Senaste kommentarerna i forumet

@lillajag2003 Hoppet är väl det sista som lämnar en. Hade min mamma blivit nykter hade jag säkert gått in i det med hela mig. Om hon sedan tog ett återfall efter det så hoppas jag att jag skulle kunna känna mer glädje över den nyktra tiden vi fick tillsammans än sorg över att hon tog återfall. Jag försöker lära mig att inte känna det jag tror att hon känner, jag har så lätt att gå in i tankarna om hur hon sitter helt själv och mår så dåligt som jag inte ens kan förstå, den totala ångesten. Hon mår inte bättre av att jag föreställer mig hur dåligt hon mår. Jag förstår inte ens hur jag kan plåga mig själv med de tankarna. Men jag har övat en hel del på att tänka att de där tankarna är bara min fantasi, hon kanske sitter med en kompis och mår bra just nu. Eller så tänker jag att jag inte ska dit med mina tankar, jag ska tänka på något annat, inget blir bättre av att jag tar på mig hennes liv som om det vore jag som lever i det.

Om din pappa skulle sluta dricka igen så är det hans jobb att återfå ditt förtroende. Går han behandling så lör han sig att han brutit ditt förtroende och att det ända sättet han kan visa dig att du kan lita på honom är genom tid och att han visar att han jobbar med sig själv. Han kan inte lova dig att aldrig mer dricka för det kan han inte lova sig själv heller. Han kan vilja hur mycket som helst men beroendet är starkare än hans vilja. Och misslyckandet gör att han dricker ännu mer för att döva smärtan. Det är en ond spiral men det är inte ditt ansvar, han behöver ta ansvar för sitt eget liv och konsekvenserna för sitt handlande.

Sista gången jag trodde på att min mamma skulle bli nykter var nu i år! Jag gick all in och hjälpte henne med allt! Vände in och ut på mig själv tills jag var helt trasig för hon hade börjat igen och jag trodde att om jag bara gör detta och detta kommer hon sluta.

Det är svårt att ta sig ur men det går tror jag. Jag tror det är lättast att förstå hur man ska ta sig ur genom att prata i medberoendegrupper. Jag tror alla kommuner har hjälp man kan söka. Sök hjälp och ta hjälp. Även om du pratat med kurator i många år kanske hon inte är specialiserad på ditt område. Jag tycker det är lättast att prata med någon som vet just den problematiken jag har. Det finns poddar och böcker i ämnet om du är intresserad av att läsa på lite själv. Kram

@@oro
Hej!
Så starkt av dig att ta samtalet med din man! Verkligen!
Läst lite i dina trådar o känner igen mig i många tankar.

Vi har en tystnad här hemma. En tystnad om min mans alkoholproblem. Orkar inte gå in i detalj nu men han dricker för mycket, för ofta. Aldrig våldsam. Inte odräglig. Sköter sitt jobb. Lågmäld alkoholist kanske man kan säga. Dricker i smyg. Seg o ointressant blir han i mina ögon. Trist o ofräsch. Under ledighet, som är lång över jul för honom, dricks det nog dagligen. Jag försöker att inte räkna ölen.
Jag har såå länge samlat mod att just ta samtalet. Konfrontera. Säga att jag oroar mig, inte vill ha det såhär osv.
Minns inte när (kan ju kolla min tråd) men tog ett första samtal o det var befriande just då. En liten seger för mig!
Därför vill jag ge dig en applåd o klapp på axeln att du tagit samtalet, brutit tystnaden med din man. Det är svårt o kräver enormt mycket av en själv! Glädjer mig att höra att det mottogs så bra!
Fortsatt har jag inte varit så stark eller orkat hålla igång det samtalet sas. Energin har inte räckt till.
Tystnaden är delvis bruten o han har sökt hjälp, delvis. Vi glider tillbaka i tystnad om det eg problemet.
Drickandet har inte förändrats tyvärr.

Att önska få en fråga om hur jag mår i detta.
Lider i samförstånd med dig där. (kanske det blivit bättre hos er nu?) Som jag längtar efter att han genuint ska bry sig om mig igen o undra hur jag mår. Förstår hur du menar i detta. Egot tar över i deras värld.
Omsorgen om mig o barnen har bleknat i takt med att alkoholen tagit allt mer plats. Oerhört sorgligt.

Att vilja läsa lyckliga slut.
När jag först hittade detta forum ville jag så oerhört gärna läsa om de som lyckats. För vad kämpar man annars för? Fanns då en ljus historia som, vad jag vet, slutade lyckligt. Höll fast vid den länge o jag tror det är mänskligt.
Men jag inser efter många månader att det är statistiken som talar sitt tydliga språk. Om problemet inte fanns hade vi inte skrivit här alls.
Sen kan vi såklart lära oss att lyfta det positiva också, alltid, och det tycker jag många gör. Det positiva slutet är dock inte det slut jag sökte - att alkoholisten blev nykter o de levde lyckliga i alla sina dagar. Utan att någon orkat o lyckats lämna o skapat sig ett nytt lyckligt liv.
Samtidigt som det är imponerande o glädjande är det sorgligt. Sorgligt att lämna oftast är slutliga o enda lösningen.
För mig är det en oerhört sorglig tanke. Jag är ännu inte beredd på det.
Fruktansvärt less på min mans drickande, att dra hela familjeansvaret medans han lullar vidare i sitt självömkande.
Men inte gett upp hoppet helt.

Önskar dig fortsatt lycka till o tack för att du delat med dig!
Vi stärker varandra med att dela med oss tänker jag.

Ta hand om dig!
💙

@Himmelellerhelvette
Mycket fina och kloka ord, tack!🩵
Han nämnde många gånger när han var i sin fräscha perioden att han förstod hur mycket han skadat mig och att han var djupt ledsen över det. Han satt ju själv i samma situation som mig och var medberoende till sin bror i 15 år. Han vet ju hur det är. Därför känns det också som ett slag i magen att han ”valde” att börja ändå. Jag förstår att han gjorde det för att han själv inte kunde bättre. Han visste inte något annat sätt att stå ut på. Men jag är så besviken på att jag aldrig fick en pappa som fanns där när jag verkligen hade behövt det. Den sorgen lever jag fortfarande med.
Något jag också tänkt på, även innan detta återfallet, är om jag någonsin ska lita på honom fullt ut.
När jag sa upp kontakten med honom lovade jag mig själv en simpel sak, att aldrig mer lita på honom. Inte fullt ut. Hoppas fick jag fortfarande göra men aldrig till den nivån att jag la min tillit i hans händer. För den har han krossat fler gånger än han tagit hand om.
När han sen blev fräsch efter att min farbror gick bort bröt jag mitt eget löfte. En chans till. En enda, tänkte jag. Och fan vad jag ångrar mig. Jag svek mig själv och respekten för mig själv försvann. Detta var speciellt jobbigt när han fick återfall, att jag nu påriktigt inser att jag aldrig ska lita på honom, om han så är nykter i 10 år. Det är så tragiskt, fruktansvärt tragiskt att behöva lova dig själv att aldrig lita på sin egen förälder igen. Alltid en arms avstånd från hjärtat.
Hypotetiskt, om din mamma hade blivit fräsch under något år och byggt upp din tillit, hade du valt att tro på det eller hade du också varit reserverad?

@lillajag2003 visst är det lindrande att kunna prata med andra i liknande situation🙏
En stor skillnad mellan att du behövde din mamma och att din pappa behöver dig är att du precis trätt in i vuxenlivet. Det är din mammas jobb att ta hand om dig som är så ung och säkert varit omyndig under större delen av ditt dåliga mående. En mamma vill inget annat än att hjälpa sitt barn på alla sätt när det inte mår bra, du ska absolut inte ha dåligt samvete för att du varit till besvär för din mamma. Hon är säkerligen utom sig av sorg för att din pappa fått dig att må så dåligt. Det ligger inte på dig❤️
Att din pappa behöver dig är inte normalt, hans uppgift har också varit att finnas där för dig men beroendet tog över honom. Han blev sjuk i beroendet och det är fruktansvärt men du ska inte behöva bära den bördan. Du kan inte hjälpa honom genom att drunkna själv. Det vill han inte innerst inne, det är jag säker på men beroendedelen av honom klamrar sig fast vid dig och förstår inte hur vansinnigt ont det gör i dig, han vill bara ha lindringen sin egen smärta. Hade han varit sig själv hade han aldrig låtit sitt dåliga mående gå ut över dig för du betyder allt för honom men när han är sjuk i beroendet kan han inte förstå hur mycket han skadar dig. Usch det är så svårt! Jag är fortfarande i denna situation, jag har fortfarande kontakt med min mamma men jag har distanserat mig mycket.

”Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
Mod att förändra det jag kan och
Förstånd att inse skillnaden”

Denna har jag präntat in i hjärnan och när jag mått riktigt dåligt har jag upprepat den gång på gång för att förstå att jag inte kan hjälpa henne att bli nykter. Jag har fortfarande inte förstått det helt och fullt utan det kommer fortfarande tankar då och då på om jag kan hjälpa henne. Jag har läst att medberoende också är en sjukdom precis som beroendet. Jag tycker du ska söka upp någon hjälp till dig själv för ditt medberoende för det är jättesvårt att klara det på egen hand.

Jag har sagt till min mamma att jag mår väldigt psykiskt dåligt på grund av hennes destruktiva liv och sagt att jag inte vill att hon ringer när hon är påverkad. Hon lyssnar relativt bra på det men när hon ringer påverkad ändå så drar jag en lögn om att jag precis är påväg in på ett träningspass på gymmet eller någon annan lögn för det gör för ont att säga att jag inte vill prata med henne för att hon är påverkad.

@Himmelellerhelvette
Det är någonting som är så sjukt lindrande att höra folk som faktiskt går igenom samma situation. Tack för att du delar med dig, verkligen!
Precis som du säger så är vi maktlösa, och det är nog den biten som vi alla vet om men är svårast att acceptera. Man vill så gärna, så gärna att man är beredd att offra hela sig själv.
Jag brukar ofta sätta mig in i situationen hos honom. Och jag kan erkänna (fast det kanske är lite kontroversiellt) att jag också hade velat ha någon där om jag hade ett missbruk. Nu har jag aldrig varit i närheten av det då både alkohol och tabletter är förenat med fruktansvärt obehag, som tur är. Men när jag mått som allra sämst har jag alltid haft min mamma. Hade jag inte haft henne hade jag dött. Har såklart fruktansvärt dåligt samvete gentemot henne för att hon fått kämpa så mycket för mig och sett mig i så dåligt skick. Men hon är anledningen till att jag lever. Hur ska jag kunna lämna min pappa? Hur ska jag kunna ta avstånd och sätta gränser när jag är hans enda livlina, som mamma var för mig?
Förstår också att depression och missbruk är olika situationer. Men det går emot hela min kropp att ta avstånd, som jag gjorde när jag sa upp kontakten. Själv mådde jag betydligt under den perioden. Att kunna leva sitt liv utan konstant oro för honom va ju typ eufori. Men det var ju också på bekostnad av honom.
Hur ska jag tänka här? Hur kan jag hjälpa honom på bästa sätt utan att förstöra för mig själv?

Har du kontakt med din mamma fortfarande? Och är hon fräsch eller dricker hon fortfarande? Vad har du satt för gränser? Många frågor men jag tar all hjälp jag kan få!

Tack för att du skriver <3

@Självomhändertagande
Så tacksam över att du funnits och fortfarande finns kvar på forumet ❤️
Så innerligt glad för dig och önskar dig en varm, fridefull, roligt och spännande 2024 🎊
Kram

@Therese6699
Hej.
Jag har gjort, vill inte berätta ingående, men i korthet:
Kontaktade socialtjänst.
den vuxna - inget, blev däremot konsekvenser gällande dens umgänge med barnen som sett och hört väldigt mycket.
🌺
/ Tröttiz

I 4 år har jag varit här. Jag lärde känna ett barn för 4 år sedan. Han är 5 år idag. Jag känner fler barn från nyfödda till numera stora barn, ungdomar och ett par är vuxna.
Om jag hade fått barn med mitt ex innan jag visste hur illa det stod till med hans drickande så hade det barnet varit en vuxen människa nu.
Jag har tid på mig. Ännu. Men jag vet inte om det går eller ej. Det visar sig. Tror vi ska pröva, min fina pojkvän och jag. Först ska jag "bara" skaffa ett bättre jobb med hyfsade lön, så att jag kan få en ok föräldrapenning. Jag gav ju allt till mitt ex. Och det tar tid att spara en buffert.
Men jag är så otroligt tacksam och glad varje dag.
Jag lever det liv jag önskar.
I en sund relation till mig själv och till min omgivning.
Jag sätter gränser som aldrig förr.
Det går att ta sig vidare.
Till ett friskt liv.
Önskar alla här ett sunt och friskt avslut på 2023. Och en bra början på 2024.
Livet är magiskt.
Några författare som har gett mig hopp när livet har varit tungt och mörkt är;
Elizabeth Gilbert med Stor magi
Leo Buscaglia med Leva Älska Lära
Och Margret Atwood med Tjänarinnans berättelse
Kanske de kan sprida ljus även till er, som behöver det.
Allt gott kära vänner här.

@lillajag2003 Som jag känner igen mig i det du skriver! Fast i mitt fall gäller det min mamma.
Jag har också alltid fått höra att jag är den enda hon lever för och varit livrädd i hela mitt liv för att hon ska ta sitt liv. När jag kraschade själv fick jag ta avstånd från henne för att orka överleva själv och då var jag livrädd för att hon skulle ta livet av sig men ett år senare när jag var starkare levde hon fortfarande även om hon sa att det var värsta tiden i hennes liv precis som din pappa säger till dig.
Det är fruktansvärt att leva med bördan att tro att någon annans liv hänger på en. Det är inte vårat ansvar att få våra föräldrar att orka leva.
Jag jobbar fortfarande med skuldkänslor över att jag inte gör något trots att jag vet att det lilla jag egentligen kan göra är att prata med henne, bara lyssna men jag mår så fruktansvärt dåligt av det så jag orkar sällan göra det lilla för henne. Jag kan inte få henne på behandling, jag har föreslagit det många, många gånger. Jag är maktlös inför hennes beroende, det finns inget jag kan göra om hon inte kommer till insikt själv om vad som krävs av henne. Precis så tänker jag att det är för dig med. Du kan bara hjälpa din pappa om han själv tar beslutet att bli nykter och gör jobbet. Kram❤️

@splintr
Tack, vad glad jag blir! Hade aldrig trott att någon skulle svara men att kanske någon kunde läsa det.
Det finns mycket information som jag inte kunde ta med när jag skrev mitt första inlägg. Det hade blivit för långt och långtråkigt.
Jag har tidigare när jag var runt 16 år haft medberoendesamtal på kommunen med min mamma (vi har en väldigt nära relation som tur är). Tror detta var runt 5 gånger. Något halvår efter det sa jag upp kontakten med honom. Jag skrev ett brev (som jag fortfarande har kvar i mobilen och kan lägga upp om någon vill läsa det) och blockerade honom därefter. På sms, Facebook, hans nummer, rubbet. Insåg att jag behövde göra det för att överleva, då jag själv gått in i en depression och inte skulle klara av att bära hans börda också.
Ett år senare körde min farbror ihjäl sig. Han har alltid älskat sin bror mer än mig och jag klandrar honom inte för det. Dom var oskiljaktiga. Jag var säker på att han skulle ta sitt eget liv där och då, och jag visste att om inte jag visar att jag finns där så gör han det. Han har berättat att jag är den enda anledningen till att han fortfarande orkar leva. Att jag är den enda som tror på honom. Det är en väldigt tung roll att bära.
Han berättade också hur han kände under perioden jag inte hade kontakt med honom. Han berättade att det var den värsta perioden i sitt liv. Bröderna hade planerat att köra ihjäl sig tillsammans. Ta bilen till en viadukt och köra rakt in i väggen. Det var väldigt tufft att höra det som 18-åring.
Det vi pratade om på samtalen på kommunen handlade mycket om frigörelse. Att sätta gränser, ta avstånd och tänka på sig själv. Men hur ska jag våga göra det när jag vet att konsekvensen kan bli att han avslutar det? Då lider jag hellre på detta sätt i all evighet än att förlora honom. Fast det har jag ju redan på ett sätt…
Mamma tycker också att jag ska vända mig dit. Har själv gått i terapi sen jag var 8 år. Känner mig fortfarande lika maktlös och inte ett dugg mer förberedd hur man hanterar missbruk och relationer.

Jag vet inte själv hur mycket du vill dela med dig om din situation. Men jag hittar inte så många i forumet med folk i min ålder som tar hand om sin förälder. Hur mår ditt/dina barn idag? Har dom fått någon hjälp, isåfall vilken? Har dom kontakt med sin pappa idag?
Tack.

@lillajag2003 Vad fint och smärtsamt det är att läsa det du skriver. Jag är själv mamma till barn med en missbrukande pappa, och det där du beskriver är så träffsäkert så jag tänker att vad jag hoppas det inte är mina barn som skriver så här om 15 år. Dels för att jag hoppas att deras pappa kan fortfarande vara nykter och närvarande då, dels för att mitt hjärta brister över att de skulle känna sånt ansvar för sin pappa som du känner. Den som ska vara ditt stöd i livet kan inte vara ditt ansvar. Kan du börja med att få stöd för dig själv? Ringa kommunen och vårdcentralen låter väldigt klokt, men kanske också för din egen skull, för att du ska orka? Det kan vara svårt som anhörig att navigera i var man ska dra sina gränser, hur mycket man kan hjälpa till och vad man kan kräva. Ett tips är att kolla upp Al-Anon och se om det finns nåt möte i närheten du kan gå på. Ta hand om dig själv, fortsätt skriva här!

@Samsung50 så glad för er skull❤️
Denna blick som du beskriver. Insåg att han inte såg att det var jag längre utan att han kunde slagit mig fördärvad. Och flydde.

@Sisyfos
Tack för att du svarar. Det värmer.
Jag har alltid varit väldigt noga med att berätta hur stolt jag var över honom perioden som han blev bättre. Hur glad jag var att få min pappa tillbaka. När jag pratar med honom nu berättar jag att jag saknar hur vi hade det. Jag försöker påminna om hur kul vi hade det, vi åkte och tränade, gick på promenader, byggde lego mm. Nämner också alltid att det finns hjälp. Att han behöver det och att jag till varje pris hjälper honom om han vill det. Men att jag aldrig kan ändra på hans egna inställning.
Det är som att prata med en vägg. Jag frågar om han inte vill ha hjälp, om han inte vill må bättre. Han svarar självklart. Men han har också gått i terapi i flera omgångar för detta. Gått i AA grupper. Så det är inget nytt och inget han aldrig gjort tidigare. Jag säger alltid när jag går därifrån att jag älskar honom. Dels för att jag gör det, men också för att ingen annan gör det och jag vet att han behöver det.
Idag ska jag ringa till vårdcentralen och kommunen för att höra vad jag kan göra för att hjälpa honom. Är dock rädd att dom vill att han ska göra det själv.
Var hade du vänt dig? Vem kan hjälpa en?

Hej @Dart! Du började skriva någonting här. Är det du själv som är på ruta 1 eller någon du tänker på? Skriv gärna lite mer!

Hej @JoYo!
Vilken skrämmande upplevelse du har varit med om. Jag förstår att du tänker mycket på det och att det väcker många känslor. Du är orolig för hans hälsa och har gjort det du kan för att se till att han får hjälp, tagit kontakt med socialtjänst och vården och pratat med honom.

Han vill inte söka hjälp och samtidigt påverkar den här situationen dig fortfarande väldigt mycket, även om ni nu är separerade. Vad kan du göra för att förbättra din situation? Vad behöver du just nu?

För mig blev det droppen när jag blev utsatt för våld. Jag trodde aldrig att det skulle gå så långt men när det hände var jag så chockad. Kändes overklig. Där och då blev det ytterligare en gräns som passerats men för mig blev det en gräns som var ofrånkomlig. Jag förstod att detta kan inte accepteras och har det hänt en gång kan det lätt hända igen. Där och då förstod jag att jag behöver lämna, dock tog det ca 1 år till jag flyttade på grund av att det tog tid att sälja boende osv. Han hade druckit sprit den gången och blicken var alldeles svart, en gång efteråt satt han i soffan och drack från en spritflaska och jag märkte att blicken gick åt det svarta igen. Jag och barnen stängde in oss. Detta för förra julen, sista julen med honom. I år firade vi en jul ytan alkohol med mycket skratt och värme. När vi pratade om ”händelsen” var hans slutsats att jag provocerande honom, aldrig eget ansvar. Ser inte tillbaka, aldrig mer..

Hej @elske! Vad fint att du öppnar upp och berättar om det som hänt i din familj. Du känner dig splittrad och ledsen efter att din sambo har gått över en gräns och slagit dottern. Det kan tänkas att det är en gräns av många som har passerats genom åren. Du har fått en del bra råd här i tråden om var du kan söka hjälp. Det kan ibland kännas ganska tydligt vad som kan vara bra steg att ta för någon som ser på situationen från lite håll. Samtidigt tror jag att många kan känna igen sig i att det kan kännas otroligt svårt att veta vad man ska göra när man befinner sig mitt i stormen.

Det har gått några dagar nu och det kanske har hänt en del sedan du skrev senast. Om du vill och det kan vara hjälpsamt får du gärna fortsätta skriva och sätta ord på dina tankar. Du har även fått ett personligt meddelande från oss rådgivare. Du kan hitta det på din konto-sidan när du loggat in.

Hur går dina tankar nu?
Varma hälsningar,
Nell, Alkoholhjälpen

@gladpålåtsas
Jag minns en första örfil. Sen blev det inte mer. Men han slog sönder min bärbara pc. Och det var den enda jag hade. Han slog sönder annat. Han förstörde delar av mitt hem. Han levde på mig. Jag började tänka på att ta mitt liv. Och jag minns en natt som jag inte stod ut. Tänkte bara ta till en flykt. Vill inte säga hur.
Men det var min vändpunkt. Jag sökte hjälp, tills jag fick hjälpen. Och sedan så satte jag gränser. Då vill han flytta ut. Men det tog ca 6 månader från det att jag fick denna psykologhjälp.
Och jag hade varit med om massor av annan skit i hans sällskap tidigare.
Jag stod mellan liv och död.
Jag valde livet.
Jag väljer livet varje dag.
Men om han var kvar.
Utan att flytta ut.
Då vet jag inte hur det hade gått.
"Han måste ut" sa en vårdgivare en dag.
Hon var på hembesök hos mig.
Han var inte hemma då.
Hon hade rätt.
Men hon sa det för tidigt.
Jag behövde förstå det själv.
Först.
Det hade en motsatt effekt.
Så jag tänker inte säga, att han ska ut.
Men sätt de gränser du behöver.
Och polisanmäl.
Slag och hot.
Och sök hjälp via vården.
Kräv stöd!
Vad kan man annars göra?

Han klarade det tidigare. Det kan vara ett kort återfall. Tala om för honom hur glad du var när han kom tillbaka och hur orolig och ledsen du är nu. Troligtvis känner han att han mådde bättre under det där året och vill tillbaka dit. Återfall är vanligt och att han ljuger, skulle jag gissa beror på att han skäms.
Han är inte ditt ansvar, men var ärlig med honom om att du saknat honom och låt honom sen göra det som krävs. Du finns där när han tagit tag i saken igen.
Det behöver inte vara hopplöst, men skammen är väldigt stark.

Jag har en pappa, men också en gestalt som tar över min pappa som jag inte vet vem det är.
Han har varit den bästa pappan han har kunnat vara. Empatisk, känslig och kärleksfull. Men med mycket ångest och oro i bagaget. Däribland en missbrukande tvillingbror.
När jag var 12 år började han dricka. Enligt honom för att dämpa ångesten över den nedgångna brodern.
I denna vevan inser jag något. Framför mig står inte längre min pappa utan en annan person. Denna personen är elak, ljuger, skuldbelägger mig, rör sig långsamt, pratar lågmält och har döda ögon. Som en dålig imitation av min pappa.
Jag hatar den här personen djupt. Undrar om jag någonsin kommer att få se min gamla pappa.

Vid 16 års ålder är jag medveten om att det aldrig kommer att hända. Har accepterat det och gått vidare.

Jag är 20 år och min pappa är tillbaka. Han slutade dricka för ett år sedan. Hans livsgnista i ögonen är tillbaka. Vi skrattar igen och jag har saknat honom obeskrivligt mycket, även fast jag inte ville erkänna det.

Idag har jag ringt honom en gång, mest för att se så att han lever och inte tagit sitt liv. Han låter helt borta när jag ringer. Jag frågar direkt vad han har tagit och får en arg suck till svar och ett krystat ”ingenting”. En 4-åring ljuger bättre. Jag orkar inte prata mer och lägger på. Enda anledningen till att jag fortsätter ringa är att jag är rädd att han väljer att avsluta det. Jag är den enda personen han har kvar, enligt honom själv. Och det är jag. Hela mitt liv kretsar kring tankar på hur jag ska få upp honom. Ska jag ringa till vårdcentralen? Eller soc? Kan dom göra något?

Jag känner mig helt förtvivlad och ensam. Jag har folk att prata om det med men jag står fortfarande ensam i att få honom att stanna kvar på jorden. Att jag fick tillbaka honom förra året gör nästan saken värre. Jag hade accepterat att han var borta och gått vidare, men föll pladask som vanligt när hans riktiga jag kom tillbaka. Men jag blev grundlurad. Igen.
Vad ska jag göra?

Ps ser även att du beskriver känslan av skam som vi många delat. Jag upplevde att vi bara fick respekt när vi vidtog åtgärder och var öppna och agerade.
En trygg miljö är bättre än ett fint hus.
Försök även ordna någon slags stöd eller terapi åt barnen så snart som möjligt.
Önskar er all lycka till.

@gladpålåtsas du kan inte vänta på att han flyttar utan måste själv ta ansvar för dig o dina barn att ta er därifrån..

@sliten61 för några år sedan somnade min man på toastolen och ramlade på golvet och sov vidare med byxorna nere vid anklarna. Ingen vacker syn. Han har kissat på golvet i dotterns rum. ”Gick i sömnen” hette det då. Han har sytt tre gånger i huvudet, kanske fler för jag kan ha tappat räkningen, för att han ramlat och slagit sig när han varit full. Men givetvis förnekade han när det hände att han skulle varit full. ”Det kan hända vem som helst”. Så många restaurangbesök då han varit pinsamt full och blivit arg för att jag bett honom att inte dricka mer. ”Du ska alltid fördärva det som är roligt”.
För några helger sedan skulle han ta livet av sig eftersom jag bad honom lämna hemmet, han var dygnrak kl.18 en fredag och den yngsta dottern var på väg hem. Jag skriver nu för att minnas hur hemskt det varit! Han måste flytta!

@Letlive hur går det för dig? Tänkt en hel del på din fråga.. jag kom på vad som hjälpt mig i mina tankegångar.. jag insåg att det på något vis är precis så.. 2 olika personer.. i ditt fall din sambo eller beroendepersonen du möter. Jag har hört flera inkl. mig själv som valt att " sära" på dessa genom att namnge dem olika. Din sambo " namn" samt berondepersonen " namn valfritt". Har hjälpt mig för att förstå eller tydliggöra för mig själv att jag bör förvänta mig ett annat beteende för i månt och mycket så agerar/säger osv beroende personen saker som är sååå långt ifrån de värderingar som mitt ex. Haft .
Det har " fungerat" för mig.. kanske kan det hjälpa dig?!

@aeromagnus 🙏 sant.
Man har ställt så många krav som blir "osynliga" att man ger upp och nöts ner tillslut.