Senaste kommentarerna i forumet

@Tröttiz
😊🤗

@Snödroppen
Hej.
Haft kortare "dipp", men känns lite bättre nu tack.
🤗

@Snödroppen
Hej, hoppa på du. 🤗
Tack, så fina ord. Sant, att aldrig veta när man är klar ... Och tack detsamma för dina inlägg här på forumet. 🌹
Detta forum är så bra, vi hjälper alla varandra.
Kram.

@Tröttiz

Jag hoppar in här igen 😊.
Ja, vi påverkas av allt vi varit med om, det är förståeligt.
Jag vet inte när man är färdig för det är så svårt att veta alltid om jag skulle reagerat på.samma sätt fast utan de erfarenheterna.
Du har gett mig många goda råd här och ett av de som hjälpt är att vara förstående mot sig själv, ta hand om sig själv och vara snäll mot sig själv.
Det är verkligen en nyckel tror jag. Vi kanske aldrig blir färdiga men kan förhålla oss annorlunda till allt som hänt och mig själv.
Stora kramen och tack för att du delar med så av dina tankar och framgångar och sorger. Jag lär mig så mycket av dig.
Kram

@Tröttiz
Ja 🙏😊. Hur har du det?

@högkänslig kan du inte be honom att låta bli att höra av sig på ett tag? Om det sårar dig så mycket att höra av honom måste du dra den gränsen för sig själv...

Så modigt att konfrontera. Och helt rätt beslut av dig att inte delta. Tänk på att du måste läka också. Det är inte bara han som har ett problem, du behöver också stöd och det tar tid att komma tillbaka även som medberoende. Det är så mycket tillit som är skadad, känslor som är sårade, familjedynamik som är påverkad. Man kan inte utgå från att allt kommer bli "normalt" om behandlingen fungerar. Vissa sker går att reparera, andra inte. Ge det tid och känn efter.

Du är inte usel, du är desperat att komma ur en situation som du vantrivs med. Även om han går åt rätt håll nu kan du inte veta om den utvecklingen fortsätter eller om hans situation med arbetslöshet osv gör att det kommer gå åt fel håll igen. Mitt råd är att ha is i magen, fullföljande din plan och se hur han hanterar sitt problem. Detta tar TID. Mitt ex är fortfarande i arbetsträning och behandling och han blev inplockad för beroendevård för tre år sedan. Han kan fortfarande inte fungera normalt.

@Prinsessan1
Du är allt annat än usel och du har all rätt i världen till att välja som du själv vill.
Ingen har rätt att kräva att du gör val för deras skull.
Även om din man har den inställningen att allt hänger på dig så är det inte ok.
Tycker du är stark, tycker du gör helt rätt om det är det du önskar för din egen skull.
Du är omtänksam och bryr dig, det är fint men det blir destruktivt om det är på bekostnad av ditt eget liv och mående.
Kramar, du är inte ensam.

@Kevlarsjäl62 Hittade din tråd och behöver din hjälp. Jag har precis tackat JA till en egen lägenhet, flyttar den 1/1-24. Jag känner mig så usel och vilsen! Är det rätt beslut? Hur klarade du det ekonomiskt?
Jag signerade kontraktet innan jag berättade för min man, för att jag visste att jag skulle ångra mig. Vilket jag gjorde efter bara några minuter av vårt samtal. När vi samtalar, så låter alltid han som den klokare personen.
Gör jag rätt?

Usch, känner mig usel! Det är 10 dagar sedan jag berättade att jag tackat JA till min egna lägenhet. Jag ställde under en lång tid ETT krav- att min man skulle vara nykter under 6 månader. Det hände inte till 100%, men han har gjort enorma framsteg. Från att dricka 50 cl ren sprit varje dag (7 dagar á 50cl= 350cl =5 flaskor), dricker han ca 20 cl/vecka. Han har tagit tag i sin hälsa och är en mer aktiv man idag! VARFÖR är detta inte nog för mig? Han är på väg till ett nyktert liv, eller?
Som OM vi inte hade det tufft, blev min man av med sitt arbete pga arbetsbrist i förra veckan.
OCH så har jag mage att säga att jag ska flytta tillfälligt, tills han är nykter, vilket kommer att betyda ytterligare utgifter för oss. Hur har jag tänkt där? Hur ska detta fungera?
Jag känner mig så usel!

@Snödroppen
Åh, så härligt att höra!
😃🌹

Idag gjorde jag det, jag tackade ja till promenaden och tre timmar senare var vi ute och gick.
Vi promenerade runt i en timme, det var ett lättsamt möte, han fick det att kännas helt naturligt 😅 sansat och trevligt.
Har ingen aning om hur det här fortsätter men känner mig glad att jag ändå gjorde det.
Ovant att träffa en man som är så lugn och sansad.
Jag är mest lättad över att det inte var så farligt som jag trodde 🙏

@Samsung50 Ja men precis, många aha-upplevelser blir det känner jag, och jag känner igen mig i så många trådar! Har också många gånger tänkt att det är mig det är fel på, han har ju också uttryckt det ganska många gånger (onykter) att det är jag som är problemet som inte kan acceptera att han tar 2-3 öl varje dag, han har minsann inga problem... Tänkt många gånger också att det är mitt fel för att jag inte kan förmå mig till att visa någon ömhet eller kärlek längre, men samtidigt är det ju han som har tagit sönder de känslorna hos mig, bit för bit. Ja vi är många på samma resa här inne märker jag och det är både så tragiskt samtidigt som det ger en tröst att man inte är ensam. Tack till dig och flera andra som kommit längre och som stannar här inne och kan stötta andra, så fantastiskt att finna stöd i andra som vet precis vad man går igenom <3

@ChangedMe Tack Själv. Jag fick en riktigt aha upplevelse när jag hittade detta forum och började läsa och skriva. Jag kände i magen att något var fel i relationen men när jag läste här så förstod jag att alkoholen låg bakom det mesta av alla problemen. Tidigare trodde jag att det var mig det var fel på, om jag var lite trevligare och mindre sur kanske han skulle komma hem efter jobbet och inte sätta sig och dricka. Så bra forum att vi kan stötta varandra. Vi är på samma resa men vissa av oss har kommit längre och kan stötta dem som precis klivit på tåget. Ta hand om dig, kram 🌺

Du är ung vill gifta dig o skaffa familj. Det sista kan du ju absolut inte göra med denna mannen, kan inte den tanken stärka ditt beslut?
Du ger dig själv möjlighet att hitta en man o få det du önskar.0

@Samsung50 Så skönt att höra att du inte känner någon ånger i ditt beslut, det ger mig hopp <3 Ja, det tar ju tid, och ska få ta tid, att komma fram till ett beslut att lämna efter väldigt många år tillsammans. Jag har ju ändå tänkt den tanken i minst 10 år, fram och tillbaka. Det är just den där rädslan som styr mycket hos mig, att lämna det invanda och ens så kallade comfort zone, fast det inte ens är någon comfort zone egentligen med tanke på all ångest, magvärk och annat man går omkring med sen länge. Precis som du skriver om att all tid och tankar gick åt till att anpassa dig efter ditt ex så är det likadant här, framförallt min energi går åt till att fundera över om han köpt öl, hur många och om han ska dricka när han kommer hem från jobbet, samt att räkna tomburkar och leta upp hans nya gömställen. Energi och tid jag kunnat lägga på annat. Tack för dina kloka tankar, är så fantastiskt bra att få andras syn och perspektiv och man tänker till ett extra varv. Kram

Känner igen mig mycket i dina frågeställningar och känslor. Bor själv sedan en kort tid tillbaka och kan säga att det finns ingen ånger eller tillbakablick i mitt beslut. Det enda jag kan ångra att jag inte avbröt ett dåligt förhållande tidigare men är snäll mot mig själv i detta att man behöver landa i ett sådant beslut, speciellt när man levt länge ihop och har barn ihop. Jag kände också en rädsla över det okända. Detta känns nu bara spännande. Jag styr själv över mitt liv och kan forma det som jag vill. Så många år av mitt liv jag inte levt autentiskt, all min tid och tanke gick åt att anpassa mig efter mitt ex som förmodligen inte ängnade mig många tankar.. Jag hade också svårt att släppa det materiella. Bostad, bil semestrar osv. Men vad är allt det värt när man inte är lycklig i det.
Om ni bryter upp och han klarar av att bli nykter osv så finns ju all möjlighet att ni kan mötas igen..

Dessa ständiga motstridiga känslor.... Ena stunden fast besluten att lämna för min egen skull, för att i nästa försvinna in i minnen och illusioner som vägrar släppa greppet om mig. Samt en rädsla för det nya, okända. Min man har ju de två senaste månaderna lovat dyrt och heligt ett flertal gånger att söka hjälp, vilket inte har skett. Samtidigt har jag varit tydlig med att jag vill och måste lämna för att rädda mig själv. Barnen är ju också så trötta på detta och igår kväll kom de alla tre hem hit tillsammans med farfar (makens mamma lever inte längre, har heller inga syskon) för en så kallad "intervention". Han hade druckit, nekade han till som vanligt men det både syns och hörs så han fick ju erkänna till slut. Jag orkade inte vara med på det samtalet, haft så många sådana diskussioner och är helt mentalt slutkörd. Men våra fantastiska döttrar konfronterade sin pappa med värme och kärlek, de är ju oroliga för honom och vill heller inte att jag ska behöva ha det så här. De ska inte behöva ta ansvar för en annan vuxen lika lite som jag ska behöva det men de ville göra detta.

En nästan 2,5 timmar lång diskussion med mängder av tårar och försvar och anklagelser mynnade ut i att de ska följa med honom till läkare som ett första steg, för att få komma vidare till någon behandling. Jag är ju dock skeptisk som vanligt, han har brutit mitt förtroende så många gånger så det finns ingen tillit kvar. Jag känner mig helt tom. Är rädd att han ska bryta detta redan idag för jag vet att han köpt öl som han tänkt dricka idag. Samtidigt blir jag ju ändå lite hoppfull, tänk om han faktiskt kan ta sig ur? Vilken person kommer komma fram då, den han var innan eller någon "ny". Har så motstridiga känslor, livrädd att jag ska ångra mig, har svårt att släppa taget om hus och hem och det liv vi ändå haft ihop trots noll ömhet eller närhet på 5-6 år och någon mer kärlek än som vän/familjemedlem finns inte kvar. Medberoende som bara den förstår jag ju att jag är. Varför har vi så svårt att släppa vi som lever i detta?

@Tvillingmamman
Hej och välkommen hit! Det låter väldigt jobbigt för dig. Jag har inga barn, men tänker att det inte är lämpligt att han som vuxen ska dricka med era tonåringar och deras vänner. Det är bra att du skriver här. Kanske du kan prata med någon i din närhet? Jag är en person som alltid vänder mig till professionella, så jag skulle tipsa om att gå och prata med en professionell, genom vården, för att få lite extra stöd. Så du fokuserar på vad du behöver, samtidigt som du behöver konfrontera honom på något sätt. Du behöver vara den som är vuxen, för era tonåringar här. Så inte de får en skev bild av alkohol och gör drickandet legitimt, tänker jag.
Vården kan erbjuda kuratorsamtal, i bästa fall samtal med en psykolog.
I denna process så behöver du ta hand om dig. Och hur mår du bra? Vad kan du göra för dig själv.

Jag är så förvirrad dock. Jag tog tag i allt med lägenhet osv så fort för jag trodde att han bara skulle fortsätta som vanligt. Nu när han varit nykter i två veckor och går på AA-möte varje dag så ser jag en annan gnista i hans blick. Han vill inte detta mer. Nu är han den personen jag blev tillsammans med och vill leva med.. jag vet varken ut och in.

Jag är så förvirrad dock. Jag tog tag i allt med lägenhet osv så fort för jag trodde att han bara skulle fortsätta som vanligt. Nu när han varit nykter i två veckor och går på AA-möte varje dag så ser jag en annan gnista i hans blick. Han vill inte detta mer. Nu är han den personen jag blev tillsammans med och vill leva med.. jag vet varken ut och in.

@nybliven.sambo Känner igen mig mycket i det du skriver. Jag tror att den som dricker fokusera på alkoholen. en helg blir en möjlighet att kunna dricka utan att tänka på jobb osv dagen efter. fokus blir inte att ha en mysig helg med familjen o kanske hitta på något roligt. Alkoholen är väldigt skadligt för kroppen och gör att personen blir trött insiativlös och passiv. Min ex sambo satt bara i soffan med sin telefon. fixade inget med barnen eller hemmet, lät mig fixa allt. Jag fick en bild av min framtid men en man som sitter i soffan medans mitt liv rinner ur mina händer. Då tog jag beslutet att lämna trots barn osv. Jag mår så bra just nu när jag boer själv med barnen 🌸

@nybliven.sambo
Jag vet inte hur det funkar med soc men du kan alltid ringa anonymt och rådgöra med de på telefon för att få reda på mer.
Det är så ledsamt både för dig, era barn och också för honom.
Även om han inte är elak mot barnen och de får mat så är det långt ifrån bra att växa upp med missbruk i hemmet.
De blir försummade och otrygga, han har tappat kontroll och kan knappast vara en närvarande och trygg pappa. Ett barn behöver kärlek och omsorg och trygghet.
De känner av väldigt bra och även hur mamma mår i detta.
Jag tror det är bra att sätta ord på och skadligt att sopa det undan mattan.
Har du någon att prata med och stötta dig?
Du är inte ensam forumet har varit en ovärderlig hjälp för mig i alla förtvivlade situationer jag befunnit mig i.

Jag gick upp idag kl 06.15 för att göra mig iordning till det jag ska på. Han låg inte bredvid mig i sängen när jag vaknade. När jag gick ner för att ta en dusch så satt han fortfarande uppe. Jag gick i duschen utan att säga något, tittade endast på honom och han tittade på mig utan att säga något också. När jag stod i duschen så gick han upp och lade sig. Då hade han druckit 6 st starköl och 1 liter vin 13% helt själv under natten. Till råga på allt så ska jag iväg och vara borta hela dagen, hans äldre dotter ska också åka iväg och vara borta hela dagen. Kvar hemma är hans 11-årige son, och han trycker det är helt rimligt att gå och lägga sig efter kl 06 då.
En tanke som slog mig är om man kan göra en anonym soc-anmälan? Eller jag vet att man kan vara anonym, men kan man göra mot sin egen familj? Jag vet att han inte vill sina barn illa men det här blir ju fel, kanske kan han få sig en tankeställare om han får till sig att det kommit en anmälan om oro mot hans barn för att han dricker?

Och för att förtydliga! Han är inte elak mot sina barn och dom får mat på bordet varje dag osv osv. Men hur hade ni tänkt kring att göra en soc-anmälan i detta läge? Ska ju självklart också ta upp detta med honom att det inte är okej att sitta och dricka när han vet att hans 11-åring är hemma och inte kommer ha någon annan vuxen hemma än honom.