Senaste kommentarerna i forumet

@Snödroppen Tack så mycket! Jag känner mig stark och beslutsam nu men kommer fortsätta att läsa och skriva här så att jag inte tappar fokus och perspektiv.

Lider med dig! Räknande var för mig bara ett sätt att veta att jag inte var galen. När jag räknade att han drack 9 glas vin på en och samma kväll var det som om något dog i vår relation. Jag förstod att det var kört. Och det var det, förmodligen sedan länge, men jag hade inte velat se det tidigare. Man måste våga se sanningen i vitögat... Det är oerhört tufft men det är först då man förstår att det enda man kan påverka är sina egna val.

Han manipulerar dig. Du kan inte besluta om han "får" dricka eller inte, han är vuxen. Däremot kan du sätta gränser för dig själv, som att du inte vill umgås med någon som dricker. Han får ta konsekvensen av det, vilket är att er relation inte kommer att fungera.

@Kevlarsjäl62 Ingen fara, tycker bara att det är intressant att prata, vrida och vända på frågor, så fråga på😁. Det ger mycket och man vidgar perspektiv och fyller på med pusselbitar. Jag hoppas att jag inte skriver för mycket, gör lätt det. Jag drog till med siffror, men vad jag menar är att alkoholen drog in mig i en ond cirkel med ångestpåslag, jag ville dämpa oro och ångest med vin, men det ökade istället min ångest och det blev en ond cirkel. Jag tror att min ärftliga sårbarhet för beroende till stor del gjorde mig beroende. Jag har alltid druckit mig full när jag festat, eller även ofta annars också, ville åt ruset fort. Druckit för att höja min feststämning, blivit beroende, men sedan dagen efter har det som bakfull gett ångest och då har jag dämpat det med vin. Beroendet gjorde att jag egentligen på senare år alltid hade alkohol i blodet, mer eller mindre. Det jag också menar är att den ökade ångesten som jag hade berodde till så hög grad pga alkoholens onda cirkel. När jag slutade dricka försvann den ångesten och oron. Jag blev lugn.

Har gått i terapi tidigare och fått mycket självkännedom, om saker som påverkat mig som barn och följt med som vuxen. Det har dock varit svårare att bearbeta då jag ofta tagit till alkohol i sammanhanget. Processen avstannar då och jag kom inte vidare till kärnan. Som nykter och i terapi har jag fått tag i mina äkta, djupa känslor och kunna bearbeta på ett helt annat sätt. Tankarna och känslorna är inte detsamma som påverkad. Som drucken förvrängs och både förstoras och förminskas saker, men som nykter kan de hanteras och sättas i ett annat ljus. Mer realistiskt och genomtänkt.

Så jag tänker att min ärftliga sårbarhet gjorde mig beroende. Alkoholen förvrängde mina tankar och känslor, som fanns inom mig. Beroende gjorde att jag hade svårt att vara utan alkohol som ledde in mig i den onda cirkeln. Min dåliga självkänsla gjorde mig modigare med alkohol. Min dåliga självkänsla har hängt med sedan barndomen. Terapin som nykter har hjälpt mig till att gå till botten av kärnan och ta itu med och hantera det som orsakat och skavt i mitt liv, min dåliga självkänsla, det som är de 25%. Men, de 25% har inte i huvudsak varit det som fått mig att dricka mig till ett beroende, men det hjälpte till att förvränga mina tankar och känslor och in i den onda cirkeln. Nu har jag koll på de 25% och kan hantera mig själv i bättre i motgång och göra mig bättre i medgång.

Har inte riktigt själv tänkt på allt jag skriver, så det var bra att jag fick fundera på hur det ligger till😁. Fråga på om du vill veta mer eller om du inte riktigt förstår vad jag menar.

@vår2022 Tack för tipset om boken.
Jag funderar lite över det där om att alkoholen stått för 75% av din ångest och att 25% är en bidragande orsak till att du hamnat i beroende. Jag antar att du självmedicinerat med alkohol? Har du tagit hand om de 25 procenten sedan du blivit nykter på något annat, bättre sätt? Hoppas du inte tycker att jag är efterhängsen med mina frågor 🙈

@Kameleont Jag räknar också burkar, inte för att det hjälper men det hjälper mej i hans lögner. Jag kan se/höra att han har druckit men han blånekar och kommer med så bra bortförklaringar och då tvivlar jag nästan på mej själv och tänker men gud han kanske inte har druckit, ändå vet jag att han har det. Så därför räknar jag. Vi har varit tillsammans i över 30 år. Han har typ alltid blivit för full men inte haft alkoholproblem som nu de sista 2 åren. Det är öl och han gömmer fulla och urdruckna burkar. Vi har pratat om det o han lovar att dricka mindre och att sluta ljuga men det bara fortsätter. Han vägrar att söka hjälp och tycker inte att han har problem. Jag låtsas att allt är bra utåt men känner mej helt slut. Jag är inne på v 2 här på Alkoholhjälpen och tycker att det känns bra men allt känns hopplöst ändå 🥲

Nej så är verkligen fallet, måste lösgöra mig både ekonomiskt och så mycket känslomässigt som det bara går.
Väntar och längtar till tisdag då kanske fler pusselbitar faller på plats och jag kan presentera lösningen som kommer gynna oss båda men mest mig då jag kommer till att slippa en stor oro.

@Saber jag tror man kan älska den nyktra även om man hatar den fulla. Men man ska inte falla i fällan att tro att den nyktra kommer tillbaka när den fulla har tagit över, för det verkar inte så vanligt efter vad man läser här.

@Kevlarsjäl62 En sak till hör från andra sidan😁. Idag behöver jag inte kämpa mot mitt beroende. När man varit nykter en längre tid så har hjärnan fått återhämtning och balans igen. Den börjar fungera som den ska, pannloben där konsekvenstänkandet sitter har blivit dominant igen och suget hålls i schack. Det jag aldrig kan göra är att glömma att om jag dricker, så triggas min hjärna till att börja skapa sug och få mig att dricka igen. Det krävs mycket arbete för att skapa nya hjärnbanor, genom att skapa nya rutiner och vanor, bearbeta sina skav och få självkännedom och att ha positiva tankar om nykterheten som genererar positiva känslor. Det är en process på livets alla områden. Jag har sett det som en häftig process som jag nyfiket utforskar, mig själv.

Ett tips för din man är att läsa Annie Grace bok ”tänka klart”. Det är en bok som många uppskattar på ”andra sidan” och som ger kunskap och inblick i hur hjärnan påverkas av alkohol och hur man kan komma ur det❤️

@Kevlarsjäl62 Vad fint att du uppskattade det😁. Självklart får du visa din man det. Det känns bra att kunna dela med sig från båda sidor, det ger ökad kunskap, ökad förståelse och vidgar perspektiv. Kan såväl förstå och känna igen mig i hur det är på båda sidor, då jag är uppvuxen där det brukades mycket alkohol och vilket kaos och ångest det medförde. Så jag har varit såväl medberoende som alkoholist. Idag mår jag bra och har hitta hem till balans och trygghet. Skulle nog säga att jag fått ännu mer styrka, självkänsla och tilltro till min egna förmåga genom att ha omvärderat mitt liv och valt att gå på en livsväg som jag är i samklang med. Vad det gäller mig och min man har vi fått ett så mycket mer innehållsrikt liv, kommit varandra närmare i tillit och närhet. Vi har inga fyllebråk mer och kan samtala och diskutera i en helt annan ton och anda. Att sluta dricka har bara gjort gott för även honom. Han tackar mig för att jag vågade och tog steget och han är min största supporter❤️.

@vår2022 Tack så mycket för att du delade med dig 🧡 Det känns viktigt för mig att försöka förstå, inte minst för mitt eget läkande. Det var väldigt fint att läsa det du skrev och jag är imponerad av er alla som kämpar mot ert beroende. Kloka, fina människor som råkar vara de som "fastnade", jag är mycket medveten om att det lika gärna kunnat vara jag. Jag skulle vilja visa min man det du skrev, skulle det vara ok? Tack än en gång 🧡

@Samsung50 känner mig inte stark idag. 🥹
Tror helgerna är värst, när vi kunnat haft tid tillsammans nyktert och fint. Men jag vet att det inte är verkligheten nu, men saknar det som var för ett par månader sen.
Men får tänka i det längre perspektivet och tänka att detta är bäst för mig.

@Kevlarsjäl62 Hej! Jag är från andra sidan och har nu varit nykter i drygt 1 år och 8 månader. Du undrar vad det är som får en alkoholist att sluta dricka. Jag har varit en ”fungerande” alkoholist på så sätt att jag klarat av att sköta mitt jobb, hus mm trots att jag drack varje kväll under många år. Jag började även ta återställare på morgonen, fyllde på under dagen, jobbade hemifrån och pandemin pågick. Jag var på botten, men inte på det sättet att jag supit bort allt, jobb, äktenskap mm. Hade ångest mest hela tiden och ingen egentlig livslust. Min man tyckte bara jag kunde dra ned lite på drickandet, han var också i det men kunde sluta i tid, kanske var vi båda medberoende. Han visste inte att jag även drack i smyg och gömde. Slöt mig allt mer och ville bara hålla mig hemma så jag kunde dricka ifred. Kände så mycket skam över mig själv. Då förstod jag inte hur mycket alkoholen drog ned mig mentalt, att den skapade så mycket ångest och att mina tankar var ganska verklighetsfrånvända. Jag var fast i denna negativa, självdestruktiva alkoholbubbla och försökte lindra och dämpa ångesten och skammen och såg ingen utväg. Jag visste att alkoholen förvärrade allt, men visste inte hur jag skulle kunna komma ur den onda cirkeln. En kväll orkade jag inte mer, jag var förtvivlad, allt var ett enda mörker, jag hade nog nått min personliga botten kanske. Jag berättade om mitt smygande, hur dåligt jag mådde för min man och sade att jag ville att vi skulle göra detta ihop, annars går det inte. Inte köpa hem mer alkohol och sluta dricka. Han blev rätt stum, men insåg allvaret i det. Det innebar ju att även han inte skulle få dricka sitt vin mer. Han gick med på det. Jag har försökt dricka måttligt men det har aldrig funkat. Det som fick mig att sluta tror jag, var att jag såg bilder framför mig där jag var nykter och mådde bra, att där fanns räddningen. Jag var avundsjuk på de som var nyktra och fräscha. Jag fick en oerhört stor motivation till att sluta dricka och jag är en målmedveten person och denna gång ville jag verkligen sluta helt och fullt. Vid tidigare försök har jag mest sett det som en sorg att sluta dricka, att livet kommer att bli så grått och trist. Men så kändes det inte denna gång. Jag skulle lyckas denna gång, jag visste det. Min man var lite orolig i början för hur det skulle gå och hur knäckt jag skulle bli om jag inte lyckades. Men jag visste denna gång, att jag skulle lyckas. Jag visste att den första veckan skulle vara hemsk med abstinens, men jag skulle fixa det! Och på den vägen är det, mitt liv har förändrats totalt och jag förstår nu att alkoholen orsakade ångest, skuld och skam med säker 75%! De övriga 25% har varit underliggande orsaker till min alkoholism samt även att jag har genetisk sårbarhet för det. Tänk om alla verkligen kunde förstå det.

I mitt fall var det endast min egna drivkraft och min tilltro till min egna förmåga att klara av det, som fick mig att sluta dricka. Jag tror att det är därifrån det måste komma, från en själv. Vet inte om jag skulle slutat pga att min man skulle vilja skiljas, alkoholdjävulen är så jävla stark och hot biter nog inte. Svårt för mig att säga, men det skulle ha varit fruktansvärt att välja alkoholen framför honom, kanske hade jag gjort det. Man kan inte ta ansvar för någon annans liv, det måste man göra själv, hur hemskt det än är och låter. Man måste skydda sig själv från att gå under tillsammans med en alkoholist. Det är självdestruktivt och det förgör en.

Kanske är det likadant med medberoende som med alkoholism, kan se en likhet. Det är självdestruktivt och det förgör en psykiskt, ångest, skuld och skam. Ingen annan kan ta beslutet att lämna/sluta än en själv. Man måste vara motiverad för att ta ett steg framåt, tro på sin egna förmåga att klara av det. Att värdet att sluta dricka/att lämna, är större än att fortsätta dricka/vara kvar. Att man tar makten i sitt egna liv och styr det efter egna behov och villkor. Att man tar ett ansvar för sitt liv, sin familj genom att inte låta sig gå under av något som förgör livet.

En liten delning från mitt liv. Ha det gott!❤️

@Saber du är stark, du kan gör helt rätt 👏

@Wind blir också en konstig relation att du ska ge han tillåtelse att dricka eller inte som om det är ditt ansvar. Du kan sätta gränser för dig men vad han gör eller inte borde ligga på honom.
Kanske går det att prata med honom när han är nykter men att diskutera men någon som är påverkad är helt meningslöst, den diskussionen går inte att komma fram i då de säger vad som helst för att rättfärdiga att de druckit. Ta hand om dig ❤️

@Wind
Så du fick en sådan natt, undrade hur det gått och ser ditt svar nu ...
Kram på dig!

Måste bryta mig loss mer. Måste känna att jag tar ansvar för mitt liv och mitt mående, måste lära mig vara utan honom för jag vet ju att jag mår bättre av det.
Varför måste jag älska honom än, den nyktra personen?
Nä, dags att resa mig igen, har många bollar i luften och bara hoppas att den lösningen kan vara en start på vidare lösgörning från honom.

Jag försökte få han o stanna kvar ute men han kom hit ändå. Han sa att jag hade för någon vecka sedan antytt att det var ok för mig att han kunde ta en öl efter jobbet, som om jag inte brydde mig mer. Minns inte att jag sagt det.

Kanske jag ger olika signaler, men ändå ger han mig ansvar o skuld. Jag fick ur mig att jag är så trött på allt och att jag mår dåligt och gråter varje dag.

@Wind
Och jo, när du är arg och läget är som det är kanske ett klokt beslut är att inte träffa honom? Att det inte skulle gynna någon av er? En tanke.

@Wind
Hej. Jobbig kväll du har. 🌹 Beklagar det.
Ja, vad vill du? Du verkar åtminstone arg och besviken över att han dricker.
När det gäller personer med beroende är min erfarenhet den att den dricker oavsett vad vi anhöriga tycker. Och när vi säger något är vi bara jobbiga.
Kram. 💞

Nu går det snabbt utför. Hämtade bilen i mitt förra hem i morse och det hade redan druckits 😱 Alltså startar det direkt han vaknar nu. Med ledning av de SMS han skickar då och då så är det inte många nyktra dagar/timmar. Det är mycket "prat" om att han gjort sitt och att han inte har nån livslust. Att jag inte ska oroa mig för framtiden, att han ordnat allt. Det gör mig egentligen mest förbannad, eftersom jag upplever att offerkoftan sitter alltför bra. Självklart gör det mig ledsen att han verkar tappat allt intresse för att leva, vill bara dricka. Och självklart är det svårt att hålla detta ifrån sig. Nu bävar jag för vad jag kan förvänta mig framöver? Att jag lämnade har tydligen gjort hans missbruk värre och det var väl väntat och jag funderar över om loppet redan är kört. Eller kan det vara så att han ska längst ner i botten för att komma till någon slags insikt? Men hur ska han kunna kunna komma dit, när han inte inser att han mår så här dåligt just p g a alkoholen. Jag upplever att han tror att han dricker för att han är deprimerad fast det egentligen är precis tvärtom! Ni som slutat eller kommit fram till att ni ska försöka sluta, när och hur kom ni fram till det? Var det nån speciell händelse? Och är det någon som blivit lämnad p g a sitt missbruk och hur påverkade det drickandet? Blev det värre eller blev det en ögonöppnare? Om ni orkar och vill dela med er vill jag gärna höra era tankar och erfarenheter. Jag vet inte hur jag ska tänka nu. Ibland funderar jag på att bryta all kontakt ett längre tag, men jag vet inte om det ens funkar. Vi är så sammanlänkade av hus och ekonomi än mycket p g a att han inte jobbar längre trots att det är flera år till pensionen. Snart står han utan inkomst också.

Inte att han kommer hem iaf

Skit arg
Han har slutat sitt jobb nyss o nu hade han druckit en öl utan att fråga om de va ok.
Han fråga om jag vart ledsen men jag vart arg istället och sa vill du dricka mer kan du stanna där du är så ses vi imorgon.nä Han ville komma hit, men vad vill jag?

Det extrema sättet är att begära handräckning från polisen. Det gjorde en bekant till mig när hennes före detta kille vägrade flytta ut ur hennes lägenhet.
Annars finns det nog olika sätt - packa ihop hans saker, prata med kompisar till honom om att han inte hörsammat din begäran om flytt? Prata med hans familj?

Efter mycket om och men har jag efter att i flera år levt med en periodare börjat ställa krav. Kände att det flöt på ett par veckor i lugn takt men nu har det smugits ett par dagar. Vi har talat om att om jag säger att han ska sticka så måste han det. Men när jag idag säger att jag vet att han dricker och att han inte respekterar mina gränser/kan ta hand om barnen så bara jamsar han. Somnar om och är helt oförstående till att jag inte vill ha honom hemma.
Svårt att ha barn hemma och få totalt frispel så nu har jag totala panikkänslor och han har parkerat sig i soffan framför fotboll istället.
Och alla undrar varför mamma är sur……