Senaste kommentarerna i forumet

Intressant läsning. Tack.

Det som kommer upp hos mig är den där gränsen när man är mogen för ” lämna hen”. Jag är nu i skrivande stund rätt säker på att det skiftet sakta tar mer fart o form. Jag känner starkt att jag inte vill ha detta liv för min dotter eller mig. Den starkt ovärdiga känslan, känslan av tid som rinner iväg och vi aldrig får tillbaka. Tydliga bevis gång på gång när pengar för alkohol finns men inte pengar att bidra till dotterns blöjor. Aggression i vardagsrummet som skrämmer dottern, jag som tappar behärskningen åter igen - örfilar alkoholisten - får skuld o skam för att jag tappar kontrollen - blir boven istället.

Man känner starkt…..varför? Varför tolererar jag? Hur många gånger ska jag hoppas se någon som är beredd att göra allt hårda jobb det krävs för att bli nykter - istället se någon som ger upp för miljontegången med försämrat psykiskt mående hos mig som resultat?

@Sommarsol_2023
Så väl du beskriver hur det känns att hamna i skymundan o känna sig osynlig. Så är det verkligen.
Ibland vill jag skrika JAG DÅ?!
Vem bryr sig om mig i detta?!
Allt kretsar kring den beroende o hur han mår. Och barnen!
Samtalen han för är ofta rätt ensidiga o upprepande. Trist.
Vi bör nog öva oss på att ta mer plats!

Det låter både tufft o bra att ni haft fler samtal. Och nu även om separation... Att det delvis känns skönt för dig är nog en indikation på att det kan vara rätt väg att gå.
Känns det så?
Men så klart att det är skrämmande. En process att gå igenom, både psykiskt o praktiskt. Får se hur det utvecklar sig för er.

Snurrar mycket i mitt huvud om ena barnet nu o det är en ny oro. Hemskt. En stor rädsla. Känns lite bättre ikväll ändå. (Se ovan i tråden)

Du behöver inte alls känna en press att svara snabbt eller så. Det blir när det blir... om det känns bra.
(Jag är inte särskilt 'på' på sociala medier över huvudtaget)

Skickar dig en styrkekram
🧡

@Snödroppen
Tack för ditt stöd! 🧡
Det känns på ett vis lite bättre ikväll. Har pratat med barnet i fråga. Hen var ganska arg över att jag la mig i ett o annat men i efterhand känner o tror jag samtalet var bra. Lite lugnad också i farhågorna faktiskt från en del svar jag fick. Tror också Hen förstår (när det landat) att det kommer från kärlek o omsorg om hens välmående.
Inget är dock säkert o jag släpper inte garden, men iaf inte värre just nu.
Är så svårt.
Känner ibland att jag är för snäll o godtrogen. Har vuxit upp med ärlighet o vill alltid (i första hand) tro gott om folk. Lita på.
Tänk om det fanns ett facit på hur man skulle göra o en mall för en bra förälder! Men jag gör det jag tror är bäst o hoppas det räcker en bit...

Jag tänker att DU är stark o stöttande för många här på forumet. Det är skönt att veta att du finns! Du ger mig känslan av 'you got my back' 😊🙏

Är extremt trött nu. Sovit alldeles för lite o dåligt ett tag. Ont i magen, ont i huvudet o ont här o där i kroppen när jag sprang i morse (Ändå var benen pigga på löpning).
Det känns som det helt enkelt är fullt i skallen. Finns inte plats för något mer att grubbla på eller ens för tankarna att byta plats!
Kommer kliva upp imorgon o plikttroget åka till jobbet. En ny dag rullar igång.
Känner mig inte stark, jag bara fortsätter så, för jag vet inte hur jag slutar eller hur jag kan göra annorlunda.

Såg ditt tips till någon om 'Viktigt på riktigt'. Ska kolla mer men verkar nyttigt o bra o med en Region bakom känns det seriöst. 👍

Tack igen o ta hand om dig 🧡

@lillekonvalj jag började läsa och skriva på forumet i början av året. Då förstod jag inte att han var beroende och att jag var medberoende. Det var en riktigt ögonöppnare att hitta forumet och ganska snabbt så tog jag beslut om separationen. Så mycket som pågått under lång tid som jag lagt på mig själv att jag varit på dåligt humör, varit för krävande osv. Han har skylt mycket på mig men jag insåg då att hans beteende var kopplat till beroendet, han kom inte hem efter jobbet och svarade inte när jag ringde osv. Väldigt opålitlig och trött, orkade inte göra något på helger satt bara i soffan och tittar på telefonen.
När vi separerade så började han dricka mer vilket är oroväckande men också ett enkelt sätt för honom att hantera att han tycker separationen är jobbig. Själv så slutade jag dricka helt, börjat träna, gått ner mycket i vikt och mår och känner mig mycket bättre. Så när beslutet var taget och de praktiska sakerna kring separationen började lösas så började jag må mycket bättre. Så fort han är i närheten känner jag mig stressad och när jag är själv med barnen så mår jag bättre. Såklart känns tankar om framtiden lite läskigt, kommer jag vara singel för evigt och bli ensam osv men vet att jag hellre är själv än ensam i en relation för det är verkligen det jobbigaste jag gått igenom.
Hur mår du nu? Har han hört av sig?

@minresamotlugnet
Så mycket tid och energi
🥺

@Kameleont Tack för dina fina ord. Det värmer även att höra att du vill att jag skriver.
Kanske för att man i allt detta ofta blir osynlig, det är så stort fokus på barnen (om ännu mer nu för dig förstår jag) och på mannens alkohol, att man själv hamnar i skymundan.

Här hemma har vi i dagarna haft ett ordentligt samtal. Där han tycker att jag är anklagande så fort han dricker (visst är jag det!) och att han inte behöver det för att kunna arbeta med sig själv. Vi har även pratat om att separera. Och det känns skrämande men skönt på något vis.

Jag loggar inte in så ofta här så ibland tar det lite tid innan jag svarar.

Hej @AnnaBritta och välkommen till Alkoholhjälpen! Din pappas drickande har skapat oro under lång tid och nu har det lett till en tydlig konsekvens för honom som förhoppningsvis kan påverka hur din pappa ser på sitt drickande. Förstår att det väcker en lättnad hos dig, och samtidigt många frågor. En del tips och tankar om hur du kan stödja kan du hitta i vårt självhjälpsprogram för anhöriga (https://alkoholhjalpen.se/anhorigstodet). Och skriv gärna mer här hur det går för dig och hur du tänker. Jag tror att det finns många här som kan känna igen sig i din situation!

@Wind

Exakt…, det är oerhört sorgligt när man inser hur mans tänkt av för att orka.

Sen tittar jag på min dotter o tänker -” vad skulle jag sagt till henne ifall hon var ihop med någon som hennes pappa?”….. ta hand om dig själv… du förtjänar kärlek o lugn ❤️

@Snödroppen
Kram ❤️

@Wind
Känner med dig.
Vill bara säga att du är inte ensam, vi är så många här tex på sidan som gått igenom samma helvete.
Tillåt dig alla känslor och var snäll mot dig själv först.
Du är en fantastisk och värdefull människa. Kram

@Kameleont
Jag känner med dig och tänker hur orkar du vara så stark i allt? Du är helt otrolig.
Hoppas ditt barn kan komma ur det, du verkar vara en fantastisk mamma.
Styrkekram kära du, tänker på dig och hoppas du fortsätter skriva här om du tycker det hjälper. 🙏🩷

@minresamotlugnet
Ja det är nu jag känner hur illa jag mått och mår, hur skadad man är
Så mycket man behöver ta igen

Läser o följer. Känner så igen. Att släppa o sitta i smärta o vakuum ett tag för att - kunna ge möjlighet för något annat att växa.

Igår flyttade vi isär en andra gång. Nu är det gjort. Nu får jag sitta ensam i soffan o gråta o tycka synd om mig själv.

Nä jag får kämpa för att hitta ett nytt förhållningssätt till alltihopa. Jag har mig själv o min dotter. Jag har mycket bra. Komma ihåg det.

Jag är så trött
Jag känner starka behov av att prata,gråta,vila och vad jag förstår är det helt normalt tillstånd!
Jag har ju gett mig in i en tuff relation som inte kommit någonstans.

Mycket som pågår.
Vet knappt om jag orkar sätta ord på det...
Allt har fått en annan dimension o om jag var orolig tidigare för min man går det inte jämföra med hur oron känns för mitt barn just nu.
Ett av barnen, ny ung vuxen, misstänker vi använder någon form av drog.
Skola funkar ok o bor hemma, så vi har lite koll. Allt är diffust o oklart men något är det som inte stämmer sas. Nekar själv till att det finns ett sådant problem.
Vad vet vi egentligen, om allt de tampas med i livet? I skolan, på nätet o i det stora hela i det sociala.
Kanske inte behöver vara det värsta eller ens något (min magkänsla säger dock att något är det) men det är just nu en fruktansvärd ovisshet o det känns som jag ska gå sönder inifrån.
Undrar hur jag ska orka?
Finns ingen vila när oron är konstant.

Mannen o jag pratar en del om detta men jag delar inte allt, då jag inte längre litar på hans omdöme - främst i berusat tillstånd.
Barnet står närmare mig (delvis pga pappans egocentriska beteende med alkoholen senaste tiden). Jag vårdar o värdesätter den fina kontakten mycket! Ser det som lättare att hjälpa, nu o på sikt, med en god relation också så klart.
En klumpig o burdus vuxen som kanske trampar över en känslig gräns hjälper ju inte.
Skapar samtidigt en konflikt i mig där jag känner mig oärlig mot min man, där vi egentligen borde stå helt enade o tillsammans i det här svåra.

Hur kunde det bli såhär?
Vad har jag hamnat i för parallell värd? Jag är i ständig beredskap, beredd på det värsta. Brukar inte vara så orolig av mig, men nu målar jag upp det ena scenariot värre än det andra i framtiden.
Totalt utpumpad!

Och samtidigt vardagen som rullar på med jobb (överhopad o kaos där med), skola, mat, läxor, träning, väckarklockor som ringer o snoozas för länge...
Sen börjar det om.

Skönt att skriva av mig ändå, fast det är lite otäckt o gör det mer verkligt. Jag vill inte tro det är sant. Hoppas min magkänsla har fel denna gång.
Älskade älskade barn, vill bara du ska må bra i dig själv! ❤️

Tips på behandlingshem tas tacksamt emot. Har ett par* som jag känner till lite grann men det borde väl finnas flera...?
*Nämndemansgården och The House Rehab.

@lillekonvalj
Du frågade mig vad som fick mig att stanna, bra fråga...
Hoppet om kärleken, den framtidsbild han hela tiden matade mig om hur kära vi var och hur fantastisk vår framtid kunde bli, en framtid som aldrig kom.
Han ljög, terroriserarade mig, utnyttjade mig och var så manipulativ att han målade upp sig som ett offer och spelade på det mycket.
Tills en dag så såg jag allt så tydligt och tappade alla känslor. Lämnade allt och blev traumatiserad.
Kanske min inlärda trasiga bild av vad kärlek var. Man behöver hjälp och man behöver nå sin botten tror jag.

@lillekonvalj - Usch, vilken oerhört tuff situation du beskriver. Det svider i hjärtat när man läser din text.. Du är värd så mycket bättre! Det är ett tufft beslut att lämna, och något du bara kan besluta om själv. Men sätt alltid dig först. Tänk på dig själv och skriva av dig, ofta och mycket. Vi är många som lyssnar och stöttar dig.

@silw - Vilken insats du gör! Det du gör är fantastiskt, men glöm inte bort dig själv. När man läser mellan raderna använder du 90% av din energi på honom... Du måste ta ansvar för din hälsa, precis som han måste ta ansvar för sin. Det kan låta hårt, men jag lever själv med en alkoholberoende och försöker göra just detta; Ta ansvar för min hälsa. Vi har bara ett liv och jag vill leva fullt ut, får mer kunskaper, erfarenheter, njuta, vara glad och energirik. Jag har precis gått med i angörig programmet och kan rekommendera dig göra detsamma (om du inte redan gjort det). Håller med @Nor.Li med tanken att du har gjort mer än tillräckligt för honom. Tänk på vad du vill ha ut av livet? Vad vill du? Som sagt, du är fantastisk, men glöm inte bort dig själv.

@Nell
Tack så mycket.
🌺🤗

@Snödroppen
🥺❤️
Jag tror jag tycker det känns jobbigt och tufft. Men det känns som jag inte har nåt val, jag måste för mitt liv kommer bara bli sämre om jag har kontakt med honom. För kontakt leder till att umgås och umgås leder mig tillbaka till dåligt mående och sen är det igång igen.

Jag har ätit nu och det var gott 🙏🥰
Kram

Hej @Tröttiz och alla andra här i tråden! Jag vill bara hoppa in och inflika att naturligtvis är ni välkomna här! Ni är med alla era erfarenheter ett stort stöd för andra, oavsett om det handlar om en pågående eller en tidigare anhörigsituation. Och om forumet och Alkoholhjälpen fortsatt kan vara ett stöd för er är det win-win. Fortsätt gärna skriva!

@Wind
Finaste du som kämpar på, alla kämpar vi med något 🩷
Kanske är det så att du inte riktigt vill erkänna sanningen för dig själv, kanske är det du själv som får börja vara ärlig mot dig själv.
Fråga dig själv: om jag vill må bra är jag verkligen redo att släppa det som får mig att må dåligt. Är jag villig att göra de förändringarna som behövs för att jag ska må bra?
Kram, hoppas du finner stunder av att du kan uppskatta något, njuta av något eller äta nåt gott. Nått som värmer i själen.
🌸

@lillekonvalj
Ja, man är hård nog mot sig själv.
Det lång tid innan jag förstod att jag skulle göra tvärtom. Vara jätte jättesnäl mot mig själv, övar fortfarande.
Stanna upp tillåt dig att njuta av ngt, var mest förstående mot dig själv först..osv
Det är medicinen för mig att tänka/känna så då blir det så tydligt att jag inte accepterar nån annan behandla mig illa som jag gjort innan.
Det var inte jag som stannade i samma relation i 30 år. Men ett mönster av destruktiva relationer får jag nog erkänna att jag levt I, inte längre 😊🌸
Det är jag tacksam över. Även om man inte gör något åt det så håller kroppen räkningen, till slut säger den stopp.
Så om jag får ge dig ett råd så var snäll mot dig först, dela dina tankar med människor som förstår dig inte dömer dig och ta din plats. Kram