Senaste kommentarerna i forumet

@Kameleont @Snödroppen
Så fint att ni tänker på mig/oss 💛
Jag har tittat in här ibland och läst, men inte kunnat skriva något alls. Jag
borde vara överlycklig, eftersom min man för första gången tar tag i sina problem, på riktigt. Han känns lite som en ny människa. Nykter, går i samtal, tagit kontakt med barn och barnbarn, börjat med ny hobby etc.
Men...jag mår inte särskilt bra. Jag känner mig trängd och inte alls beredd att återuppta en parrelation just nu, kanske aldrig, jag vet inte.
Jag vet heller inte var jag står nu, vad är min roll? Jag har precis börjat se en möjlighet till ett eget liv efter att jag varit "styrd" av någon annans mående i så många år. Jag vill inte släppa det nu och samtidigt känner jag att det är väldigt egoistiskt att helt vägra vara en del av hans resa nu. Skulle jag välja att umgås med honom om jag kunde välja helt fritt utan konsekvenser? Jag vet faktiskt inte. Kan det vara så att allt kom för sent? Och har jag rätt att säja att jag inte vill vara med?
Vad f-n gör man? Känns som jag är klar med tvåsamhet.

Helt ny här, så ledsen om jag gör något fel eller postar i fel tråd(?). Men måste berätta att jag berättade för min bror iförrgår hur jag mådde, hur mycket jag dricker, etc för att jag var i akut behov av en vän, och att jag trodde att han hade mått dåligt nog (han har dock ptsd) för att fatta hur man bemöter detta. Hade helt fel.

Dag ett: "vet inte vad jag ska säga, finns här när du behöver, ledsen att du går igenom detta, förstår hur du känner.

JA DET ÄR VÄL PRECIS DET VI VILL HÖRA? Bravo!

Men dag 2: "du gjorde mig ledsen igår, du får absolut inte blanda dessa mediciner med alkohol, du ska göra si och så, förändringar kommer inifrån, du kan sluta om du vill, det är bara att låta bli, inte så svårt etc"

Ibland väljer man kanske lite fel person? Hur kan man hjälpa dem fatta?

@ Hej Andrea Har läst din berättelse.Sitter själv i samma situation som du .Mår jättedåligt av detta drickande utav min sambo.Vi håller kust nu på att separera för jag står inte ut

Klart man kan skämmas men ändå älska den personen.
Jag blir lite fundersam på vart du vill komma? Jag har läst dina tidigare inlägg och slås av du är jäkligt förbannad på den här brorsan. Det känns som att du vill tvinga alla att göra på ditt sätt, fram och ut med problemet och ”sträcka på sig och ta tillbaka sin värdighet” Jag tycker det låter väldigt kallt, alkoholism är så mycket mer.
Brorsan vill inte inse problemet, hans familj vill inte inse problemet. Det finns inte så mycket du kan göra.

Jag vill tillägga då det inte går att redigera.
Du säger ingenstans att du är offentlig,eller pratar om hans bror.
Jag utgår från min egen historia,då jag tyckte att det var viktigt precis som du beskriver att vara öppen.
Mitt ex tog flera gånger upp det olämpliga,men jag lyssnade inte på det.
Det var viktigt för mig att få vara offentlig /inte så nogräknad som då skedde på hans bekostnad.
Så därför förstår jag din känsla och tanke så väl.
Så förlåt om jag antar och påstår saker som inte alls är sanna i ditt fall.
Du beskriver det mest hypotetiskt ser jag vid en grundligare genomläsning.

Det är ju en skam över denna sjukdom.
Att ha förlorat kontrollen över sitt liv och allt kaos det ställer till med.
Jag gjorde som du,talade vitt och brett om det och tyckte precis som du att det var bättre att vara öppen.

Men frågan är vad man själv skulle tycka om det omvända.
Ex ,jag har problem med att jag pucklar på min granne eller kissar ner mig eller annat snyggt man ställer till med i ruset.
Det är klart att det är en skam.
Och det är ju din mans brors problematik och hans integritet som du "kränker" genom att göra honom offentlig.
Dvs du (eller jag i dåtid) tar dig rätten att öppet prata om hans bror som ju är drabbad av sjukdomen alkoholism.
Rätt eller fel är svårt att avgöra.

Du har ett stort behov av att få ventilera,vilket jag också hade.
Men frågan är om du vänder ryggen till problemet,vad händer då?

Det är ju inte du som dricker,inte heller din man.
Alltså per definition egentligen inte ditt problem.
Jag förstår att hans drickande ställer till det,framför allt för din man.

Men om du skulle kunna skapa en ring runt dig själv där hans brors drickande inte får komma in innanför din ring.
Klarar du det och vad händer då?

@Åsa M Tack, jag gör så gott jag kan, men det är inte lätt. 🌺

Innan mitt ex dumpade mig drog han sig undan och sen skred han till verket via fylle-sms mitt i natten. En vecka tycker jag visserligen är lång tid, men han har troligen någon slags livskris (och super kanske därav ännu mer) så jag hade försökt gå vidare och stålsätta mig för en backlash. Du kanske kan skicka honom ett meddelande och säga hur situationen får dig att må? Och föreslå en gemensam paus, om det är det du tror att du behöver. Eller föreslå det du behöver och hör med honom om han kan tillmötesgå det, och besluta efter det hur du vill göra.

Lite skäms jag, men mest å hans vägnar eftersom jag känner att han förde mig bakom ljuset ochbinte berättade vad han kämpade med. Han skäms som en hund men förmår inte att ta emot hjälp eller erkänna att han tappat kontrollen. Hans familj verkar ignorera det helt, kanske är skam inblandat där också. Sorgligt på alla sätt.

@Tulpanflinga Ja det skulle jag säga att jag gör. Berättat för familjen och närmsta vännerna men övriga som vet att jag separerat vet inte hela sanningen om orsaken. Beror på att man skäms hur illa man har det samt för att skudda barnen så inte andra pratar om deras pappa. De är för små för att prata med detta om plus att deras pappa inte tycker han har något problem.

Det låter klokt. Ta hand om DIG! 🤗

@Snödroppen
Du är inte hård alls
Jag är helt införstådd och håller med dig till 100%

Det är bara så svårt att släppa och inte hjälpa någon som mår så dåligt och är beroende av mig.känns så hårt och hjärtlös

Stor kram till dig ❤️

@Wind
Jag kanske är hård och det är inte alls min mening, jag dömer inte för jag har själv blivit sjuk av att tro att jag hjälper och stannar kvar.
Han är sjuk och behöver hjälp men inte av dig. Den bästa hjälpen du kan ge honom är att vara ärlig om hur du känner och var sin gräns går och sedan hålla den gränsen.
Det här handlar om DIG nu och det försvinner när du går upp i hans.
Ni båda faller djupare och djupare ner om det fortsätter.
Var rädd om dig fina Wind. Jag säger inte det för att vara hård, jag säger det för att jag bryr mig och jag tycker det är tufft att läsa om ditt lidande, jag är du och har gjort samma.
Stor kram

@Snödroppen
Jag vet att tar jag hand om honom så kommer jag bli jätte dålig och inte ha nåt liv alls.

Bara det att jag hörde han gråta och säga att jag är den enda som får han att må bra. Det känns inte nåt bra alls att höra det. Jag säger åt han att han behöver se sig om och se till att skaffa hobbys eller annat än alkohol och inte lägga det på mig bara.

Hej @Sylvester och välkommen till Alkoholhjälpen. Det låter som att det väcker mycket tankar och känslor att vara nära din familjemedlem. Vad behöver du för att må bättre i det här? Skriv gärna mer!

(jag väljer i detta inlägg att lite okänsligt benämna den som är drabbad av alkoholberoende som 'alkoholisten' i detta inlägg, för att enklare kunna särskilja på mig, de andra som är anhöriga, och han som har som är beroende av alkohol)

De andra som är anhöriga till "min" alkoholist (hans närmaste familj) tystar ner hans problematik. De står för att han har problem med psykisk ohälsa, men ingen får någonsin veta att han är alkoholist. De gillar inte att jag pratar om det, jag får inte berätta om hans alkoholism etc. Hans mamma vet inte om att jag pratar med någon om det. Min man gillar inte ens att jag skriver här. De andra anhöriga skyddar alkoholisten, eftersom de inte vill att han ska skämmas för det mer än vad han gör.

I min värld bidrar detta till ett stigma, till upplevd skam och motverkar aktivt hans eventuella tillfrisknande. Min tanke är att det är bättre att stå för sin problematik och göra det man kan för att sträcka på sig och ta tillbaka sin värdighet. Det är så jag har gjort när jag har haft problem med ohälsa och liknande.

Hur resonerar ni? Skäms ni över era anhörigas problematik?

@Snödroppen Ja, det har jag. Jag är tydlig med honom. Och igår - kom jag fram! Nästa vecka börjar han gå på al anon på egen hand. Så vi kommer båda två att gå själva, och sen hoppas jag att vi kan gå ihop.

@Kameleont

Tack, det går framåt och upp och ner. Har närmare till mina känslor och lättare att sätta gränser.
Hur går det för dig? Ja, hopp finns alltid även om det inte känns så.
Du är stark ❤️🙏

@Kevlarsjäl62
Har tänkt på dig precis som @Kameleont.
Undrar hur du har det?

Hej @Blomma.71
Välkommen till Alkoholhjälpen! Vad fint att du skriver här nu och delar med dig av din situation. Precis som du har haft mycket nytta av andras berättelser kommer andra ha nytta av din. Det låter som du varit med om en lång period av att väga fram och tillbaka, försökt sätta gränser och motivera och till slut tagit ett tufft beslut. Du känner saknad och sorg över att ha förlorad en viktig person i ditt liv och samtidigt en känsla av att det här var rätt beslut. Jag tror att det är många som kan känna igen sig i det. Fortsätt gärna skriva här!

Dags för mig att släppa helt, det är svårt men vet att jag måste. Han kommer aldrig ändra sig, han är inte där. Efter kvällens och nattens beteende så måste jag släppa.
Även att jag bryr mig om honom och älskar honom än så är han ett sjunkande skepp.

Det bra i kråksången är att han gått med på att få summan jag erbjuder för att jag ska få ta över gården, det är en stor lättnad.
Samtidigt som det är en sorg.

Kära @Kevlarsjäl62, jag undrar hur du har det. Hur det går för dig o med din man?
Kram 🧡

Härligt att höra!
Du ska bara stolt över vad du åstadkommit!
Du håller hoppet levande!
Kram ❤️

Jag har en familje medlem som dricker mycket, min far var alkolist. Jag har försökt prata med hen om hens alkohol vanor. Men lyckas inte nå fram.
Jag blir påmind av min barndom når hen dricker. Hen har barn, en man som inte jobbar.
Jag vet inte vad jag ska göra

@nycat
Starkt av dig och ta dig därifrån.
Jag har gjort samma och nyligen fått bearbeta det trauma jag fått av relationen innan slet jag med oro och ångest.
Efter traumat har hans betydelse i mitt liv blivit mindre och mindre och fokus på framtiden tagit plats.
Jag ka inte uttala mig om psykoser eller inte men peronlugehtsförändring är inte ovanligt.