Senaste kommentarerna i forumet

@Självomhändertagande
Vilken resa du har gjort många steg i rätt riktning. Jag kommer nog inte heller vilja träffa nån nu på länge, och speciellt inte nån med beroende sjukdom
🌹

@Snödroppen Ja jag är på väg, det kommer lösa sig med tiden
Kram till dig ❤️

@splintr
Då var det bara jag som inte förstod i början 🤣.
Vet du, när jag läser ditt inlägg så tycker jag att du verkar väldigt klar, klok och stark.
Det har pågått ett tag skriver du och du har satt ned foten, starkt och bra för både dig och dina barn. Jag tycker du gör helt rätt.
Det är inte konstigt att du känner alla känslor och att det blir överhettat med alla tankar och känslor.
Det är helt normalt att känna som du gör nu.
Jag vet att det finns anhörigstöd i varje kommun, det är gratis och kanske kan vara någonstans att börja.
Man behöver inte veta exakt vad man behöver utan det viktiga är att man bestämmer sig för att göra förändringen oavsett vad så ska ert liv vara tryggt och stabilt.
Grattis du har tagit första steget.

@Snödroppen tack! Jag skapade en tråd men blev avbruten av barn som såg en telefon😂

Hej! Jag är ny här, och ny i den här situationen. Eller egentligen har det pågått länge, men nu har livet förändrats på ett mer påtagligt sätt. Vi har två barn i förskoleåldern och han har druckit hemma i smyg sen en tid, hur länge vet jag inte. Det har påverkat vardagen så mycket, i efterhand förstår jag att det är alkohol som gjort kommunikationen omöjlig, konflikterna så lättantändliga, stämningen så märkligt oförutsägbar. På ett sätt är luften så mycket lättare att andas nu. Det kom till en punkt när jag satte ner foten och först stack iväg med barnen en kväll och sen sa åt honom att han inte fick bo med oss till dess att han fått ordning på detta, fått hjälp att bli helt nykter. Först då kunde han själv uttala orden att han är alkoholist. Men ändå har lögnerna fortsatt, och drickandet.

Så. Det är så mycket att hantera på samma gång. Jag är fortfarande i chock över hur lättvindigt och övertygande han kunde ljuga för mig. Hur länge har det varit så? Gör jag rätt som säger att just nu tar jag barnen helt och hållet? Som säger att jag inte kan vara hans terapeut och hålla hans hand på resan eftersom jag i första hand tänker vara barnens mamma? Jag jobbar heltid och livet som ensamstående är förstås utmanande. Jag vill prata med barnen på rätt sätt, vara trygg för dem och samtidigt inte på nåt sätt påverka deras relation med sin pappa negativt. Jag behöver hjälp med praktiska saker, och har fantastiska människor runt mig som står redo. Men hur formulerar man exakt vilken hjälp man behöver? Vardagen rullar ju bara på. Men hjärnan är lite överhettad.

Jag behövde få vädra detta. Allt är så nytt och framtiden så oklar. Jag har läst mycket i det här forumet och det verkar var en så fin plats.

Jag lever med en alkoholist och känner igen väldigt mycket av det du skriver. Hitta gömda flaskor i garderoben, söka godkännande för att dricka och markera för att se hur snabbt flaskorna tar slut har jag också gjort. Mitt tips till dig är att söka hjälp. Jag fick en anhörigguide från kommunen och hur man bäst hjälper någon med missbruksproblematik. Den har hjälpt mig mycket i min kommunikation med min sambo. Den anhörigguiden fick mig också att inse att mycket att de strategierna jag använt innan för att hantera min sambos drickande har varit kontroproduktiva.

@Wind
Så starkt av dig att börja se om efter dig själv nu. Du verkar vara färdig med det limbot även om det tar tid att klippa helt.
Fortsätt på din väg, jag tror du är på väg till en bättre plats och där du mår bättre.
Du sätter dina behov i centrum och inte hans egoistiska behov.
Kram

@splintr Hej, fint att du hittat hit.
Du gjorde ett inlägg precis som jag gjorde när jag började skriva här, förstod inte riktigt hur jag skulle göra.
Hoppas du fortsätter skriva.

Ännu en dörr stängd och en ny dörr öppnas snart.
Arbetet uppsagt, lägenheten uppsagt och snart bär det av mot ett nytt kapitel.
Så spännande livet är nu mot det varit tidigare.
Resan började med stapplande steg när jag gav mig ett löfte om att jag är villig att göra allt för att känna mig fri och leva livet istället för det helvete jag var fast I.
Den resan började våren förra året.
Det har varit tufft och jag har jobbat med mig själv, det jag länge flytt ifrån.
Allt ligger hos en själv och inte den andra som man tror när man lever som aktivt medberoende. Man har alltid ett val i livet och man är alltid fri att välja.
Vad har jag lärt mig: att jag litar på min förmåga att hantera livet, litar på mig själv och lyssnar på mig själv först.
Jag har bett om hjälp och är inte längre rädd att göra det om det behövs.
Det här trodde jag aldrig att jag skulle känna om mig själv när jag var I mitt djupaste medberoende.
Att få känna den ynnesten av att längta till morgondagen är jag så tacksam över, att se framemot livet igen.
Det kommer så klart vara upp och ner i livet, det är det för oss alla men när jag ser tillbaka på hur jag mådde. Jag hade ångest, var översköljd av skuld och skam, hela livet kändes som jag stod vid sidan av i min egna bubbla, ovissheten, besvikelse och framförallt vanmakt.
Tills jag kände att livet bara var ett lidande, jag gav upp mig själv.
Jag fann vägen ut, det finns en väg ut men man behöver börja gå den själv.
Önskar alla en fin lördag, fri från våld, missbruk och medberoende.
💐

@Wind
Läser. Minns hur jag hade det med mitt ex. Är glad för din skull att du ska på behandling.
Jag förstår att du behöver din tid. Detta är din process. Jag ser alla fina svar du får. Jag önskar att jag hade en vän som @Åsa M vid min sida.
Jag hade en vän, som jag inte ville ga kvar, efter att jag kämpat i flera år med att få ut mitt ex. Hon förstod ad jag gick igenom, men hon var rädd för att jag skulle bli arg på henne.
Hon behövde mig då jag blivit frisk i min bipolaritet och hon hade insjuknat själv i bipolaritet, som jag, på SSRI.
Hon såg mig som sin förebild och jag var en bättre samtalskontakt än hennes psykiater, sa hon.
Jag förstod att jag även varit medberoende till henne. Vi träffades på gymnasiet och jag tog ansvar för hennes depression, skulle få henne att må bättre.
Idag förstår jag att hon är narcissist. Allt handlar om henne.
Livet kan vara så intressant, när man observerar hur folk beter sig.
Men för att observera andra, så behöver man känna sig själv. Och det tar tid
Du är på god väg att landa. Även det kan ta tid.
För mig tog det 3 år innan jag ens ville träffa en ny kärlek. Och 6 månader till innan jag vågade ta steget.
Nu lever jag i harmoni.
Det var min stora önskan.
Men jag hade inte landat så väl om det inte var för min dyrköpta erfarenhet.
I tid. Och pengar. Men pengarna skiter jag i.
Tiden. Tiden. Jag hade gärna brutit upp tidigare. Men jag visste inte. Jag hade inte ens hittat till detta forum dp jag levde i misären.
Jag hittade hit efteråt, när jag fortfarande sände pengar till honom. Och lyssnade på hur hans jävla skitliv var. Med ambulans färder och nära döden upplevelser.
Han har blivit allvarligt sjuk. Och jag vet inte i vad. Jag vill inte veta.
Alls.
Jag bröt till slut.
Helt och hållet.
Träffade en sund man.
Som jag valde.
Och det är fint.
Min erfarenhet av misären.
Har varit hjälpsam.
Jag gör aldrig något som jag inte vill.
Jag kan välja.
Det är min vinst.
Av min dyrköpta erfarenhet.
Lycka till på din resa!

Och för att tillägga så säger han redan efter kort tid i separationen att han mår faktiskt bra och tycker han själv dricker mindre. Han sa häromdagen att han saknade våra kvällar....
Så mycket kärlek kände han... Han var nog kär i allt han fick och INTE mig som person

Läget är bra annorlunda men är fortfarande skadad och behöver läkning. Jag ska iväg på behandling och det kommer hjälpa läkningen.

Han dricker och skickar sms om att han vill bli bättre för min skull o han ska gå till beroendecentrum osv och han har fortfarande inte vart där. Han kan skicka sms med inslag av att jag är hans, och sen saknad mm

Jag är nykter och det går fint, jag har sagt ifrån han och sagt att jag INTE tänker vara ihop med någon som är beroende och inte tar hjälp.jag har sagt klart o tydligt i både sms och i telen att jag är INTE hans och han får INTE skriva att jag är hans,älskade mm. Jag har dessutom sagt ifrån att umgås med han med mys o sova över o ja allt som var förr.

Jag tror inte han kan känna riktig kärlek och det beror på hans sjukdom beroende. Innan jag talade om allt det här och precis innan vi separerade på riktigt så sa han att han kommer sakna oss när jag är iväg på behandling. Då sa jag att jag får ta emot besök, att han kan åka o träffa mig. Hans svar var detta ....

Nä oj nej de verkar krångligt med tåg

Hade han verkligen älskat mig Hade han åkt och hälsat på mig. Jag hade åkt varje gång det var besökstillfälle

Tack för era kloka ord ❤️
Ja,jag vet att mina gränser vart flyttade. .
Och jag förstår vad ni menar. Fasiken vad de kan utnyttja en så mycket usch 🙄
Många tankar åt er ❤️🙏

Att det göms alkohol ser jag som en kraftig varningssignal.
💜 🌹 💜

Hej. 🌹
Bra att du får ur dig och att du vänder dig hit. Här finns alla möjliga erfarenheter ...
Så här spontant uppfattar jag att hennes drickande slagit över i och med att hon smusslar, smyger och gömmer flaskor.
Hon säger att du inte behöver oroa dig, hennes handlingar tyder på något helt annat tänker jag.

Kram,
och fortsätt gärna skriva här.
🌹

Jag förstår att det blir många blandade känslor @högkänslig! Olika röster inom dig som säger olika saker. Helst av allt vill du att han alltid ska vara den där underbara personen, men om jag förstått dig rätt har du inte fått se den sidan så ofta på senare tid.

Precis som du beskriver väcker det nästan alltid stora och ofta blandade känslor när en behöver ta beslut om stora förändringar. Och mitt i känslostormen är det svårt med ovissheten, kommer han bli bättre så småningom eller inte? Kommer han att ta kontakt eller inte? När i så fall skulle det bli? Ovisshet som du inte har kontroll över.

En tanke jag får om det är okej att jag delar den. För en del kan det bli hjälpsamt att försöka fokusera på vad en själv kan påverka. Vad vill du säga nästa gång ni har kontakt? Vilka aktiviteter vill du göra (med eller utan honom)? Vilka människor vill du träffa? När det känns svårt att ta stora beslut, kanske det kan gå att ta beslut om mindre saker. Och de mindre beslut kan hjälpa en att ta tillbaka en del av kontrollen och gå i en viss riktning. Vad tänker du om det?

@Såjävlatrött
Har just läst din tråd. Och jag känner så mycket medkänsla med dig. Och med mitt yngre jag.
Jag fick en ADHD diagnos som vuxen, för några år sedan. Jag har haft så svårt att tolka ord tidigare. Nu förstår jag mer. Jag har träffat vårdgivare som sagt helt fel ord till mig i fel ögonblick.
Ett ex var att en arbetsterapeut kom hem till mig, i samband med att jag arbetstränade för några år sedan. Jag har varit sjuk i en bipolaritet och var borta från arbetsmarknaden en stund. Jag älskar att jobba och kämpade så mycket för att få ett arbete under min tid som medberoende. Jag och mitt ex levde i en misär. Från tjusigt stort med fina ting till liten yta. Han söp upp en förmögenhet och jag gav bort mitt sparande.
Arbetsterapeuten sa till mig "han måste ut"!
Det hon inte visste, var varför han ens var där. Jag skriver på en story om det och vill inte skriva varför här, annat än att jag utsattes för ett trauma och han hjälpte mig.
Han är orsaken till att jag ens kunde ta mig ur mina mediciner. Jag är helt medicinfri sedan många år. Men då har jag lagt mycket pengar och tid på att utbilda mig inom mindfulness och yoga för att hitta en inre balans. Och så lever jag långsamt, trots mina ADHD ryck. Har lärt om, att bromsa mig. Och att bara observera hur jag vill göra saker, utan att göra dem.
Min räddning har varit mitt skrivande. Jag har skrivit sedan tonåren. Och så springer jag i skogen och tränar på gymmet. Det håller min hjärna skarp. Har du sett The Handmaids Tale?
June Osborne, karaktären blev min förebild. Jag var med om skit. Och jag behövde June Osborne en tid. Idag är jag en förebild för andra unga, som känner till mitt liv.
Men jag håller mig bakom kulisserna. En bipolaritet hjälpte mig inte att få det arbete jag har idag.
Jag tror att din psykolog uppmanar dig, att leva ditt liv som du vill ha det.
Jag levde mitt liv med mitt ex som jag ville ha det, i misär i 10 år, även om vi hade god ekonomi i flera år, så klarade vi av av leva på mindre, som det blev.
Men jag behövde uppleva det för att lära mig hur jag ville ha det.
Och jag ville ha jobb, en sund kärlek och kunna börja spara igen.
För nya drömmar och mål i livet.
Nu har jag allt jag önskat. En god hälsa. Och goda relationer, till min man, till min familj och till vänner och kollegor.
Men jag hade aldrig landat så här bra utan min erfarenhet.
Av misären. Att leva med någon som missbrukar.
Ta hand om dig, på alla sätt!

@Tröttiz Ja, det har jag stor respekt för. Det tycker jag är det läskigaste, att inte VETA. Det känns inte som han skulle göra detta, då han längtar till barn. Men så tänker jag: det har väll alla pappor som supit bort sig gjort? Se min kommentar ovan. Min partner dricker typ var tredje vecka om han fick bestämma. Ofta kopplat till dåligt mående. Det känns som att många som super bort familjer helt gör det normalt att supa veckovis. Det är det som gör det så svårt att VETA, om han är en av dem eller inte. Men jag antar man får se det som personen är sjuk. Jag är kvar sålänge han har kontakt med vården och följer sin antabus plan, sen får vi se.

@Prinsessan1 Nej precis och det är det jag är kluven över. Personen är väldigt kompetent men hur kan mitt 1,5 h samtal med en främling resultera i att hon säger jag borde bryta relationen? Jag förstår att statistiskt sett kanske det är så. Men det är så många parametrar som spelar in som gör att jag känner att jag vill lyssna på henne, men behöver höra från fler experter att så är fallet. Om jag gör slut och hamnar i ett svagt ögonblick så kommer jag tänka "varför ska en främling efter 1,5h bestämma mitt öde?" Sen kommer jag vara på ruta ett igen. Då känns det bättre att ha mer kött på benen om att det stämmer.

Personen i fråga tar massa mediciner och tar psykolog hjälp. Men jag har sagt såhär: jag slutar att hjälpa/yttra mitt medberoende. Vill han ändras på riktigt så kommer han inte falla tillbaka. Gör han det, så är det startskottet för att lämna, känns liksom inte som jag kan lämna nu mitt i när vi har en bra period, han går på sina möten och mår bättre. Då vet jag att jag kommer komma tillbaka, Jag ska försöka luta mig tillbaka och se bara...

@högkänslig
Känner med dig ❤️ har varit där med de motstridiga känslorna och den där smärtsamma ovissheten. Det är tufft.
Oavsett vilka råd man får och att man vet innerst inne vad som är bra för en eller inte så lämnar man när man själv känner att man har nått en botten.
Du är inte ensam 🙏 även om det kanske känns så.
Jag hoppas att du kan sätta en gräns och säga stopp och samtidigt förstår jag dig om det är svårt.
Du är värd kärlek, öppenhet och respekt.
Kram

@Prinsessan1
Det jag förstått är att konsekvenser och en inre vilja att ta tag i sitt liv har lett till förändring. Utan inre vilja händer inget. Konsekvenser hjälper inte. Det finns människor som supit bort hem, sambor och barn ... 🤔😔
🌹🌹

@högkänslig åh du har det tungt just nu❤️ jag kommer från andra sidan och jag vet inte hur jag skulle reagerat om jag fått ultimatum, men helt ärligt skulle jag nog ryckt på axlarna (vi är idioter i alkoholens grepp) Alkoholen är så jäkla förrädisk och greppar om ens liv att man låter bra saker förstöras. Det är hemskt, men det är den som sitter fast i det som själv måste komma till den punkten att nu är det nog och han verkar inte där än.
Mitt (oombedda) råd är att ta hand om dig själv först och främst, slå dig fri. Du lever ett liv och det är nu. Det enda du kan påverka är ditt liv och hur du vill leva men såhär vill du inte leva vad jag kan läsa.
Jag tror att medberoende är värre att leva i än den beroende?
Varma kramar och var rädd om dig.

@Såjävlatrött Hej! Jag tror inte man kan ”dra alla människor på en kam”. Alla är vi olika. Vad jag tror din psykolog menar är att om en missbrukare inte får några konsekvenser, så är det svårare för dem att ta sig i kragen SAMT att DU inte får det som behövs för att läka dig.🙏

@Nell Ja, detta hände ju på sms i måndags. Vi har alltså inte setts och pratat utan jag skickade bara ett sms där jag sa att jag inte orkar med detta mer och han bekräftade att separation är lika bra.
Jag har lite svårt att förstå om det verkligen är på riktigt nu eller om han "som vanligt" behöver ngåra dagar på sig att komma ur sin bubbla och sen kommer försöka få tillbaka mig. En sida av mig vill att han ska höra av sig och kämpa för mig. Min rationella sida säger dock att ja det är klart han kan kämpa ett tag men sen kommer han komma tillbaka till samma mönster. Jag ser mer och mer narcissistiska drag i vad han gör och hur han beter sig och jag läser mkt om detta för att inte komma in i ledsamhetskänslor.

Det är så svårt att den här människan som kan vara helt underbar mot mig, kan vara på ett helt annat sätt också.
Igår när jag kom hem och han hade åkt till landet så blev jag lite ledsen. Hemma påminner ju allt. Vår lägenhet, vår säng, hans kläder och allt luktar honom. Då ville jag bara ha en varm kram och att allt skulle lösa sig.

Jag pendlar mellan att vara stark och arg till att vara ledsen. Framförallt hatar jag ovisshet och just nu vet jag ju inte när vi ses (när han kommer komma hem igen) eller när vi ska prata igen, om han ska försöka prata med mig eller om han bara kommer låta mig flytta ut och gå vidare med sitt liv...

@Snödroppen jaa verkligen.. men nu var det ju som att han skapade en situation för att han ville att jag skulle lämna honom. Tidigare gånger han gjort så har det ju varit för han tycker att jag påpekat hur dålig han är (kring alkoholen) och att han bara känner sig dålig och inte orkar höra mina klagomål osv. Jag har så svårt att fatta varför.
Min mamma som jag pratar mkt med om detta säger att han har inte ork för annat än att sitta själv och dricka nu.
Han orkar inte tänka på annat..