Senaste kommentarerna i forumet

@Självomhändertagande

❤️

@gros19
Tusen tack för dina fina ord!
Jag har kämpat. Och jag har landat väl i att jag inte behöver uppnå något annat. I alla fall inte under den närmaste tiden.
Jag vill bara leva ett "normalt" liv.
Hoppas att du har det harmoniskt, där du är! 🤗

@Snödroppen
Tack för dina ord och synpunkter. Jag kan hålla med om att jag inte alls behövde svara honom.

Vi var med om ett trauma han och jag. Och han stöttade, eller lyssnade på mig genom en svår tid

Jag har tänkt att han räddade mig från att begå suicid.

Det kom upp som en påminnelse i ögonblicket han hörde av sig.

Jag känner så stor tacksamhet idag, för all min erfarenhet, med honom.

Det har format mig till den jag är idag.

Och just nu, så tycker jag väldigt mycket om mig själv.

Kram!

@kraset
Hej, och välkommen till forumet, så bra att du skriver här. Mig har det hjälpt mycket.
Blev fångad av hur bra du beskriver situationen och att din beskrivning är rätt träffande för hur jag upplevde mitt ex personlighet, fast han hade ständiga växlingar under de åren vi var till sammans.
Du beskriver så himla bra hur du börjar tvivla på dina förmågor och hur du annars känner dig som en bra människokännare, jag lämnade helt och får idag behandling för att bearbeta det traumat, det var inslag av våld I min relation.
Om jag får liv att ge dig ett råd så är det att söka samtalsstöd för att plocka ihop bitarna igen när man lever i en sådan relation.
Och även hur du kan hantera den på bäst sätt för dig själv.
Var rädd om dig!

Tillägg. Vi är båda 33 år gamla. Bor tillsammans.
Hon har föräldrar som är alkoholiserade och har lärt sig att ta hand om ångest med alkohol sen 15-årsåldern.
Anledningen till att hon dricker? "Allt är för bra. Jag får panik. Allt går alltid åt helvete efter det är bra och jag förstör allt". Det låter som hon dricker i förebyggande syfte för katastroftankar. Och för att hon gör det så skapas katastrofen. Känns som en tidsresenärs-film.

Hon har vart nykter i 4-5 år tidigare (innan vår tid) efter hjälp av alkohollinjen. Men uppenbarligen tillbaka i dåligt spår igen. Någonstans ger det mig hopp, kanske skadar det mig ännu mer, att hon lyckats hålla sig förr. Även hopp då hon själv förstår att hon har ett problem och vill ta hjälp, försöker, men har inte gått helt ännu. Hopp om att det kanske går lösa om man ger sig fan på det. Ja hon har ljugit, men när vi väl pratar så förstår hon att hon har problem och tar tag i det själv. Sen är det illa just nu, eftersom hon inte pratar med mig (ovan text). Jag tror ett stort problem just nu är att hon förstår att hon har dåliga alkoholvanor och vill ta hjälp att "dricka normalt" och inte förstår att hon är alkoholist och att det är NOLL som gäller. För resten av livet.

Jag vet inte vart jag ska börja, hur långt man bör backa. Allt är nytt i förhållande till många andra här på forumet. Jag har aldrig behövt hantera någon som är alkoholist eller som har osunda alkoholvanor tidigare.

För 6 månader sedan träffade jag en fantastisk tjej. Sen den dagen har vi mer eller mindre inte vart ifrån varandra en hel dag. Saker gick väldigt snabbt. Känslostyrd som jag är så var jag extremt glad över att hjärnan föll först för den här personen och att känslorna kom efteråt (brukar snarare få känslor medan hjärnan ser röda flaggor men kör på ändå - slutar alltid i soppa såklart). Kändes rätt på riktigt denna gången.

Första 3 månaderna fanns inga problem. Vi delade på en flaska till middagen. Tog en öl i solen någon gång. Hon drack inte utanför detta och inga märkliga mängder. Märkte inga problem alls. Sen började det från ingenstans. Märkte att hon var kraftigt berusad när jag kom hem från jobbet någon dag, men i blindo förstod jag inte att det var alkohol utan trodde hon var sjuk/utmattad i annat. Sen hittade jag den första gömman. Sen dess har hon vart full när hon lovat att inte vara det. T.ex dagen efter midsommar och på en släktings bröllop. Hon har vart påverkad när jag kommer hem några gånger trots att hon skött sig okej. Efter midsommar pratade vi på riktigt, för 3-4e gången, och jag var tydlig med att jag inte orkar. Hon får lägga ner helt annars kommer vi behöva gå isär.

Fick tillbaka hopp då hon klarade sig i 5 veckor. Var iväg på en weekend nu i helgen och när jag inte fick tag på henne söndag förmiddag förstod jag direkt att något stod fel till. Fick tag på henne på meddelande och hon sa att hon mår riktigt dåligt och åkt hem till sina föräldrar (de är bortresta). Hon sa att jag inte fick komma dit. Åkte direkt dit från flygplatsen ändå. Givetvis full. Men denna gången kändes allt runtomkring värre. Jag fick inte vara kvar, hon ville vara ensam. Sen dess så ser hon mina meddelanden men svarar inte. Svarar aldrig i telefon. Fick ett livstecken vid lunch igår att igen "kom inte hit". Hon säger att hon älskar mig och vill vara oss men att hon behöver tid själv nu. (Tidsperspektiv - flydde till föräldrar i söndags, skrivande stund onsdag lunch)

Allt gör mig förvirrad. Jag har läst mycket och försöker sätta mig in i det. Förstår att går jag in i detta så är det med mycket uppoffring. Men älskar henne så vill göra det... blir svårt när hon inte ens kan prata med mig just nu.
Jag förstår hur andra kommer tänka "bara 6 månader, lämna och bli inte indragen". Allt jag läser pekar på att man borde kasta in handduken direkt. Ändå är man här och älskar någon. Mår givetvis fruktansvärt dåligt. Ångest själv, panik, jobbet påverkas, kan inte sova, äta osv.

Jag kan inte sätta mig in i hur dåligt hon mår. Om hon bara ligger i sängen och har ångest eller om hon samtidigt dricker stora mängder. Hon hade med väldigt lite tid av sin dag kunnat göra att jag mår bättre. Bara skriva "godnatt, kommer bli bra, behöver bara lite tid" hade förbättrat mina dagar avsevärt. Istället väljer hon att inte svara alls. Ska jag åka dit och tvinga mig in? Ska jag bara låta tiden gå? Detta är för mig det svåraste just nu. Jag kan inte hjälpa henne om hon inte pratar med mig. Hennes föräldrar kommer hem idag, kanske förändrar saker.

Har så mycket att skriva att allt blir en röra. Får se om någon hänger med i händelseförloppet.

@monica_90 Känner verkligen med dig. Kanske är det så att din mamma också har ett problem med missbruk, men det kan också vara så att hon är sjuk i sitt medberoende. Jag har lämnat min man som har ett alkoholmissbruk, (ett sånt där missbruk utan våld, aggression eller tydlig misär), efter många, många år tillsammans där två barn också växt upp. Det har hänt att jag någon gång också tagit ett glas, kanske för att normalisera hela situationen på nåt sätt. " Här har vi en helt vanlig lördags kväll som alla andra och tar ett glas vin tillsammans till maten" Jag drack mig iofs aldrig berusad, men det är inte omöjligt att det är likadant för din mamma. Det verkar ju inte som om hon dricker i vanliga fall? Tala du med henne ensam. Du får gärna använda mig som exempel, nu vet jag ju att allt egentligen var åt h-e i 25 år. Nu kan jag se allt utifrån.

Lång historia kort. Cirka ett år av kaos just nu. Min man förändrades plötsligt, blev som om en annan person flyttade in i vårt liv. Inte varje dag-drickande, men festande som tog helt nya proportioner. Noll konsekvenstänk, otrohet och allas liv vändes på ända.
Jag har flyttat ifrån honom för några veckor sedan. Är på botten, men inte helt slut. Dock blir jag så rädd över spåren som allt det här sätter i mig. Lögnerna och manipulationen av mig har varit helt obeskrivliga. Jag är en klok människa som alltid kunnat lita på min magkänsla och oftast haft bra koll på verkligheten. Men under det senaste året har jag på något sätt plockat sönder mina egna kompetenser och min egen verklighet för att försöka göra allt det oförståeliga förståeligt. Svårt att förklara, men det har varit någon sorts överlevnadsmekanism. Att försöka hitta förklaringar på helt ologiska handlingar och beteenden för att kunna hantera livet.
Han uppträder som om han lever i två verkligheter. I den ena kan vi mötas och prata på ett sätt som jag uppfattar som ärligt. I den världen är hans största motivation att reparera sin relation med främst barnen, men också med mig. Han är ångerfull och ropar efter hjälp. Någon timme senare är han i den andra verkligheten där festandet och allt som kommer med det är allt som räknas. Han verkar helt omedveten om att de här två verkligheterna går in i varandra och påverkar varandra.
Jag påverkas väldigt mycket av att se och leva i det här. Vill ju tro på den "gamla" personen som jag en gång var gift med och som är pappa till mina barn. Tillåter mig själv att göra det ibland, orkar inte hela tiden kämpa emot. Men sedan är det som om allt som hänt i de stunderna bara var en parentes i hans tillvaro, utan vikt.

@Mimzan
Blir varm i hjärtat att höra att du o din dotter får hjälp!
Så stark av dig som mamma ❤️

@Snödroppen
Så glad att höra att ditt läkarbesök var bra! Vilken lättnad. Så fint att du blir hörd o får fortsatt hjälp. Underbart att höra!

Har en bra bok som jag tänkt på dig när jag bläddrat i på sistone...
Den hjälpte mig mycket under en pressad o jobbig tid av utmattning.
15 sätt att bli fri från stress av Karin Isberg.
(Titeln är ev lite missvisande, för helt fri behöver man ju inte bli eg)
Den är bra på så vis att den är uppdelad i korta kapitel med konkreta råd. När min hjärna var totalt upp i varv kunde jag inte hålla fokus med längre texter eller lyssna mer än korta stunder på något.
Jag kommer tillbaka till den o i perioder tummar jag dagligen på den. Brukar på måfå slå upp en sida eller ett kapitel o ta det som dagens råd. Att bli påmind o få en putt åt rätt håll.
Och finns inga pekpinnar där i. Bra informativa råd o små övningar. Förstående. Och svävar heller inte iväg o blir för 'flummig' - som jag är lite allergisk mot (kanske för att jag också vet bäst själv 😏).
Stor kram o fortsätt ta hand om dig så som du gör 🧡

Liten uppdatering från mig:
Har varit värre än nånsin under semestern.
Vi var iväg och hade hyrt en stuga med en annan familj i en vecka.
Nästan varje kväll blev min man kraftigt berusad utan att, enligt honom, ha druckit något. Det var så uppenbart att jag var tvungen att förklara läget för den andra familjen.

Även ett av våra barn kom till mig och undrade varför pappa var så konstig. Tog ett ordentligt snack med hen vid ett senare tillfälle angående pappas problem. Barnet hade aldrig tänkt på det innan så jag hoppas att jag inte väckte en ångest i onödan..

Efter att vi kom hem var han nykter en hel vecka. Jag började få upp någon typ av hopp men de senaste dagarna har allt börjat om igen. Suck!

@Självomhändertagande
Det är ömsesidigt, du inspirerar när du så öppet berättar så tack!🙏
Det låter som du har redskapen och börjar få vanan att använda de, det är rätt fantastisk när man känner resultaten.
Du skriver att "Jag övar varje dag och i de ögonblick som jag är medveten om att öva, på att vara här och nu.
Det händer bra grejer då" det är det jag börjar upptäcka. Det händer bra grejer då, när perspektivet blir för snävt så funkar det att prata med någon som jag känner tillit till så jag kommer till ett bredare perspektiv igen.
Jag tycker väldigt mycket om att prata, att skriva och utforska.
Allt jag går igenom är också ett sätt för mig att förstå livet.
Det jag älskar med med forumet här är att det är öppet, stöttande och handlar det som faktiskt berör i livet. Jag lär mig jättemycket av andra och jag kan skamset berätta att jag haft en inställning av att jag vet bäst själv, det får jag en släng av fortfarande när jag blir hård mot mig själv. Pinsamt men sant och så dumt egentligen.

Kram

@Självomhändertagande

@Amastå Ja, du har med största sannolikhet samma sjukdom som jag, d v s medberoende. Jag har nyligen separerat från "min" alkoholist efter ett halvt liv tillsammans och inte förrän nu, när jag fått lite distans till honom börjar jag förstå vilken "tvistad" värld jag levt i. Läs och skriv här, det har hjälpt mig jättemycket. Jag går även i samtal på betoendeenheten i min kommun och det är också väldigt bra. Ta ditt mående på allvar, för du behöver hjälp nu. Ta hand om DIG 🧡

@Snödroppen
Jag tänker på dig.
Och så vill jag säga att jag uppskattar att du skriver så öppet här
Jag övar varje dag och i de ögonblick som jag är medveten om att öva, på att vara här och nu.
Det händer bra grejer då
Jag är mer i mitt nu, än i dåtid och framtid.
Ville skriva det här.
Att vad vi än övar på så ger det resultat.
Du kommer att nå dit du vill, då du övar så bra på det.
Tack för inspiration!
Kram

Tack, tack, tack alla som gett mig feed-back 🧡 Han har nu bett om att bli skjutsad till den hjälp som finns i vårt landsting och vi åker på torsdag. Det känns ok, även om jag också fick lite panik och tyckte att han kommer för nära mig igen. Men jag ska vara väldigt tydlig och bevaka mitt engagemang noga. Vi får väl se hur det går, men min del i det hela är ju bara att skjutsa honom dit och det måste jag komma ihåg

Hej kevlarsjäl.
Sitter man ihop på flera plan fortfarande så är det omöjligt att inte åka ner i avgrunden tillsammans.
Kan du göra ett tillfälligt avhopp och hålla hans hand?
Orkar du det?
Troligen är han i ett tillstånd nu då han inte har någon som helst kontroll på sig själv.
Om du orkar med och kan sätta gränser för dig själv s
Så kan det också vara precis nu han kan ta emot hjälp.
Jag slutade tjata hål i huvudet på mitt ex och det var hemskt att avstå "hjälpen" jag visste att jag gav när jag tillfälligt fick honom att sluta dricka.
3 år efter vår separation tog han emot hjälpen och skjutsade honom till behandlingshem.
2,5 år fick han vara nykter innan han dog.
Men om du känner att du inte orkar så be då någon annan hålla ett öga på honom.

Ingen ska behöva må som din man gör även om det delvis är självförvållat.

@asdaysgoesby
Jag har skrivit till admin att lämna ut min mailadress om du vänder dig till de.
Var rädd om dig.

Jag har blivit kär i en alkolist, jag förstod de inte först.
Det tog mig kanske ett halvår innan jag förstod att hon har problem.
I början av relationen så var jag jättekär och hon pendlade fram och tillbaka i att hon kan inte ha en relation med mig,jag är för bra, hon kommer förstöra mig osv.

Jag som va så fast vid henne och ville hjälpa den här tjejen som jag såg där inne bakom all sprit och ångest har stått kvar!
Alldeles för länge! Det har nu gått 3 år det har hänt så mkt men nu har jag insett jag hon har gjort mig sjuk
Jag är så ledsen över att hon väljer alkoholen och inte väljer den fina hon är.
Att hon nu knuffat bort mig stenhårt och iskallt smärtar också.
Vi bor tsm men har inte pratat på ett par dagar.
Senaste som är sagt är att hon är så stressad av mig så de gör att hon dricker mer.
Så tills hon är nykter ska vi ta en paus Elr ska vi bryta helt? De är hennes frågeställning
Jag är så ledsen att jag vet inte ens vad jag ska svara.
Jag har tagit mig ifrån hemmet, till vänner osv men jag känner mig så ensam och övergiven nästan.
Jag vet ju inte hur hon mår, vad hon gör, vem hon pratar med
Jag behlver ha hjälp, vad ska jag göra?
Är jag också sjuk??

@Tröttiz
Som vanligt en ganska ytlig sömn, fortfarande ovant att sova ensam. Det är väl mycket det som skrämmer med, ensamheten.
Men jag vet att jag kommer kunna hantera den tids nog.
Om jag vaknade så mycket klarare vet jag inte, jag tycker att jag vacklar för mycket. Men samtidigt så vet jag att jag inte kan vackla en tum..

Ska försöka ha en bra dag. 😊🌺

@Saber
Hoppas du fått en god natts sömn, och att du vaknar / vaknat upp något klarare som du skriver.
Ha en bra dag, så bra den kan kännas och bli. 🌹🌹

@Tröttiz
Det som är jobbigt med de där stegen är att jag inte riktigt vet vilka jag ska ta. Jag vet att jag vill komma loss från det ekonomiska med honom, men det är det jag vet. Resten vet jag inte.
Eller så vet jag det men vill inte se det som så mycket annat var som gäller honom.
Nu ska jag ha en god natts sömn och hoppas att jag vaknar upp något klarare. 🌺

@Kevlarsjäl62 Jag har haft kontakt med både terapeut och annat samtalsstöd via psykiatrin, pratat med kompisar som har liknande situationer. Sen har jag även läst på oerhört mycket om sorgeprocessen, försenad sorgeprocess och beroende sjukdom överlag, lyssnat på flera personers perspektiv.

En del som var oväntad var ensamheten i sorgen... varken min bror eller mamma visar sina känslor lika öppet. Min pappa fick stroke (väldigt lindrig) förra året och efter vi hade besökt honom på sjukhuset satt de på restaurangen som vanligt, kolla på instagram skrattade; som om inget hade hänt.
Medan jag var tydligt upprörd, ensamheten jag upplevde då och fortfarande gör i varierande grad, är väldigt svår att hantera. Det tog mig även lång tid att förstå vad den berodde på.
Jag tror mycket av ilskan jag har känt efter jag gråter beror på just det.

Det effektivaste för att tömma sorgehinken för min del har varit ett par bra och empatiska öron, och en riktig björnkram. Sen har jag tack och lov en trygg förälder åtminstone som kan bidra med både öron och kramar.

Din situation just nu låter så oerhört plågsam. Som många kloka personer redan har påpekat så har du inte förmågan att avgöra eller styra hur han väljer att göra, och för ditt sinnes frid så är acceptans att du har gjort ditt bästa genom det hela.

Toppen att du kom i kontakt med både Mind och psykiatrin för råd! Skönt att du också upplever lite lugn i det hela, det är nog väl behövt efter allt. ❤️
Hoppas du har/siktar på att ta kontakt med någon typ av samtalsstöd eller liknande för att bearbeta känslorna... de blir så väldans tunga att kånka runt på.

PS. Den här tråden har även hjälpt mycket, speciellt lite mindre konventionella tider på dygnet.

(Skriva av sig i dagbok har också hjälpt att få någon ordning/kronologi i skallen över alla känslor och tankar.)

Hoppas din situation reder ut sig på bästa sätt och att du får stöd genom det hela vännen. 🫂❤️

@Snödroppen tack! Jag tar gärna din mejl. Tack vad snällt.

Han kom hem med fyra moppe killar som hört hur han kraschat med sin moped. Helt blodig och full. De sa att jag skulle ringa ambulans för han hade slagit i huvudet och legat med mopeden över sig en stund. Han sa till mig att han inte ville det, så jag tog in honom på toan och torkade rent och baddade och plåstrade om hans sår. Nåt i ögonbrynet skulle nog en sys ingen aning. Efter en stund kom killarna tillbaka och frågade om jag hade ringt ambulans jag sa nej och de sa då att jag måste , att han tydligen legat avdäckad i några minuter när de kom. Så jag ringde såklart men personen på larmcentralen sa bara att om inte han vill själv så skickar vi ingen ambulans.. o nu sover han. Och jag får väl försöka göra det med. Men det är lite kaos just nu i hjärnkontoret för jag förstår inte riktigt om jag gör rätt känns som om när jag gör som man ska så får jag inget gensvar.. alltså när det gäller allt! Vårdcentralen, jobbet, hyresvärden, kvinnojour, min familj, hans familj, han själv såklart.. det känns hopplöst.. alltså jag vet verkligen inte hur jag ska göra. Det är som en dålig skräck film där huvudpersonen är fångad..

Han stängde av mobilen när han satt kvar på jobbet idag och drack och då ringde jag via en find my phone sida från hans dator. Men de slog han bara av. Och även om jag vet att en alkoholist gör allt för att få dricka, känns det så jävla kränkande. Eller som att han likt hans familj, bara utnyttjar mig och inte tar mig på allvar.

@Saber
Känner igen det där gnagande du nämner, det gnagde fastän man inte ville.
Fint att du tycker det var givande med kontakten med nykter narkoman, det ger ju lite ökad förståelse fastän man, som du säger, inte faktiskt kan förstå.

Du kan inte göra val för honom, men hjälp dig själv nu, försök fokusera på dig. Något steg i taget. 💜

@Tröttiz Ja jag har hört liknande från en nykter narkoman, det att jag inte kommer förstå hur mycket jag än vill. Men det är ju det som gnager mest
Jag måste väl försöka sluta att förstå, men det är inte lätt. Det sa han med till mig, samt att jag måste först och främst ta hand om mig själv. Jag finner det också väldigt skönt och givande att prata med någon som varit på andra sidan, det får upp ögonen på ett annat sätt.
Sen måste jag försöka att förstå att han inte ser sitt missbruk, just nu nykter, men han gillar det inte och då vet jag vad som kommer hända igen så som det redan gjort så många gånger. Jag får sluta tro så mycket om honom och acceptera att så länge han inte ser sin egna del så finns det inte så mycket att göra, jag kan inte stå vid sidan om igen.
Det är det som alla runt mig säger också, du har gjort allt och lite till nu måste han få ligga i den bädd han har bäddat.
Tack för dina ord.🌺