Senaste kommentarerna i forumet

@Kameleont man gör så gott man kan i sitt elände. Tyvärr var jag inte så återhållsam i mitt missnöje men dock konflikträdd så mycket silence treatment från min sida. Vilket skapar en distans i relationen när man inte kan samtala om viktiga saker och hur man känner. Tappade också respekten för mannen under resans gång och intimiteten försvann helt. Till slut inget kvar.
Verkar som att han då har lite insikt i sitt beteende men inte är helt redo att ta hjälp. Min man är lika går iväg om samtalet blir för obehagligt för honom. Tror de vet men inte riktigt är redo att ta tag i det just nu,

Mannen har påbörjat en allmän hälsokoll på sitt arbete.
Nu har företagshälan Skickat honom vidare till vc, då blodtrycket var högt. Det var ingen nyhet, vi vet båda att han ligger för högt sen ett tag. Han brukar antyda stress som orsak, bla bla bla..
Jag vet ju varför han fått högt blodtryck men grubblat de senaste dagarna hur mycket insikt han själv har i att alkoholkonsumtionen är främsta orsaken.
Som vanligt svårt att få ur mig något högt. Allt pågår inom mig.
Kan i mitt huvud upprepa 'säg det, säg det, säg det..! ' osv utan att våga säga det jag tänker högt i samtal m honom.
Vad är jag egentligen rädd för?!
Varför är det så svårt?!
Som jag sagt tidigare är det ingen risk för våldsamheter o även om han kan ha humör så är det rätt lamt numera.
Är jag så konflikträdd verkligen?

Ikväll lyckades jag tvinga ur mig några ord om alkoholen!
Frågade om han förstår att det är all öl han dricker som orsakat det höga blodtrycket.
En liten mening - så svår att säga.
Helt lugnt svarar han:
Ja, det vet jag.
Jag blev paff. Hade nog förväntat mig förnekelse o försvar. Och jag trodde han skulle bli arg eller irriterad på något vis.
'Då är det nog det du ska be om hjälp med - va?' fortsatte jag.
Sen lämnade han rummet med en ursäktande gest o samtalet var slut.
Snopet men också skönt.

Eg vill jag ju sätta ned foten så det bara smäller om det o kräva än det ena efter det andra av honom. Skrika. Men jag gör inte det.
Men ett litet steg i rätt riktning för mig. Sa något iaf.

Han har druckit mycket de senaste veckorna. Ohälsosamt mycket.
Men sköter sig o jobbet i vanlig ordning.
Kan önska ibland att något drastiskt ska hända, akut sjukdom, tvinga fram en förändring.
Hemskt.

Vi har eg haft det rätt bra mellan oss nu (så bra det nu blir i en förnekelse) Utan att gå in på detaljer men samlivet o så... 😇
Är en viktig del men jag har reflekterat över att den delen, sex, har blivit än viktigare för oss, då det är den 'kanal' som vi får närhet o ömhet. För jag saknar ju honom o där är det som vanligt sas.
Gissar att han också upplever ett avståndstagande från mitt håll. Visar ju ingen ömhet mot honom när han är onykter.
När avståndet mellan oss växer med alkoholen så kan jag ändå få en stunds kontakt fysiskt.
Men det gör mig sorgsen att inse bristen i ömhet o kontakt i övrigt.
Den finns, inte helt torka, men känslomässigt är det ju mycket att önska. Han är avtrubbad o mer självisk sen han började dricka.

Har börjat svära o kalla honom fula saker i mitt inre när jag blir irriterad eller less på allt.
Alltså bara för mig själv.
Har gett honom fingret på andra sidan dörren också. Ha!
Sjukt? Barnsligt?
Tragikomiskt kanske.
Skäms lite men tänker att om det är det värsta jag gör så bjuder jag på det 😋 Ett litet sätt att pysa ut mitt missnöje.
(Intellektuellt förstår jag ju att jag förtryckter en massa känslor o att det inte är så sunt).
Orkar inte mer än så just nu helt enkelt.

Godnatt alla fina här!

@högkänslig kan man skicka privata meddelanden på den här sidan? Kan isåfall skicka min epost

@högkänslig jag har dolt för både vänner och familj hur situationen varit så från i våras har jag berättat för närmsta familjen och för närmsta vännerna nu så det är ett stort steg och jag har fått väldigt mycket stöd och bekräftelse på att det är helt rätt att lämna. Tidigare har jag tagit på mig mycket och trott att jag överdriver osv så det är väldigt värdefullt att kunna berätta för någon som kan säga att det där är inte ok. Det är inte ok att dricka med barnen, gå till puben innan man hämtar på förskolan osv. Saker som blir normaliserat när man lever i en relation med missbruk, gränserna suddats ut. Jag har inte pratat med professionellt samtalsstöd men funderar på att göra det efter jag flyttat. Känner nu att jag är lite avstängd och fokus på praktiska saker kring flytten, kan vara att känslor tryggs undan. Men samtidigt är jag glad och ser fram emot mitt nya liv så hoppas det håller i sig. Vet dina närmaste hur du har det?

@kristoffer nej jag tar inte illa upp. Förstår hur du menar. I mitt huvud handlade det inte om eventuell ärftlighet utan jag tycker att det beskriver hur min hälft beter sig just nu och ger mig en känsla av förståelse för hur någon kan bete sig så ur karaktär.

@LetLive det låter verkligen tufft, att din sambo skuldbelägger dig och ger dig ansvaret för beslut hon själv fattar. Du kan lita på din känsla av att du inte är orimlig och att du gör rätt som inte tar över ansvaret utan istället kommunicerar hur situationen blir för dig. Du beskriver att din sambo hade ångest och mådde dåligt när ni hade samtalet. Tror du att det finns något tillfälle där hon mår bättre där du skulle kunna ta upp frågan igen, där det finns bättre förutsättningar för att få till ett bra samtal?

Du ger fina tips @brödsmulan, det är också vår erfarenhet att det är viktigt att få stöd och perspektiv utifrån. Tänkte bara ge lite bakgrund till när det gäller missbrukar-/beroendepersonlighet, hoppas det är okej. Det allra mesta som finns skrivet (även allt i den länken du skickade) utgår från samma teori, som utvecklats av Craig Nakken. Teorin lanserades 1988 och bygger på intervjusvar från människor som behandlats inom 12-stegsverksamhet. Resultaten har inte kunnat bekräftas i någon senare forskning. Det enda personlighetsdrag som har ärftlighet och har visats kunna öka risken för beroende är att vara sensationssökande.

Det är fullt förståeligt att det kan vara skönt att hitta tydliga förklaringar till varför en person beter sig som den gör, men det finns också risk att det inte blir hjälpsamt i kommunikationen med den som dricker. Vi brukar generellt tipsa om att fokusera mer konkret på vad personen gör och hur det får en att känna, än på hur den "är" och eventuellt kommer att vara i framtiden.

Har precis gått igenom ett sådant case själv med barnens mamma. I Sverige fungerar det som så att socialtjänstlagen lägger ansvaret på "bägge" föräldrar att skydda barnet från missbruk. Det vill säga missbrukar han och det finns minsta risk för att barnet ser detta eller upplever detta så är det DIN SKYLDIGHET att INTE lämna barnet där. Du har all rätt i världen och en skyldighet att neka honom umgänge med sitt barn om du oroar dig. Lägg märke till ordet skyldighet i detta. Det är nämligen så pass hårt i detta att OM du inte fullföljer ditt ansvar som förälder och skyddar ditt barn så gör Socialen det. Då handlar det direkt om en placering (SOL, eller LVU) och ni båda kommer stämplas som icke fungerande föräldrar. Detta är hårt och låter orättvist men väldigt tydligt. DU är skyldig att skydda ditt barn oavsett vad han vill, tycker eller känner kring det. Även han har samma skyldigheter om han är orolig så det går åt två håll.

I mitt fall så gick jag tillväga genom att lägga korten på bordet. Började prata med förskolan som direkt sa att dom känt att hon luktat alkohol, betett sig konstigt osv vid hämtning och lämning ibland. Dom gjorde direkt en orosanmälan, i samband med det så ringde soc mig och frågade om det ligger något i orosanmälan. Jag svarade att det ligger mycket i den och att den stämmer. Samma vecka fick dom in 3 orosanmälningar till från Polis som tagit henne full bakom ratten, polis som LOBa henne samt en till från skolan. SOC var tydliga med att det enda verktyget dom har är att ta vårt barn med LVU eller SOL om jag inte fullföljer min skyldighet. Dom var dock otroligt stöttande och tog samtal med mamman också och förkalrade om och om igen att jag gjorde rätt och att jag inte har något val på grund av hennes drickande. Mamman kraschade totalt såklart. Söp ännu mer, fler LOB, mer fyllekörningar, missade drogprover, skulder och tingsrättsdomar om olika saker rasar in på ett halvår. Saker från tingsrätten kan vara så gamla som 1-2 år visar det sig så hon har lyckats dölja detta under en lång tid innan det kom fram. Jag stod på mig och vägrade lämna vårt barn till henne. Det var tufft, hon hotade mig, min sambo, far och morföäldrar, påstod att jag missahandlat henne, stulit pengar och gud vet vad hon hittade på. Ena stunden skulle hon döda mig nästa stund grät hon och hatade sig själv osv osv... Detta pågick ca 6 månader från att jag tog barnet.

RESULTAT: Hon går nu sen 4 veckor tillbaka på provtagning varje dag, hon går i behandling/samtal/rådgivning utdömt av frivården. Hon har 4 kontaktpersoner i hennes närhet som jag litar på som följer upp henne varje dag vid ett visst klockslag. Hon testas alltså varje morgon om hon druckit, och varje kväll har hon ett samtal med någon som säkerställer att hon är nykter och återkopplar till mig. På dessa premisser så kände sig SOC trygga och jag också. Efter 6 månader så har hon nu sitt barn igen och hon är nykter på pappret till och med. Avviker hon minsta mm från detta så hämtar jag eller någon av kontaktpersonerna barnet på en gång. Jag vet att detta låter otroligt hårt. Meeeen, jag brottades under vår tid ihop med samtal, löften, försök osv till att hon skulle sluta. Inget fungerade. Efter vi gick isär så blev allt värre. Hon lovade gång på gång om bättring men inget hände mer än att hon ljög mer och mer. Nu är tiden för förtroende borta och jag ihop med SOC och frivården har kontroll! Inte över hennes liv eller vad hon gör osv men vi VET och kontrollerar att hon är nykter. Det har också visat sig att hon då är nykter. Hon har tom tackat för att vi gör det, berättat hur jobbigt allt är men att hon är lyckligare och tryggare nu än tidigare. Tack vare det hårda och elaka som det kändes som har vårt barn nu en chans till en fungerande mamma.

Så stå på dig och lämna absolut inte ditt barn till någon du inte litar på även om det är en vårdnadshavare.

@letlive Iaf jag var så himla ambivalent till en början. Att få någon att dela sina tankar och funderingar har varit guldvärt. Kanske är de framförallt det att höra sig själv säga saker och själv inse hur det låter. Så vänd dig till ngn du litar på eller ngn profession.. är helt klart värt det tycker jag.
https://mpsykologi.wordpress.com/category/missbrukarpersonligheten/

Sitter i samma situation med min sambo, dock har jag konfronterat honom senaste 2 åren ungefär. De blir som två helt olika personer. Från att vara förstående, varm och lösningsorienterad till att bli helt känslokall och säga absurda saker.
Som jag nämnde i min tråd häromdagen kan han när jag konfronterar honom bli väldigt arg och kasta ur sig att han inte orkar leva med en polis och att det kanske är bättre att vi drar av plåstret och separerar. När jag härom veckan svarade " är det verkligen det du vill, det tror jag inte" så svarade han "vi får väl vara glada för den tiden vi haft" totalt känslokall. Det är inte människan i sig som pratar börjar jag förstå. Det är alkoholen. Han har dock aldrig frågat mig om lov som din sambo gör, han bara kör på och blir arg om jag yttrar mig.

Vi har haft några vändor där allt ställts på sin spets och jag varit påväg att lämna, och ända fram tills att jag är beredd att göra slag i saken, så är han på det sättet. När han märker att jag inte vill mer så är han beredd att prata, då kommer den känslomässiga sidan fram. Men ja, jag är ju mitt i detta själv så har tyvärr inte så mycket goda råd att ge mer än att jag verkligen förstår smärtan.

@brödsmulan Tack för ditt svar. Det fick mig verkligen att känna mig mindre ensam i detta. Jag ska läsa på om beroendepersonligheter och överväga att söka samtalsstöd.

@Samsung50 Åh precis så..du säger precis vad jag känner. Klart det är bekvämt och skönt för honom när man inte har åsikter, men snälla.. vad vore man för flickvän/fru om man inte brydde sig?

Hela hans familj vet om hans problem kring alkoholen, men ingen gör något. Han har blivit för full och skällt ut familjemedlemmar förr. Både när jag varit med och inte. I våras när det var kaotiskt ringde jag hans syster för att be om hjälp. Hon höll med mig i allt jag sa och sa att jag måste rädda mig själv. Att hon vet om hur det är men hon vill inte säga något för att han kanske då blir arg på henne. Precis sådär resonerar hela familjen, fruktansvärt konflikträdda. Ingen sätter ner foten. Och likaså när han var nykter nästan ett halvår, alla märker men ingen frågar varför eller hur det går eller hur han mår. Alla är som statister bara. Men det är så han är uppväxt, att man pratar inte om saker.. den äldre generationen antar jag.

Har du tagit hjälp av någon utifrån, samtal eller liknande?

@Såjävlatrött du skojar. Jag tror också att min sambo har ADHD och att hans drickande delvis har med det att göra. Han bad om en utredning på den klinik han gått till några gånger, och de sa att han måste gå i samtal hos dom 6 mån innan de kan remittera honom för en utredning. Jag är bombsäker på att han har adhd (känner ju igen hans impulser från mig själv) och blir så frustrerad för jag tänker att han verkligen behöver hjälp. Men han tar varken hjälp med AHD eller alkoholen nu. En del av adhd är ju att man inte tar tag i saker, så det blir ju lite jobbigt...

Jag funderar på att gå och prata med någon eller gå på Al Anon möte.

Pratar jättegärna vidare med dig, hur löser vi det?

@Samsung50 jag vill lägga till i mitt inlägg att jag under så lång tid funderat varför han inte vill vara med och prioritera mig och barnen. Känner mig fel, ful och ointressant. Jag har tyckt att det varit mitt fel och känns att om jag bara är mer snäll, rolig och intressant så kanske han tycker om mig. För mig har det varit en stor lättnad att inse att han har ett beroende, han väljer inte bort mig men beroendet är starkare. Om han valde ett nyktert liv kanske saker vore annorlunda mellan oss men han har inte tagit ettbeslut om ett nyktert beslut så nu har jag tagit ett besluten att jag vill ha ett bättre liv. Känner mig mer autentisk som människa efter jag tagit detta beslut.

Oj låter verkligen som en tuff situation. Nu är jag kanske inte rätt person då även jag är " i början " av denna resa men känner spontan att du gjort rätt som tagit upp det , sagt hur det får dig att känna samt inte viker från din ståndpunkt. Upplever själv att min sambo hasplar ur sig en massa konstiga, nedlåtande och sårande ursäkter och antydningar.. jag har liksom slutat lyssna. Det han säger i dessa stunder är beroendet som talar.
Jag upplever precis som du att jag har med en helt annan person att göra.. orimligt?! Näe inte alls! Läs gärna på nätet om tex beroendepersonligheter osv jag har hittat information som gett mig en tydligare bild av vad/ vem jag har att göra med. Med detta sagt.. De är en oerhört påfrestande situation som närstående, sök hjälp och stöd till dig själv.

Det är långt ifrån säkert att han skulle få ha delad vårdnad när han är så sjuk. Socialtjänsten ska se till barnets bästa. Många kramar till dig. Prata med socialtjänsten och säg som det är, de kan ge råd och stöd.

Efter 2 års tid av en samborelation där min sambo dricker sig berusad tre till fyra gånger i veckan så konfronterade jag henne förra veckan. Jag sa att min sambos drickande ger mig otroligt mycket ångest och påverkar mig otroligt negativt. Vi hade ett fint samtal och lovade att vi både skulle jobba på det. Min sambo var fin och kärleksfull och sa att hon inte vill orsaka mig ångest vilket kändes bra.
Vidare till idag. Min sambo kommer hem. Hon berättar om sin dag. Om att hon är har otroligt mycket ångest och hon pratat med en förälder det var så otroligt triggande. Sen ställer hon frågan om hon får gå och köpa bubbel idag. Jag blev ställd och lyckades få ur mig att vi har pratat om det och hon vet hur hennes drickande får mig att må. Genast började hon leta vägar runt det och få mitt OK att dricka. Hon började prata om att nykterhet är en process som kommer stegvis. Jag svarade att jag inte säger åt henne vad hon ska göra utan det är hon som tar beslutet men att samtidigt har jag rätt till mina känslor. När hon insåg att jag inte skulle okeja hennes drickande blev hon genast sur och direkt elak. Hon gick och tog fyra ångestdämpande tabletter och sa att "Om jag inte får dricka är det lika bra att jag tar för många ångestdämpande tabletter och går och lägger mig" som att det skulle vara de enda två alternativen i universum. Hon sa att hon längtade tills jag skulle jobba så hon kunde dricka då, dagtid hemma själv. Innan hon gick och la sig sa hon att hon inte vet om hon kommer vilja vara ihop med mig om jag begränsar henne. Innan hon gick och la sig sa hon att hon inte skulle hänga med på en semester vi har bokat. Jag frös till is och sa egentligen ingenting när detta hände men nu känner mig jag mig lika delar ledsen som arg. Hennes drickande dränerar mig totalt och har en katastrofal effekt på min psykiska hälsa.
Jag älskar verkligen den kvinnan över allt annat men alkoholen gör henne till en annan person. Är jag orimlig?

Han vill ha kakan och äta den med. Han vill dricka och försvinna iväg i dimman när han känner att han behöver det och vara med dig och ha fina och mysiga stunder när han önskar. För honom fungerar situationen som den är nu men hur fungerar det för dig? Du får tolerera en man som sviker dig och beter sig illa, arg och irriterad. Och du får inte vara en polis och tycka till om saken bara hålla allt inne som en snäll flicka, så du sviker också dig själv att låta någon gå över sina gränser hela tiden. Nej det är inte ok att sitta o dricka istället för att lägga sig med den man lever ihop med. Jag har också varit en polis under flera år.. försökt kontrollera och hoppas på att saker blir bättre. Egentligen underlättar man deras drickande. Jag har slutat vara polis och ska flytta till egen lägenhet. Ja han kanske slutar dricka och får en ny flickvän. Jag kanske träffar en ny man som ger kärlek och trygghet, jag vill aldrig mer leva i en relation som styrs av ett beroende. Så skönt att ha tagit detta beslut men det tar en tid innan man landar. Skriv och läs mer på forumet för det är verkligen hjälpsamt. Ta hand om dig! 🌸

@Såjävlatrött Det sjuka är att jag också är HSP. Jag funderar på att gå till en terapeut så de får mig o inse hur medberoende jag är.

@högkänslig
Tårarna rinner nerför mina kinder när du berättar det här. Du beskriver i stort sett helt min situation. Vill du ha en mailkompis att ventilera dig till så säg till! Jag är i princip samma tankar, jag va tillochmed tvungen att kolla om det inte va jag själv som hade skrivit texten men glömt…

Min sambo har gått behandling (antabus) , han behöver 6 mån nykterhet för att få en utredning dör ADHD (alla är bombsäkra att det är en stor orsak till alkholismen och impulserna).
Men gång på gång så ramlar han på målsnöret o får börja om, i lör snäste han till för jag sa till han att inte snacka så högt med sina kompisar. Slutar med att han går ut o super o inte hör av sig. Man är så jävla jävla sårad, hur kan han göra så när mitt ultimatum varit att han ska va nykter o ta sig igenom utredningen? Jag har länge stått i valet o kvalet o nu senaste dagarna har tanken på att lämna blivit mindre läskig. Men jag har större förutsättningar än dig ekonomiskt o jag har inte flyttat från alla (vilket jag är högst ödmjuk inför).

Sorry ville bara skriva av mig o säga att det är läskigt hur lika situationer vi har!

@högkänslig
Ja, det är ingen som kan sia om framtiden och det är en väldigt smärtsam process och bara du måste vilja gå vidare. Det hjälper inte vad någon annan säger.
Det är helt och hållet ditt beslut.
För mig hamnade jag hälsomässigt i botten, min kropp orkade inte mer.
Men ja, det kan fortsätta vara så här...tills du väljer att lämna också.
Kram

Jag klarar inte tanken på att han ska vara med någon ny. Ha en ny flickvän. Att han ska ta med någon ny till huset vi stått och renoverat ihop. Där jag lagt så mycket kärlek. Och tanken av att han kanske bättrar sig framöver. Han kanske INSER på riktigt när jag lämnar honom helt och hållet. DÅ kanske han slutar dricka föralltid, och träffar någon ny som får ta del av den underbara människa han är utan alkoholen.. den personen jag egentligen vill bara med.

Just nu är han på landet och kommer hem imorgon. I helgen fyller jag år. Och jag har ju lovat honom att inte lägga mig i hans alkohol just nu, att han ska få sköta det själv utan att jag kontrollerar. Ska bli intressant att se hur det utspelar sig...

Jag har en lägenhet jag hyr ut, vi bor tillsammans i hans.... Tanken av att jag ska flytta ut, och bo någonstans temporärt med alla mina saker och hela mitt liv, tills jag kan få mina hyresgäster att flytta ut... för att sedan sitta i den lägenheten helt ensam. Bara det får mig att gå sönder. Romantiserar och ser bara allt som är fint och har varit bra. Trots att jag vet hur alkoholen föralltid kommer eskalera...

Är det såhär man alltid kommer vara, att man tänker "nästa gång kanske det funkar"?

@Snödroppen Det gör så jäkla ont. När han var nykter i nästan 6 månader fram tills mitten av Augusti, så hade vi det så jäkla bra. En helt annan människa. Jag minns att han en gång sa att han inte hade blivit nykter om jag hade lämnat honom där i våras. Så han slutade alltså dricka bara pga mig. o jag sa till honom att det kommer inte funka då, du måste göra det för dig själv, annars kommer du börja igen... och mycket riktigt är vi här igen.
Jag klarar bara inte att lämna. Älskar ju människan och känner att jag har offrat så mycket för relationen. Jag flyttade enbart för honom, la om mitt liv för att kunna vara tillsammans... och varje gång det blivit såhär, att allt har ställts på sin spets och jag faktiskt sagt att nej nu lämnar jag, då kommer han ju tillbaka.
När jag tänker tanken av att jag skulle ställa ultimatum och säga att jag faktiskt flyttar, så tröstar jag mig nästan samtidigt med att tänka "han kommer säkert komma tillbaka och säga att han drar ner på det/slutar/börjar gå behandling" eller liknande. SÅ trots att jag tänker att det är det jag kommer behöva göra så är det som att jag inte vill och att jag tror att det ska lösa sig. Jag orkar liksom inte fullfölja det..

Jag förstår inte hur han kan hellre sitta och dricka sig full än att leva vårt liv tillsammans som förutom alkoholen är helt fantastiskt. Hur han kan välja bort mig på det sättet. När jag sagt det så säger han något om att "det är ju inte jag som väljer bort dig, det är du som väljer att gå".

Han sa för ett tag sen att han vet att han har problem men att han orkar inte göra något åt det. Han har "spöken i huvudet" och orkar inte kämpa emot mer... Jag sa, HÖR du inte hur det låter? Du måste ju få hjälp!

Man vet att man inte gör något fel, och att mina förtvivlade reaktioner finns av en anledning.. men ändå känner man skuld när han säger att jag är som en kontrollerande polis, är jobbig och för känslosam etc. Då känner JAG mig som boven i dramat...

@Stewen Att han inte är förälskad i mig tror jag inte du kan uttala dig om. Att alkohol är viktigast för honom, ja så verkar det ju vara.

@Snödroppen
Åh, det låter så härligt med din dansanta upplevelse💃.
Jag dansar och sjunger hemma. Och läser mina dikter och texter högt.
Det är så viktigt att ge sig kärlek, omtanke och självomsorg. Fortsätt med det som gör dig gott. Och njut av pirret.
Stor kram till dig 🤗

@högkänslig
Det är svårt, jättesvårt och jag känner med dig.
Det hela kokar ner till att han är inte redo att sluta dricka och du mår inte bra av er relation om han fortsätter dricka.
Jag tror det är bra att acceptera att det inte kommer fungera utifrån hur situationen är idag.
Han har givetvis rätt i att han måste själv få bestämma över sitt liv och vill han dricka så har han rätt att göra det.
Även om jag förstår att det sårar dig att han väljer drickan före dig.
Det du faktiskt kan bestämma över är dig själv och vad du är villig att gå med på.
Jag har själv lämnat en relation med en missbrukande man och vet att det är oerhört svårt. Fint att du hittat hit och att du skriver här. Det betyder så mycket att bli förstådd och prata med andra som förstår.