Senaste kommentarerna i forumet

Hej @högkänslig!
Det är mycket som händer i ditt liv just nu och jag kan tänka mig att det skapar många starka känslor. Du försöker begripa varför han beter sig som han gör, om det är alkoholen eller om det möjligen också är annat som ligger till grund för det.
Igår skrev du att ni nu är separerade och att du inte riktigt vet hur du känner ännu. Hur mår du idag? Och hur känner du kring separationen? Kan det finnas fördelar med det?

Ville bara skriva att han försöker beskylla dig är helt befängt. Du gör det absolut bästa för barnen och du ska vara otroligt stolt över att kompisen i soffan fick höra dina ord. Varm kram till dig <3

@Mormor2018
Så bra, hoppas ni får kontakt med en engagerad och kunnig person 🙏
För mig var det jättejobbigt att ta första steget att be om hjälp.
Att skriva här för första gången var också jobbigt.
Modigt av dig!
Kram

@Mormor2018 låter toppen att du tror att han skulle vilja det. Hejar på er! Ta hand om er.

@högkänslig
Ja, jag känner igen det där med att provocera fram reaktioner. Jag slutade reagera tillslut och då var jag ju känslokall såklart.
Det är en "never ending story".
Inte alls konstigt att du känner dig dränerad, han dränerar dig.
Det är en omöjlig ekvation att leva och må bra i det där.
Det är absolut inte ditt fel men kanske ditt ansvar att göra val för dig själv där han inte kan behandla dig så längre.
Var rädd om dig!

Vill tillägga- på min födelsedag när det eskalerade så sa han att han ville göra slut. Han gjorde fel, jag reagerade och då skulle han straffa mig genom att göra slut, för han kände sig övervakad och skuldbelagd.

Blir galen över hur han får det till att vara mitt fel hela tiden. Och att han är den som sitter o hotar med att göra slut.
Jag fick separationsångest o bad om att vi inte skulle dra det så långt så vi lappade ju ihop det tillfälligt, men ja.. nu har vi ju faktiskt gjort slut och jag vet inte om han den här gången kommer be och böna för att få tillbaka mig... känns som han också tröttnat på karusellen och allt bråk och kaos som följer. Eller som han sa för ett tag sen, att han kan inte bättre än såhär och han gör mig bara besviken..

Igår sa jag till honom att vi får separera.
Eller snarare... efter en turbulent helg vid min födelsedag lappade vi ihop allt och sa att vi skulle göra vårt bästa.
Veckan kom. Han drack. Onsdag, torsdag, fredag, lördag. Söndagen sur (abstinens..?) och sen kom måndagen igår och när han smsade att han satt på en pub istället för gymmet som han skulle till så fick jag nog.
Jag kände bara att jag kan inte ta detta mer, och jag tror nästan han hade planerat att provocera fram detta. Gör dom så??
Han visste att det skulle bli min reaktion och när jag sa att vi får separera så sa han "Ja, det är väl bäst så, det är väl så det får bli tyvärr" helt jäkla känslokallt. Jag upplevde att han senaste veckan bara gått runt o tänkt på att jag är en bromskloss för hans drickande så det är bättre att provocera mig till att göra slut då. Erfarenheter på detta?

Jag vet inte hur jag mår än. En del av mig är så matt och trött. En del undrar om jag ens kan ta detta på allvar, det här har ju hänt förr o eftger några dagar brukar han komma springandes... En del tänker att jag redan mått dåligt och processat så mycket.

Är det någon som ser narcissisttecken hos sin partner med alkoholproblem?

Jag tycker inte mig se detta när han haft nyktra perioder.. men när han dricker blir han supernarcissist.
Om jag blir arg på honom för något han gjort, så får han det till mitt fel.
Han tar inte ansvar för nånting utan det är bara jag som är jobbig och jävlig trots jag inte gjort annat än attt försöka stötta och han har en sjuk förmåga att bara lyckas vänta allting till att det är mitt fel.

På min födelsedag så var han AS full. Skämde ut mig inför mina vänner och dansade runt ensam på restaurangen.
Han gjorde några saker jag inte var okej med och jag reagerade väldigt starkt på, så dagen efter var jag väldigt arg på honom. Men istället för att be om ursäkt satte han på sig offerkoftan och vände på steken och fick det till att det var jag som förstörde förhållandet, inte han.

@Snödroppen , naturligtvis är det mitt ansvar som vårdnadshavare att sätta ner foten och har gjort det men han har snabbt återfallit i sina dåliga vanor.
Tack för de orden du skrev och jag tar till mig av dom. Jag ska söka kontakt med anhörigstöd och se vad jag och mitt barn kan få för hjälp.

@Nor.Li tack för ditt fina svar. Min mans drickande har eskalerat det sista.
Jag ska följa dit råd och genast ta kontakt med alkoholmottagningen och boka tid. Jag hoppas och tror att han vill följa med.

@Emdanjack
Jag beklagar din förlust. Det blir förstås en chock. När det oförutsedda sker, även om det kan vara förutsett att missbruket kan leda till att organen slutar fungera och leder till döden, så är man inte förberedd. Igår pratade jag med en vän om att jag vet inte om mitt ex lever eller är död. Jag har pratat så mycket med den här vännen om hans alkoholmissbruk sedan han flyttade och vännen har stor kännedom om beroenden, både som egen erfaren av medberoende och som läkare. Det är många som missbrukar alkohol med antidepressiva. Och det kan yttra sig på olika sätt. Jag själv självmedicinerade med alkohol under min litium tid då jag var helt avstängd och ville känna något. Detta är mer än 20 år sedan och jag insåg att alkohol inte lirade med den bipolaritet som jag hade insjuknat i genom att jag åt antidepressiva. För mig blev fysisk träning ersättning till mediciner för mer än 10 år sedan. Jag var en frisk människa innan jag tog antidepressiva. Jag hade tid och pengar att lägga på min hälsa och förstå varför jag blev sjukare av mediciner. Det är inte lätt, när vården bara ger piller. Man är verkligen ansvarig för hur man mår. Och hur man vill leva.
Jag tror att det är bra att du skriver här, eller skriver för dig själv. Jag skrev mig frisk och jag skrev mig ur den misär som jag levde i, då jag levde med en alkoholist. Men samtidigt så är jag tacksam för den tiden. Han och jag var medberoende till varandras svårigheter. Vi pratade och pratade, jag spelade upp scener ur mitt liv för honom och det var mitt sätt att bearbeta. Jag insåg också att genom att vara isolerad med honom i många år, kunde jag upptäcka vad som triggade mina bipolära skov och så lärde jag mig att undvika dem.
En sak som var en biljett till ett hypomaniskt skov för mig, var alkohol. Därför stoppade jag helt. Men att förstå att det var så, tog tid. Det är inte en helt ovanlig orsak, till drickandet. En bipolär typ 2 kan ligga till grunden för självmedicinering.
Ta det samtalsstöd som du behöver. En läkare kan remittera dig till en kurator, eller psykolog om du behöver det. En präst skriver inte journal. Ta hand om dig och kanske behöver du bearbeta sorgen genom ett program.

Tycker @Snödroppen sätter huvudet på spiken här. Ditt barn har redan varit med om tillräckligt och behöver en lugn och trygg plats att landa på. Har din mans drickande eskalerat eller upplever du att det varit på samma sätt i åratal? Går det att resonera med honom och ev. tillsammans uppsöka en alkoholmottagning där ni båda kan få stöd?
Jag är dotter till en missbrukare och sökte först anhörigstöd på en alkoholmottagning via vårdcentralen, sen fick min pappa komma dit och prata tillsammans med mig och få erbjudande om individuellt stöd. Skulle kunna vara en bra början om han är redo och villig att ta emot hjälp.

@Mormor2018
Hej, så bra att du hittat hit.
Jag tänker att det måste vara väldigt tufft för dig, som åter igen i en ny relation ska behöva uppleva detta.
Har full förståelse för att du älskar denna man men jag tänker framförallt på ditt barn. Som verkar ha upplevt sin pappas missbruk och allt hen bär med sig från det och nu ska behöva säga ifrån till en ny person. Jag vill inte låta hård och kanske är jag det men det är inte ditt barns uppgift att behöva säga till, det är din uppgift som vårdnadshavare att se till att ditt barn har en trygg uppväxtmiljö.
Det gör ju barnet illa och kan göra en livstid.
I varje kommun finns det anhörighjälp, det har man rätt att få.
Jag skulle rekommendera dig att söka dit.
Det är oerhört tufft när man älskar en person men det är också oerhört skadligt att inte agera.
Var rädd om dig och hoppas att du fortsätter skriva 🩷

@Emdanjack

Förstår att det är ett hopkok av känslor du upplever.
Fint att du skriver här, för mig har det varit ett fantastiskt stöd.
Jag håller med @gros19 i att det vara en stor hjälp att söka någon form av samtalsstöd när du känner dig redo.
Ibland blir livet så överväldigande att man behöver hjälp till att sortera och bearbeta sina känslor.
Kram

Alla har nog kluvna känslor som levt under dom förhållande du beskriver. Då otroligt sorgligt. Mitt råd är att försök hitta någonstans där du kan genomgå ett sorgebearbetningsprogram.

@brödsmulan
❤️

@brödsmulan Är det slut nu? Hur mår du? Det måste verkligen vara tufft. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att allt du har gjort har du gjort av kärlek och du verkar gått above and beyond för att hjälpa honom. Vill han inte ha hjälp är det hans val. Men, som sagt, jag förstår allt måste vara jobbigt nu. Tänk på att ta hand om dig själv nu. Önskar dig allt gott.

Ja han gör sina val. Han har lämnat hemmet, han "flyttar" . Jag har varit så hemsk som satt honom i denna situation.. med läkare och allt.. fått omgivningen att tro att han har problem osv för så är det absolut inte. Jag hörs ha kastat honom in i elden.. Han lämnar mig..

@Snödroppen kram till dig med som peppar och stöttar så mycket. Det är hemskt att inse vilken stress och rädsla jag levt med så många år. Hoppats på förändring och byggt upp tillit som raserats om igen. Hittat mycket hjälp i en podd som heter epilogen podcast av Mia Makila. Kanske är det någon som läser som kan hitta lite guldkorn där. Om läkningsprocessen efter missbehandling som hon kallar det.

@Nor.Li
Jag känner så med dig. Det är våld det handlar om.
Jag tycker du gör rätt i att inte sova hos din mamma, din mamma behöver ta steget själv och klokt att du väljer att inte utsätta dig för ångest och förvärra din PTSD.

Kram och hoppas du känner att du får bra hjälp på samtalet.
Det är starkt och klokt av dig att du väljer att ta hand om dig också för din sons skull.
Bryta den kedjan av våld och psykisk makt din pappa har över er.

@Peach
Hej.
Så bra att du skriver av dig här. 🌺🌺
Då det är barn med så måste det ju bli än jobbigare.
Det är kanske självbevarelsedrift att skylla på dig över saker, att slippa ta ansvar och inte se sin del i saker och ting som händer. DU är den som ser klart här, dina upplevelser finns hos dig och kan inte vara fel. Tror att det inte går att få honom att inse det.
Kram.
💕

Skönt att du har hittat hit och kan börja ventilera dina tankar och känslor. Måste börja med att skriva att du är inte "konstig" och din reaktioner låter fullkomligt normala i situationen du befinner dig i. Fyll på med fler människor som förstår och prata mindre med dom som inte gör det, så du kan stärka dig själv. Att få dig att tvivla på din verklighetsbild (kanske få dig att känna som att du överdriver och är överkänslig) är någonting som han vinner mer utrymme för sin sjuklighet på. Det du upplever är verkligt och du och dina barn ska inte behöva ha det så här. Stå på dig, få hjälp och försök hitta utrymme för vila och självomhändertagande, kanske när barnen är hos andra familjemedlemmar eller kompisar?

Känner mig som i en emotionell rävsax. Förhoppningsvis kommer det kännas lite bättre efter samtal nästa vecka på kvinnojouren. Vågar inte längre åka och sova över hemma hos min mamma för att det väcker så mycket ångest och ptsd av bara tanken på att min pappa skulle kunna komma dit. Båda är rädda och känner någon slags "lugnet före stormen ". Varför är det så tyst från honom? Vad försiggår i hans huvud just nu när det börjar gå upp för honom att vi tagit avstånd? Att han bara skulle backa och släppa taget efter så många års kontroll känns overkligt. Vakumet och tystnaden känns som en tickande bomb och inuti mig är det allt annat än tyst. Förväntansångest och oro för någon slags hämd för att vi inte gått som på äggskal, ifrågasatt och tagit avstånd.
Min mamma blir sårad över att jag inte vill vara hos henne över natt, eftersom att vi bor en längre bit från varandra. Ger dåligt samvete för att hon ska behöva vara där själv jämt, när jag inte ens orkar sova över ibland. Men hon måste inte, hon har möjlighet att flytta. Då tycker hon att jag tvingar henne hemifrån, men jag accepterar att hon vill bo kvar. Jag orkar bara inte längre. Jag vill inte vara rädd mer.
Motiverar mig själv med att jag vill vara en trygg och kärleksfull förälder. Måste ta hand om mig för att kunna ge min son det bästa. Det ligger närmare till hands än att se till att skydda mig själv just nu. Får jobba på att känna värde i att må bra för mig också.

@Wind
Är någon otrevlig - det ska man inte ta.
I praktiken så har man ju (jag) gjort annat. Hade önskat att jag oftare hade sagt något i stil med att sådant här vill jag inte lyssna på, nu går jag. I stället för att försöka tala med någon som uppenbarligen inte var mottaglig... 🙄
Låter flummigt, men försök "lyssna inåt" vad du behöver och mår bra av och agera enligt det. 🌺💕
Man kan inte prata till någons förnuft då får man, tror jag, gå till sig själv.
Kram.

@wind för att inte göra dig helt modslagen.. va gör man då för att hitta sig själv? Önskar jag kunde servera den färdiga lösningen men så långt har inte jag själv kommit . Inte mer än att just jag väljer att ta en dag i taget ,avsätter tid till att tänka på hur jag själv skulle vilja att det såg ut och inte bara fokusera på hans missbruk, tiden som varit.. alla om och men.
De är inte lätt men det klarnar så sakta så sakta. Idag vet jag tex med självklarhet att jag inte förtjänar att bli nedtryckt för att han speglar sitt hat för sig själv ,världen m.m på mig. Men det betyder inte heller att jag sätter ned foten och går..Än.. mer att jag kan värja mig lite grann i taget. Att jag inte såras lika djupt.