanske det är till stor hjälp, jag vet inte. Min man har aldrig uttryckt det.
Bipolär sjukdom har jag erfarenhet av på lite distans, det verkar väldigt svårt. Jag kan ibland tänka att min man har sådana drag, att han blir väldigt igång i jobbet eller i projekt hemma, han är en samlare och nördar in sig i sina intressen, han blir lite ner i perioder och passiv, milt handlingsförlamad, särskilt när livet är jobbigt. Mycket upp eller mycket ner. Men det kanske bara är normalt, han har ingen diagnos. Han jobbar mycket med sin bakgrund, går på ACA-möten och i 12-stegsprogram och terapi för att lära sig hantera sina reaktioner och känslor, som han själv säger dysfunktionella reaktioner.

@unicornsarebeautiful Hej! Bra att du återvänder hit! Jag står med ett ben i vardera lägret, jag är både nykter alkis och sambo med en alkis. Jag vet därför också att anhöriga inte kan göra ett skvatt tyvärr för att få en alkis att lägga av - man måste själv fatta ett beslut att vilja sluta. Det enda man som anhörig kan göra är att prata om de alternativ som finns, lämna telefonnummer, adresser etc. Sen får alkisen själv välja. Självklart kan man vara stöd när beslutet tagits, men man får aldrig någonsin som anhörig "ta på sej" sin anhörigs nykterhet. Man är som alkis nämligen oerhört snabb på att hitta orsaker till att dricka, och risk finns att man då själv som anhörig blir den orsaken vilket kan förvärra allt. All styrka till dej!

Lita på din magkänsla. Lita på det du ser och hör. Mitt ex kunde svepa 9 glas vin på en kväll men han hade minsann inga problem. Snacka om att de ljuger för sig själva och ljuger för alla andra. Jag skrev ner vad jag såg till slut. Helt bisarrt att läsa igenom det sen. Men då visste jag med 100% säkerhet att det var så det var.

@LAO
Förlåt för segt svar, är inne här så lite känns det som. Eller hur, 3 åringar är ljuvliga. Så mycket bus och fart och roligheter! Men ja.. Jag hade ett samtal med min pappa om det igår, han har slutat dricka just nu ( iaf ett par veckor in fick jag veta) vilket gjorde gott i själen att höra. Vi pratade länge och öppet om mammas drickande, vilket va en lättnad. Jag fick höra hans synsätt på de hela & hur han har det. Vilka problem han ser med drickandet etc. De va uppfriskande och väldigt skönt faktiskt.. Skönt att höra att du ändå haft en fin kontakt med dina morföräldrar och att du själv slutat dricka. Jag tror de kommer ge mycket i slutändan ❤️ barnbarn ska ju vara livets efterrätt, och jag lovar att de kommer ge dig mycket att vara en pigg och glad mormor som alltid orkar leka & göra roliga saker ihop med barnen 🙏

Japp, reflekterandet känns helt nödvändigt! Titta på sig själv i spegeln och kolla om man städar eller inte... 🤗

@Åsa M så sant! Det värsta är att även när medvetenheten finns så sker det nästan reflexmässigt.

Jag har behövt flera dagar av egen space för att få upp ögonen för det jag fortfarande gör och inte gör (säkert finns det mer!). Det blev en rejäl ögonöppnare. Väldigt mycket förebyggande ”städande” från min sida, inte så mycket räddningar i stunden.

Låt livet hända! Kändes mycket lättare när jag levde själv. Det blev tydligt att jag behöver mycket tid att reflektera för att kunna se vad som händer 🧹🪣🧽

Det är nog det som är kärnan i problemet när man är anhörig till en sjuk person. Mönstren sitter djupt och man försöker jobba sig runt dem, men de har väl funnits där hela tiden, kanske? Man söker sig kanske omedvetet till dem för att man gar ett behov av att lösa problem? Även fast man borde förstå att vissa problem kan bara lösas av den som har problemet. Och det är ju även den som anhörig som har problem. Jag minns en användare här som beskrev sitt eget problem som att hon var den som gick runt och städade i allas trädgårdar för att det skulle sec trevligt ut, men ingen hade bett henne om det. Jag känner igen mig väldigt mycket i det. Jag städar i allas trädgårdar, eller försöker, och undrar varför ingen städar i min. Sen inser jag att 1) ingen har bett mig städa och 2) jag har inte bett någon om hjälp att städa. Anhöriglivet i ett nötskal!

@j79 Tyvärr är han precis som alla alkisar (jag också...) benägen att skylla ifrån sej och ljuga för att skydda sin bäste vän, alkoholen. Det du KAN göra är att fundera på om du kan ställa någon form av krav på honom, men givetvis måste du i så fall vara säker på att du kan backa upp det med att göra det du lovar/ hotar med. Det funkar inget bra att hota med att flytta om han dricker igen och sedan inte flytta när han druckit. Ta hand om dej.

Du är inte ensam.
Jag har två barn med min partner som även inför barnen lovat att bevisa att han kan sluta dricka. Men bröt det ikväll- igen. Men påstår att han inte har druckit, som om vi alla tre inte ser det. Han tror jag försöker baktala honom. Att det är jag som tutat i barnen att han har alkohol problem. De är 12 o 16 och har egna ögon att se med. Men han vägrar se det. Utan jag är den som förstör. Jag har bett honom att ta hjälp utifrån. Men han säger att han inte behöver någon.

Ikväll har jag fått nog! Men vet inte hur jag ska ta nästa steg. Men måste för barnens skull.

Gråter floder.

@Zowie Hur har du det nu?