Senaste kommentarerna i forumet

Han är förälskad i alkoholen inte dig, hans romantik går ut på att få tillgång till alkoholen som han behöver till vilket pris som helst. Om du älskar honom så måste du lämna honom!!

Ta hjälp av social tjänsten, så att du och barnet får stöd. Mannen vill innerst inne samma sak och kommer tacka dig för att du tog dessa beslut senare i livet när barnet får tillbaka en nykter pappa. Ju längre du stannar kvar ju mer kommer han dricka och ännu värre blir det. För er alla tre ta hjälp!

@Nor.Li
Så fint att ni fått kontakt med en kvinnojour.
Jag tog kontakt med min vårdcentral och har gått traumabehandling hos en psykolog där.
Ett tips är att ringa runt lite till olika kvinnojourer för att få tips och vägledning, det har jag gjort.
Kvinnojourer erbjuder ofta samtal också, de flesta som upplevt våld i nära relation har ofta trauma.
Även kommunen erbjuder stöd och samtal för våldsutsatta.

Hej @ellbe!
Vilken tuff situation du befinner dig i! Du är den trygga vuxen i ditt barns liv och du har behövt ingripa i vissa situationer för att skapa trygghet för ditt barn. Och samtidigt känner du att du inte orkar med den här situationen längre. Det blir ett så stort dilemma när du egentligen skulle vilja lämna din sambo för att det skulle vara det bästa för din skull, samtidigt som det leder till en stor oro för ditt barn.

Precis som @Samsung50 är inne på ska Socialtjänsten i din kommun kunna hjälpa dig i den här situationen och både ge stöd till dig och ditt barn. Vad tänker du om att ta den kontakten?

Fint att höra att ni fått kontakt med en kvinnojour och ska få komma och prata med dem. När det gäller hänvisning till var du kan vända dig låter det som att du skulle kunna vara hjälpt av traumabehandling. Som jag förstår det du skriver har du ingen pågående vårdkontakt kring ditt psykiska mående, i så fall kan nästa steg vara att ta kontakt med din husläkare/vårdcentral som kan remittera vidare om de inte har traumabehandling där. Ett annat alternativ är att se om det finns en psykiatrisk öppenvårdsmottagning i din stad, och i så fall ringa direkt dit och se vad de har att erbjuda.

@Samsung50 Det känns skönt att höra det, fick samma kommentar idag av en kollega. Dock är jag väldigt trött både på kvällar och morgnar, vet inte riktigt varför men hoppas att det ska bli bättre med.
Viktigt att ta en dag i taget och det är det jag gör med.
Heja oss. Hoppas att du har en bra dag.🌺

Kan man inte ta kontakt med socialtjänsten i detta fall. Man borde inte kunna bli vårdnadshavare om man dricker med barnen så man däckar. Det kan ju hända någonting, så direkt farligt speciellt med ett sådant litet barn. Och att ni båda ska leva kvar hos en man utan insikter om att han har problem skadar både dig och barnet, ingen trygg miljö och missbruk tenderar ofta att eskalera över tid.
Nu verkar det också finnas vittnen som observerat att han druckit när han var ensam ansvarig för ert barn.

Jag ser att diskussionen här gled in i ett mer allmänt resonemang som blev som ett sidospår till din historia @linak12345, men ser också att du på ett fint sätt "fick tillbaka" tråden. Vill säga att du verkligen inte är ensam i att hamna i den här typen av kommunikation när det gäller "vem som bestämmer". Vi vet att det är väldigt vanligt att gränssättning från närstående är en stark motivation till förändring av alkoholvanor, och det verkar som att du och din dotter är viktiga för din sambo men att förändringen känns stor och svår för honom.

I vår erfarenhet är de första vita veckorna oftast jobbigast för den som har druckit ofta och mycket. Belöningssystemet är påverkat, och personen kan uppleva dåligt mående och sug efter alkohol vilket kan leda till ett dåligt humör och svårt att kommunicera på ett konstruktivt sätt. Utan att veta hur det är för just er så brukar det bli bättre, och då kan det också bli lättare att prata. Du frågar hur du kan ta hand om dig själv, och det är så klokt att du ställer den frågan eftersom det kanske är extra viktigt just nu. Vad tror du själv att du behöver? Vad får du energi av?

Lever just nu i ett förhållande där min sambo har alkoholproblem som eskalerat under en längre tid. Detta har varit ett ständigt problem och oftast starten på alla våra bråk. Han inser dock inte att han har problem och tänker inte söka någon hjälp och jag orkar inte mer.

Problemet är att vi har en två årig son tillsammans och jag mår dåligt över att behöva ha delad vårdnad då jag vet att han dricker även när han har vår son-även när han är själv med honom. Han dricker så han däckar. Och jag har vid flera tillfällen fått ta hand om vår son ensam på nätterna men även varit med om att sambon legat däckad och knappt nåbar och vår son gråtandes mitt i natten så jag fick springa in och ta honom (jag skulle få sova ut och sov därför i ett annat rum)

Har även i efterhand fått höra att när jag varit iväg och han har haft vänner över för att umgås så har han druckit så pass att när de skulle åka hem fick väcka honom då han däckat, då tog han ensam hand om vår son.

Eftersom han inte inser att han har problem så vill han inte ge upp någon vårdnad eller gå med på att jag har vår son till största del.

Jag måste lämna innan jag går sönder men kan inte för jag skulle aldrig kunna slappna av de veckorna han skulle ensam ha vårt barn och kommer vara en konstant oro. Hur gör man? Kan man göra något?

@minresamotlugnet
Om du har kvar så allvarliga tankar om att du knappt vill leva längre eller ta hand om din dotter, då behöver du söka vård igen, så du blir lyssnad på!
Jag tänker att du kan ha blivit utmattad när du separerade och att du är kvar i ett medberoende där du vill kolla vad ditt ex kan tänkas vara, när han är i din hemstad.
Du är otroligt stark och ditt självförtroende har fått sig en känga. Det är inte konstigt om du inte orkar släppa in det sociala för dig och din dotter utanför dagis och arbete.
Jag vet inte hur du fungerar som människa. Jag är extremt social och jag led verkligen av att vara isolerad i depression liksom isolerad i ett medberoende då mitt ex vägrade flytta ut. Och då saknade jag förmågan att kasta ut honom. Idag skulle jag lätt ha kunnat kastat ut honom, då jag har lärt mig sätta gränser och jag har tagit hand om mig. Det tog tid.
Det finns jourhavande präst att ringa via 112. Det finns Mind självmordslinje att ringa om du har allvarliga tankar. Du kan söka psykakut ifall du inte blir hörd någonstans. Hjälp och stöd finns att få. Du kan behöva kräva den. Och jag tycker att du ska be de i din omgivning om den hjälp som de kan hjälpa till med.
Kan din mamma hjälpa dig. Kan socialtjänsten hjälpa dig. Vi kvinnor är inte prioriterade inom vården. Därför så får vi kämpa för att få den hjälp vi behöver.
Du är viktig. Sov och ät. Så du orkar ta hand om det som behöver göras.
Och varför känner inte de andra barnen liksom ex frun till hur ditt ex har det. Kanske du ska berätta det?
Dela erfarenhet med de som kan hjälpa dig vidare.
Våga ha tillit att du får hjälp.
Och våga be om hjälp.
Allt kommer att bli bra.
Det finns inget annat sätt.
Ta hand om dig.
Kram.

@linak12345
Hej. 🌹🌹
Dina upplevelser och känslor kan inte vara fel tänker jag. De finns ju hos dig. Och som du resonerar och gör uppfattar jag som rimligt, speciellt då det finns barn med i bilden. Barn påverkas ju.

För att må bättre kan ett alternativ vara att prata med andra i liknande situation, som du gjort här. Eller i din hemkommun. Vad tror du om det?

Att vara nära en person i missbruk tar enorm energi, och då är risken stor, tror jag, att man glömmer bort sig själv.
Vet alltför väl själv att fokus läggs på den andra och man blir totaldränerad, att det kan vara lätt i allt kaos av olika känslor att glömma sig själv.

Ta vara på dig.
Kram.
💜

Han har varit nykter i två veckor ( vad jag vet) efter att jag konfronterade honom i ett öppet samtal där jag krävde alkoholstopp i hemmet. Inser att denna tiden varit värre än allt annat. Han beter sig lynnigt och pendlar kraftig mellan " normal", arg, nedlåtande osv. Jag har känt mig rädd att vara ensam med honom..och jag ser hur han kämpar för att inte explodera eller säga alltför elaka saker. Jag fattar att jag raserar hans värld men önskar så att saker kunde lugna ned sig. Är oerhört jobbigt att hela tiden vara på sin vakt, beredd att försvara sina ord. Ngn med erfarenhet av samma? Han verkar pendla mellan att förstå och i nästa stund tycka jag är galen och därmed inte går leva med. Mer som en bekräftelse på att hans avsaknad av lycka, framtidstro och njuta av saker som han tidigare gillat i livet beror på att han levt med en som jag. Nä fy detta är verkligen inte trevligt någonstans

@Saber precis det får jag också höra från omgivningen. Att jag ser gladare ut med mer glow. Min mamma sa att nu ser du ut som du gjorde förr 😊
Min chef sa att jag tidigare var så dämpad och gick med böjd rygg och tittade ner i golvet.
Nu ser jag fram emot framtiden och tänker framåt, en dag i taget ☀️
Heja oss!

@Lora du är fri att fortsätta diskussionen på din egen sida.
Den här väggen tillhör @linak12345 varken du eller jag ska ta upp hennes sida.

Hej @Kristoffer. Jag har fått hjälp periodvis när jag var runt 20 år ä. Fick samtalskontakt med psykolog med kbt-inriktning och en kurator på alkoholmottagning. Jag och min mamma ska få komma och prata med någon på kvinnojour tillsammans men just nu är det kö. Tycker att det är svårt att hitta rätt kontakt som har erfarenhet av våld i nära relationer och komplext trauma. Har du några tankar kring vart jag kan vända mig? (28 år i Östergötland).

@Alelil Du kan ha rätt, jag är själv väldigt kluven. Jag har känslor kvar, men kan inte riktigt säga vad det är för känslor riktigt. Men som du även säger så finns hans ord och handlingar i bakhuvudet hela tiden och kan inte riktigt lita på honom även att han är nykter för tillfället.
Jag känner mig ganska bekväm med att vara ensam, visst ibland kommer längtan av att vara två, sen är ju frågan om jag saknar honom.
Min hjärna och hjärta är inte riktigt överens än.
Omgivningen säger att jag ser gladare, lugnare och mer trygg ut nu. De ser ögonen tindra igen, jag kan inte riktigt se det själv än bara, men det kommer väl förhoppningsvis. Får bara ge det tid. En dag i taget.
Kram tillbaka 🌺

@Snödroppen
Det finns flera sätt att se det hela på än definitionen från AMA som härstammar från år 1956 (bara googla):
https://www.britannica.com/science/alcoholism

Ser inte att WHO gjort den definitionen. Var hittar du den?

@Tröttiz
Härligt ☀️🙏
Tack 🥰

@Snödroppen
Tack så mycket, bättre idag. 🌺🌞
Ska kolla vidare på föreningen.
Ha en bra dag. 🌹

@Tröttiz
Ja, dessa dagar med frustration känns bättre att komma ur än att vara i.
Det är klart att du ser det med andra ögon, du har ju verkligen fått se de allra fulaste sidorna av alkoholen. Håller med i att glorifieringen och att så mkt cirkulerar sig kring alkohol är frustrerande när man sett all skada det gör.
Du kanske skulle gå med i en förening som jobbar med dessa frågor? Ex IOGT NTO tror jag de heter.

Kram och hoppas din dag blir bra idag.🍀

@Lora
Jag vill heller inte lyfta fram mig som person utan använder mina erfarenheter som exempel, man utgår ju från exempel för att kunna generalisera. Så antingen missförstod eller så är jag otydlig.
Det är ju så man bildar en uppfattning om hur så saker faktiskt är.
För att kunna generalisera med säkerhet använder man sig av vetenskapliga metoder.

Då har du kanske sett något som skapa ett paradigmskifte på hur man ser på alkoholism för WHO och all vetenskap hävdar ju och har vederlagt alkoholism som en sjukdom.

Förstår mig inte alls på vad du är ute efter? Klart alla fattar vad missbruk medför så du behöver inte hålla lektion om det.
I övrigt så kan vi nog komma överens om att vi inte är överens i allt.
@linak12345 förlåt att jag varit delaktig i att highjacka din tråd.
Nu är det DIG det handlar om, återigen er om ursäkt.

@Snödroppen Jag skriver inte om dig eller din situation över huvudtaget. Jag skriver i generella termer.

Om man lever i ett aktivt missbruk som innefattar psykiskt våld & manipulation så är detta en del av vad droger orsakar. Det är den effekt droger har. Det är inget konstigt i det. Det är så det är. Det går att förändra eget beteende. Det är inte kört. Sluta droga och lär känna dig själv. Även medberoende har ett eget val. Sätt gränser eller gå därifrån. Sedan får den som orsakar detta ta sina konsekvenser av sitt handlande. Jag beklagar att du behövt utstå det.

Gällande sjukdom. Jag har inte hittat något faktabaserat stöd kring att det är en sjukdom. För mig är det snarare ett sätt för samhället att förklara ett komplext fenomen som det lagts alldeles för lite resurser på att förstå sig på via forskning. Den hjälper säkert medberoende (men i min värld inte beroende) att få någon sorts förståelse för allt. Det är enligt mig inte sjukt att bli beroende av droger det vore snarare sjukt att inte bli det. Droger i sig förställer personen. Man trubbas av och blir en annan.
Det tråkiga med "sjukdomsstämpeln" är att den får lätt de beroende att tro att de inte har något val. Man är ju sjuk... Får en lätt att bli passiv. Bidrar inte till förändring.

Den verkliga sjukdomen i min värld är skammen. Skam är en av de mest smärtsamma känslorna eftersom ens kärnjag, inte bara ens beteende, står på spel. Känslor av skam åtföljs vanligtvis av en känsla av att krympa eller att "vara liten" och av en känsla av värdelöshet och maktlöshet. Människor som skäms känner sig utsatta och sluter sig inne för att skydda sig. Det är den känslan som sätter käppar i hjulet. Det är den som leder till permanent missbruk om den inte angrips.
Man dricker. Dopaminpåslag med reducerad grad av ångest initialt. Blir avtrubbad och förställd. Dagen efter kommer ångest & skam som ett brev på posten. Man triggas och dricker igen. Skäms för allt skit.

Det finns forskning som pekar på vad skam gör med en.

- Personer som känner skam undviker ofta relationer, sårbarhet och gemenskap.
- Trycker ofta undan känslor
- Känner sig värdelösa, deprimerade & har ångest
- Undviker fatta hälsosamma beslut som riskerar leda till ytterligare skam och fokuserar hellre på det man vet inte kommer generera skam
- Om man känner skam är det lättare att få återfall vid missbruk för man inte tror att man kommer klara hålla sig nykter. Man är en hopplös nolla.

Så i min värld. Om du är i beroende och skammen äter dig innifrån så att du inte får snott runt situationen gör då följande.
- Omge dig av personer som inte bidrar till att öka din skamkänsla. Prata om din skamkänsla med personer som känns hjälpsamma. Skam reduceras när den får luftas med andra
- Flytta ut skammen utanför dig själv. Prata om den gör att du flyttar ut den
- Var snäll mot dig. Var din egen bästa vän
- Träna på små saker som kan trigga skam. Lär dig hantera små skamfyllda delar
- Inta sinnestillstånd att det går att förändra. Inget är omöjligt

Om ni tittar på ovan. Om ni känner in vad irritation och ilska gör med er i skamfylld situation? Hur skulle ni agera? Tänk sedan på att alkoholrelaterad skam är uppbyggd inte bara i en specifik situation. Den är uppbyggd över tid. Därmed är inte ilska eller irritation svaret i min värld på hur man blir nykter. Det är att hitta sätt att släppa skam.

Skam och irritation triggar varandra. De är inte kompatibla. När beroende hittat sätt att hantera skam & medberoende lärt sig att naturligt sätta gränser utan att visa frustration tror jag man har lättare att ta stora kliv framåt i relationen.

Sen är ju alkoholism en sjukdom enligt WHO och att ha ett val handlar ju om att man kan ta ett VAL i att hålla sin sjukdom i schack.
Detsamma gäller ju medberoende, det finns alltid en känslighet för den typen av destruktivt beteende som man behöver jobba med ständigt för att inte falla tillbaka.
Känslan skam har en funktion och den bottnar i att människan är ett flockdjur och ska kunna fungera i flock.
Att känna Skam är ett friskhetstecken anser jag men då kanske du själv behöver gå in djupare i varför känner du skam? Och möta skammen även om det är jobbigt. Jag tror faktiskt det är så man jobbar med sig själv. Så har jag gjort iallafall och det gör ju också att jag lär mig själv hur jag förhåller mig själv tills saker snarare än att försöka förändra min omgivning för att slippa känna skam.

Vaknar efter helt underbar fest igår med dans till småtimmarna, det var längesedan sist.
Flytten är nu bestämd och planerad.
Känner pirr i magen för att jag nu börjat mim resa mot mina mål.
Är så tacksam för livet, för att jag lär mig mer om mig själv och min värderade riktning. Upptäckte igår hur mycket jag älskar att dansa.
Livet är tufft ibland men känslan av när inser att man kan hantera det med öppenhet och villighet att lära sig och förstå för att ta sig igenom det , att övervinna det är faktiskt fantastisk.
Det blir en söndag i vila 😄
Ha en fin söndag kära forumvänner och tack för att ni finns, lär mig så mycket från alla härinne ❤️

@Lora
En sak är helt säkert att klarar man inte av att se saker utifrån bägges perspektiv så är det inte riktigt en ömsesidig relation. Dvs ett medberoende fortsätter.
Känns inte helt som att du gör det nu.
Man ska givetvis ta ansvar för sig själv.
Jag blev utsatt för manipulation och psykiskt våld, vart ligger ansvaret?
Det beteendet man får när man lever i ett aktivt missbruk där man känslomässigt skadar andra, vems ansvar är det?
Om din tes om att alkoholism inte är en sjukdom och att man gör ett val som innebär att man försummar sig själv och sin omgivning, ljuger, misshandlar, är otrogen, lägger över sitt ansvar, skyller ifrån sig.....så förstår jag inte alls vad du menar, i min värld går det inte ihop.
Utgår man från att det är en sjukdom,vilket man gör i denna värld så måste man kunna skilja på sak och person.
Som anhörig stannar man ju för att man vet att bakom det missbruket finns en person man älskar och som lider men man avskyr själva missbruket.
I en frisk värld så blir man arg när en person ständigt går över ens gränser och skadar, allt annat vore ju bara en anpassning av det sjuka.
Jag tror det är viktigt för den som missbrukar att förstå att den här personen älskar mig och skadas utav mitt missbruk, dvs det gäller ju att förstå varandra och inte bara se det ur sitt perspektiv.