Senaste kommentarerna i forumet

Jag tror inte han förstår att det är en fförtroendefråga. För honom är spriten som syre. Han behöver alkoholen. Det är det som är viktigt. Men rusk för att låta hård: det är du som värnar er relation. Han verkar ha fullt upp med sig själv. Mitt ex skrattade bort sitt fyllekaos och skäntade gärna om att Systemet var "Apoteket". I hans sjuka hjärna var det ju så. Man gick till "Apoteket" när man mådde dåligt och så blev det bättre... Talesättet "don't argument wirh idioter, they will drag you down and beat you with experience" kändes relevant då. Det fanns liksom inget att jobba vidare med. Känner du att du har det?

@Gina Nu när jag är fastkedjad (nåja) i en sjukhussäng ett tag framöver skulle jag kunna skriva spaltmetrar om mina upplevelser. Jag känner så igen det du skriver och det vrider om en liten kniv i hjärtat när du skriver att du känner skam. DU? Fin och omtänksam - annars. Jag har varit där du är. Jag har också varit där din partner är. En fot i varje läger. Det enda jag önskar förmedla till dig är att snälla snälla...du kan bara ta ansvar för dig. Ditt beteende och dina känslor. Du kan inte förändra någon eller älska någon frisk. Du vill inte att folk skall få veta - men när det verkligen sanningen? Eller ligger det närmare saninngen att du inte vill att det ska vara såhär? Att din partner har problem med alkoholen tillskriver dig inga negativa egenskaper.

Försök att sätta gränser = sätt ner foten men framförallt håll kvar den! En beroendeperson kommer att flytta sina moraliska gränser med tiden och därmed försöka att flytta på dina också. Att rättfärdiga sina handlingar. Jag är rätt säker på att du kan fråga "vem som helst" om de skulle köra bil efter att druckit alkohol och få 100% nejsvar - men ca 14400 människor kör med över 0,2 i promillehalt varje dag (https://ntf.se/fragor-och-svar/ovrigt/alkohol-och-droger/hur-manga-kor-…). Förhandling och gränsförflyttning kommer efter hand så även att somna för tidigt i soffan kommer med en risk för gränser med tråkigare konsekvenser än att bara vara tråkig.

Ursäkta för tråkig text ska försöka arbeta på något roligare nästa gång 🩵

@wisteria Hej jag känner så mycket igen mej i det du skriver. Fast vi har bara vart ett par 1,5år. Och jag noterade att han dricker mest i perioder/tillfällen. Jag blir rent rent förtvivlad. Känner mej så himla ensam om detta o känner ju skam. Vill inte folk ska få veta. Tvivlar på framtiden men han är en så himla omtänksam och fin man annars. Han är aldrig våldsam utan mest detta drickande och att han inte vet när det räcker. Sen blir han dåsig lågmäld och lite sinnes förändrad. Och däckar tidigt i soffan. Och där sitter man ensam en fredag lördagkväll. Tänker att; näää ska det va så här livet igenom med honom. Han tycker inte han är alkoholiserad utan tycker jag överdriver och överreagerar. HUR ska jag få han att söka hjälp och inse att det är en sjukdom som till slut kommer förstöra både relation hälsa och kanske jobb. Sååååå less på detta.

Klokt att du har ett beslut. Men jag tror inte man ska underskatta svårigheterna. En sjuk person kan inte resoneras fram till en förändring och till tillfrisknande. Om han hade haft cancer, hade du resonerat likadant? Beroendesjukdomar är förrädiska för många tror att man kan förändra personens sjukdomsbild med vilja. Medan hans sjukdom utvecklas förstörs både er relation och ditt liv, förutom hans eget. Han kan sannolikt inte välja på något annat sätt, men det kan du. Och han kan troligen inte ge dig det du behöver, upprättelse eller vad det nu är. Han är svårt sjuk.Jag tror man måste förmå sig själv att ta in sanningen. Det är så lätt att välja att se det man vill se. Medan man gör det går tiden. Frågan är om man tycker den bortslösade tiden var värd det i slutändan. Eller om det var värt det att acceptera att bli behandlad så där. Det är ju ens egen självkänsla man offrar. Och att vänta på att få en ursäkt kan man göra länge. Mitt ex bad om ursäkt efter fyra år! Jag kan säga att den ursäkten var inte värd mycket för mig när den väl kom. Tänk på det också. Det enda du kan kontrollera är du själv, dina val och dina reaktioner. Inte hans.

@Åsa M tack för dina tankar, jo, verkligen mitt val men en gnutta hopp finns fortfarande. Om det blir en rejäl förändring. Har inte gett upp den tanken än. Men absolut otänkbart att fortsätta som hittills, det beslutet är åtminstone stabilt äntligen.

@gros19 tack för svar, absolut mitt val. Fram tills nu. Men aldrig mer. Så långt har jag i alla fall kommit. Håller på att lära mig mer om medberoendemekanismerna och ser aningen klarare för var dag. Frågan är om det går att stanna kvar alls, dvs lita på en varaktig förändring. Inklusive ”upprättelse” eller vad jag nu letar efter. Men du har så rätt, jag kunde lämnat långt tidigare.

Hejsan! @Norrsken10019, Bipolär sjukdom gör ingen människa glad. Det kom jag att tänka på direkt när jag läste din text. Min mor drack aldrig alkohol, men hade en svår och knepig variant av bipolärt som då kallades manodepressiv sjukdom. Något som som gav henne psykoser ibland som inte var av denna värld. Jag var väl en sex år när hon i trettioårsåldern första gången vaknade till mitt i natten och skrek rakt ut och rabblade en massa konstigheter helt osammanhängande alltså. Trots detta så ville psykakuten i staden vi bodde i först inte hjälpa henne det minsta.

Det var först när hon hade slocknat och somnat till på en soffa i entrén till läkarmottagningen som det till sist av en till synes lycklig slump hände sig att det kom förbi en äldre och mera bevandrad läkare som egentligen visst enligt farsans ord senare var ledig. Läkaren sade då åt nån förvirrad eller helt ointresserad sjuksyster som väl mest ville gå hem då mottagningen hade stängningsdags, att ser du ingenting alltså... Denna människa hon är ju så sjuk att hon måste läggas in omgående.

Fick senare höra av farsan att hennes hjärta visst speedade så hemskt att hade hon inte varit ung och stark i kroppen så hade man nog fått växa upp utan nån mor. Minns att det tog en sex veckor innan de hade provat in en medicin som fungerade dugligt på henne. Skov kallas det när en patient med bipolär variant av svåraste arten ibland kan bli icke kontaktbar. Minns även att morsan var som olika personer var gång hon kom från psykiatrin och hade fått diverse icke direkt rätt anpassade mediciner utprovade. Så nog har @LAO rätt i att ni har mycket spännande att se fram emot.

Det enda som fick min mor att stå ut med tillvaron var visst hennes andliga tro och väl det faktum att farsan aldrig lämnade hennes sida vilket många av hans arbetskamrater på den tiden ifrågasatte. Men kommer ihåg att farsan var av den gamla skolan som lärde ut att har man hållit ihop som gifta eller ett par i goda dagar, så får man liksom se det som att har man tagit Fan i båten, så får man ro denne i land. Rätt imponerande inställning, men inte var det väl nån nöjesresa alltid om man så säger.

Morsan brukade säga att det var tur att farsan var så militant motståndare till allt vad droger och alkohol hette annars hade hon nog snart suttit lika fast i alkoholträsket som hon gjorde i rökandet av cigaretter ända tills hon fick sluta med det då hon till sist knappt kunde andas av den skiten. Det blev då istället andra nikotinprodukter. Det är inte alltid som ett missbruk bygger på dålig karaktär om man så säger. Det är ofta som det är okända psykiatriska diagnoser som är underliggande orsak till ett skadligt drickande. Men har man en psykisk sjukdom så finns det ingen plats för drickande alls är väl min ståndpunkt liksom.

Det här blev en lång text, men sammanfattningsvis så vill jag väl mest säga att det för er skull om ni orkar kämpa på tillsammans, handlar om att aldrig ha nån alkohol hemma eller ens använda sådan då personer med bipolär sjukdom inte har någon nytta av nervgiftet alkohol kort sagt alltså. Hur som helst, hoppas att det ordnar sig för dig, och att din man får vettig medicin som fungerar skapligt.

Kämpa på kompis!

Idag tog jag upp det!!
Började med att säga att jag hörde av en bekant att hen sett min sambo på systemet och att jag haft en magkänsla (som dom andra gångerna som stämt)
Då får jag direkt till svar…vilken dag och mer exakt när skulle det vara…säger att det vet jag inte…varpå han säger, ja men jag har ju köpt hem en vinflaska någon gång tidigare, kanske var då!
Men då sa jag att detta var mer i närtid.
Då säger han, jag känner att jag har sjukt bra koll på mig själv nuförtiden och jag mår bättre än på länge!
Säger att du svarar inte på min fråga…men han mumlar nå att ja jag kanske varit där men har koll…det var bara då!
Så då får jag bara vara ärlig och tala om att jag kollat kontot och slängde fram lappen där jag skrivit upp datum och summan!!
Då säger han, ja men jag kan förklara…ska vi gå ut.
Nu är jag så ledsen,arg…ja alla känslor och minnen sen tidigare bara väller fram!!!!
Han tycker nu att det känts så bra att han kunnat styra mer drickat till helgen och att han kan kontrollera det!!
VERKAR INTE FATTA GREJEN MED ATT HAN GÅTT BAKOM RYGGEN TOTALT!!
talade om jag vattenglaset inte bara spillts ut nu utan typ gått sönder!
Skönt att få ur sig, men jobbigt nu framöver å få ordning i sig själv hur man ska gå vidare!

@Norrsken10019 vad mycket spännande ni har framför er nu, och det låter som om erat liv redan tidigare varit med om många saker. Jag tror att man måste vara otroligt snäll mot sig själv för att hjälpa andra, men jag tror också att du kanske den närmsta tiden kan göra annat snällt mot dig själv än att dricka alkohol. Hur ni än bestämmer så är samtalet och respekten mellan er det viktigaste.
Jag funderar lite på din mening om att du inte kommer orka en depression till. Släppte den känslan när han sökte hjälp, eller hur hanterar du/ni den? Om din ork fortfarande är slut så behöver du kanske också söka hjälp?
Stor kram 🧡

Tack för ditt meddelande! Lite tröst eller vad man ska säga att läsa om att det finns fler som har det som oss , det är ju inget man direkt pratar om på jobbet så man känner sig ganska ensam . Ledsen att ni också går igenom samma sak . Otroligt många lögner har hon dragit genom åren för att dölja. Under åren har det hänt stora grejer , då min syster hamnat på sjukhus åkt dit för rattfylla förlorat vårdnaden om sonen ,då tänker man att nu kommer hon vakna upp , nu kommer det upphöra men nej , bara i 2-3 veckor max sen är vi där igen. Förstår inte varför viljan inte infinner sig hos henne ! Och allt i familjen kretsar runt henne och hennes mående , ringer föräldrarna är det oftast med frågan har du hört nåt från Lisa? (kan vi kalla henne) nej det har jag fan inte men vill du veta hur jag haft det i veckan kanske ? Det stör mig också ! Nåt hopp finns inte kvar i mig . Varför skulle det plötsligt vända en dag . Kramar till dig

För att göra en historia kort så har min man alkoholproblem.
Vi har hållt ihop i 14år nu och det har varit en minst sagt smärtfri tid. Vi har genomgått olyckor,psyksik ohälsa och suicidförsök under dessa år men det är först nu som jag faktiskt fattat att det grundat sig i alkoholen.
Det är alltså han som har sina episoder och jag som kämpat med näbbar och klor för att få honom på banan igen.
Det går i vågor och mellan dessa episoder så har vi det trivsamt tillsammans,även fast jag alltid tagit det stora ansvaret i familjen. (Det är lätt att enbart slänga ur sig allt negativt när man är upprörd så klart)

Strax innan jul 2024 så började ett nytt episod av depression visa sig och jag kände den här gången att nu får det fan vara nog. Jag orkar inte mer! Han kan sova i två dygn utan problem.. men sen jag hittade den här sidan så började jag göra notiser i telefonen,hur ofta såg jag honom med en öl i handen och hur ofta hade han sina sovdagar? Ta mig tusan han dricker varje dag och jag har inte ens fattat att alkoholen varit ett problem!

Den här gången tog han själv tag i att söka läkarhjälp,han ska utredas för bipolär och säger att han lovar att sluta dricka (han har varit utan alkohol i 3år efter en olycka som även den innefattade alkohol men hade alltså nu igen börjat dricka och jag såg det inte som ett alkoholproblem)

Min största fråga är dock,hur gör jag som anhörig? Bör jag också helt och hållet avstå alkohol för att han gör det? Jag jobbar i vården och är endast ledig varannan helg och är ingen stordrickare men tar gärna ett glas vin i soffan när jag är ledig liksom. Han är väl ingen tung alkoholist på det viset eller är jag blind? Snälla hjälp!
Och nu vart en lång historia inte så kort längre 😅

Hej! Jag vill bara säga att jag förstår precis hur du känner, och det suger. Sitter i en liknande situation själv. En syster som sedan barnsben haft ätstörning och fortfarande har det, samt alkohol beroende i många år som på de senaste åren spårat ut. Hon har bott hemifrån i flera år men flyttade hem igen förra året pga. plugg. Hon är berusad och full varje dag, gömmer alkohol. Ex. Så är hon full redan efter frukost en söndag. I början ljög hon och jag ringde nästan ambulans en gång då jag trodde hon var dödssjuk, men hon var tydligen bara full. Blandar sprit i saftflaskor och allt för att dölja. Dricker tills hon blir utslagen och sover hela dagarna. Och som sagt äter ingenting och är så tunn att det känns som hon skulle gå av om jag petade på henne. Hela familjen har försökt hjälpt henne på alla sätt och vis i hur många år som helst, men inget funkar. Jag har gett upp nu, istället är jag bara så jädrans arg på henne hela tiden. Hennes sjukdom och missbrukande förstör relationerna mellan alla i familjen, och det blir bara bråk och tråkig stämning. Jag orkar inte med det längre, känner att jag inte kan bo kvar hemma, det är hemskt. Hon är oftast bara irriterad, sur och arg hela tiden, eller fylld med ångest. Spydiga kommentarer dagligen. Hemskt att se ens närstående förstöra sitt liv på det sättet och inte kunna ge någon hjälp. Känner mig hjälplös och arg som du. Och jag är rädd att det kommer sluta med att hon dör, samtidigt som jag själv ibland inte ens orkar känns någon medkänsla. Känns helt hopplöst.

Tack så mycket för ditt fina svar . Nej det har jag inte men det kanske jag borde ❤️

@vanja_1310 vilket fint och modigt inlägg, det andas en enorm kärlek till din syster❤️. Det låter som om du lagt mycket tid och kraft på att hjälpa din syster, har du sökt nån hjälp för dig själv? Det här tror jag är för tungt och svårt att reda i ensam. Stor kram🧡

Hej . Hoppas nån orkar ta sig tid att läsa , det hade betytt mycket , Min syster har ett alkoholberoende samt ett Benzo beroende . Ibland tar hon det ena , ibland det andra , ibland tar hon båda och då blir det katastrof Detta har pågått i ca 9 år . Hon lider också av ångest och har nog minst en diagnos som inte är utredd . Vi var förr otroligt tajta och har varit under hela uppväxten . Bästa vänner . Men nu har missbruket trasat sönder det . Hon har varit på 2 behandlings hem sökt sig till kyrkan , in och ut på psykakuten men är i dagsläget fortfarande fast i samma missbruk. Hon har pga detta dålig relation med mina barn , vår pappa som är skör har tagits så illa vid sig under dessa år och varit så orolig ständigt . Han har åldrats 40 år snabbare tack vare henne och jag hatar henne för det . Hon har en son som också haft ett helvete efter all fylla han sett och han bor nu hos sin pappa och hos mig när pappan arbetar kvällar och nätter . Efter varje fylla kommer de gråtande samtalen , hon hatar sig själv då och ber om förlåtelse, denna gång var den sista säger hon , men nej . Missbruket har gjort att hon förlorat sina vänner , sin son , sitt körkort , sin partner . Nu finns bara jag och mina föräldrar kvar . Under åren som gått har hon bara förstört mer och mer , sårat, stulit saker från mig i mitt hem som betydde mycket för mig . Jag vet att jag borde stötta henne och peppa och tro mig det har jag gjort . De första 5 åren . Jag ringde runt , kollade behandlingar berättade för henne hur värdefull hon är och kramade henne . Men nu vill jag bara slå till henne när jag ser henne .Jag är så otroligt trött på det Samtidigt saknar jag henne , drömmer om den tid som var , innan missbruket. Du är kall som is mot mig säger hon och det är sant . Jag har stängt av henne på nåt sätt och vet inte vad jag ska göra varken för mig själv eller för henne .

Ännu en pisshelg. Igår var sambon inte hemma. Idag har jag jobbat extra och han sitter såklart och super när jag kommer hem. Sätter mig i soffan för att ta det lugnt och från ingenstans börjar han fullkomligt gallskrika om att jag ALDRIG fyller diskmaskinen. Jag är så gott som motsatsen till pedant, men om det är nåt jag gör så är det att jag fyller diskmaskinen. Oavsett är det inget man normalt börjar gallskrika om från ingenstans. Den här gången brast mitt tålamod. Jag sa att han var ett jävla fyllo som hittar på saker att bråka om. Han bad mig dra åt helvete så jag sa detsamma och gick hemifrån. Hemma igen nu, men har inte pratat alls med honom. Jävla pissgubbe.
Ska tillägga att våra barn är i övre tonåren så jag vågar lämna dem med honom en stund åtminstone.

Håller helt med ovan. Talesättet "tro på människor när de visar dig vem de är" är väldigt sant. Och man måste kunna se sig själv i spegeln i slutet av dagen också. "Vill jag leva så här?" Svaret för mig var NEJ.
För min del var upplevelsen att ha en relation med en missbrukare en rejäl ögonöppnare. Jag väljer att inte ha med alkoholister att göra. Jag vill inte heller ha vänner som super som svampar. Det är mitt val.
Men vad är ditt val?

Hans val, men vad är ditt val. Att leva under de omständigheter du beskriver är inte det ditt val eller?

Vi medberoende, gäller även mig, behöver verkligen vända blicken mot oss själva. Vem är egentligen sjukast?

Kanske inte vad du vill höra, men så tänker jag.

Prata med hans chef. Han behöver hjälp. Han är svårt sjuk. Relationen är sekundär. Och tänk på DITT mående. Han ansvarar för sig själv.Mitt ex kunde aldrig förstå att dwt inte var normalt att dricka 9 glas vin på en kväll. Det var ju normalt för honom. En missbrukares uppfattning om normalitet är så vansinnigt skev. Ta dig ifrån den verkligheten! Dwt går inte att resonera någon frisk från missbruk. Och har du någon att prata med om allt detta? När man börjar misstro sig själv är man på det sluttande planet. Rädda dig själv!

@Idafri jag håller med de andra. Sätt dig först. Fundera på hur du vill ha det och vad som är viktigt för dig. Det är han som försatt er i en förtroendekris, inte du!
All styrka 💪🏽

@Åsa M @Carisie
Tack för kloka ord🙏🏻

@Åsa M @Carisie
Tack för kloka ord🙏🏻

Jag håller med ovan. Ansvaret är inte ditt att styra upp hans sjukdom eller behandling. Däremot hade jag inte satsat på en fortsatt relation eftersom det ljugs och smusslas. Tänk på dig själv! Min relation med en alkoholist har tyvärr skadat mitt förtroende för män och gjort att jag inte ser en ny relation som en över huvud taget lockande fråga. Det är synd. Men att vara anhörig och medberoende sliter oerhört på en. Jag känner mig lite som skadat gods nu och det var det INTE värt. Tänk på DIG. Det är du som ska må bra och fungera. Det är inte du som är sjuk!

@Idafri God morgon 🙏🏼 Jag förstår verkligen din besvikelse - men skuldkepsen är inte din. Jag skulle fråga om det är något han vill bekänna. Vill han inget bekänna så hade jag bekänt kontokollen. För oavsett vad du bekänner så är det inte du som gjort fel. Du äger varken sjukdom eller skuld och är det "bara" sen i jan kanske det går att reparera? Vill han reparera eller ha kakan och äta den? Alkoholism är en progressiv sjukdom - kanske vill du lämna innan du sitter fast i en ohållbar medberoendesituation? 🩵

Förstår din känsla precis!
Bra att du försöker fokusera på dig själv!…men lättare sagt än gjort…,kämpa💞