Senaste kommentarerna i forumet

Vinkar från min hörna.. jag går i samma tankar. Hur fasen beter man sig.. läser att man inte skall vara tex dömande men min partner tar allt som kritik just nu eller så blir han ledsen..förstår.. och glömmer lika fullt. Önskar jag kunde bunta ihop honom .. in i bilen och att han blev tvingad till hjälp. Så Hög är min desperata känsla. För han kan ju själv säger han...

Hej, mitt första inlägg här.

Ja, som rubriken lyder så dricker min vän alldeles för mycket.

Jag skulle med mitt inlägg vilja ha handgripliga tips om vad jag som anhörig kan göra.

Det mesta jag hittar på nätet är mest luddigt. Jag är i ett stadie då jag är så förbannad på systemet som har gjort att min vän inte fick hjälp i tid.

Hur fungerar det med behandlingshem? Min vän är anställd men sjukskriven..

Hur fungerar det med tvångsvård? Hur långt ska det ha gått då?

Vännen är väldigt svårt att få tag på, vilket är väldigt jobbigt. Jag var till henne en kväll och gick in genom en dörr hon glömt låsa, jag sa till henne att hon kan komma och bo hos oss ett tag och hon blev så glad.

Men dagen efter blev hon ett spöke igen.

Jag vill göra något som gör skillnad, jag har pratat med hennes mamma och bror, hennes mamma håller på att gå under och var väldigt glad över att jag tog kontakt. Men sen då?

Glömde säga att allt "fungerat". Han jobbar och sköter allt. Nu verkar han få allt oftare minnesluckor. Har tom hänt dagen efter då han borde blivit nykter. Nu när han är alltmer manisk med jobbet,hobbies osv ser vi han bara några minuter per dag förutom de kvällar han sitter hemma och dricker, för sig själv med musik och skrattandes vid sin mobil?

Min man / far till barnen äntrade vad jag trodde var en 40årskris. Lite över 2v efter semesterns slut blev han som helt förbytt. Iskall.. började med att han inte vet vad han känner för mig/oss , sen drog han en massa gammalt groll (alltså saker så gammalt som +20år sen) det kryper sen fram att han känner inget för något. Inte jobb,hobbies,mig.. tom barnen. Behöver tänka men verkar göra allt annat än det. Han har som varit maniskt igång i snart 5v. Från tidig morgon till sen kväll. Var rädd att han var på väg in i väggen.
Han känns som en helt annan person.
Han dricker varje vecka och har mer el. Mindre gjort det I 4år förutom en vit månad detta år. Han dricker i snitt 2ggr/ v. Sista kvartalet har han dock nästan alltid varit vid gott mod än om han druckit mycket. Sommaren kunde inte varit bättre och allt tydde på att kärlekenblomstrade å så kom detta.
Han dricker 3-4starköl mitt i veckan. Till helgen 6-14 enheter alla av starkare slag. På 5 v. har 6 tillfällen varit rejäla fyllor. Han självmedicinerar mot ångest och stressen. Jag i min enfald har alltså nu först öppnat mina ögon än om jag innerst inne visste.. Kan han blivit beroende? Är de " vanligt" att de slår om så hastigt? Han mår psykiskt dåligt men vägrar all hjälp, kan själv! Är så rädd att ha fel och " anklaga" honom för något felaktigt...

@Snödroppen
Hej på dig. Har inte varit här på en stund. Tack för att du skriver. Jag blir påmind om vilken resa jag själv gjort. Det tar tid att landa. Nu är det 5,5 år sedan mitt ex flyttade. Jag har ett helt annat liv idag, det jag alltid velat ha, men förstås utmaningar har jag hela tiden. Jag prövar inte gå igång på min ADHD och funderar på att testa medicin. Jag har fått tillbaka min energi och kunde sluta med sömnpiller nyligen. Det är som natt och dag. På samma sätt som att leva med en alkoholist och hela tiden släcka bränder, rädda liv, torka upp det som kommer ut, osv.
Och nu, yogamattan framme hela tiden. Där gör jag yin yoga övningar. Mediyoga och avslappning.
Men jag har landat i att jag behöver gå till en grupp och göra det med andra, det kan vara lättare så. Vad jag vill säga till dig just nu, är att jag tror att det kan vara hjälpsamt för dig med en Mediyoga och bara göra enkla övningar. Känna kroppen. Och landa i kroppen.
På vissa ställen erbjuds Mediyoga inom vården. Kanske värt att kolla upp!
Ta hand om dig på alla sätt.
Kram🌸

@Sommarsol_2023
Så fint att höra! 🧡
Jag blir rörd o varm i hjärtat av din vilja att skriva några ord här nu. Det är ju inte alltid man har ork eller ens vet vad man vill säga (Man behöver ju inte säga nåt om man inte vill heller).
Så stort tack för dina ord!

Att veta att någon mer trampar på o kämpar på samma vis gör stegen mindre tunga. Det känns mindre ensamt i det jobbiga.
Vi kan ge varandra styrka!
Det är det fina med detta forum.

Som du skriver trillar allt tillbaka i samma lunk om o om igen.
Tröttsamt.
Mannen höll upp med drickandet några dagar, pga en förkylning, o det blev åter sorgligt tydligt hur länge sen det var som uppehållet varat mer än en dag.
Och att börja med öl innan han var helt frisk, även om i mindre mängd, gör mig så arg. Särskilt när han sen är helt oförstående till varför han inte blir helt frisk nån gång. Och tycker synd om sig själv dessutom.
Total självförnekelse!

Hade velat be honom ta chansen till 'vit period' men fick inte ur mig det. Vi är ju inte så öppna med vad som egentligen sker med honom o alkoholen.
Hade det spelat någon roll om jag sagt nåt denna gång? Troligen inte.
Allt faller tillbaka...

Känns tungt ikväll. Hade velat gråta men kan inte. Känner mig tom...

Skriv gärna mer om du orkar o vill, om det känns bra för dig förstås.
Annars fortsätt läs o sug åt dig allt du vill! 😘

Ta hand om dig du med!

@Blomma.71 jag med… var på mitt första möte om att ansöka om stöd idag. Jag är sa de psykiskt misshandlad och måste lämna, med 3 barn. Jag har väl fattat det men inte velat tro på det då han normaliserat allt genom att vara hur bra som helst mellan varven… sjukt jobbigt. Idag sa han att han vill vi går skilda vägar, så fruktansvärt sorgligt. Han menar på att det är pga mig han håller på att bli psykiskt sjuk.
Ja ville bara skriva det. Varför kunde vi inte bara vara normala :( jag är förkrossad.

@Blomma.71 jag med… var på mitt första möte om att ansöka om stöd idag. Jag är sa de psykiskt misshandlad och måste lämna, med 3 barn. Jag har väl fattat det men inte velat tro på det då han normaliserat allt genom att vara hur bra som helst mellan varven… sjukt jobbigt. Idag sa han att han vill vi går skilda vägar, så fruktansvärt sorgligt. Han menar på att det är pga mig han håller på att bli psykiskt sjuk.
Ja ville bara skriva det. Varför kunde vi inte bara vara normala :( jag är förkrossad.

En semester kom och gick. Fina dagar och jobbiga dagar. Så många diskussioner, men inga förändringar. Jag har varit tydlig med att jag har svårt att se en framtud om han inte förändrar sitt beteende kring alkohol. Han uttrycker att han vill kunna dricka måttligt, något som jag ser som svårt eller till och med omöjligt. Jag pratar och pratar om hur och vad jag känner. Enda responsen är att han svarar att så ska du ju inte behöva känna...
Nu känner jag att jag börjar bli hård, nästan elak ibland. Jag blir någon jag inte vill vara. Ändå håller jag kvar, men det är som om han glider ur mina händer. Kärleken förändras och jag kan plötsligt vilja gå hem till mig. Nu gör jag det, innan gjorde jag det inte.
Han säger att han älskar mig, att vi ska bo tillsammans och leva ihop resten av livet. Det får mig att gå sönder.

Hej @Alma-non,

Du har startat en tråd här och berättar om en situation flera här inne kommer kunna känna igen sig i, satt ord på det på flera sätt som berör och beskriver hur du har det. Du kan verkligen föra dig fint med orden!

Du har tagit dig ur en relation och hamnade sedan i en liknande relation som du nu befinner dig i, du känner dig villrådig och ett sätt att ta hand om dig nu är att skriva här.

Vad tror du mer att du skulle behöva för att ta hand om dig just nu?
Fint att du är här och startat en tråd, hoppas du kommer hitta mycket här inne som blir hjälpsamt!

Jag skulle också vilja skicka några rader till dig @Änglatroende.
Du har också varit i en tung situation länge med en man som dricker på ett problematiskt sätt och detta går ut över er relation, ditt mående och dina barn. Innan detta har du haft en relation med en man med psykisk ohälsa, och du har växt upp med en far som mådde mycket psykiskt dåligt. Detta har tärt på din energi och ditt mående.

Du kan till och med få tankar om att ta livet av dig när allt stundvis känns meningslöst. Så här ska du inte behöva må. Det finns hjälp att få och du kommer kunna må bättre. Du skriver också att du vet att det inte alltid känns såhär, livet kan också kännas underbart. Fint att läsa det. Du vet också att dina barn behöver dig. Ni behöver varandra!

När livet känns underbart, vad är det du gör då? Vad skulle du behöva mer av just nu för att komma mer åt det hållet där du kan få må mindre dåligt och ta hand om dig i allt det här?

Om du vill kan du starta en egen tråd och skriva mer så blir det lättare för oss att följa dig där, som du vill såklart!

Varma hälsningar,
Rosette, Alkoholhjälpen

Jag har inte skrivit tidigare i detta forum men @Kameleont jag käner igen mig i vart enda ord du skriver så nu gick det inte att låta bli att skriva längre.
Kanske borde jag göra ett eget inlägg men det kommer kanke inom sin tid.

Jag känner igen precis allt i dina inlägg från min relation med min man, våra barn, jobb och veckor som bara flyter på. Så som du har även jag tagit de första samtalen men vardagen trillar tillbaks och allt återgår så som det var innan samtalen.

Jag kan inte ge dig några visdomsord. Däremot suger jag åt mig massor från tråden här.
Du verkar vara en väldigt klok och stark person och jag hoppas att du tar hand om dig!

Vilken tuff sits, vad klokt att du skriver. Du har försökt nå fram till din syster utifrån din oro för hennes alkoholvanor, men upplever inte att det blir någon förändring. Du är orolig för dina syskonbarn som du upplever mår dåligt och är rädda för din syster. Du ser inte heller att det är någon i barnens närhet som agerar för att skydda dem. Klokt att du själv inte bara tittar på utan att du söker stöd för att hitta ett nästa steg!

Utifrån det du skriver får jag några funderingar. Har du funderat på att vända dig till Socialtjänsten? När det gäller barn som behöver hjälp är det viktigt att de som har ansvar för att hjälpa får kännedom om situationen. Ett första steg för vissa är att ringa och börja samtalet med att du vill vara anonym, och sedan beskriva situationen och rådfråga.

Det framgår inte om du redan pratat med din syster och lyft din oro för hennes barn, men är det annars ett alternativ? Ibland kan det vara hjälpsamt att vara transparent med sin nivå av oro, och att en inte vet hur en ska gå vidare. T ex: "Det känns som ett drastiskt steg att ta att kontakta socialtjänsten, men jag är så orolig nu och upplever att inget händer så det känns som att jag inte har något annat val snart. Jag tror att jag kommer behöva göra det om det inte sker någon förändring, så barnen kan få hjälp och stöd. Förstår att det här är svårt för dig att höra, men vad tänker du om det?"

Du behöver såklart formulera dig på ett sätt som stämmer med vad du tänker och hur du upplever situationen. Kanske känns det inte alls rätt eller som att det skulle kunna leda till något positivt att ha ett sådant samtal med henne (eller så har du redan haft det), och då är det klokt att du lyssnar på din känsla kring det.

Som sagt, det är en tuff sits att vara i och det är inte konstigt att du tvekar på hur det blir bäst att gå vidare. Samtidigt är det bara du som kan besluta kring hur du göra. Oavsett hur du gör det så är du så viktig när du ser och reagerar när barn i din närhet far illa. Det kan vara en skyddsfaktor för barnen, att det finns någon i systemet som reagerar och agerar. Nu blev det långt här med en massa olika tankar, vad tänker du när du läser det här? Hittar du något som kan bli hjälpsamt för dig?

Ja det är en massa känslor i mig just nu, det går upp och ner. Jag vet att jag inte har någon skuld egentligen, mitt huvud säger det, men i hjärtat skär det.

Jag har som tur ett starkt socialt nätverk även om en del bor 30 mil härifrån, men visst kan jag sakna någon nära som kan vara här fysiskt.

Är fortfarande osäker på att åka in, han behövde vila sa läkaren och hoppas på att han är piggare till eftermiddagen. Jag både vill åka in samtidigt som jag drar mig lite för det. Vet inte riktigt vad jag mår bäst av.

Hej @Saber
Detta är verkligen tungt, du har tagit stora steg och de har inte varit lätta att ta. Du beskriver känslor av skuld som förstärkts då han uttryckt att du inte kämpat nog. Nu när detta hänt, att han försökt ta sitt liv får jag tankar om att dessa skuldkänslor ökat hos dig. Det gör fruktansvärt ont när någon en bryr sig om mår så pass dåligt så något sådant händer, samtidigt är detta inte ditt fel eller ditt ansvar.
När det kommer till att åka dit eller inte känner du nog bäst själv hur du vill göra. Vad tror du kan hjälpa dig komma till ett beslut? Har du något stöd omkring dig?

Fortfarande osäker på om jag ska åka in på IVA eller inte. Jag vet faktiskt inte, jag vill för att jag älskar honom och bryt mig om honom samtidigt som jag inte vet om det är bra för honom.
Kan ingen bara säga vad jag ska göra?!

@nybliven.sambo
Hej!
Har tänkt på samma skillnad i de två olika forumen o som de ovan redan reflekterat över kan en förklaring vara just att de som missbrukar o sökt sig hit har startat sin resa mot förändring o har en vilja o önskan om att göra något åt det.
Vi anhöriga har vänt oss hit i maktlöshet o frustration för att finna någon slags svar. Vi står bredvid o vill få till en förändring, som vi inte kan styra över.
Vi har inte makten att starta den processen!
Detta ger två helt olika infallsvinklar till hur problemet med alkohol i relationer kan 'lösas', eller hur man kan tänka om det.

Jag har en man som missbrukar alkohol o inte låtsas om det själv.
Har sökt mig hit sen några månader tillbaka o fått mycket styrka o många goda råd o Sååå mycket värme!

Först känns det rätt nedslående med alla råd att lämna, för det vill ju inte jag. Min önskan är att få tillbaka min man, som han var innan alkoholen tog över.
Men alla råd är av omtanke o av dem med tunga erfarenheter som medberoende. Jag är oerhört tacksam för alla raka svar som öppnar mina
ögon.
Går inte veta hur det kommer sluta o jag har inte gett upp hoppet om min man ännu. Han finns ju där, bakom den dimmiga blicken (så sorgligt!).

Vill tipsa dig om tråden 'Är han alkoholist eller inte? ' av brittney! Startades i augusti 2022 tror jag, så leta lite bakåt i trådarna.
Den fyller mig med glädje o hopp om att förändring är möjlig!

Ta hand om dig.
Lycka till!

Något förstörd, har idag fått information om att mitt ex försökt ta sitt liv.
Fruktansvärt att få det beskedet, vet inte riktigt hur jag tar mig vidare.

Hej, jag läser också i bägge forumen.
De som skriver i forumet för att minska sitt missbruk har ju på något sätt tagit beslut att de vill minska eller sluta dricka sedan märker man ju att det inte är så lätt.. Min man skulle nog inte få för sig att ta hjälp eller skriva i detta forum, han anser ju fortfarande att han inte har något problem. Det som jag funderat på är vad som är avgörande gör att vissa tar hjälp eller ett beslut om att vilja sluta. Man pratar om att vara nere på botten men vad som är ens personliga botten verkar vara olika. Vissa säger stopp tidigare och vissa fortsätter allt för länge.

Hej,
Hag kommer från andra sidan, alltså från oss som har eller har haft missbruksproblem. Intressant reflektion i ditt inlägg. Det som alla vi som skriver på missbrukarsidan har gemensamt är att vi erkänt att vi har alkoholproblem och vill bli av med dem. Då finns det hopp om att lyckas. Många av oss har tidigare förnekat att vi har alkoholproblem, men kommit till insikt. Frågan är om din sambo är där, alltså erkänner problemet och vill förändra. Och om inte, om du orkar vänta på att han ska komma dit. Är tillvaron med hans drickande för jobbig är det kanske inte värt att vänta.

@nybliven.sambo
Det är klart det kan ändra sig men motivationen ligger ju hos den som vill ändra sin egen situation.
Vi anhöriga har bara att inse och acceptera att vi står helt maktlösa.
Du kan bara ändra din egna situation.

Skriver av mig i ilska

Jag har nämt att jag ser hur allt bara fortsätter. Han dricker och springer ute på krogen som han sagt flera gånger att sluta med och hållt en strimma hopp vid liv i mig men släckt den varenda gång.

Och nu har jag sagt att det håller inte mer.
O vad säger han!!!!!
Ge inte upp hoppet på oss!!!!!! Jag älskar dig

Hur fan kan han kräva det!!?? Saboterar och saboterat och ber mig stanna!!!!???

Jag vart väldigt arg och kvävd av det.så sjukt orättvist och själviskt.

Då skrev jag ( för vi hade sms kontakt)

Det är DU som ger upp hoppet.
Jag har gett dig hopp i 1 år 😡

Då är han så fräck så han skriver.
Jag vill byta jobb, vanor och liv med dig.

Jag höll på att smälla av. Hur kan man hålla fast så som han gör. Halar in, försöka tända hopp i nåt han bara fortsätter med vad jag kan säga till 100 %
Han har sagt i 1 år att Nej nu är det nog, jag ska bättra mig l sen kort därefter fortsätter han. Bara tomma ord löften och ser hur ledsen och besviken jag blir och ändå fortsätter dessa löften och nu till högre löften om att byta jobb och vanor. Hur jävla egoistisk är inte det

Jag skrev kort

Jag vill inte.

Det spelar ingen roll längre vad han försöker med. Inget av det där år nåt jag ska lyssna på

Läser mycket i forumen här på sidan då jag har en sambo som har alkoholmissbruk. Läser både i forumen för anhöriga och för dom som är själva i missbruk. Tycker dom två forumen är så olika på något sätt. När jag läser trådarna som är skapade av dom som är i missbruk känner jag mer ett hopp och att viljan till förändring ofta finns, även om det inte alltid går spikrakt framåt. Medan jag sen läser i forumet av anhöriga där jag upplever mer frustration (såklart) och att råden ofta är att lämna relationen.
Nu till min fråga. Är det någon här som fått en förändring i sin anhöriges drickande? Kan det lösa sig eller är enda alternativet, som jag upplever att de är av att läsa råden, att lämna?

Hej kevlarsjäl.
Utan att veta vad som pågår inne i dig så kan jag relatera.
Mitt ex fortsatte att behöva och jag ställde upp.
Det kändes bra att vara behövd och jag fick en välkänd roll att fylla upp.
Avsaknaden av den rollen gjorde väldigt ont och stora delar av mig ville tillbaka då vi hade så långa och många perioder bra.

Men som du säger,någonting skavde,en gräns var passerad inne i mig.

Så håll kontakt med det jobb du redan lagt ner och håll det levande om du kan.
Jag själv hade bara en mycket smal stig i början.
Den gamla välkända storvägen kändes mycket lockande.

Att vara medmänniska är bra.
Men för mig så var det mitt ex i egen hög person som var drogen,dvs mitt medberoende var kopplat till honom.
Jag kunde aldrig bryta helt trots att jag gick in i en relation med en ny man.

Idag ångrar jag det inte då han till sist dog. Min skuld hade då varit ännu större att bära om jag inte funnits där bitvis.

Håll taget och håll fokus på dig.

Det låter oerhört tungt! Jag förstår din vilja att hjälpa till, den sitter djupt inne. Men du måste också fokusera på ditt eget mående. Det är alltför lätt att dras med i djävulsdansen, att prioritera ner sig själv och intala sig själv att man måste gå den inslagna vägen. Det jag undrar är: vem tar hand om DIG?
Skickar massor av kramar!

@Kameleont
Vad inspirerande att höra kära du.
Att du gått från att vara så utbränd till att du springer. 🌸🍀
Jag får börja göra likadant, ut i skogen korta rundor och sen trött.
God natt och sov gott 💚