Senaste kommentarerna i forumet

@Åsa M Vi ser olika på en rad punkter. Det är ok så.
Jag ser det inte som en sjukdom. Det vore att säga att man inte har ett val i min värld och ett val har man. Det viktigaste för att skapa förutsättningar att välja rätt tror jag är att försöka bibehålla självförtroendet. Tappar man det är det lätt att ramla in i offerroll och där är det svårt att skapa förändring. Lätt att fastna. Det är därför just irritation och ilska är inkompatibelt med skam tror jag. Anledningen till att det låser sig för den med beroende och att man hamnar i underläge. Ger upp med offerkoftan på.

@Åsa M skrev:"jag vet själv ingen relation som har överlevt alkoholism" Jag vet många. Har själv kvar samma make så inte är det omöjligt. Den är idag starkare än på många, många år. Vi har stormat rejält men nu landat. Det skapar en väldigt trygg bas att stå på inför framtiden. Vi har rätt bra koll på varandra idag och lärt oss massor.

En sak har jag lärt mig. Man är inte ansvarig för andras känslor. Att bena ut dem i min värld är eget ansvar. Lära känna sig själv är en ynnest och skapar massa positiva förutsättningar att hantera olika svårigheter i livet. Man kan stötta andra, absolut, men var och en är ansvarig för sina och inte trycka över dem på andra för att själv återfå inre balans. Artikulera hur man känner är ok men inte att kasta över sin egen dynga. Där kommer gränsdragning in... Det måste man lära sig. Den insikten har gett mig massor. Viljan att bena ut vad som tillhör mig och vad som tillhör andra.

Glorifiering, vänskap och trasighet ....
Har en frustrationsdag, där jag tänker över alkoholens glorifiering och vad alkoholen kan medföra, trasiga själar, trasiga familjer och så får man höra att någon ska ta sig lite bubbel då den gått på semester. Tjotjim.
Klart, upp till var och en vad man gör. Men emellanåt blir så frustrerad över alkoholen och samhället. Att det "ska" vara så.

Dessutom försökte jag prata med en kompis om det idag, och hur jag såg på det och fick bara höra att jag var tråkig ... 😳 Trodde att den kompisen förstod mig mer i saken ...

Glorifiering, vänskap och trasighet ....
Har en frustrationsdag, där jag tänker över alkoholens glorifiering och vad alkoholen kan medföra, trasiga själar, trasiga familjer och så får man höra att någon ska ta sig lite bubbel då den gått på semester. Tjotjim.
Klart, upp till var och en vad man gör. Men emellanåt blir så frustrerad över alkoholen och samhället. Att det "ska" vara så.

Dessutom försökte jag prata med en kompis om det idag, och hur jag såg på det och fick bara höra att jag var tråkig ... 😳 Trodde att den kompisen förstod mig mer i saken ...

Glorifiering, vänskap och trasighet ....
Har en frustrationsdag, där jag tänker över alkoholens glorifiering och vad alkoholen kan medföra, trasiga själar, trasiga familjer och så får man höra att någon ska ta sig lite bubbel då den gått på semester. Tjotjim.
Klart, upp till var och en vad man gör. Men emellanåt blir så frustrerad över alkoholen och samhället. Att det "ska" vara så.

Dessutom försökte jag prata med en kompis om det idag, och hur jag såg på det och fick bara höra att jag var tråkig ... 😳 Trodde att den kompisen förstod mig mer i saken ...

@Lora du läser in saker i mitt inlägg som jag inte sagt. Det är tråkigt men den tolkningen får stå för dig.

Alla här har olika upplevelser av missbruk. Min upplevelse är att även om man är medveten om sin sjukdom och ber om hjälp för den så är det inte i sig något som vänder en utveckling som pågått länge.

Mitt ex påtvingades behandling av vår gemensamma arbetsgivare när det blev tydligt att han tappat kontrollen helt. Han sa sig vara frisk efter fyra dagars behandling. Han menade att det var helt rimligt att han kunde vara nykter på egen hand trots att han supit i 25 år och förlorat ett barn, två äktenskap och flera relationer på grund av spriten.
Det säger lite om viljan att bli frisk och konfrontera vad det nu är som gör att han hamnat i missbruk. Han vet ändå att det finns psykisk ohälsa i familjen men kan inte ta in insikten att han själv drabbats av samma sjukdom.
Att som anhörig stå bredvid *utan* att ställa krav på engagemang från den sjuke vore ännu värre än att ställa hårda krav. Missbruk förstör relationer och jag vet själv ingen relation som har överlevt alkoholism. Att det är svårt för den sjuke att hantera sin situation är en annan sak. All sjukdom är svår att hantera för den som är sjuk, men det ändrar inte på faktum att en vuxen människa själv är ansvarig för sin egen hälsa och beteende.

@Snödroppen Jag pratar egentligen inte om sammet. Jag tror på att se saker som de är och inte linda in i absurdum. Däremot tror jag just de två känslorna skam kontra irritation är inkompatibla i en övergångsfas innan båda sidor hanterat sitt och landat lite.
Annars blir det bara som att kasta bensin på elden och man kommer ingenstans. Man bildar två läger istället som lätt hamnar i skyttegravar.

De som gjort att jag släppt min egen frustration är att jag idag inte ser missbruk som någon viljestyrd handling. Det är för mig istället en drog som intar hjärnan vilket man inte rår för. Den styr individen inte tvärtom. Det bara är så drogen fungerar. Man blir någon annan. Jag klandrar mao inte brukaren alls för att hen intagit den. Lägger hellre krut på hur man kommer vidare om individen nu är redo för det. Är individen inte redo så låter jag det vara så. Tror inte man kan forcera fram den formen av insikt. Individen måste landa själv.

@Snödroppen tack för ditt stöd! Ja alltså det är verkligen hemskt. Satt hos psykologen och grät ut min frustration i veckan. Bönade om hjälp att ta mig ur den här karusellen av känslor.. går inte med ord beskriva de motpoler av känslor som sköljer över en. Känns som ett sammanbrott vore nära men jag måste orka för våra barn.

@Självomhändertagande
Jag skulle gärna följa med till Yogastudion 🙏
Ja, det handlar om att lära sig balans mellan aktivitet och återhämtning.
Vet inte vad en bra återhämtning är än men jag provar mig fram.
Jag tror som du att det är viktigt att vara omtänksam och snäll mot sig själv, att vara sin egna bästa vän.

@Snödroppen
Rättelse; anledningen till att många relationen tar slut är ju främst missbruket vill jag hävda. Det går väl inte att ha en frisk relation när ett missbruk är aktivt.

@Lora
Jag förstår hur du menar och kan hålla med i vissa delar.
Samtidigt så är det ofta så att man undvikit "elefanten i rummet" till absurdum och känner sig trängd i att man behöver gå på nålar kring denna elefant. Annars blir man anklagad för att vara känslig, överdriva osv (förnekelse)
Jag tror att själva anledningen till att många relationer är det faktiska missbruket, det är en väldigt destruktiv kraft som bryter ner allt.
Definitivt håller jag med om att den anhöriga har ett ansvar att ta hand om sig själv.
Jag tror inte på det där med att vira in allt i sammet. Det är viktigt att vara ärlig.
Om självförtroendet får sig en törn för att man belyser missbruket som ett problem då vill jag hävda att självförtroendet inte är ett självförtroende utan en flykt eller förnekelse av verkligheten.
Tror det är bättre att vara inriktad på varför man reagerar som man gör än att manipulera och trycka undan känslorna.
Missbruket är en dödlig sjukdom, självklart reagerar man starkt på det.

@brödsmulan
Ja, det är typiskt. Lägga över ansvar på andra människor.
Om det är så illa så får han väl vara en vuxen person och avsluta relatioen, och ta vara en bra pappa till sitt barn.
Lyssna inte på allt skitsnack och behandla om honom som en vuxen man, dvs en person som gör sina val själv och får ta ansvar själv.
Det blir bara ett stort känslomässigt klet som kallas medberoende vi som anhöriga dras med.
I den här situationen så spelar det nog ingen roll vad du gör, allt kommer ändå vara ditt fel.
Det finns anhörigstöd i kommen man har rätt att få hjälp som anhörig.
Du behöver stöd och hjälp, det är en jättetung situation att vara i.

Det här forumet har verkligen fått mig att få syn på mycket. Genom att skriva av sig och drömma om hur framtiden ska bli, har jag sett till att skapa det liv jag alltid velat ha. Arbete, balans och hållbarhet i relationer med andra och till mig själv.
Har tänkt på att jag vill ordna en sammankomst i naturen för de som vill här på anhörigsidan. Vet ej hur just nu.
Jag leder anhörigträffar för anhöriga till en viss sjukdom och det har gett mig så mycket. Jag tror på sammanhang där vi delar erfarenheter med varandra, läker och processar i fysiska möten.
Ska höra med admin hur det skulle kunna genomföras, om det går.
Skriv gärna här, om du vill ses. Jag finns i Stockholm.
Ha en fin dag. Och njut av de ögonblick som känns härliga, magiska eller lugna och behagliga.
För de smärtsamma ögonblicken, de går över och passerar.
Och så kan man bara stanna upp. Och andas. Och bestämma sig för att visa omsorg med sig själv. Och göra det bästa för att just nu ögonblicket ska bli så bra det går, hör och nu.

@Snödroppen
Läser att du kämpar med dina energier och balansen. Det tar tid. Det viktigaste är att du är medveten. Och provar dig fram, vad du orkar. Prioritera och sortera. Fyll på med energi och snällhet till dig själv.
Om du bodde i min stad, då skulle jag ta med dig till den yogastudion som jag just hittat till. Det dröjde åratal innan jag vill prova den. Det rör sig ett klientel där som jag inte kommer att lära känna eller bli kompis med. Men jag är ju bara för för yogan. Jag får frågor av andra medlemmar, men jag är trygg i mig själv och svarar efter vad jag vill svara på. Många är högutbildade och/eller förmögna. I alla fall så verkar det så. Men jag är är och bara landar. Jag tog mediciner tillfälligt under en månad för att inte varva upp på mitt nya jobb. Och sedan kunde jag sätta ut dem. Nu är allt normalt för mig igen. Somnar tidigt och vaknar tidigt. Får mina 8 h sömn, tränar fysiskt och mindfulness. Prioriterar varje dag. Prioriterar arbete och hälsa. I den ordningen.
Sedan pojkvän, familj och vänner. Orkar även med grannar. Och kultur. Och att skriva. Utöver alla vardagssysslor.
Jag har två vänner som skrivit om mig och min balans i deras bloggar. De kallar mig vid andra namn. Ville vara anonym.
Eftersom när jag sökte arbete och skrev i det personliga brevet om min erfarenhet med psykisk ohälsa kom jag aldrig vidare, till någon intervju. Jag valde att inte prata om min erfarenhet med bipolaritet.
Till slut fick jag arbete. På min arbetsplats har ryktet gått att jag skulle varit utmattad. De får tro vad de vill.
Jag har sagt att jag inte varit det. Att det har tagit tid att få utredas för ADHD och att det var kaos i mitt liv förr.
Tror inte många förstår. Me jag behöver inte att andra förstår.
Jag behöver bara förstå själv. Hur jag ska ta hand om mig. Och skita i hur andra gör och lever
Nu går jag min egen väg. Har alltid gjort det. Och idag är jag rak och säger vad jag tycker, på ett smidigt sätt.
Jag prövar anpassa mig så gott jag kan och så kör jag mitt eget race, efter regler.
Jag tror det är så jag sparar på min energi. Att göra på mitt sätt. Och att leva på mitt sätt.
Det är svårt i ett samhälle där man förväntas göra som andra.
Men jag och många med ADHD är inte som andra. Vi förändrar när det behövs.
Och som Audrey Hepburn sa "If you obey all the rules, you miss all he fun*.
Och jag, jag vill ha roligt i livet. Vi måste skratta. Tillsammans med människor vi mår bra av att umgås med.
Lycka till med ditt utforskande. Du är på god väg. Du är medveten.
Kram 💕

@Snödroppen
Läser att du kämpar med dina energier och balansen. Det tar tid. Det viktigaste är att du är medveten. Och provar dig fram, vad du orkar. Prioritera och sortera. Fyll på med energi och snällhet till dig själv.
Om du bodde i min stad, då skulle jag ta med dig till den yogastudion som jag just hittat till. Det dröjde åratal innan jag vill prova den. Det rör sig ett klientel där som jag inte kommer att lära känna eller bli kompis med. Men jag är ju bara för för yogan. Jag får frågor av andra medlemmar, men jag är trygg i mig själv och svarar efter vad jag vill svara på. Många är högutbildade och/eller förmögna. I alla fall så verkar det så. Men jag är är och bara landar. Jag tog mediciner tillfälligt under en månad för att inte varva upp på mitt nya jobb. Och sedan kunde jag sätta ut dem. Nu är allt normalt för mig igen. Somnar tidigt och vaknar tidigt. Får mina 8 h sömn, tränar fysiskt och mindfulness. Prioriterar varje dag. Prioriterar arbete och hälsa. I den ordningen.
Sedan pojkvän, familj och vänner. Orkar även med grannar. Och kultur. Och att skriva. Utöver alla vardagssysslor.
Jag har två vänner som skrivit om mig och min balans i deras bloggar. De kallar mig vid andra namn. Ville vara anonym.
Eftersom när jag sökte arbete och skrev i det personliga brevet om min erfarenhet med psykisk ohälsa kom jag aldrig vidare, till någon intervju. Jag valde att inte prata om min erfarenhet med bipolaritet.
Till slut fick jag arbete. På min arbetsplats har ryktet gått att jag skulle varit utmattad. De får tro vad de vill.
Jag har sagt att jag inte varit det. Att det har tagit tid att få utredas för ADHD och att det var kaos i mitt liv förr.
Tror inte många förstår. Me jag behöver inte att andra förstår.
Jag behöver bara förstå själv. Hur jag ska ta hand om mig. Och skita i hur andra gör och lever
Nu går jag min egen väg. Har alltid gjort det. Och idag är jag rak och säger vad jag tycker, på ett smidigt sätt.
Jag prövar anpassa mig så gott jag kan och så kör jag mitt eget race, efter regler.
Jag tror det är så jag sparar på min energi. Att göra på mitt sätt. Och att leva på mitt sätt.
Det är svårt i ett samhälle där man förväntas göra som andra.
Men jag och många med ADHD är inte som andra. Vi förändrar när det behövs.
Och som Audrey Hepburn sa "If you obey all the rules, you miss all he fun*.
Och jag, jag vill ha roligt i livet. Vi måste skratta. Tillsammans med människor vi mår bra av att umgås med.
Lycka till med ditt utforskande. Du är på god väg. Du är medveten.
Kram 💕

@Åsa M skrev:"Det är ju fullt möjligt för en majoritet av befolkningen att dricka måttligt och aldrig någonsin bli fulla." Om jag hade fått den kommentaren hade jag gått i baklås. För mig vilar en bitter och dömande underton i denna typ av resonemang. Ett A och ett B-lag. Även i denna:
@Åsa M skrev:"Det är intressant att han upplever att han är i underläge när det är han som har problem."

För mig är det rätt naturligt att man går i baklås och att man känner sig i underläge om man får stark återkoppling med hot om att bli lämnad om man inte bryter trenden omgående. Man blir trängd helt enkelt. Självförtroendet får sig en törn och man har svårt att lyfta huvudet över vattenytan. Detta samtidigt som det finns krav på total nykterhet från ena dagen till den andra. I detta kaos ska man hantera alla känslor utan att ta till bedövningsmedel. Man står där ensam och helt avklädd. Detta ska man klara från ena dagen till den andra samtidigt som man känner blickarna i nacken. Misstro till att man överhuvudtaget kommer lyckas...

Att hamna i ett riskbruk är inget man önskar sig. Inget man strävar efter att uppnå. Man duckar helst för att slippa möta underton med bitter eftersmak från såväl sig själv som från andra. Man är väl medveten om att man delvis/helt är på glid. Man är bara inte redo att inse allvar och skäms. Vill inte få bevis på att man tappat det. Förnekar hellre in i det sista...
Man gömmer sig och är medveten om att vissa kanske anser att man bör söka hjälp hos ANONYMA delar av samhället. Jag har själv upplevt irritation kring andras missbruk. Jag har själv fått uppleva den.

Jag tror man gör klokt i att hitta eget stöd för att hantera egna känslor och inte pysa över dem på motparten. Det skapar bara låsningar från båda sidor i ett känsligt läge. Frustration ligger nära tillhands vid medberoende och jag klandrar ingen för att känna det. Däremot skapar den lätt ett hinder för respektfull kommunikation och en relation med VI känsla.

Just denna övergång tycker jag det är synd att man inte pratar mer öppet om. Är övertygad om att denna distans skam (hos den beroende) kontra irritation (hos medberoende) är en huvudanledning kring antalet separationer vid missbruk. Två starka känslor som inte är kompatibla i en övergångsfas och samtidigt superviktig att förstå sig på för att skapa en djupare relation med tillit. I min värld har båda ett stort ansvar här. Viktigt att bejaka denna diskrepans och hitta sätt att hantera dessa inkompatibla känslor på.

Åh suck detta kastande mellan självklarhet och tvivel.. står på mig men han rentav skrattar åt mig , tycker jag målat upp en felaktig bild.. förminskar allt jag säger runt detta ämne och beter sig då som om han pratar med någon som helt tappat förståndet.. ngn som desperat anklagar för att finna en mening till hans slocknade känslor för mig..

Alla förhållanden bygger på en slags maktbalans men den märks inte om allt i relationen funkar. Jag tycker du har gjort helt rätt i att markera dina gränser. Det är intressant att han upplever att han är i underläge när det är han som har problem. Man kan annars tycka att han har ett guldläge att rädda relationen om han tar emot hjälpen. Men det finns förstås mycket skam och tabu kring missbruk och han har kanske aldrig reflekterat över varför alkohol måste innebära fylla för honom? Det är ju fullt möjligt för en majoritet av befolkningen att dricka måttligt och aldrig någonsin bli fulla. Frågan är ju om han har tappat sin spärr och inte kan sluta efter ett eller två glas. Hans barndom kanske har satt djupa spår. Oavsett så är det otroligt starkt av dig att kommunicera dina behov och att agera för att skydda ert barn. Inget barn ska behöva växa upp med en alkoholist och du är ett föredöme som förälder! Din dotter kommer att tjäna på det.

@Kameleont
Glad jag blir, leendet sprider sig fina @Kameleont 😍

Orosanmälan tror jag är ett bra första steg. Prata med socialtjänsten också, be om råd hur du ska få stöd både för egen del och för barnen. Prata med skola/förskola också, de behöver veta vad som pågår i familjen så de kan ha extra koll på barnen. Om han inte vill eller kan göra något åt sin situation kan du åtminstone göra något åt din egen. Kram!

@lindaab
Jag kanske låter negativ eller för hård men det är för att jag själv fördärvat halva mitt liv för den frågeställningen du ställer nu.
Jag påstår att du vet att någon är motiverad när den själv börjar ta steg mot att jobba sig mot sitt mål.
Det verkar bara vara prat.
Min fråga till dig är , hur länge orkar du?
Det kan vara så att han faktiskt aldrig tar sig ur missbruket, de flesta lyckas inte.
Du har varit tydlig med honom och satt ner foten, det bästa sättet att hjälpa dig själv och honom är att stå kvar i det.
Bättre att han tar hjälp av en professionell när det gått så långt.
Hur mår du? Får du någon hjälp för DIG i ditt liv?
Var rädd om dig.

@Snödroppen

Så enkelt o fin formulerat, Snödroppen!
'... o nu har det kommit en till!

Kommer somna med ett leende. 😍

@linak12345
Välkommen hit!
Tycker att du reagerar friskt o sunt o som en mycket klok förälder. Att vilja finnas där för barnet, skapa trygghet.
Reflekterar över hur din sambo skulle tycka om du gjorde som han. Skulle det vara ok enl honom?
Och vem skulle då finnas där för barnet?
Fortsätt på din bana -
Du gör helt rätt!
Sen är det verkligen inte lätt o att bli förvirrad o ledsen är inte konstigt alls. Du har ju satt din egen trygghet i gungning iom förändringen du kräver. Blir en osäkerhet i att inte veta vad som kommer efter det tänker jag.
Att han känner underläge ligger hos honom o att lägga över det på dig är orättvist. Du står bara upp för det som får er att må bra som familj. Förändringen ligger hos honom att genomföra o det känns så klart tufft för honom men är, åter igen, hans problem. Om problemet inte fanns hade du inte behövt ställa krav som gav honom känslan av underläge. Nu pratar jag i cirklar men hoppas du förstår min poäng.

Det finns en plan - jättebra!
Fortsätt stå på dig.
Du värnar om dig o ditt barns välmående o det är starkt o fint.

Lycka till!
Kram

Ja du, det är svårt att svara på. Mitt ex har supit större delen av sitt liv. När han är full ynkar han sig, gråter efter hjälp och "visar insikt". När fyllan går över låtsas han som ingenting. Tror jag att han vill och behöver ha hjälp? Ja. Tror jag att han någonsin skulle uppsöka den utan tvång? Nej.
Du måste titta dig själv i spegeln och känna efter i ditt innersta inre. Du känner honom. Tror du han skulle klara det, eller manipulerar han dig?

@Tröttiz
Ja, jag vill bara flytta med en gång och ta första bästa lgh.
Jag inser att jag får räkna med några månader och då kommer det ske med ett lugn.
Jag blir stressad av att leva i mellanläge.
Men beslutet känner jag fullt ut att jag vill genomföra.

@Snödroppen
Hej.
Svårt att hitta balans, on - off liksom låter det som ... 🤔
Har du haft någon situation där du funderat om du ska göra något eller inte? Kanske idé att inte göra det om du blir så slut? Hur tänker du kring det? 💜
Att så att säga hushålla med krafterna? 🌹