Senaste kommentarerna i forumet

@@nhörig Jag sitter nästan i samma sits som dig. Tänka att det kan vara så bra när det är bra och så illa när det inte är bra, i alla fall för oss.
Han hade vart nykter i ca ett år så jag flyttade in med mina barn, sedan kom en smygande förändring..... Kändes som jag trängt in ett djur i ett hörn, han blev mer och mer irriterad på allt jag gjorde ( även saker jag inte gjort), han började störa sig på barnen mer och mer.
Tillslut visste jag knappt vilket ben jag skulle stå på för att det inte skulle bli spydiga irriterade kommentarer från honom, konstiga anklagelser som man inte ens viste hur man skulle försvara sig mot.
En dag när jag kom från jobbet var han helt plötsligt full..... Han svor på att han bara skulle sova ruset av sig, att han inte skulle vara elak ( han har tidigare i vårt förhållande gjort mig illa när han druckit) och att han var ångerfull.
Sedan tog det typ en minut så blev han aggressiv påstår att jag ligger runt på jobbet och överallt. Sedan tog han tag i mig hårt och gjorde mig riktigt illa.

Jag flyttade där ifrån, har lyckats få ut alla mina saker och har startat ett nytt liv med mina barn. Han har supit i 6 veckor nu.... Men i helgen så pratade vi och han är sitt fina jag. Han säger att han ska söka hjälp igen. Och han vill träffas......

Nu min helt galna fråga. Hur står man emot?
Inser ju nu när jag skriver att så kan jag ju inte leva med rädslan om att bli slagen för att han får för sig något eller ha en klump i magen varje dag för att mitt smink luktar för mycket eller jag tar fel skor på mig.
Men hela helgen har jag gråtit konstant för att jag saknar honom, vill bara att allt ska bli bra igen.
Så om det finns någon som kan hjälpa mig att stå emot hans fina ord, löften mm de går rakt in i mitt hjärta och smälter mig totalt.

@Kevlarsjäl62 tack fina du❤️

Ja, jag sitter med en så märklig känsla. Lite som: hur i hela friden kunde jag så totalt glömma bort vem jag är?!

Högutbildad världsresenär som bott utomlands och har vänner utspridda över världen.

Hur kunde jag och min värld krympa tills jag bara såg denna man och vår relation…

Min kontakt på kvinnojouren menar att det här inte har något att göra vem en är. Att man fastnar beror inte på vem en är eller ens bakgrund.

Det är våldets natur som håller oss fast. Normaliseringsprocessen som sakta vaggar oss in i något som till sist blir ”normalt”, hur onormalt det än är.

Det var fint att höra eftersom så många frågor landar i ”vad har jag gjort för fel?”.

Skammen i att känna sig ”lurad” och ”korkad” är väl ofta det som får oss att tystna tänker jag. Det är också det som gör att vi behöver varandra❤️

Ta hand om dig du med!

@has Läser din tråd och känner alla känslor. Sorg över din situation, ilska över hur du behandlas av mästermanipulatören = alkoholisten, glädje över att du lyckats skapa en viss distans och stolthet över ännu en fantastisk människa som reser sig och går 🧡 Alla härinne har sin egen resa, men ibland häpnar jag över hur mycket vi har gemensamt i våra upplevelser. Var rädd om dig

@@nhörig Det där låter inte bra utan rent av farligt. Var rädd om dig. Var särbo länge, länge och jag hoppas att du har ett ordentligt socialt skyddsnät. Lyssna på @Adde, gå på egna möten för anhöriga. Behåll ditt egna boende och se till att ha ett eget liv också, där han inte nödvändigtvis ingår. Lyssna inte på några löften, han försöker inte lura dig men han har inte kontrollen, den har alkoholen än så länge och bara tiden kan utvisa om han kan besegra den. Stötta honom gärna, men du kan inte hjälpa honom. Det kan jag med 100% säkerhet säja efter 30 år med en alkoholist som "slutat" många gånger. Vara bara rädd om dig, det är det viktigaste

@Mino Ja du, det liv du vill ha känns väldigt långt borta. Din fru har, vad jag förstår, inte ett friskt förhållande till alkohol. Säkert har den varit ett skönt sätt att känna självförtroende, den funkar ju tyvärr så, men nu handlar det nog om något mer.
Att dricka "lagom" tror jag är omöjligt när bruket gått över i missbruk och det är vad du önskar att ni tillsammans ska kunna göra om jag förstår dig rätt. Det kanske aldrig kommer att gå, risken är uppenbar. Det ställer övermäktiga krav på din
fru, eftersom hon inte rår över alkoholen längre. Om alkohol ingår i att leva 100% för dig, så är ni nog i en besvärlig situation. Jättetråkigt och jag hoppas att jag har fel så klart. Jag har ju bara mina egna erfarenheter att luta mig mot. Önskar att allt går bättre för er

@Lingonet Kära vän, det gör ont i mig att läsa dina ord. Jag har varit där du är och mäktade inte med att lämna. Det fanns inget våld eller annat skrämmande på det viset hos "min alkoholist", ingen misär där han låg avsupen någonstans, men vad jag önskar att jag lämnat i ett tidigt skede. Jag lät alla skadas mer än nödvändigt och vann absolut ingenting. Min kärlek dog för flera år sedan, mina barn vill som vuxna med egna familjer, ha så lite kontakt som möjligt med sin pappa och känner sig så svikna och bortvalda av honom, MEN även av mig. Varför valde jag inte dem? Varför tog jag dem inte därifrån?
Det är lätt att säja att du ska gå, men jag vet vilket enormt steg det är. Hur ska det gå till, rent praktiskt? Var ska vi bo? Ska barnen bo hos honom varannan vecka? Allt känns omöjligt.
Ändå kan jag inte ge dig något annat råd, det vore att förkasta mina egna erfarenheter helt och hållet. Jag önskar så att jag kunde hjälpa dig. Jag känner alltid så när jag läser trådar där unga anhöriga har det svårt. Jag kom iväg på tok för sent och mina barn är allt annat än tacksamma. Jag önskar ingen annan detta

@Tröttiz ja det känns hopplöst just nu. Det dricks mer och mer. Han kom hem med en hel platta öl torsdag som han skulle ha ”hela” helgen men den var slut på fredagen. Lördag var vi på 20års fest och han drack sig full nästan direkt och när vi kom hem så hade tagit med sig hur mycket alkohol som helst.
Jag älskar honom men hatar den han blir när han dricker. Jag har ångest inför semestern för jag vet hur det blir. Jag önskar bara att det vore så enkelt att ta barnen och sticka men det är så svårt.

Det här var en otroligt bra tråd. Jag har också nått bristningsgränsen nu. Och även fast han blivit ”bättre” så fortsätter sveken. Och löftena är bara tomma ord. Ofta får jag höra att nästa vecka eller imorgon osv. Men så blir det aldrig så som han säger. Jag sa att nu gäller det vi eller alkoholen. Då sitter han med en öl ändå. Och jag blir otroligt sårad och sviken ännu en gång. Vill bara att han ska komma till insikt men det kanske han inte gör om jag faktiskt inte går?

@Kevlarsjäl62
Jag finns här. När du orkar o vill.
Lätta på hjärtat eller bara känna samhörighet genom nåt enstaka ord.

Har själv inte orkat skriva i min egen tråd på länge. Skriva är annars min ventil o det som ger mig mening o energi. Men inte orkat formulera min egen 'skit'.
Kanske blir det för verkligt. Kanske skäms jag.

Nu gråter jag lite också...
Men känner en stor värme inom mig att du finns där ute ❤️

@Kameleont
Tack. Du finns. Inser att det var den största anledningen till att jag skrev här igen. Gråter nu, men vi hörs. Lite senare 🧡

@Kevlarsjäl62
Kära vän!
Blir så oerhört glad att 'höra' din röst igen! Har tänkt ofta på dig o undrat hur du har det, hur du mår o hur det går.
Men blir samtidigt så ledsen för din skull, att läsa din känsla o uppgivenhet.
Vill skaka om dig o säga att Ditt liv inte är slut! Du får inte ge upp!

Tror mig veta, av tidigare kloka ord o resonemang, att Du vill finnas kvar o hitta glädjen till livet igen. Finnas för dina barn även framöver.
Livet är absolut inte över vid sextio.

Jag känner igen en del i min man. Vi är ca tio år yngre o alkoholen har varit en för stor del av hans liv de senaste fem åren snart. Fast det låtsas han inte om. Han ljuger för sig själv väldigt bra.
Han uttrycker sig som att han är gammal med krämpor o gubbgnäll, när det mesta eg är orsakat av allt drickande.
Tala för dig själv, säger jag, när gubbgnället tar fart!
Jag tar hand om mig själv o min hälsa, så gott jag orkar efter omständigheterna.

Alla dessa känslor som kommer o går o tar (o ger ibland) massa energi o ork.
Det är tröttsamt, jag vet.
Jag vill ge dig energi, om jag bara kunde, och ork att kämpa dig fri. Friare i alla fall, att ta tillvara livet o den tid du har fått.
Sådana som du behövs i världen.
Du är värdefull!

Jag vill ha dig kvar länge till.
Kram ❤️

Hej!
Jag känner igen mig i det du skriver. Jag har gått liknande väg och försöker ta mig tillbaka nu också!
Det kanske är så att man behöver träna och lära sig att uppskatta det igen? Göra saker som är lite obekväma för att hitta tillbaka?

Två år sedan jag flyttade ut från vårt gemensamma hus där vi bott i 35 år och där våra barn växt upp. Min alkoholist har bott kvar, men ger upp nu och huset ska säljas. Han jobbar inte, han ser väldigt sliten ut, böjd, smal och skakande hasar han omkring. Jag vet inte hur mycket han dricker nu, men dricker gör han. Ibland får jag långa fylle-SMS, men vi träffas aldrig när han druckit.
Den man jag blev kär i, gifte mig med och bildade familj med är borta nu. Han är inte där längre, hans ögon säjer absolut ingenting och det gör snart inte jag heller. Jag blir någon annan när jag träffar honom, tyst och butter. Eller kanske bitter. Jag vet bara att klumpen i magen växer och ångesten ligger nära, nära. Vill egentligen bara gråta, men jag tror jag tappat den förmågan. Minns inte när jag grät sist. Inser plötsligt att det verkligen aldrig kommer att bli annorlunda, det kommer inte någon ny, mer positiv fas i vårt gemensamma liv (som knappt finns längre) och han verkar nöjd med det. Hans liv är slut och det är ok för

honom. Han antyder t o m att det är så det ska vara vid nyss fyllda sextio och jag känner att han börjar dra mig med sig. Är livet slut nu? Är det hans eller mina känslor jag känner? Detta j-a medberoende.

@marisr
Hej,
Tråkig situation, jag rekommenderar att du ringer anhörigstödet. Se detaljer på https://alkoholhjalpen.se/anhorigstodet.

Sedan så över tid är det endast din man som kan göra nödvändiga steg för att bli nykter/dricka mindre, du kan vara där och stödja. Jag tror inte att det finns en unik mall att följa. Folk är unika och det finns lika många anledningar dom personer till att dricka.

Hjälp! Jag är här för första gången, precis som många andra i samma situation kanske, där jag bara behöver skrika ut i etern HJÄLP. paniken inom mig när jag för 30 minuter sen upptäckte och kom på min man med att dricka alkohol på ett felaktigt sätt. Det är varken en lördagskväll till middag, en fest eller annan speciell tillställning som annars är socialt godtagbart för många.. det var i bilen, på väg hem från ärenden, som han stannade efter vägen och drack en starköl 6,8… alla mina sinnen flaggar nu och jag vet inte ens vad ett första steg mot hjälp är..
Han har en missbruksproblematik, han tar alkohol som medicin för att döva känslor och dåligt mående, så i morgon, då ringer han vårdcentralen? Men sen då. Han har ljugit för mig om detta i ett års tid. Och ja, jag är inte dum, jag har misstänkt en längre tid men inte haft konkreta bevis. Nu kom det. Idag. För 33 minuter sen. Jag som anhörig vill göra alla rätt, kan någon lista rätt väg att gå? Vilken hjälp finns det? Vad är bäst?

Ja när blir man det? Lever med min nyktra partner sen flera år nu men jag är fortfarande inte tillbaka?? Innan var jag social, älskade att resa med tåg och flyg och hade alltid något planerat med vänner eller familj.
Men det försvann under tiden. En del är tillbaka och jag känner igen mig själv, men bara tanken på en resa, speciellt med tåg eller flyg får det att vända sig i magen. Det gör mig ledsen och nedslagen. När blir jag mig själv igen? Någon med tankar/erfarenheter?

@hopplöshetens … det är jobbigt och befriande att skriva här. Ibland tittar jag in bara för att läsa vad jag själv har skrivit. Hoppas du startar en egen tråd här, kan hjälpa dig att sortera tankar 🌼

@Lingonet
Hej, hur går det för dig?
🌺

@jagochmindotter vad är det som bara fortsätter? Berätta mer!

Hej!
Jag börjar komma till en plats där jag vill leva livet till 100%. Jag har en fru som gör stora framsteg. Hon har slutat snusa, mindre drickande generellt men jag vill inte leva till 80 % vilket jag gör då jag bara väntar till nästa gång det ballar ur.. Det sker gradvis en försämring tills jag ställer till en rejäl scen. Då blir det bra i ca 8 månader igen.. Nu har det varit bra sedan september 2024 och 2 ggr har hon druckit lite för mycket i närtid.

Jag tycker det är så svårt då vi har det så bra och hon vågar vara sig själv efter att ha druckit lite vilket både hon och jag älskar. Hon köper självförtroende med alkohol. Jag är egentligen sjukt rolig men begränsar mig massor utan att tänka på det.

Nu är vi påväg igen (tror jag) efter 13 år tillsammans där stora förbättringar och de värsta incidenterna skett senaste 3 åren. Jag vill leva med henne som hon är med lite alkohol men inte med alkoholen. Jag har hjälpt henne från att inte ha något självförtroende till att ha ett ganska bra men tiden går och jag fyller snart 40 år!

Jag känner igen mig så mycket i alla er andra som skriver och undrar vad gör jag när/om det händer igen? Det är en kamp mellan min lust att kämpa/tiden som går och hennes långsamma förbättring..

Skickar hem henne till sin mamma att bo ett tag?
Flytta ut själv men lämna barnen hos henne efter ruset lagt sig?
Hjälp mig! Vad kan jag göra?

@esterest det kunde varit jag som formulerade den texten.
Jag är alldeles ny i sammanhanget, kommer skriva mer de närmsta dagarna, men såhär kan vi ju inte ha det!

Jag hoppas att du kan gå på Al-anon själv och se din egen situation så du kan få ett bra liv utan din alkis !

Jag skriver i två trådar parallellt här för att reda ut mina ostrukturerade tankar.

Om mitt eget beroende i Måttlighetsforumet. Det går fram framåt. Känner att jag kan förändra mig. Vissa dagar har lite mer uppförsbacke.

Sen sitter jag tyst och moloken i den här tråden. Känner att jag inte kan förändra någonting med min man. Pappan till mina barn. Den som har varit min närmaste vän. Tryggheten i livets motgångar.

Jag granskar honom intensivt just nu. Desto mindre jag dricker, desto mer reflekterar jag över honom. Om oss.

Tjugo år av kärlek, kamp, slit, vänskap, passion, gräl, lojalitet, föräldraskap och tilltro. Det finns en massa bra saker. Vännerna. Resorna. Barnen. Plus viktiga saker. Kriser. Sorger.

Samtidigt så ledsamt att det alltid har marinerats med alkohol. Alltid.

Igår hörde jag första burk-knäppet klockan 14:00. Till en sen lunch. Jag säger ingenting. Han går ut en stund. Sedan kommer nästa knäpp vid fyra. Lite chips. Klämhelgsunnet.

Funderar på vad som provocerar mig mest. När jag hör först burk-knäppet så tänker jag automatiskt ”jaha då blir det inget mer gjort idag”. Vi har ett hus. Allt står still. Småfixet. Underhållet. Rensandet. Det är bara jag som städar.

Han sitter som en påve med audiens i fåtöljen. Med fjärrkontrollen. Vet inget om barnens läxor och vilka ämnen de har. Men håller hov om politik och sport. Det som rör honom. Hur blev det så här.

Jag måste sluta försvara honom. Alla kan ha det slitigt på jobbet. För det handlar ofta om det.

Försöker få honom att reflektera över närvaro. Han är inte mottaglig. Dofter. Ljuset. Vyer. Det som växer. Märker hur jag stör mig på just det. Han ser inte det som är närmast.

Hej! Det var länge sedan jag skrev här om min sambo. Det tog lite över 1 år för mig att förstå att min sambo var alkoholist, jag kanske levde i förnekelse eller så var jag blind. Men i vintras hände en allvarlig sak som gjorde att jag tog hjälp från ett anhörigmöte i min kommun. Jag ville få hjälp med hur jag skulle kunna hantera min situation med min sambo. Han hade varit nykter i 3 månader men sedan fick han ett återfall. Dom åren som vi har levt ihop har han aldrig någonsin slagit mig men han har sagt väldigt fula ord till mig när han har druckit och blivit arg utan någon anledning alls. Men för några månader sedan så blev han så arg på mig så han slog mig för första gången.

Dagen efter så skrev jag på en egen hyreskontrakt och skulle flytta ut efter en vecka, allting gick så snabbt. Nu har vi bott ifrån varandra ett tag och han har nu tagit emot hjälp. Han har insett att alkoholen förstör allt i hans liv. Han ville att jag skulle följa med honom på ett AA-möte och jag gjorde det. Han har gått på AA-möte tidigare men har aldrig varit positiv till det. Men nu var han positiv och kände att det var något för honom, han har även börjat ta campral och känner att det hjälper.
Jag kommer inte att flytta ihop med honom än, jag är rädd att han ska få återfall igen.
Han är så fin och snäll när han är nykter och så elak och dum när han är full, jag är glad att han har nu insett hur mycket alkoholen förstör.
Nu hoppas jag att han håller den här förändringen och inte får återfall igen, för hans skull.

@has så skönt! Du är på rätt väg 🤗