Senaste kommentarerna i forumet

Du är värd ett par 1000kr-kvällar i veckan! Det finns nog billigare alternativ för att komma bort från allt det destruktiva det viktiga är väl att man förstår att prioritera sig själv och sina egna behov! Bra gjort!! 🤗

Det är nog svårt att svara generellt på.
I det fall jag känner till ställdes ett krav på mamman att tillgodose barnens säkerhet och omgående flytta, hon fick välja sina barn eller stanna hos missbrukaren, annars övervägdes omhändertagande. Mannen fick behandling och kontrollerad tid för att träffa barnen..
Försök ta er därifrån, kontakta soc och visa på detta och din oro, samt att du vill ordna stöd för barnens räkning.
Kram 🤗

@Snödroppen & kram 🤗

@Snödroppen
Tack 🙏❤️
Gott Nytt hälsosamt och harmoniskt 2024 💫
Önskar dig en fridfull helg ❣️

Hej alla kloka och starka själar på detta forum. Har läst många inlägg den senaste tiden men inte skrivit själv förrän nu. Jag förstår av alla berättelser här att alkoholism verkligen är en sjukdom där de som drabbas (både beroende och medberoende) delar många liknande upplevelser. Det verkar liksom finnas ett sjukdomsförlopp som de flesta går igenom - och som en del lyckas ta sig ur..
Mitt eget elände har pågått i några år men eskalerat det sista året. En sambo som är mer eller mindre onykter flera dagar i veckan. Han dricker några öl för hantera sitt dåliga mående utan att reflektera över hur denna självmedicinering påverkar resten av familjen. Som berusad är han aldrig våldsam men grälsjuk, oresonlig och otrevlig i största allmänhet. Det stör mig så otroligt mycket att han inte har några gränser för hur full han blir när han är här hemma tillsammans med våra barn, 7 och 10 år gamla. Jag har sååå mycket oro och ångest över vilka spår hans missbruk sätter i dem.

För ett par månader sen bröt vår 10-åriga dotter ihop i skolan för att jag skulle iväg på tjänsteresa ett par dagar och då lämnade dem ensamma med sin pappa. Jag hann ju inte ens till flygplatsen innan socialtjänsten ringde…
Det där blev en vändpunkt, nu har vi kontakt med socialen, han ska gå på alkoholrådgivning och vi har bestämt oss för att separera. Dit har vi dock inte kommit än, rent praktiskt. Och hela
den biten skrämmer mig nåt fruktansvärt -han är helt inställd på att barnen ska bo varannan vecka hos honom. Det känns helt orimligt ur mitt perspektiv. Det kommer ta tid för honom att hitta fotfästet i ett nytt nyktert liv och ännu längre tid innan jag känner mig trygg med att så är fallet. Tills dess kommer det ju inte funka att barnen bor växelvis, det kan väl inte socialtjänsten heller tro på ? Eller?
Hur har ni som har barn och gått igenom samma sak gjort för att hjälpa barnen? Jag tänker att det såklart är bra att de får ett nyktert hem åtminstone varannan vecka men undrar hur de kommer ha det den andra veckan.. kommer han hålla sig nykter då?… eller kanske bara lite onykter? …eller helt stupfull? Jag tänker jag då kommer att hamna i ett totalt medberoende och att barnen blir lämnade att hantera en dysfunktionell tillvaro på egen hand. HJÄLP!! DETTA FÅR BARA INTE HÄNDA..

Tack för uppdateringen. 🤗
Du får ta det som det kommer, och det viktiga är att du trivs.

Gott slut på året, och
Gott nytt år!
🎉🌹

Massor av kramar till dig! Ett stort och modigt steg har du tagit i dag. Var extra snäll mot dig själv nu och ta hand om dig.

Jag funderade hela kvällen och natten igår och fortsatte fundera under morgonen. Men det känns inte rätt i magen att åka tillbaka hem, det känns inte rätt att försöka igen. Jag tror liksom inte på att han kommer ändras på riktigt, och jag är nog själv inte villig att kavla upp ärmarna och göra min del för att bli bättre på att kommunicera.

Han ringde och vi pratade mer idag. Jag berättade att jag vill stanna kvar här istället för att åka hem idag. Jag berättade att jag vill att vi gör slut och att jag kommer leta efter en egen lägenhet. Han känner sig sviken för att han inte får chansen att ändra sig och sviken för att han upplever det som att jag ljög för honom igår när jag sa att vi skulle prova igen. Men det känns inte rätt i magen, jag vill inte. Jag är välkommen hem när jag vill, och han vill att jag bor där medan jag letar efter lägenheten, men jag är rädd att hamna i samma mönster igen och fortsätta vara medberoende. Jag är också rädd för att jag ska ändra mig och stanna kvar längre än vad som känns bra.

Så nu är det slut mellan oss, men vi ska försöka vara vänner och umgås. Jag älskar ju honom, och vi har otroligt roligt ihop när vi umgås. Jag tycker om hans söner vi har roligt ihop allihop. Så imorgon ska jag åka dit och fira nyår ihop, jag får se om jag vill sova där eller hemma hos mina föräldrar.

Det känns ledsamt, mycket tårar nu efter att vi pratat. Jag är ledsen för att jag svikit oss, för att jag sårat honom, för att hans äldsta son kommer bli ledsen och hamna i kläm, ledsen för allt som kunnat vara men inte kommer bli av, ledsen för att min hund behöver flytta och skapa sig nya rutiner igen.

Men å andra sidan så ser jag fram emot att få något eget igen. Att bara behöva tänka på mig själv. Umgås med vem jag vill, när jag vill. Kunna äta all den maten han inte tyckte om. Få inreda och skapa en plats bara för mig. Leva mer minimalistiskt utan massa saker. Spendera mer tid utomhus. Åka på äventyr. Resa mer. Göra allt som han varit för trött för att göra.

Ni har varit ett otroligt värdefullt stöd. Era berättelser och råd. Er värme och kärlek, både till er själva när ni kommit ut ur dimman på andra sidan och kärleken till andra medmänniskor.

Nu ska jag gråta lite till och berätta för resten av min närmsta familj och nära vänner. Sedan ska jag ge mig ut på en lång promenad.

Tack för ert stöd, utan er hade jag nog inte varken lämnat eller upphållit gränser ännu. ❣️

@Letlive Jag blev glad att läsa om din kväll. Vad fin att du fick en mysig kväll med din mamma. Fortsätt på samma sätt och ta hand om dig själv.

@bumblebee Starkt av dig att berätta för honom och att åka till dina föräldrar som du planerat. Eftersom de sagt att du kan bo hos dem tycker jag du du ska stanna där så länge du vill och känns bra för dig. Din sambo har ju redan förklarat att ev förändringar kommer att ske först efter ledigheten är slut. Han kommer nog dricka på extra mycket nu och om det blir förändringar vet man ju aldrig. Ofta säga ju bara det som låter bra och som vi vill höra men att verkligen förändra kräva mycket jobb för den som har ett beroende. Och att få bättre kommunikation osv så länge en person har ett beroende eller är påverkad var och varannan dag är omöjligt enligt min erfarenhet.

@lillajag2003 Det är väldigt svårt att prata om detta med någon som inte upplevt det, dom säger bara: Det är inte ditt ansvar, släpp det! Och så tycker dom man ska gå vidare. Bra tanke men det är inte så det funkar för oss som lever med det. Vi behöver öva oss på acceptans och vi behöver förstå att det inte är våra ”riktiga” föräldrar som gör att vi mår dåligt, det är ”gestalten” av våra föräldrar. När vi skiljer på dem känns det lättare. Jag kan tänka:
-Nu är det beroendepersonligheten av dig som pratar mamma! Den tar jag inte på samma allvar!

Din pappa är väldigt insiktsfull! Han vet varför han dricker! Han sjunker ner i grupplerier trots att han vet att han borde låta bli. Hade han istället gillat långa promenader eller löpning eller något som han kan göra precis när som helst hade han kunnat ha det som strategi för att inte sjunka ner i grupplerierna. Spela badminton behöver han en partner till och boka bana, det går inte att göra såfort grubblerierna börjar ta för stort kommando över honom.

Jag tycker du ska vara helt ärlig med din pappa, säg att du mår jättedåligt över att behöva ringa för att höra att han lever! Om du säger att det är därför du ringer honom kanske det kan hjälpa honom att förstå din ångest och kanske kan han få ny motivation till att ta tag i sig själv igen🙏 Det är inte längesedan han mådde bra, han vet vad han behöver göra, han behöver bara komma till insikt! Har han jobb och lägenhet så har han inte mist allt, då har han lite kvar som hjälper honom att kravla sig upp, har han ekonomi så han klarar sig hjälper det också mycket för att hjälpa sig själv att vara nykter. Kram

Skriver på min mobil. Och det blir lite fel ibland. Går inte att justera i efterhand. På ett sätt bra.
Det är inte perfekt.
Livet är inte perfekt.
Det är som det är.

@Snödroppen
Du genomförde mötet. Det är stort. Och du fortsätter dina rutiner.
Så bra!
Jag saknar simningen.
Blev inspirerad.
Får min bastu efter gymmet.
Det är så trevligt där.
Alla samtal som vill uppstå.
Ibland sitter jag i tystnad.
Ibland initierar jag med en dialog.
Ibland gör andra det.
Det finns en kvinna där som jag pratade med om mitt tidigare medberoende. Hon har också varit där.
Hon vill inte träffa någon ny..
Nu är hon äldre. Pensionär.
Sorgligt på något vis.
Men jag ser henne ofta.
Och det var så skönt att kunna prata med en okänd kvinna i bastun. Om medberoende. För att sedan lämna det.
Och prata om annat!
Nu hejar vi utanför gymmet.
Att få vidare.
Det nya spännande livet
Som har så mycket att erbjuda!
Gott Nytt År kära du ❤️
Låt 2024 bli ett riktigt bra år.
Varm kram
När vi ses i närheten.

@bumblebee
Stanna bara kvar hos dina föräldrar. Behöver du ens berätta något nu?

Jag vet att det är svårt.
Men om du blir utsatt för den manipulationen som får dig att ändra dig. För ett ögonblick, då har han dig i klorna.
Och du styr inte längre över dig.

Det är en svår process.

Jag var fången i klorna till mitt ex. Skulle vilja skriva om allt vidrigt jag upplevde. Jag gjorde slut efter 6 månader pga hans drickande. Ändå blev jag övertalad att följa med på en middag, som kom att
ge mig ett trauma i 12.

Jag skulle följt min magkänsla.

Idag lämnar jag rum när magen säger lämna!

Och jag har lämnat rum när andra inte fattar. Det gäller vilket rum som helst.

Senast var det kollegor som snackade så mycket skit, så jag bara gick därifrån.

Jag valde att byta arbetsplats före jul, då de snackar så illa om andra människor.

Jag antar att jag lärde mig till sist, att lyssna på min magkänsla.

Idag mår jag bra. Och jag skriver om mycket jag har varit med om i olika texter.

Det är knappt att jag förstår att jag har varit med om all den skit som jag har varit med om.

Skrivandet hjälper mig. Att skriva här. Och att skriva till mig själv.

Om du läser vad du skrivit till dig själv här, så vet du.

Vad du vill.

Och du behöver inte förklara nu eller sen.

Du väljer.

Lyssna på dina behov i stunden. Allt går bra, till slut.

Bara man lyssnar. Och följer sina egna behov. Det kan krävas övning. Och ju mer man övar, ju mer känner man hur skönt det känns när man gör det som man behöver.

Ta hand om dig! Du är viktigast i ditt liv.

@Letlive
Tack fina du, det gör mig varm i hjärtat.
Visst är det ögonen som är så avgörande?
Det är något som gör att dom liksom inte är där, och detta behöver dom ju inte vara dyngraka för att göra. Det är nått dimmigt över det. Som på ett uppstoppat djur nästan, inget liv i dom.

@Himmelellerhelvette
Det är lite svårt att säga i och med att han ljuger så mycket. Vi bor ju inte heller tillsamman och träffas bara någon gång i veckan.
I våras och somras var han som bäst, tränade, gick ofta en mil om dagen, åt nyttigt och trivdes bra på sitt jobb.
I början av hösten började det öka lite successivt. I oktober började det spåra ur och nu är han tillbaka på ruta 0. Gått upp i vikt, rör sig och pratar långsamt, ljuger och dom där hemska dimmiga ögonen. Så kort sagt 3 månader.
Pratade med min mamma om vad som anses som ett återfall. För mig är ett återfall en enstaka gång som man blir sämre, någon vecka eller så. Jag vet inte vad jag ska kalla detta eftersom han har gått ner sig såpass mycket nu. Är det ett återfall då eller vad kallar man det?

@Himmelellerhelvette
Det var en fin tanke det där med att det inte hjälper honom att jag försöker uppleva hans känslor genom att fantisera. Grubbleri som vi nog alla här är mästare på.
Under perioden i somras när han var fräsch och jag mådde dåligt sa han faktiskt en liknande sak som jag blev väldigt imponerad av att han kommit fram till. Han grubblar nästan mer än mig, vilket kan vara bra att tillägga. Han sa att han kommit fram till hur onödigt det är att grubbla. När man hör det första gången tänker man no shit det vet väll vem som helst. Han sa ”har jag någonsin fått ut en enda vettig tanke ur att grubbla över något en hel natt? Nej det klart jag inte har!” Han drog en parallell till när han spelade badminton vilket han tyckte var kul.” Det konstiga är att under den korta timmen jag spelar badminton så mår jag inte dåligt. Inte ett dugg. Och vet du varför? För att jag slutade tänka och grubbla. Jag hade inte tid! Jag spelade för att det var roligt och la all min fokus på det. Det är alltså mina egna tankar och grubblande som får mig att gå ner mig”. Som sagt som jag sa innan, detta är jättemycket no shit när man tänker på det först. Men efter några gånger kommer jag faktiskt till insikt. När jag inte går ner i samma spiral av tankar så mår jag bra. Jag kan skratta och känna glädje i nuet, just där och då.
Tyckte på något sätt att det passade så bra in på det du sa att det faktiskt inte hjälper, och att distraktion ibland är det bästa vi har.
Vårdcentralen hade konstig telefontider idag och stängt nu under helgen, så jag tänker ringa under nästa vecka. Jag ska fråga vad jag själv kan få för hjälp i det hela. Bara detta forumet har kunnat lindra. Speciellt att höra från andra. Det är svårt att diskutera med andra som inte har varit med om samma situation. Man känner sig ibland ännu mer ensam.
Kram

Vill lätta mitt hjärta lite...
Får styrka av värmen här.
Var ett tag sedan.

Prio ett är att mitt barn verkar i nuläget stabilt. Harmonisk o lugn. Vi har en nära relation o hen söker min kontakt. Vill umgås med sin mamma, o jag är så tacksam för det. Ovärderligt. Kan/Vill aldrig säga nej. 😘
Är samtidigt på min vakt för minsta skiftning, tolkar varje avsteg ftån rutiner mm. En ständig oro som kommer finnas med länge, länge.
Hen har inte tagit mer hjälp än den akuta. Har jag rått hen att göra men kan inte tvinga.

Mannen... Myten, Legenden.
Nä, förlåt, det är inte alls roligt eg.

Jag är less, besviken o arg på min man. Bitter börjar jag vara också o det är faktiskt något jag inte vill vara!
Bitterhet skadar bara mig själv. Tär på mitt inre o gör mig till en sämre version av mig själv.

Det har gått lite upp o ner senaste månaderna. Han sökte hjälp via v för annan sak, o drickandet snappades upp. Samtalade med någon bra o det gav oss ett bra samtal hemma sen. Ffa att vi över huvudtaget pratade om aljoholen var stort!
Han lyssnar bra när tåd kommer utifrån så jag hoppades lite på detta. Han följde några allmänna hälsoråd o skulle dra ner på ölen.
...
Många lediga dagar över jul för honom o tror han druckit nästan varje dag. Utom julafton möjligen. Vi har aldrig haft någon tradition av drickande just på jul. Julmust har dominerat 🙂
Men så kom en av våra gäster med snaps o min man var inte sen att tacka ja. Spelade eg ingen stor roll. Ingen blev full. För mig visar det bara hur lite andra inser läget. Inte alls.

Hans ego växer i takt med tiden alkoholen tagit från honom o parallellt minskar omsorgen om oss i familjen. Sorgligt.
Märker att min respekt för honom sjunker med tiden o vill inte vara respektlös mot någon.

Jag läser, tar till mig o fylls av värme o goda råd av alla här.
Vill inte leva i förnekelse, vill inte att mina barn ska tro att vi måste låtsas något som inte är.
Kanske de inte upplever det så, men vill att vi ska kunna vara ärliga o öppna. Om jag börjar o visar vägen, som var ett mycket fint råd jag fick tidigare, blir det lättare.
Jag har börjat pysa ur mig lite men det är inte alls tillräckligt o mer ska komma riktat mer direkt mot personen i fråga.

Laddar mod o ork för ett nytt snack.
Inspirerad av andra starka här.

Ta hand om er fina medmänniskor!
⭐

@Letlive wow kan inte annat än säga. Bra gjort!! Uppriktigt imponerad. Medberoende är sannerligen som en dåligt kokad gröt och jag kan bara önska att jag tidigare hade haft hälften av den självbevarelsedrift du visade denna kväll.

Förlåt för alla trådstarter. Jag försöker hantera medberoendet genom att rådfråga så mycket som möjligt.

Igår hade jag en min sambo en fin dag. Vi hade ett lugnt samtal om hur jag ser på hennes missbruk och jag poängterade jag fanns där för henne ifall hon skulle vilja ha tag i det. Jag poängterade också att jag enbart vill spendera tid med henne när hon är nykter och hur mycket jag tycker om henne och sakerna vi gör när hon är nykter. Hon var inte speciellt mottaglig. Aja. Nu vet hon vart jag står och jag känner ingen stress. Det är hon som måste vilja sluta. Nu vet hon jag finns där.
Efter samtalet igår gick vi på museum, fikade och tog en promenad vid vattnet. Supermysigt! Väl hemma åkte hon iväg för att handla. Jag konfronterade henne direkt när hon kom hem och sa att jag förstår du har köpt alkohol och då vill jag inte vara med dig. Hon tyckte jag var överdriven men accepterade mitt beslut. Jag gick hemifrån och ringde mamma. Jag satte mobilen på ljudlös så min sambo inte kunde nå mig och bjöd mamma på trerätters. Eftetåt gick vi på bio och jag var inte hemma förrän 00:30. Och då hade min sambo däckat för natten i soffan. Jag lade mig och sov för natten.
Dagen efter såg jag massor av konfliktsökande sms och svammel. Hon bad bla mig ta en taxi och köpa 3,5:or till henne på en nattöppen mack kl. 00:11. Jag frågade henne på morgonen vad hon menade med smsen och hon svarade att hon inte minns att hon skickat dom.

Är så nöjd över min strategi! Jag fick allt det bra i relationen med min sambo och slapp allt det dåliga. Istället för att sitta och hindra henne ringa pinsamma samtal åt jag god mat med min mamma. Istället för att delta i hennes fyllebråk åt jag popcorn och såg på Napoleon. Istället för att somna med klump i magen somnade jag lugn efter en fin kväll.
Jag tror bara att jag prioriterat hennes behov så himla länge att det kändes så befriande att välja bort det och prioritera mina egna. Problemet är väl att man inte alltid kan lägga 1000 kr på en spontankväll. Men det är framtidens problem!

Ville verkligen bara skriva av mig. Känns som jag äntligen hittat något som gör att denna pissiga situation känns lite bättre. Och alla KOM IHÅG att prioritera er själva!!!!

Gud vilken klockren beskrivning. En gestalt som tar över en människa man älskar. Det är verkligen ögonen det märks på.
Se till att försöka prioritera dig själv och påminna din far om hur mycket du uppskattar honom nykter. Kom ihåg du inte är ensam

Håll fast vid magkänslan, den är ofta rätt. Tänk på att missbrukaren är expert på manipulation. Du säger att du har bestämt dig och vet vad du vill - håll då fast vid det. Säg att du behöver en paus. Ska ni vara med varandra så kan ni alltid hitta tillbaka till varandra, men kompromissa INTE gällande drickandet. Det är ju det som är problemet.

Idag berättade jag för sambon att jag ville göra slut och flytta ut. Jag var helt övertygad om min sak när jag kom hem från min promenad, men så ville han förklara sig och ville att jag skulle ge honom en chans. Vi pratade i två timmar: om hur vi är dålig på att kommunicera, hur jag känner att jag för ta ett stort ansvar hemma, hur jag får ta ansvar när han inte kommer ihåg saker, hur hans drickande påverkar mig. Han menade på att jag inte varit tydlig nog med vad jag förväntade mig för förändring och därför skulle det bli ändring nu när han visste. Jag sa att jag inte vill att han dricker på veckorna och inte dricker sig full varenda helg. Han tyckte att det skulle vara annorlunda nu i mellandagarna bara för att vi är lediga. Han tyckte att det skulle bli ordning när vi börjar jobba igen, men det är 1,5 vecka bort. Hur ska det se ut innan dess? Jag for hem till mina föräldrar och ska sova där inatt, men gick med på att komma hem imorgon. Jag sa att vi skulle ge det en chans till, men egentligen tror jag inte att jag vill. Jag vill inte bli sårad igen, jag vill inte få upp hoppet och sedan få det krossat, jag vill inte vänta på hans förändring. Jag hade ju redan bestämt mig... men han lät så övertygande? Jag slits mellan hopp och förtvivlan.

Hemma hos föräldrarna känns det familjärt, varmt och tryggt. Vägarna omkring är bekanta och synen från fönstret är samma som jag är uppväxt med. Men när jag tänker på min sambo får jag en klump i magen. Orkar jag verkligen samla energi och försöka igen? Jag som var helt inställd på att lämna och flytta ut. Väskan packad och klar.

Jag vill stanna kvar här hos föräldrarna, men hur berättar jag det för sambon utan att ge vika igen?

@lillajag2003 Hur länge har din pappas återfall varat nu? Hur länge höll han upp?

@lillajag2003 Hoppet är väl det sista som lämnar en. Hade min mamma blivit nykter hade jag säkert gått in i det med hela mig. Om hon sedan tog ett återfall efter det så hoppas jag att jag skulle kunna känna mer glädje över den nyktra tiden vi fick tillsammans än sorg över att hon tog återfall. Jag försöker lära mig att inte känna det jag tror att hon känner, jag har så lätt att gå in i tankarna om hur hon sitter helt själv och mår så dåligt som jag inte ens kan förstå, den totala ångesten. Hon mår inte bättre av att jag föreställer mig hur dåligt hon mår. Jag förstår inte ens hur jag kan plåga mig själv med de tankarna. Men jag har övat en hel del på att tänka att de där tankarna är bara min fantasi, hon kanske sitter med en kompis och mår bra just nu. Eller så tänker jag att jag inte ska dit med mina tankar, jag ska tänka på något annat, inget blir bättre av att jag tar på mig hennes liv som om det vore jag som lever i det.

Om din pappa skulle sluta dricka igen så är det hans jobb att återfå ditt förtroende. Går han behandling så lör han sig att han brutit ditt förtroende och att det ända sättet han kan visa dig att du kan lita på honom är genom tid och att han visar att han jobbar med sig själv. Han kan inte lova dig att aldrig mer dricka för det kan han inte lova sig själv heller. Han kan vilja hur mycket som helst men beroendet är starkare än hans vilja. Och misslyckandet gör att han dricker ännu mer för att döva smärtan. Det är en ond spiral men det är inte ditt ansvar, han behöver ta ansvar för sitt eget liv och konsekvenserna för sitt handlande.

Sista gången jag trodde på att min mamma skulle bli nykter var nu i år! Jag gick all in och hjälpte henne med allt! Vände in och ut på mig själv tills jag var helt trasig för hon hade börjat igen och jag trodde att om jag bara gör detta och detta kommer hon sluta.

Det är svårt att ta sig ur men det går tror jag. Jag tror det är lättast att förstå hur man ska ta sig ur genom att prata i medberoendegrupper. Jag tror alla kommuner har hjälp man kan söka. Sök hjälp och ta hjälp. Även om du pratat med kurator i många år kanske hon inte är specialiserad på ditt område. Jag tycker det är lättast att prata med någon som vet just den problematiken jag har. Det finns poddar och böcker i ämnet om du är intresserad av att läsa på lite själv. Kram