Senaste kommentarerna i forumet

@Åsa M
Tack fina för stöttande ord och för att du förstår. Ja exakt så är det, han spelar offer och han är extremt trängd. Han vill ju inte detta och trodde aldrig att jag skulle ta steget. Du har helt rätt, man får lämna en relation oavsett om det finns ”skäl” eller inte, derbyrivalerna knappast olagligt men det är så det känns. Att det är han som vill skriva regelboken… Skönt att du lyckade ta dig ut och hoppas du mår bra nu 🙏🏻 Jag försöker ta en dag i taget. Eller ett andetag i sänder rättare sagt..

@Kevlarsjäl62
Tusen tack för dina ord. Om du visste hur mycket det betyder för mig. Att någon annan upplevt samma och förstår. Jag har egentligen det senaste året förstått vidden av mitt medberoende och nu måste jag läka själv för att få ro och kunna ha en sund relation såsmåningom. Medberoendet började när jag var 19 och träffade min första partner som var sexmissbrukare. Efter 7 år lämnade jag och föll rätt i armarna på en narcissist och efter 16 år med honom direkt till en alkoholist. Min största utmaning är att sätta mig själv och mina behov i främsta rummet. Det går inte nu heller. När han är arg och ledsen och ångestfylld måste jag dit och stötta, göra det bra, ta bort hans smärta. På bekostnad av mig själv. Jag kan liksom inte sätta gränser. Egentligen är det jag som ska vara arg och ledsen men det får jag inte.. För han har ju aldrig gjort mig illa.. detta är mitt val. Jäklar vad jag önskade att jag hade förmågan att bli förbannad, säga ifrån och stå upp för mig själv.
Tack igen för din klokskap ❤️

Jag vet inte hur jag ska lämna. Jag är kvar i lägenheten nu, han hämtade mig från jobbet förra veckan när jag tänkte pendla, sen i helgen kom en kompis, det blev fest och de blev så fulla att de riskerade hans jobb…
Jag orkar inte. Jag vet verkligen inte hur jag ska ta mig ur det här.
När jag säger att jag vill att han flyttar säger han att jag ser mörkt på allt just nu och att det inte stämmer. Att han ska böttra sig - sluta dricka o allt som kommer att bli bättre.. då säger jag bara att jag vill att han flyttar och att jag inte vill längre. Men det går bara runt i cirklar. Jag försöker säga att det inte är en diskussion att jag inte vill längre. Men då tycker han att det är en jätteviktig diskussion… o så går ha. På och på och på om hur jag ser mörkt på allt, att jag ändrar mig hela tiden, att jag kanske har pms, att jag måste få hjälp osv och jag har till och med sagt att det spelar ingen roll om det är så om jag oavsett vill att han lämnar .. att det i så fall är nåt jag måste ta tag i själv i så fall. Bara för att hålla fast vid att jag vill att han ska ut. Men det tycker han inte och han tycker att jag ska vara Snäll…

Och jag orkar typ inte stå emot. Alltså jag känner liksom hur jag krymper inuti och kapitulerar

@bella70
Tack för svar 🙏🏻 Han gör allt i sin makt för att hålla mig kvar så länge det går. Mitt medberoende gör att jag inte klarar av att se honom så förtvivlad så jag stannar.. tills allt är löst. Fattar rent intellektuellt att det är åt helvete men klarar inte ta mig ut

@Kevlarsjäl62 så klokt skrivet ❤️

Vännen, man får lämna någon även om de är sjuka. Man får lämna en relation av vilket skäl som helst! Du ska inte behöva malas ner av hans missbruk, det är inte okej. Han är trängd nu och försöker spela offer. Jag förstår att det är jobbigt. Mitt ex brukade skicka fylleångest-sms mitt i natten där han skrev att han hatade sig själv etc för att jag skulle ta honom tillbaka (och då var det ändå han som gjorde slut för att han mådde aå dåligt). Du gör rätt som fokuserar på dig. Skickar all styrka! Ett steg i taget. Andas. Du kommer ur det där helvetet snart.

@Nebulosa Kära vän 🧡 så jobbigt du har det. Har du ingen annan lösning tills huset är sålt och boendet ordnat sig? Jag stångas med samma känslor som du, kan man lämna en sjuk människa? Jag har nyss gjort det efter väldigt många år och jag inser nu att vi båda två är lika sjuka och att min man lämnat mig åt mitt öde för länge, länge sen. Han undrar hur du kan lämna honom, han har ju aldrig varit elak eller gjort dig illa och betyder han ingenting. Sanningen är att DE inte kan bry sig om någon annan på riktigt eftersom alkoholen är det som hela deras liv kretsar omkring. Självklart är det inte så de tänker medvetet, men det är ändå så det är. Jag känner igen det där om att ingen kan hjälpa dem och det finns nog ofta en känsla av att de är väldigt speciella och att deras problem är så mycket svårare än andras och att det är därför de dricker. Men det är ju så att vi alla slåss mot våra demoner och som tur är så tar ju inte alla sin tillflykt till droger, även om man ibland önskat att det fanns någon "medicin" man kan ta när livet blir för svårt. Dina år tillsammans med din man påminner väldigt mycket om hur mitt familjeliv sett ut i många år och jag ser inte att du har något som helst val. Din partner är alkoholist, det behöver du inte tvivla på, och du kan inte hjälpa honom på något sätt. Han faller inte djupare ner i sitt missbruk p g a att du lämnar, men antagligen har du gett honom en ny anledning att tillåta sig själv att dricka mer i ett akut skede. I förlängningen spelar det ingen som helst roll. Skeppet du befinner dig på sjunker och du måste i livbåten snabbt. Om han ska med eller inte kan inte du påverka ett endaste dugg. Så mycket har jag lärt mig den hårda vägen. Du gör rätt!

Det där blir ju jobbigt i vilken separation som helst, varför ordnar du inte direkt med eget boende?
I övrigt heja dig för ett klokt beslut 🤗

Hjälp!
För två månader sedan fick jag nog och lämnade min sambo sedan 7 år. Vi har inga gemensamma barn men halvvuxna barn från tidigare varav två bor hemma. Jag har från början förstått att min sambo har dåligt ölsinne. I början drack han enbart på helgerna och ofta alldeles för mycket. Gjorde bort sig på middagar, fick minnesluckor och vansinnig ångest som jag hjälpte honom att döva genom att krama och ömka. (Som en Sann medberoende). De senaste 3 åren har drickandet eskalerat, nu snittar han nog 20 öl och 3 bib i veckan plus lite starksprit ur gömmor här och där. I ca två års tid har jag försökt få honom att ta hjälp. Söka psykolog för ångesthantering och hjälp för sitt beroende. Resultat: tvärnit. Förevändning: Ingen kommer nånsin kunna hjälpa mig med mina tankar. Han erkänner sig som alkoholist men ska klara att kontrollera det själv. Att helt sluta dricka har aldrig varit ett alternativ. Han har alltså aldrig gjort ett försök till att sluta dricka. Bara korta pauser, tre dagar Max. Då går hans irritation ut över alla. Han blir aldrig våldsam eller elak. Bara full, simmig, svarar med latens, kladdig.. Barnen har knappt märkt av hans fyllor, han sitter i soffan, fyller på glas efter glas och däckar sen. Men humöret på dagarna märker alla, innan första drinken. Under dessa senaste åren och framförallt senaste året har jag varit tydlig: fortsätter det så lämnar jag. Mina känslor för honom har förändrats, känner ingen kärlek på det sättet. Han har lyssnat sagt att han ska förändra men inte förmått. Ibland har jag undrat om jag överdriver, är han ens alkis? Så för två månader sedan kom jag till point of no return. Det värsta jag gjort i mitt liv, jag visste hur förtvivlad han skulle bli.
Nu sitter vi här. I samma hus. Huset ska säljas, nya boenden hittas men understöden bor vi ihop. Och jag håller på att gå under. Om och om igen får jag höra att han inte kan förstå att jag gör detta. Han som aldrig gjort mig illa, betydde jag ingenting för honom? Hur kan jag kasta bort honom osv. Jag går uppriktigt sönder av skuldkänslor. Har jag gjort fel? Tänk om? Får man lämna en sjuk människa, vad kommer hända med honom nu? Nu dricker han mer än vanligt och har ingenting att kämpa för längre säger han. Jag har nu fått reda på att det var likadant i hans tidigare relation. Känner mig arg för att ingen berättat det.
Ville mest skriva av mig i hopp om att få lite pepp och stöd från andra med liknande historia. Just nu är jag ett psykiskt vrak. På 1,5 år har jag gått ner 13 kilo pga stress, äter betablockerare pga stress osv osv

@Tröttiz
Fina du, du har nog rätt att vi ska vara snälla mot oss själva.
Det kommer, jag tror det är min läkning där jag också ser min egen del i djävulsdansen och det är smärtsamt, det får vara det.
Jag har också många sidor jag är så glad och tacksam över att jag har, det kan få vara så att det går parallellt med varandra, det ena förtar inte det andra.
Ha en fin dag och tack för stöttning.🌸🌿

Hej @liljor__ ! Det låter som en tuff situation du befinner dig i som kan väcka många tankar och känslor. Berätta gärna lite mer om du vill. Eller skriv ett meddelande till oss rådgivare i frågelådan. Du är välkommen här!

Hej @Ornvik101!
Fint att du startar en tråd här och öppnar upp. Det finns olika vägar till hjälp både för din psykiska hälsa och för alkoholen. Det finns anonymt stöd här och per telefon, en kan ta hjälp av vården eller kommunen. Vad tänker du spontant skulle vara ett bra nästa steg för dig?

@Snödroppen
Hej. Med facit i hand så hade man nog gjort andra val. Då man är inne i något ser man ju inte alltid klart tänker jag. Man snurrar liksom med i andres snurr ... Vi ska nog försöka vara snälla mot oss själva med blicken framåt. 💕🌺

Och så bra att du hittat sätt för att skaka av dig jobbiga känslor. Men - försök var snäll mot dig.
🙏💜
Kram.

Hej @ullstina och välkommen hit till Alkoholhjälpen! Din berättelse berör verkligen och det märks att du har haft det tufft under en lång tid. Du försöker parera din sambos utbrott och samtidigt vara stark för dina barn. Precis som andra är inne på så ligger ingen skuld hos dig och ingen ska ha det så som ni har det just nu. Du skriver att det inte finns någon återvändo. Du är bestämd och du har tagit flera steg för att komma ur den här situationen. Så starkt av dig!

Det är bra att du vill och kan skriva om det som händer och har hänt tidigare och du är varmt välkommen här. Skulle du också känna ett behov av att prata med någon om det du är med om kan du även ringa Alkohollinjen (020-84 44 48) eller Kvinnofridslinjen (020-50 50 50). Fortsätt gärna att skriva och berätta hur det går för dig!

Varma hälsningar,
Nell, Alkoholhjälpen

Ja, för att komma vidare sägs det att man behöver acceptera verkligheten.
Det är där jag är, acceptera verkligheten som den är eller var.
Jag blev grundligt manipulerad och blind i detta och jag tog mig också ut ur det.
Det kan verkligen drabba vem som helst.
Men om jag ska rannsaka mig själv ärligt så har jag verkligen fastnat längre i den här kleten för att jag trodde i min enfald att jag ändå var stark, satte gränser osv osv. Men det var ju inte där problemet låg.
En riktig djävulsdans.
Ja, det tar tid att se verkligheten för vad den var i detta fullständiga kaos.
En klyscha men ack så sann : Sanningen är befriande.

Så tacksam för detta forum, så fantastiskt mycket kloka och fina människor i en gemenskap 🫶
Nu ska jag ut på en rask promenad och gå av mig ilskan mot mig själv för alla idiotiska val jag gjort!

@Snödroppen
Men tänkt att du ändå tagit dig ur djävulsdansen. Du är fri från hans terror och hans grepp. Det är verkligen stort och strongt gjort av dig. Du håller på med bearbetning och i den processen behöver du få känna precis alla känslor som du gör och du behöver göra det för att komma vidare. All ilska, sorg och hat måste få komma ut. För att så småningom kunna slänga den skiten åt sidan, trampa på den och inte ge den makt i ditt liv. Man måste dö på korset för att kunna återuppstå. Jag är kanske inte speciellt troende, men jag känner något som är större än mig själv, någon slags andlighet som jag kan känna finns inom mig och tycker uttrycket stämmer bra på att kunna komma vidare i sitt liv. Det onda måste dö för att det goda ska kunna komma fram.

Man funderar över sina val och ser hur idiotiska de var många gånger, man kan inte fatta att man var så dum. Men nu har du perspektiv, du kunde inte se det klart när du var mitt i detta och manipulerad. Idag ser du det. Att inta ett ödmjukt perspektiv på detta är att förstå att hur lätt det är att bli manipulerad, vem som helst kan råka ut för det, för att man är en godtrogen person. Man vill tro gott om andra. Det är en fin egenskap. Du hamnade i djävulsdansen, men du har slutat dansa den och valt en annan dans, din frihetsdans. Du kommer att få ett så mycket bättre liv framöver med lägenhet, jobb mm. Men det viktigaste som han inte kunna ta från dig är dig som person. Han har skadat dig rejält, men han har inte lyckats knäcka dig. Du behöver slicka dina sår och återhämta dig på alla plan, bearbeta ditt trauma. Du kommer att komma ur detta så mycket starkare, men det tar sin tid och man får ge det den tid som behövs för läkningen. Så skruva din lins så det blir en knivskarp bild på vägen mot din nya riktning i livet, ditt uppmärksamheten går sker tillväxt❤️ kram❤️

@Snödroppen Alltid nyttigt att läsa det gamla, visst att man kan känna sig naiv och dum i sina val. Det man kan göra är att ta lärdom av de val man gjort och på det sättet kunna lita på sig själv igen, så tänker jag.
Var inte så hård mot dig själv! 🌺

Fastnade med att läsa mina inlägg på mitt första nick här på AH. Det var två år sen.
Jag var så stark när jag bestämde mig för att sätta gränsen och avsluta men blev mjuknade till av löften om kärlek, framtid osv osv.
Djävulsdansen. Idag tror jag att han har en narcissistiska drag i botten av sin alkoholism. Det var som att det saknades något hos honom, någon förmåga som saknades.
Allt som jag förlorade och försakade för en lögn, för han och hans behov.
Min fina lägenhet, jobbet jag trivdes på, allt jag ägde, min hälsa har fått sig en törn, nya trauman bearbeta. Allt för en man som levt ett dubbelliv, lögner, otrohet, ren psykisk terror.
Hur förlåter jag mig själv, hur kan jag lita på mig själv igen när jag tagit så idiotiska val tidigare?
Känner mig arg, framförallt för att jag varit en sån naiv idiot och gjort såna val som jag gjort.

Finns det fler här som har en anhörig som vill försöka dricka normalt? Vad nu normalt är... Bara att man säger så är nästan bevis på att man inte klarar av det.
Min man försöker men det går inte bra. Det är oftast försiktigt första kvällen men sen eskalerar det och håller i sig 3-4 dagar. När ska poletten trilla ner att det är alkoholen som styr och inte han? Jag är tydlig med vad jag tycker men är samtidigt med på att han måste upptäcka själv sina begränsningar. Valet är alltid hos en själv.

Jag som skriver dagbok kunde alltid gå tillbaka och läsa om allt konstigt han sa och gjorde, vilka bisarra situationer han hamnade i som aldrig var hans fel... det hjälpte mig enormt. Plus att anförtro mig till några utvalda vänner som fick veta allt. De stöttade mig till 100%. Det är lättare om man slipper bära det själv.

@Snödroppen Ja tufft är det. Vill bara att allt ska vara över. Men jag vet att jag precis påbörjat resan.🙄

@Snödroppen tack men jösses vad fint när ni tar er tid att stötta 💕❤️💕

@Saber
Det är tufft ❤️ det är sanningen.

@ullstina
Förstår att det är tufft, kanske klokt att vänta med att ha kontakt med honom.
Det spelar ju ingen roll hur ångerfull han är, det blir konsekvenser när det blir så här.
Försök fokusera på att ni är trygga där ni är och att det är hans ansvar att hantera konsekvenserna. Det kan vara en hjälp för honom också.
Förstår att du känner dig seg i huvudet, det är helt normalt.
Var rädda om er!

@Snödroppen tack
Imorgon ringer soc upp honom och säger att det gjordes en ny orosanmälan. Det blir tufft för mig igen att jag kontaktat dem, sjukt att det ska vara så.
Han är ångerfull idag vill vi ska hem. Soc tyckte vi kan stanna för att invänta hans reaktion på deras kommande samtal.
Mitt huvud är så segt idag.