Senaste kommentarerna i forumet

Det är skönt att höra att mina känslor och krav inte är orimliga.

Och tack för ett så fint välkomnande ❤️

Svårt att hitta balans.
Kör på när jag är pigg för att sedan helt och hållet bli helt slut. Ligger då i ett mörkt rum i flera timmar, ibland tar det dagar innan energin kommer igen.
Förstår inte alls vart det kommer ifrån..
Övar på balans.
Var ute på en lång skogspromenad på jakt efter svamp idag, känner hur hela kroppen kalibrerar sig i skogen och tystnaden.
Ha en bra dag alla fina 🍂🍀

@linak12345

Jag tycker din reaktion och dina krav är helt rimliga. Ett barn kanske inte säger ngt men ett barn känner in mycket. Känner in er båda, även hur du mår. Risken är att barnet inte förstår och för över detta på sig själv som barn gör.
Att tycka att du har övertaget för att du ställer krav är hans problem. Du har rätt att kräva det för dig själv och ditt barn.
Nej, det är inte normalt att vilja dricka så mycket, sen spelar det egentligen inte någon större roll om det är missbruk, eller vad man vill kalla det.
Stå kvar i ditt beslut det är inte du som ska göra något utan han får ju ta ett beslut i vad han vill själv.
Du kan inte gå runt och må som du gör, om alkoholen inte är så viktig för honom så kan han ju bara plocka bort det isf.
Dina rekationer är helt sunda och normala.
Kram och hjärtlig ät välkommen hit, det är ett gäng fantastiska människor här, och nu har det kommit en till 🙏😊

Om man startar processen och gör allvar av den kommer fördelarna med nykterhet komma ganska fort. De ser man inte precis i början. Man måste starta processen för att inse hur bra det kan bli. Så kör säger jag. Går han sedan åt sidan och fortsätter med offerkofta så kan du kliva åt sidan då. Sätta hårt mot hårt och ge tydliga gränser om han fortsätter bara trycka på offerstilen.

@lindaab Han måste själv ta kontakten - om du gör det, så hjälper du honom inte. Det är vad jag tror. Förstår hur du tänker... jag skulle också göra det för min man, trots att jag vet att det inte hjälper...

Jag har skrivit här tidigare om en fd sambo som efter en hel del trubbel blev ingenting under en lång tid tills vi hittade tillbaka till varandra för lite mer än ett år sedan.

Vi sågs första 9 månaderna varannan vecka. Stupfull dagligen den veckan vi inte sågs, ngt nyktrare den veckan vi umgicks.

Men i våras fick jag nog, satte ner foten och bad honom söka hjälp om vi skulle ha en framtid ihop och sagt att jag vägrar umgås med honom när han dricker.
Och eftersom han oftast dricker nästan dygnet runt i typ 10 dagar så ses vi numera oftast bara varannan helg eller lite mer och då är han nykter. Annars åker jag hem.
Vi pratar mycket, han säger själv att han har alkoholproblem, att han behöver hjälp och att han inte vet om han fixar att bli nykter.
Han gråter och säger att han sabbar sin ekonomi och hälsa och psykiskt mående. Han vet att han skadar människor han älskar. Han förstår att jag inte orkar kan eller vill leva med honom när han dricker. Han säger att han inte känner igen sig själv längre.

Jag har frågat honom vad han vill göra med sitt liv. Han vill bli nykter och han vill få ett jobb och leva med mig.

Men han säger också att han tror han är körd och vet inte om han kommer fixa att bli nykter och vet inte vilken hjälp som ens skulle kunna funka. Han säger att han mår för dåligt och inte ser ngn framtid och egentligen skulle vilja supa ihjäl sig. Då brukar jag säga ”gör det då, valet är ditt”.
Hårt kanske men jag tröttnar ibland…

Men då gråter han ännu värre och vill verkligen bli nykter säger han, men vet inte hur.

Jag säger att det finns Aa, 12 stegsprogram, mediciner, Kbt och behandlingshem.

Han är beredd på att göra vad som krävs säger han. Jag säger åt honom att ta kontakter om han menar allvar.

Men han gör det såklart inte, så nu när vi pratar säger jag åter igen att valet är hans.
Han gråter och frågar om jag kan ringa åt honom, om jag kan följa med honom och om jag stöttar och väntar om han lägger in sig.

Är det ens ngn idé? Ska han få ta alla kontakter själv eller ska jag lägga tid och energi. Hur vet man om ngn är tillräckligt motiverad?
Han vill öppna upp och vara ärlig, han vill att jag ska berätta hur jag upplever hans situation osv…

Ngn som jag råd?

Tack för fina och bra kommentarer.
Hon har för närvarande inget körkort så kan inte hämta från skolan.
Men jag ska ta till mig det ni skrivit, avvakta.
Tack

@Tulpanflinga
Hej,
hur har du det?
KRAM.

@Nor.Li Fy så tufft du har det. Samtidigt som relationen till din pappa är viktig för dig som idé, att ha en pappa, så orsakar relationen dig bara smärta och sorg. Du skriver att du inte kan sova pga oro, och du har skrivit tidigare att du lider av PTSD. Har du fått hjälp för detta, att bearbeta det du varit med om och få verktyg för att hantera oron? Jag håller också med om att en kvinnojour kan vara ett bra bollplank givet att han fortfarande behandlar er illa, har du tagit någon sådan kontakt? Jag känner så mycket med dig när jag läser, du förtjänar verkligen att få bra stöd för att må bättre.

Han stannade allt längre och längre på jobbet också under veckodagarna, för att slippa komma hem och hjälpa till med allt det där tråkiga som tvätt, städ, matlagning och barnen. Vi jobbade båda heltid, men allt ansvar lades på mig så han kunde känna sig mer fri. Sätt dig ner och prata med din man, om det är detta som pågår kan ni ju försöka hitta lösningar.

Jag tror att han är i en form av livskris. Det kan vara att han känner att han vill ha ut mer av livet, vill liksom känna sig levande och ung igen. Vara fri från livets krav och måsten, och den slentrian som uppstår när man lever ett ordnat liv med partner, barn, hem och jobb. Alla dagar ser oftast likadana ut, och en del vill att nåt liksom ska hända. Nåt kul, nåt häftigt och nåt som lyfter själen lite. Om detta inte händer är det lätt att alkohol tas till, och man säker kontakt utanför hemmet. Det kan vars precis som din partner gör, sitter hemma och dricker och hänger på sociala medier, ringer folk osv. Nu vet inte jag hur ert liv ser ut, om ni reser, umgås med vänner, om han är iväg med vännerna själv ibland osv. Jag tror han lider av tristess, och han medicinerar det med alkohol och kontaktsökande utanför hemmet. Det var precis så mitt ex betedde sig. Kom hem från jobbet på fredagen, öppnade första bärsen och började ringa runt till polarna. jag och barnen var bara en ankare runt hans hals som hindrade honom från att ha kul och slippa ansvar. Kan tillägga att vi gick skilda vägar för 12 år sedan.

Hej emsel och välkommen hit!
Jag känner igen mig och med dig.
Att älska någon som för ofta väljer fel sak lämnar en förvirrad och maktlös.
Man står där och vill hjälpa,kräva eller kanske tom ställa ultimatum.
Jag tror att du måste våga fråga dig själv om det finns andra vägar att gå?
Vad kan du göra för att stärka upp livet för dig och din son.
Skapa en fredad zon där din kille inte får komma in.

Att be om åtgärder för hans skull för att han inte ska trilla dit är förståeligt.
Men om han vill dricka så kommer han att göra det oavsett sällskap.
Lägg tiden på "regler" på att skapa dina egna gränser.
Vad du inte vill vara med om och utstå.
Så får han ta sin kamp med drickandet själv.
Du kan finnas där för stöttning.
Men han måste göra jobbet.
Han kanske inte ens vill det?
Många som dricker för mycket har svårt att släppa taget om den egna kontrollen över alkoholen.
De vill så gärna kunna fortsätta använda det som de tycker gör att de mår bra.

Men välkommen hit.
Läs inlägg gamla och nya.
Bilda dig en egen uppfattning om hur du vill att ditt liv ska se ut.

@Saber Jag tror helt ärligt inte det är HONOM du saknar, utan tvåsamheten du saknar. Att ha någon vid din sida. Det behöver inte vara just HONOM. Hoppas du förstår vad jag menar. Människor är flockdjur, och vi vill ha en partner i vårat liv, så att lämna någon blir ju en förlust av tvåsamheten. Om du istället tänker på allt han sagt och gjort som sårat dig, läs om gamla elaka sms osv, så kommer du snart till insikt att det inte är HAN du saknar. När du om ett tag kommit över den första, akuta ensamheten, kommer du istället känna en stor lättnad över att inte ha honom kvar i ditt liv, och kan börja fokusera på att hitta den rätta för dig. Stora kramar till dig!

@gros19 Ja det är jag hundra på att det är på grund av alkoholen. Hon har alltid varit lite bångstyrig och vill vara bossen, och vill att alla ska göra som hon vill hela tiden, annars blir hon sur. Bara det att den sidan av hennes personlighet blivit tusen gånger värre, och nu letar hon aktivt bråk om saker som hon inte har att göra med alls. Tex min relation med mina barn. De är alla snart vuxna, och vår relation har ju inte hon med att göra, men hon kan starta bråk med mig om min relation till dem, och det kan pågå i timmar! oftast tills hon slocknar, eller hittar någon granne att störa sig på och bråka med. Hon bråkar med mamma och pappa om saker som inte ens har hänt, som hon fantiserat ihop i sitt huvud. Det är detta jag är så trött på. jag orkar inte med hennes meddelanden och tjafs som kan starta tidiga mornar och hålla på en hel dag tills hon tröttnar. Om jag inte svarar eller om jag blockar henne, kan hon börja tjafsa med min man istället, eller mina barn för att få mig att reagera. Det är fruktansvärt jobbigt och har förstört vår relation totalt. Just nu vill jag , helt ärligt fast det låter hemskt, att hon ska ta den där groggen för mycket och aldrig mer vakna. Jag, vi, hennes närstående, vi orkar inte mer.

Hej.
Det är så här att jag och min partner bor inte tillsammans. Vi bor ca 8 mil ifrån varandra. Jag älskar verkligen honom. Han vill verkligen sluta och ha ett liv med mig och få lära känna min son. Men jag undrar hur kan jag verkligen hjälpa honom. Vad ska jag säga och vad kan jag kräva för vill ju inte förlora honom ju. Kan jag kräva att han tar avstånd från sina dricka polare och be han blocka dom från sin mobil. För han har verkligen jätte fina vänner som typ dricker något och som inte dricker alls. Han är ljudtekniker i grund och botten men hoppar på ett företag och musiken är som en hobby. Men nackdelen med de är att hans musikspelare dricker otroligt mycket efter giga och efter en spelning. Kan jag be att han tar en paus från de tills han kan vara stark nog att stå imot? För som jag sa så vill han verkligen sluta och verkligen sluta att gömma sig bakom jobbet sitt. Men vad kan jag göra och vad vågar jag att göra och säga. Hoppas på hjälp för tycker så otroligt synd om honom för han är värdens finaste och snällaste och absolut de bästa som har hänt mig verkligen. Tack för att denna sida finns och stödet man får. Kram på er alla från en förvirrad och hjälp lös kvinna som vill finnas för sin kille!

@Tröttiz
Wow, så härligt när man bara får inspiration. Blir inspirerad av dig.
Kram och ha en fin söndag du med 🍂💚

@Tröttiz
Tack 🙏🩷. Kommer aldrig känna mig ensam med forumet. Så fint stöd här.

Joggingrunda 😳
Vet inte vad som hände, men fick för mig att dra iväg ut på promenad och fick för mig att jogga varannan lyktstolpe. Ojajaj.😏
Bra, mycket bra för knoppen, men känns i kroppen i morgon, jag är ju ovan ..
Har ont redan, i muskler jag inte visste jag hade. 😅 Men, något jag kommer att göra nu och då - jogga. 😃
Roligt att ha hittat den motivationen med ens.
Ha en bra söndag.
🍁🌞

@Snödroppen
Härligt höra att det rullar på mot dina mål. 🙏🌺

Kan inte sova pga oro inför att behöva ringa min pappa på hans födelsedag som kommer snart. Slits mellan att känna mig tvungen att ringa "han är ändå min pappa" ekar i huvudet och en stark magkänsla av "jag vill inte". Samt en stor rädsla för att göra honom upprörd och elda på hans aggression och destruktiva beteenden mot sig själv och mina närstående. Ikväll känns det hopplöst. Vad jag än gör så gör det ont och hur jag än försöker vrida på det så ser jag ingen ljusning i relationen till honom. Pratade för ett tag sen med en nära vän som sa "men du behöver ju inte honom, du är ju vuxen nu". Frågade "behöver inte du din pappa?" Då var svaret självklart att jo, det behövde personen. Det är sorgligt att det där behovet aldrig försvinner, trots allt skit och trots att man blir äldre. Men den värme och omtanke jag behöver kommer jag aldrig kunna få från min pappa och den slutsatsen verkar aldrig riktigt sluta göra ont. Tänker på alla som har pappor som gått bort. Att jag ändå har en pappa, borde känna någon slags tacksamhet och känsla av att det går att reda ut problemen med tiden. "Finns det liv så finns det hopp" osv. Men hur mycket kan man egentligen förlåta? Och att förlåta någon som fortsätter behandla ens mamma och andra illa än, det är ju omöjligt till slut när nykterheten aldrig varit beständig. Känner mig fast i det här.

Har man rätt att sätta sig själv i första rum och sätta gränser utifrån eget mående när närstående håller på att tappa det fullständigt?
Det tror jag många människor har svårt att svara på. Vad tillhör ditt ansvar och vad tillhör dina föräldrars?

Går det att forcera fram en förändring om personen i fråga vägrar inse vart allt är på väg att barka?

En sak har jag börjat lära mig. Det är många där ute som mår dåligt och har problem att hantera sig själva. Eller för att vara rättvis. Så har vi alla problem med det emellanåt. Tror det är viktigt att inse att man är del i ett sammanhang och att lära sig våga vända spegeln. Se vad som tillhör mig och vad som tillhör andra. Annars är det svårt att få tillstånd hållbara förändringar.

Tycker du att du är ansvarig för dina föräldrar? I så fall hur långtgående ansvar har du? Anser du att ditt eget mående är viktigare? I så fall vad krävs från dig för att komma tillrätta med den frustration du känner om de nu inte vill förändra sin livssituation?

I min värld är det viktigt att inse vad som tillhör en själv och vad som tillhör andra. Du är inte ansvarig för att dina föräldrar dricker. Du har ex rätt att vägra prata med dem när de är onyktra. Bara vända på klacken och gå i så fall som ett exempel.

Alkohol tänjer på gränser. De suddas ut. Man blir frimodig och bedövad. Skam & skuld träder in då alkohol går ut. För att kunna komma igenom hos en missbrukare tror jag att man bör balansera gränsdragning mot de oerhört jobbiga känslorna skuld och skam för att nå igenom. Ett sätt att komma igenom är nog att avlasta skuld & skam via att säga vi gör detta tillsammans. Jag vill att ni ska må bra och att vi gemensamt hittar sätt att ta bort alkoholen från vår relation. Jag vill ha mer av er och inget av alkoholen.

Tyvärr ser man ganska ofta att ilska blir de medberoende reaktion. Den beroende duckar och jobbar inombords med skuld och skam. Dock i det dolda då kommunikation ofta havererat. Förtroende från båda sidor är kantstötta och massa försvarsmekanismer tar vid.
Våga prata! Jobba med gränser och öppen respektfull kommunikation. Hantera egen ilska parallellt så du ger dig själv den omsorg du behöver.

@byrålåda456
Hej, fint att du hittat till detta forum. Att få ur dig.
Hon skäms säkert för rattfyllan, och det är förståeligt att hon inte berättar om det, att det som det verkar kommer fram på annat sätt. 30 år är länge med ett beroende, undrar hur både hennes kropp och psyke mår.
Och kraven ja, svårt och jobbigt område ... Som jag ser det kan man uppmana att söka hjälp, men det kan man som anhörig inte bestämma att de gör. Hon säger att hon ska göra det, och jag håller alla tummar och tår att hon gör det. Att så sker. Hoppas hoppas.

Jag är inne på Snödroppens linje vad gäller att rensa hennes bostad från alkohol, att det inte hjälper. Är det så att hon inte vill söka hjälp, kanske hon i stället börjar smussla / smyga med alkoholen gör sitt yttersta med och ser till att det inte hittas - det kan finnas alla möjliga fyndiga sätt att se till att få sin alkohol vid ett stort beroende. Tyvärr. Jag har sett och hört mycket.

Det kravet du trots allt kan ha som jag ser det, är det du själv nämner då det gäller dina barn. Nämligen hur umgänget mellan barnen och deras mormor ska vara. Vad du önskar i detta. Hur du vill att hon ska vara då dina barn är omkring henne. Där tycker jag att du har all rätt i att du sätta gränser. Gäller ju framför allt deras trygghet.

Då det gäller skola och hämtning - har du sagt till skolan vem som får hämta barnen?

Sköt om dig.
KRAM.

@byrålåda456
Jag vet inte vad du ska ha för krav på henne men jag tror inte att det hjälper eller att det är rätt att rensa hemma hos henne. Hon "äger" sitt liv.
Det du kan ställa krav på är ju vad hon får göra i ditt liv, för där har du rätt att sätta gränser.
Kanske inte så tryggt att hon kört dina barn tidigare.
Var rädd om dig.

Ja så nu har tiden gått.. är säker på att min sambo har problem. Värst är känslan av medberoende som hela tiden gör sig påmind inom mig. Näe de är inte så farligt, herregud tänk om jag anklagar honom felaktigt osv Samtidigt är tecknen många såå många.Jag har tydligt sagt vad jag känner och är orolig för, jag har satt ned foten och uttryckligen satt 0tolerans här hemma. Hans 1000 ursäkter är bra men just bara de..ursäkter. Allt kastas tillbaka på mig. Han funderar på att flytta då han är less mig och mina frågor. Att jag förminskar honom som man. Jag har satt hårt emot och kräver att vi gör en hälsoundersökning båda 2. Vilket han aktivt slingrar runt. Har sagt att antingen det eller en orosanmälan till socialtjänsten. Barn som far illa- misstänkt missbruk o familjen. Han " erkänner" i var och varannan mening men slutar alltid med att det inte är något problem och han kan sluta själv. Jag vill då ha hälsoundersökningarna som mått på hur de går. I helgen skall han tänka. Jag är helt slutkörd.. och får verkligen tuffa till mig när han väl är hemma, bryter ihop i min ensamhet.Vet aldrig vem jag möter.. En sak har jag iaf bestämt för.. Än hur mycket jag älskar honom så måste jag driva igen detta för våra barns skull än om det kan bli en stor kostnad..

@Tröttiz Jag förstår det. En relation ska förbättra ditt liv och inte innebära problem. Jag vill gärna ha kärlek i mitt liv men kommer leva själv tills rätt person dyker upp. Jag kommer inte leta 🌹