Senaste kommentarerna i forumet

Så jobbigt situation för dig. När jag läser i din tråd så verkar det inte som det är något stöd från något håll alls för dig.
Så ska du inte behöva ha det, så bra att du vänder dig hit och skriver. För mig har det gett styrka genom åren när jag behövt och fortfarande även om jag lämnat.
Jag tycker du ska kontakta en kvinnojour och berätta om hur du har det och att du behöver stöd att lämna relationen. Det låter väldigt illa som det är med alkoholen men om det dessutom förekommit våld så har det kommit till en punkt där det kan bli farligt för dig.
Är det din bostad? Det låter som det och då kan du kontakta kronofogden som avhyser honom. Under tiden kan det vara bra att ta hjälp av kvinnojour för det kan förvärras hemma.
Jag har gjort en flykt från våldsam och alkoholmissbrukande man och jag finns gärna som stöd för dig i det här.
Hör av dig till admin om du vill ha min e-mail.
Stor kram, det är inte dig det är fel på, du är på helt rätt spår.

Vart här ett tag och återigen normaliserat en sorts tillvaro.. vet inte hur jag ska ta mig ur det.. och så har vi det bra och han säger att han ska sluta dricka. Men nu vet jag att han sitter kvar på sitt jobb och dricker.. och jag orkar inte att han kommer komma hem full snart. Det är det här jag hatar. Jag sitter som på nålar och bara vet att han kommer komma in pissfull och slöddra osammanhängande… jag tycker han är obehaglig då. Jag vet inte vem han är och får ingen kontakt. Och han går liksom runt o river runt grejer och man får ingen ro.. :( och jag ska upp och jobba o han med.. han har t.o.m. fått ansvar den här veckan för att hans chef är borta men så gör han så här, igen riskerar allt igen. Han har förlorat fyra jobb de senaste två åren för att han dricker. Han har fått sparken. Och nu var han äntligen så nöjd med sitt jobb och skulle absolut inte riskera något. Men det gör han. Och jag orkar inte. De arbetslösa perioderna har jag fått dra hela lasset ekonomiskt. Jag har liksom inte själv fått njuta av att ha tagit examen och fått ett heltidsjobb med heltidslön och unnat mig saker, för han måste ha pengar… det här har antagligen pågått hur länge som helst ,, han fyller femtio nästa vecka, men det känns som om alla omkring honom typ mörkar. Det är ingen som berättar något för mig.. :(

@Saber
Ja, detta med hjärna och hjärta ... 🙄😔 💜
Det finns ju flera sidor av människor, hjärtat håller ju till hos den sida som inte är alkoholen. Men sedan tar ju alkoholen över ...

En nykter alkoholist sade till mig en gång då jag hade samma fundering som du då det gäller att välja alkoholen då man säger sig ha känslor för den andra m.m.. Att jag skulle försöka sluta fundera, för jag aldrig "kan förstå. Skulle du förstå hade du själv problem. Nu har du problem på annat sätt ... " Snurrade in mig så mycket i känslor och tankar.
Men denne persons ord hjälpte mig.
Hur tänker du om de ord han sade att man inte kan förstå hur mycket man än vill? Att försöka sluta förstå?
🌹

@Zlata Ledsen att jag inte sett ditt inlägg förrän nu. Jag ringde socialtjänsten till slut och berättade hur illa det var. De frågade om jag ville göra en orosanmälan, och då sa jag ja och att min dotter behöver hjälp. De rådde mig att ringa 112 om hon var så illa däran att hon inte kunde ta hand om sig. Då gjorde jag det och efter en del turer fick jag med henne till beroendeakuten. Hon erbjuds nu en massa olika stödinsatser som hon faktiskt tar emot och gör det bästa av och jag får vara delaktig i behandling och vårdplanering. Skitjobbigt men ändå så oändligt mkt bättre än att bara ”titta på” när hon går under. Nu får jag lov att hjälpa och stötta.

När jag inte såg någon annan utväg än att ringa socialtjänsten ledde det till något bra. Jag trodde också tidigare att det skulle skada mer än hjälpa, och inte minst har hon tidigare fått mig att tro det. Så: ring! Börja med socialtjänsten, man kan inleda med att be om råd för att komma fram till om du vill göra en orosanmälan och uppge din sons personnr. All värme till dig!

Jag tycker du agerar klokt och helt rätt! Många många kramar till dig, hoppas det vänder snart. 🤗
Det är fruktansvärt jobbigt att vara mitt i det och stressen är så hemsk.

@Åsa M Ja jag har mer och mer insett det, jag känner bara ett behov av att veta att han är ok i sina känslor och i hans liv, jag glömmer bort mig själv igen, där jag så många gånger varit, sätter honom först. Samtidigt som jag vet i hjärnan att jag måste bort så är känslorna så starka för honom. Han har sagt att han inte vill sluta dricka, han gör det bara nu för hans mediciner, han springer till närmsta famn för att få närhet samtidigt som han bedyrar att han älskar mig och kommer alltid att göra, han kommer aldrig hitta någon som mig igen, varför väljer han då spriten? Det sårar.
Jag har stöd och de säger saker som inte jag ser eller kanske vill se. Men får kanske öppna upp ögonen och sätta mig själv i fokus som jag gjorde för bara någon vecka sen. Jag vet fortfarande vad jag vill och behöver för att må bra, det är bara detta vacklandet känslomässiga som jag inte orkar med.
För någonstans så älskar jag honom än och kommer nog alltid göra.
Det var ett bra förslag du kom med, vet inte om jag klarar av det än dock.
Funderar på om jag kanske kan behöva annat stöd än bara nära?
Så är detta forumet bra, andra som är i samma sits som slits mellan hjärnan och hjärtat.
🌺

@Ullabulla Jag skrev ett svar här till Åsa M och egentligen var det ju ett behov av att få respons från er alla här om de åtgärder jag gjort är vettiga. Du kanske kan vara snäll läsa du också. Jag är väldigt förvirrad nu, kan knappt hålla reda på hur chatten funkar

@Åsa M Jag har kontaktat Mind och Psykakuten samt talat med min man i nyktert tillstånd i morse. Det verkar vara ett rop på hjälp kombinerat med "offerkofta". Vi har talat väldigt öppet och jag har vidarebefordrat den information jag fått till honom. Jag kommer att fortsätta ha honom blockad, eftersom jag vet att när han blir full så finns inga klara tankar, men det finns en kanal som han kan nå mig när han är redo att ta emot hjälp från vården. Jag känner mig just nu ganska nöjd och lugnare. Vad tror du/ni om det? Jag kan inte be honom flyga och fara, det funkar inte för mig, men jag kan heller inte finnas där konstant eftersom jag är på gränsen till att klappa ihop själv.

Kram till dig som kämpar på 🤗

Jag känner igen mig I känslan att bara stänga av, eller mer att kroppen stängt av.
Jag tror kroppen reagerar så för att skydda sig, det är en väldigt sjuk situation att leva i och man blir sjuk av det tillslut.
Det lever en elefant i rummet som påverkar hela ert liv men ni låtsas om som den inte finns där och där är du som vill hitta lösningar för att få det bättre men får inget gehör eller blir motarbetad.
I varje kommun ska det finnas anhörighjälp, hur skulle det kännas att kontakta de för att få samtal för dig, för ditt liv och för ditt mående?

@vår2022
Ja, det är det viktigaste ☀️,bearbeta och börja pussla om livet, så nya energier kommer in. Må bra och bli stark🙏 kram

@Tröttiz
Ja, det känns oerhört skönt. Imorgon ska jag till psykologen. Det viktigaste för mig just nu är att ta stegen i rätt riktning, kroppen säger ifrån tydligt annars.

Tog en promenad och lyssnade på en pod om narcissism. Otroligt bra. Dr Ramani på Youtube om någon är intresserad.
Kram

@Snödroppen
Så skönt att läkaren lyssnade.
Du har många delar att beta av ... Hel del att bearbeta, samtidigt upplever jag att du tagit steg att komma till ett liv för dig.
Har man inte allt ok med sig själv så påverkar det ju arbetet man utför, och är dränerande för dig. 💜
Kram

@Snödroppen Åh, vad bra! Skönt med en bra läkare som lyssnar och förstår. Nu kan du släppa det trycket ett tag. Förstår att konsekvenserna känns tunga och är jobbiga. Det viktigaste är nu ändå att så smått komma tillbaka i livet, bearbeta och komma i gängorna igen. Bli stark, hantera livet och få må bra. Det kommer att bli bra! Kram❤️

Vill skriva av mig lite då det var ett tag sedan sist. Det har väl i mångt och mycket fortsatt i samma spår som tidigare. Men vad jag märker mer hos mig själv är att jag är likgiltig. Jag liksom greppar efter känslor åt det ena eller andra hållet men är ganska tom. Är det så det blir efter så många år med kaos till och från? Får ständigt dåligt samvete blandat med att jag visst får känna som jag gör. Dåligt samvete av att inte vara glad när det är en bra period, men jag är ju ständigt i krisläge, planerar eller gör mig redo för nästa situation av kaos. Känslan av att vi inte heller kan prata om problemet ordentligt, att vi inte kan komma vidare i relationen är svår att greppa. Som att vi pratar runt allting utan att faktiskt ta tag i det viktiga. Vet att någon annan skrev någon gång om likgiltigheten att "jaha, där ramlade han i trappan, men jag gör inget åt det..." Det är så bra beskrivet för exakt så blir det här nu. Han skadade sig rejält härom månaden och jag kunde inte greppa det först och ta mig an det, vilket gjorde mig rädd efteråt. Skadan kunde skett om det inte var alkohol inblandat också men jag känner och vet att det hände därför. Man pratar ju ofta om ultimatum här och jag vet inte om jag kommit till en punkt där det inte spelar någon roll längre om det skulle sluta helt. Det har varit så många turer och så många svek att jag kanske helt enkelt inte kan förlåta. Har svårt att skilja på sjukdom och person, men vet ju att det är sjukdomen beroende som gör att det händer dåliga saker men svårt att känna att det är okej därför. Det blir en ond spiral av allt nu då han är ledsen på att jag inte verkar vilja, jag blir ledsen av att han inte ger oss lugna perioder. Så vi är som i limbo och utan att prata ut blir det ju inget som går ner på djupet utan en dag i taget.

Kramar till alla som kämpar på som anhöriga därute!

Känner lättnad, sjukskrivningen fortsätter och läkaren lyssnar.
Känns så fantastiskt att bli trodd och hörd, är inte van vid det.
Ser framemot att PTSD behandlingen kommer igång igen.
Ja, konsekvenserna är enorma ekonomiskt, känslomässigt och allt lidande.
Förhoppningsvis blir man lite klokare efter allt och kan leva ett gott liv den tiden som är kvar ❤️

Du är medberoende, du behöver lika mycket stöd som han behöver. Ett första steg är att ha så lite kontakt som du kan, för att du ska kunna läka. Med tiden kommer det bli lättare att distansera dig men så här i början måste du vara hård. Bestäm en dag i veckan när du har kontakt och undvik i övrigt att ha kontakt om du kan.

Det ÄR ett rop på hjälp. Ta kontakt med en stödlinje och fråga hur du ska agera. Antingen behöver han läggas in akut eller frivilligt men det är inte ett normalt beteende. Och det är inte ditt ansvar heller, egentligen,men eftersom han nu informerar hela familjen behöver någon kontakta en specialist.

@Snödroppen Vad bra😁. Det är givande att fundera och resonera med varandra här och att få uttrycka hur man känner och mår. Ha en riktigt fin promenad med massor av bra musik. Det kommer att göra dig gott. Kram❤️

@vår2022

Dina inlägg är för mig som en blinkade fyr som visar vägen, allt du skriver resonerar.
Så därför ska jag ladda hörlurarna och ge mig ut på en promenad ikväll.
Du har så rätt med sjukskrivningen och chockfasen.
Jag kommer inte gå tillbaka till det jobbet, jag behöver vara sjukskriven och ta emot den hjälpen jag får med samtal.
Kram ❤️

@Snödroppen @Snödroppen Vad bra att du ska träffa läkaren imorgon och försöka reda ut lite hur du kan gå tillväga. Antar att påslaget av ångesten ökar om det börjar bli dags att gå tillbaka till jobbet fast du inte är redo. Man pratar om fyra faser vid sorg chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Efter choken så kommer reaktioner med påträngande minnen, sömnsvårigheter, koncentrationssvårigheter, nedstämd, depression, irritation och vredesutbrott, trötthet, fysiska stressymptom, skuldkänslor, påfrestningar mm. Bearbetning sker för varje dag och man tänker fortfarande mycket på det som hänt, men på ett delvis nytt sätt. Man börjar få perspektiv på förlusten och försöker förstå hur den påverkar resten av livet. Det är viktigt att få prata om hur man mår och känner. Det är kanske här någonstans du är just nu? Sedan kommer nyorienteringsfasen, med tiden känner de allra flesta att de både kan och vill gå vidare i livet. Man glömmer för den skull inte det som har hänt och känslor av ensamhet finns oftast kvar. Men sådana känslor dominerar inte längre tillvaron.

Tänker att det tar sin tid att bearbeta ditt trauma och även sorgen över att det blev så. Jag tror att det är viktigt att försöka aktivera sig på olika sätt. Fysiskt träning hjälper mig mycket, det ger måbra hormoner och sköna känslor inombords eller långa promenader. Har idag varit trött och lite låg några dagar, stack ut på en lång löprunda med bra och hög musik i öronen. Oj, vad jag skönt det var efteråt och även under rundan, tankar faller på plats liksom. Hela kroppen blir lugnare och även huvudet. Hitta på något projekt att göra, fixa hemma. Jag brukar tvinga ut mig när jag känner att jag inte orkar eller ids, tänker att det är då som jag bäst behöver komma ut eller göra något. Så att aktivera sig på olika sätt tror jag på för att låta tankarna fokusera på något annat en stund.

Kram och sköt om dig, det kommer att bli bättre så småningom❤️

@Kevlarsjäl62

Det är hemskt, när du beskriver din overklighetskänsla och ångest så åker jag snabbt tillbaka till tiden.
Sanningen är att om han vill ta sitt liv så kan ingen annan göra något åt det. Ni har gjort vad ni kan, han har avböjt hjälp.
Det kanske låter hårt men det är sanningen.
Det enda du kan göra är att få stöd själv.
Var rädd om dig.

Han mår absolut dåligt, med en trolig neuropsykiatrisk diagnos i botten. Ångesten och depression kommer med all säkerhet av alkoholmissbruket och han dricker "dygnet runt" i flera dagar i rad nu. Det här med att lösa problemet med självmord har hängt med i många år, men det känns annorlunda nu. Men han påpekar även att vi (familjen) har vänt honom ryggen för länge sedan, så det finns en hel del offerkänsla även nu. Det stämmer heller inte ett dugg, jag har flyttat men har hela tiden hållit kontakten, hälsat på och talat om att jag bryr mig om honom och att jag hoppas att han ska ta emot hjälp och att han kan bli frisk.
Barnen har tagit avstånd, men det beror ju bara på att de inte orkar med oro, hopp, besvikelse och oro igen.
Idag ringde min dotter 112 efter flera SMS skickade till mig med upplysningar om att han har en plan, en dag bestämd och att han längtar dit. Självklart sa han till de som kom att han inte vill ha någon hjälp och att han inte menat allvar med att avsluta sitt liv. Jag har ingen aning om vad som gäller, men på något sätt har jag en känsla av att han menar allvar den här gången. Vad jag undrar är varför han gör på det här sättet? Varför talar han om det för mig/oss? Ska jag ta det som ett rop på hjälp eller vill han plåga mig/oss. Jag vet inte någonting
just nu och har hamnat i en situation där jag inte vet vad och hur jag ska göra. Stark overklighetskänsla och ångest bara

Vad tungt för er båda.
Mitt ex hotade också,men mådde under den tiden fruktansvärt dåligt.
Har han sagt vad som får honom att vilja detta?
Du är kvar,om än som särbo.
Han "får" fortsätta dricka.
Dvs du är inte där och bromsar och stoppar.
Är hans intag av alkohol så stort att det skapar denna ångest?
Har han en psykisk ohälsa i botten?
Dvs varför nu?
Vill han förmå dig att flytta hem genom att skrämmas?
Eller mår han helt enkelt så dåligt så att det är ett tänkbart alternativ.
Backa lite från situationen om du kan och försök skapa en helhetsbild.

Sen agerar du efter den bilden, med en grej i taget.

@Kameleont

Tack så mycket ❤️ det betyder mycket att vara här på forumet. Att bli förstådd och förstå andra.
Stor kram till dig och ta hand om dig.

Jag vet att jag kommer må så mycket bättre utan honom, ändå så tvivlar jag ibland, framförallt när han nu säger att han ska hålla sig nykter för att ge hans mediciner en chans att verka. Men ändå tror jag att han var ute och drack igår. Jag vet att jag inte ska bry mig, det är hans liv, men jag har så svårt att bryta det känslomässiga bandet när vi sitter ihop på så många fler sätt.
Jag vet att jag gör rätt för mig och mina barn och jag har så många som backar mig som ser saker hos honom som jag inte ser eller väljer att inte se. Jag är väl fortfarande duperad av känslor. Men hur kan man stänga av de?

@Snödroppen
Kram tillbaka 💚
Sömnen så viktig men samtidigt så svårfångad ibland. Man kan vara totalt slut o bara vilja sova men ändå ligger man klarvaken. Tufft.
Så klart alla gamla känslor pockar på, kommer upp till ytan. Förstår att det blir smärtsamt. En del av processen att läka o bli hel igen. Våga känna det jobbiga. Kämpa vidare 💚
Tror också det blir mer intensivt o en känsla av att 'kontrolleras' när ett läkarbesök närmar sig. Känner igen det från min långa sjukskrivning för flera år sedan. Perioder av lugn o läkning, som sen revs upp vid avstämningar.
Samtidigt nödvändigt att få uppföljning för att gå vidare o du har en bra vårdkontakt låter det som. Så ta emot den hjälp de erbjuder.
Tänker på dig o hoppas allt går bra imorgon. Kram 💚