Senaste kommentarerna i forumet

@banankontakt
Vilken står situation! Bra att du tänker både här och nu och framåt. Kontakta socialtjänsten där du bor och berätta om hur det är och hur orolig du är att lämna ditt barn ensam med en pappa som inte är nykter. Ett barn ska inte behöva vara med en förälder som är påverkad överhuvudtaget. Att det dessutom verkar vara ett svagt band mellan dem gör inte saken lättare. Allt umgänge ska ske på barnets villkor, det är vägledande. Det är inte alltid man behöver enskild vårdnad, även om det kan kännas tryggast, utan fokus är att umgänget ska ske under trygga förhållanden. En förälder som dricker kan aldrig erbjuda trygga förhållanden.
Lycka till och stå på dig om det behövs!

Ett bra möte på banken, nu bara hoppas jag att han inte ställer till det för mig och att vi kan bryta på det ekonomiska ganska snart. Men man vet ju aldrig, han vill säkert komma tillbaka då hans trygghet har börjat rubbas. Gäller för mig att vara stark och sätt mig själv i främsta rummet.
Jag vill bara att det ska vara över.

Familjerätten är skyldiga att ta hänsyn till alla saker som kan påverka barnens hälsa och mående. Det du behöver göra är att prata med socialtjänsten om hans drickande och situationen gällande vårdnad. Barn har rätt att slippa växa upp med en alkoholist som förälder, och det är du som är den nyktra i sammanhanget. Se till att få det dokumenterat vilka problem han har.

Det är bra att ha något konkret att fokusera på. Heja! Små steg framåt.

@Saber

Så starkt av dig, skickar med en stor kram från en som gått igenom samma.🌸⭐️

@Saber
Ett steg till att ta vara på Dig.
Varma tankar.
🌹💞

@banankontakt Såg liknande fråga här på annat ställe och tydligen kan du vända dig till soc anonymt med frågor. Dock kan det vara bra att inte vara anonym om du senare vill ha egen vårdnad. Det visar ju att du länge haft oro för hans drickande.
Verkar ju ohållbart som du har det nu… även riskabelt för både er och andra att han kör med alkohol i kroppen.

@Saber 🙏🏻🌺

Imorgon möte på banken, se vad det finns för möjligheter att lösa ut honom från huset, vågar inte äga något med honom. Han kommer inte sluta dricka, det sa han rätt upp och ner.
Fortfarande älskar jag honom och saknar honom, men det blir lättare för varje dag som går faktiskt.
Det kommer bara fortsätta åt rätt håll nu.

@sommar2023 Ett jobbigt steg, men ni är tydligen tre i er relation, där alkoholen är nr ett.
Jag tror du gör det enda rätta och du kommer att må mycket bättre när det är gjort. Ville bara säga det.
Lycka till med allt!❤️🙏🏻❤️

@Kameleont Jag förstår att det inte är lätt. Det jag funderar över är det du skriver om barnen. Ofta förstår de ju mer än man vill tro. Din ensamhet och att du är ledsen, hans drickande, hur påverkar det?
Är det verkligen bra att hålla ihop för ”barnens skull”?
Kanske kan du diskutera det med någon som vet mer om sånt?

Varmt tack för era svar! Ja, det har pågått länge och nyligen inträffade en rejäl krasch efter en tids behandling och nykterhet.

Jag inser efter att ha läst igenom era svar flera gånger (så fint, @kameleont att läsa mellan raderna!) att jag ber om ursäkt och skäms både för att ha ett barn med substansberoende och för att jag är medberoende. Jag, med alla mina kunskaper borde veta bättre! Jag tror jag har blandat ihop medberoende och en mammas kärlek och omsorg om sitt barn. Har tänkt att jag för att överleva måste överge mitt barn, att jag måste välja. Men jag kanske kan balansera vidare? Jag kanske kan finnas kvar för henne men också sätta en gräns för vad som är OK? Jag tror jag har koll på gränsen, men skillnaden mellan medberoende och medkänsla kan vara hårfin. @gros19: Just det där med konsekvenser av missbruk är kanske det svåraste. Så många gånger jag löst det ekonomiskt t ex. Men nu kan jag inte det längre och det kommer bli riktigt tufft att stå emot. Vad händer då?

Jag har nog slutat vara konfrontativ, jag försöker mest bara följa, försöker lyfta hennes steg i positiv riktning utan att skrika ut min frustration över bakslagen..... allt utan att veta om det leder till något.

Sorgebearbetning låter angeläget, är i ett skede i livet då alla möjliga sorger över allt som inte blev väcks. Ska leta efter vad som finns, sorgegrupper har så ofta fokus på att ha förlorat en närstående, men sorgen över det som inte blev som man tänkt i livet behöver verkligen få sin plats. Jag behöver hitta en väg till acceptans igen, över att jag återigen drabbas av missbrukshelvetet i mitt liv som anhörig.

På återhörande fina medmänniskor!

@Kameleont
Fina du, har tänkt på dig och undrar hur du har det?
Tack 🙏 det ska jag göra ❤️

Förstår nog inte riktigt hur man skriver ett inlägg här, väldigt otydlig sida. Iallafall.
Är särbo med pappan till mitt barn i förskoleålder. Pappan är ofta hos oss i min stad pga jobb. Hans jobb är väldigt stressigt och dagen slutar med att han dricker 2-3 liter öl varje kväll. Han sover dessutom väldigt dåligt i veckan och däckar sen på helgen. Jag är numera orolig för att åka bil med honom när han dricker så mycket och sover så lite i veckorna men vågar inte säga nåt. Ska vi åka nånstans på dagen kan han dricka en starköl en timme innan, det tycker han räcker. Om det bara var jag skulle jag inte tveka att lämna men jag kan inte riskera att behöva lämna vårt barn med sin pappa varannan helg. Förutom att han jobbar mycket och är väldigt självupptagen så dricker han ju ännu mer på helgen och har inte särskilt mycket tålamod med vårt barn ens i nyktert tillstånd. Barnet tycker om sin pappa men vill ha distans, vill inte sitta i knä på honom eller krama honom. De har inte fått något sånt band än tyvärr eftersom pappan är så pass ointresserad av barnet. Vad är mina chanser att få ensam vårdnad om jag lämnar? Han har sina stora barn från ett tidigare förhållande varannan helg, de är stora nu men var 7 och 11 i början. Vill ju att vårt barn ska ha en relation med sin pappa men då på dagtid i nyktert tillstånd...

Min man dricker i smyg. De senaste tre åren har han hållit sig nykter förutom vid vissa särskilda tillfällen såsom fester. De senaste månaderna har allt dock dragit igång igen. Nu i princip varje eftermiddag/kväll går han runt och är lullig men förnekar såklart att han druckit. ( Jag är dock helt säker, har hittat hans gömmor av burkar och flaskor). Han beter sig dessutom annorlunda. Är ofta på dåligt humör och behandlar både mig och barnen orättvist och vi kan helt plötsligt få utskällningar för i princip ingenting.

Eftersom han aldrig dricker öppet så är jag säker på att våra barn inte alls drar paralleller mellan hans beteende och alkohol.

Mår barn bäst av att inte förstå det eller hur ska man tänka? Vårt äldsta barn är 13 år och skulle säkert förstå. Ger det bara barn onödiga bekymmer att berätta att de har en förälder med alkoholproblem om de inte själv redan misstänker det?

Glömde en jätte, jätteviktig sak. Jag genomgick också ett sorgebearbetningsprogram, där jag fick sörja allt son inte blev som jag som förälder hoppades på, alla mina förväntningar som inte infriades. Det blev en ny start, utan den ryggsäck som färgade mitt sätt att se på min son. Därmed kunde jag bemöta honom på ett mer konstruktivt sätt. En nystart helt enkelt, oehört befriande. Som du ser handlar allt om mig och mitt förhållningssätt.

Förstår att det pågått ganska länge eller? Sitt barns missbruk är nog det mest smärtsamma och kanske även skamfyllda (tyvärr) en förälder kan uppleva. Att inte längre känna skam var befriande och gjorde nog att jag kunde hantera situationen mer konstruktivt. Jag hade en son som hade ett väldigt destruktivt missbruk som han hela tiden kämpade med. Vet hur oehört plågsamt det är att uppleva som föräkder och jag har många sidor med hjälplinjer av olika slag uppskrivna i en bok. Så desperat var jag.

Det som gjorde att jag förändrades och därmed mådde bättre var att genomgå ett anhörigprogram under en vecka på Nämndemansgården och därefter besöka alanonmöten. Under anhörigveckan fanns även personer med beroende och det dom sa till mig var något jag minns. En man sa till mig att din smärta är ju dubbel, du bär både din egen och din sons smärta. Jag var tvungen att inse min maktlöshet och även på något sätt acceptera att min son kanske kommer att dö pga sitt missbruk. Sanningen är viktig att ta till sig, men oehört smärtsam. Jag mådde bättre när jag kunde fokusera på mig själv och det var ju det vi gjorde under anhörigveckan.

Att inte undanhålla konsekvenser av missbruket är viktigt, men väldigt svårt som förälder . Negativa konsekvenser och att må riktigt, riktigt dåligt är det som ofta leder till att man gör en förändring, men att stå bredvid och se på är inte lätt. Allt kring ett barn som inte mår bra är så smärtsamt för en förälder. Då är det inte lätt att handla konstruktivt. Hur mycket jag än visste och kunde så kunde jag inte hjälpa min son. En del förhållningssätt fick jag lära mig och det var bl.a. att inte konfrontera, inte berätta om följderna av missbruket utan istället berätta vad som gör mig ledsen. Tjat, förebråelse, tårar är ett hinder för tillfrisknandet. Sedan är det ibland nattsvart, för dig kanske mer eller mindre alltid just nu. Prata då med människor, bolla dina katastroftankar, överhuvudtaget ta emot all hjälp du kan få är mitt råd.

Att inse min maktlöshet inför min sons missbruk var nog det viktigaste och det svåraste. Självfallet finns man alltid där för sitt barn och när dom visar att dom vill ha hjälp då finns man där. Allt har ett slut, vi vet bara inte hur. För min son var det en stroke med mycket svåra hjärnskador som följd (inte förorsakat av missbruket). Det är ju även fruktansvärt svårt att hantera men där finns en stor skillnad - han tillfrisknar åtminstone till viss del, i missbruket bryts du istället ner. Det blev mycket, men hoppas du får någon hjälp av vad jag skrivit.

@Amanda L
Ja hur orkar man?
Det är inte det materiella som är svårt att lämna. Jag trivs med det enkla o trivs även själv.
Det är känslan av mitt hem, min trygga plats i livet, min man o vår historia tillsammans, o våra fina barn.
Det är så svårt och jag slits mellan hopp o förtvivlan.
Känslan av ensamhet är ju inte konstant. Hade kanske varit lättare då. Han glimtar ju till o finns för mig emellanåt, även om mer sällan o inte på ett djupare plan så ofta numera.
Ser ju åt vilket håll det går just nu.
Men främst är det barnen som jag tänker på. De bor alla hemma ännu o yngsta har haft det tufft bitvis. Svårt för förändringar bla. Vill inte göra det värre. Allt är så komplicerat o svårt i livet!
Tacksam att du ger av dina erfarenheter. Värdefullt.
Tar dem till mig (även om det kanske inte låter så).
🌼

@Snödroppen
Fina Snödroppen!
Du tar hand om dig själv så fint.
Du kommer tillbaka, låt det ta tid bara. Fri o stark!
Kram🌼

@Mimzan
Vilken otroligt tung situation för dig!
Känner din maktlöshet o det gör mig så ont! Man kan inte lämna sina barn... Det är så sant!
Jag har inte erfarenhet av vuxna barn som är fast i beroende (min man är det) men jag är mamma till tre snart vuxna barn o kan inte tänka mig annat än att jag aldrig skulle ge upp om dem. Som förälder o mamma finns inget annat än att hjälpa, kämpa o vilja rädda sina barn.
Läser mellan raderna att du ber lite om ursäkt för att du är fast i detta medberoende. Så tycker jag inte du ska behöva känna. Du är ju hennes mamma. Så klart du kämpar! 💕
Men du behöver orka själv.

Hålla masken på jobbet känner jag igen. Vi är ofta duktiga på det.
Duktiga på att fortsätta vara duktiga, fast mycket annat rämnar runt oss.
Inte klokt ibland hur vi håller på. För vem håller vi masken eg?

Var o när får du återhämtning?
Kan du sjukskriva dig en period?
Jag ger råd jag själv inte följer men vet eg också hur viktigt det är.
Tänker på instruktioner föräldrar får när vi ska flyga med barn. Ta på dig syrgasmasken själv först - så du kan hjälpa ditt barn sedan.
Om du tänker så...

Jag hoppas du får stöd från de instanser du kontaktat.
Ge inte upp!
Kommer säkert kloka råd ftån dem med mer liknande erfarenheter som du här i forumet.

Ta hand om dig!
Kram från en annan mamma

@lindaab Förstår dina känslor alltför väl och det är svårt att veta hur man ska göra.
Jag slets själv mellan att stanna och att gå under många år och det fanns ingen som kunde säga vilket jag skulle göra.
Det är dina känslor och dina tankar men det är väldigt svårt att sortera dem när man är medberoende, vilket man blir.
Försök att hitta samtalshjälp i din kommun så du kan prata med någon. Det är väldigt bra att prata med någon proffesionell, med vänner och nära familj finns det för mycket känslor inblandat, de är väldigt duktiga.

@Snödroppen
Tack. Ibland finns kanske inga klara svar och lösningar men värdefullt att få en okänd människas medkänsla. Tack!

@Mimzan
Vad bra att du hittat hit, bra att du skriver och hoppas du fortsätter.
Jag är själv tidigare partner till en som missbrukade alkohol och utsatte mig för våld. Känner med dig och hör vad du säger att man kan lämna en partner men inte sina barn.
Skickar en stor kram ❤️

Hej,
Jag har skrivit här förut men det har inte blivit så mkt snurr på mina inlägg, så ursäkta om jag upprepar något. Jag behöver verkligen få dela mina tankar med andra föräldrar till vuxna barn med substansberoende. Är jag helt fast i en tanke om att jag måste hjälpa? Vad ska jag göra?. Jag är mamma till en vuxen dotter som håller på att gå under helt. Många här är inne i, eller på väg att lämna eller har lämnat relationer till någon med beroende. Det är överjävligt, och man behöver allt stöd i världen för att ta sig igenom det. Jag har lämnat min tidigare man pga hans alkoholberoende, och det var det värsta jag varit med om innan jag kom ur det. Fortfarande efter många år och psykoaterapi mm gör det ont, ont, ont. Men än värre är att ha ett vuxet barn som inte slutar sitt missbruk. En partner kan man till slut lämna men jag kan inte överge mitt barn. Hon har bara mig nu, alla andra har gett upp. Jag sliter med att få igång både socialtjänst och beroendevård, men hur jag än försöker känns det som att jag är ensam om allt. Jag inser såklart att jag är gravt medberoende, men det jag inte lyckas lösa för mig själv är hur jag ska kunna lämna det utan att överge min dotter. Jag kan inte sova, knappt äta, fungerar inte so människa men håller masken och sköter mitt krävande jobb. jag vet att det är sjukt men vet inte hur jag ska göra i stället.

Såå tacksam om ni andra kloka, varma människor där ute kan komma med inspel.

Min man dricker med varje dag. Blir aldrig kanonfull men onykter. Jag tror att han även dricker och kör bil.
Nu precis sa jag att söker du inte hjälp så lämnar jag. Du tänker inte söka hjälp sa jag.
Nej sa han då.
Så här står jag nu med hus å två små barn å tänker lämna efter sommaren. Han ska dock inte få ha barnen på kvällar å nätter. Vågar inte lämna dem till honom. Nånstans hade jag hoppats på att han skulle ta hjälp. Att vi betyder så mycket men tydligen är spriten viktigaste. Jättetråkigt.