Senaste kommentarerna i forumet

@högkänslig Väldigt starkt av dig att dra dig ur och rädda dig själv trots att du fortfarande älskar honom. Någon slags insikt verkar det ju som att han börjar få, men han har nog en bra bit kvar. När jag lämnade eskalerade min mans missbruk ordentligt, men efter tre månader "nådde han botten", bestämde sig för att ta hjälp och försöka bli nykter för sin egen skull. Han hade också haft nyktra perioder några gånger tidigare, som varje gång känts väldigt halvhjärtat. Nu har han varit nykter fyra månader och inser för första gången att det bara finns ett alternativ för honom, att välja bort alkoholen helt. Han kallar sig nu för alkoholist och hans plan är att vara nykter resten av livet. Ingen vet hur det kommer att gå, inte ens han själv.
Tyvärr är det för sent för oss att leva i en parrelation, mina känslor finns inte där på det viset längre. Men vi träffas ganska ofta, lagar mat och äter tillsammans, gör någon utflykt eller så. Jag bryr mig väldigt mycket om honom, vi har delat livet i fyrtio år och träffades som tonåringar, men kärlekskänslorna försvann i missbruket. Chansen finns alltid att din kärlek kommer till samma slutsats, det behöver inte ta slut här, men du kan inte göra någonting för att påverka eller skynda på beslutet. Du har gjort det du kan. Lämnat. Nu är det upp till honom. Det är hemskt, men när det gäller den här sjukdomen kan vi bara hjälpa våra kära genom att INTE finnas där och på så sätt även hjälpa oss själva. Ta hand om DIG nu.

@Adde tack!

Maktlöshet som "smittar"? Hur har ni det?
Det är länge sedan vi bröt, men undrar om det förflutna med känslor av maktlöshet och somatiska symtom kan som rubriken så att säga smitta av sig på det som händer i mitt liv nu? Då allt är mer eller mindre "normalt".
Känner ni igen er, ni som kommit ur kaosrelationer, om jag får uttrycka mig så.

På mitt arbete känner jag en maktlöshet gällande en sak, och direkt kommer det somatiska in. Inre oro, hjärtklappning, yrsel, rastlöshet, sömnsvårigheter, ingen matlust. Svårt att komma till ro - precis som det var med exet.

Är det förflutnas känsla av maktlöshet och kroppens och själens så kallade minne som gör att det sätter igång en somatisk attack då man känner av det minsta maktlöshet? Att man blir känsligare då man hamnar i situationer som man inte alltid kan kontrollera? Jag har tänkt jättemycket på det idag. Jag tänkte för en stund säga upp mig från jobbet, men arbeten finns det ju inte så gott om. För det som händer nu på jobbet tänker jag att jag inte hade reagerat på samma sätt av om det hade hänt för flera år sedan. Eller är det "bara" en åldersgrej att man blir känsligare gällande olika saker, för jag är ju inte purung mera.

KRAM!

Hej högkänslig.
Jag har en lång historia här på forumet och en tråd som startade 2014.
Jag älskade också min sambo väldigt mycket och hade väldigt svårt att släppa taget.
Att leva utan honom var oerhört tufft.
Men innerst inne visste jag efter många svängar i berg och dalbanan att jag var tvungen att välja min egen väg.
Jag behövde också mycket stöd av alanon och en medberoendeterapeut.
Hon fick liksom mina dimmor att lätta,dvs kom åt mig som person och tvingade mig att börja jobba.

Resan var tuff,men vi hade också 20 års relation
Jag hoppas och tror att du kan välja dig.
Ingår en alkoholberoende man i din framtid?
Är det den pappa du vill ha för dina barn?
Ställ dig själv obekväma frågor,speciellt när du känner att du nästan brister.
Fortsätt läsa och skriva.
Forumet var min bibel och min stjärna i natten när allt var som mörkast.

@högkänslig ÅHHHH, när jag läser din text, så känner jag igen mig. Du, precis som jag, är medberoende och måste hitta alternativa vägar för att komma ifån vårt medberoende. Jag har precis signerat ett eget hyreskontrakt efter 21 år tillsammans med min man. Det är såååå svårt, men ett måste för att DU ska må bra! Jag förstår precis din känsla när du beskriver "din nyktra underbara man" som du älskar så.... All styrka till dig! Sätt dig själv först!

@bella70 - Jag känner mig inte som världens bästa mamma, då min son inte riktigt förstår varför jag flyttar. Men jag vet långt inne i mitt mammahjärta att det är rätt! Tack för ditt stöd.

@Samsung50 TACK!

@Emilia STORT TACK för dina varma kommentarer. I torsdags berättade jag, i fredags-lördag-söndag har vi pratat och kommunicerat bättre än innan. Han säger att han vet vad han måste göra nu samt att han absolut inte vill att jag ska flytta. Först kvällen, torsdagen, som vi pratade lade han som vanligt skulden på mig och sa att OM JAG flyttar = jag gör slut. Men det är ju inte så! Jag flyttar för min skull och min son. Kan han visa mig att han är 100 % nykter under 6 månader, så kan jag flytta tillbaka...

@Åsa M TACK, TACK!!! Det var inte lätt och är inte lätt! Så fort jag berättade "nyheten" för min man så ångrade jag mig... Tur att jag redan signerat hyreskontraktet innan jag berättade! Jag hade inte klarat det annars...

@högkänslig
Du har så mycket att ta tag i nu.
Tankar, det praktiska ... m.m.
Varma tankar från mig.
💜

Något som slår mig är hur han verkligen pendlar mellan "Jag vet att jag druckit för mycket, jag vill verkligen hitta en balans som funkar långsiktigt" och "du gör en höna av en fjäder" för att i nästa stund säga "Jag måste nog lösa min skit själv..." för att igen sedan säga att han bara vill bli accepterad som han är och att vi båda har del i detta för det varit så mycket bråk. När jag påtalat att de månaderna han var nykter hade vi 0 bråk och en jättefin relation där jag mådde bra, så har han mest bara blivit tyst.
Vid ett tillfälle sa han faktiskt också att han inte är i det stadiet att han orkar ta tag i allt...

Så det verkar ju som han vet om att det är fel innerst inne men inte förmår sig göra något åt det.
De gånger han slutat dricka tidigare ( förra året 2 mån, detta år 4-5 mån) så har han ju suttit o sagt att NU Har jag nått botten o jag vill verkligen sluta o jag vill förändra mig osv. Man kommer ju aldrig kunna lita på att det faktiskt är så det är.. Dessutom har jag svårt att se att han skulle sluta dricka utan mig vid sin sida, för det är jag och vårt förhållande som varit moroten till att sluta. Men nu är jag ju borta. Jag tycker synd om honom, men jag har ju verkligen försökt och han verkar ju mest hopplös själv nu.

Mitt hjärta gör ont. Jag älskar honom och jag älskar vårt liv tillsammans. Han har så fina sidor och egenskaper som helt försvinner när han dricker. Åh, vad jag bara önskar att det kunde vara vi. Fan fan fan.
Jag har aldrig förut gjort slut med någon som jag fortfarande älskar och egentligen vill vara med.
Det är ju en helt annan nivå än att lämna ett förhållande där man tappat känslor.

@Kameleont
Fint att höra från dig, när det passar dig.
Du har så rätt, det är komplext livet och det behöver jag ta till mig och påminna mig oftare ❤️
Kramar till dig, vi är här tillsammans.

@Kameleont
Fint att höra från dig, när det passar dig.
Du har så rätt, det är komplext livet och det behöver jag ta till mig och påminna mig oftare ❤️
Kramar till dig, vi är här tillsammans.

@Åsa M @Samsung50 @Snödroppen @Tröttiz
Tack för era meddeladen. Det betyder jättemycket.
Jag har inte varit i någon anhöriggrupp ännu men funderar på att gå imorgon. Det känns så läskigt dock att komma dit själv så jag vet inte om jag ska våga. Psykologen går jag dock till varje vecka

Tack alla bästa ni. Det är så skönt att få höra från er andra som varit i liknande situationer. Så svårt att förstå när man är mitt inne i det, och framförallt svårt att fortsätta tänka på vad som varit dåligt märker jag. Jag tänker bara på allt som är bra. Men nu är det gjort, jag har flyttat.
Ville inte träffa honom så jag bad honom hålla sig borta under dagen igår o så fick jag hjälp av pappa. Han smsade mig flera gånger under tiden o frågade varför det tog så lång tid, nästan som att han ville stressa mig, helt provocerande.
Jag skrev att jag vill inte att du kommer hit och jag tror inte du vill träffa pappa heller. Då svarade han mig "Varför då, det är väl ingen stor grej, vi har gjort slut, världen har inte gått under" alltså HELT känslokall. Sen skrev han att det var bra om jag fick bort alla saker eftersom han ska in med nya möbler.
Han la sen upp en bild på sociala medier att han drack öl och åt kebab ute. Efter att även ha postat en selfie på sig själv där han skrev om det fantastiska vädret.
Tror han egentligen mår väldigt dåligt o beter sig såhär för han inte orkar känna några känslor.
Imorse messade han mig klockan 05 för att fråga om jag hade råkat få med mig en vas... Den tiden brukar han liksom sova, så han kan inte må särskilt bra.

Tidigare i veckan bad han mig om att vi skulle "börja om" o hitta tillbaka till varann. Att vi bara måste respektera varann som vi gjorde i början av förhållandet. Jag var tveksam såklart. Sa att jag inte visste vad jag kände och att jag inte tolererar hans alkohol hela tiden. Han lovade att bara dricka 3x per vecka, jag sa att det lovade han mig redan i augusti och drack sedan 4x varje vecka ändå. Han fick panik av att jag var så osäker o att han inte fick något besked av mig, så till slut gjorde han sig arg över något jag gjort fel enligt honom, och sa själv att vi skulle avsluta allt.
Jag sa att om du inte kan kompromissa eller sluta med alkoholen så är det bättre du lever själv. Då kan du gå o dricka när du vill utan att någon bryr sig. Vi kom överens om att det var så det fick bli.

Nästa helg ska jag även tömma vårt landställe på grejer. Det känns nästan tuffast för då blir det så extremt definitivt. Jag har lagt ner hela min själ i det där huset. Jag har renoverat, inrett o slitit varenda helg. Det vet ju han med. Han lär ju bli påmind om mig hela tiden där.

Jag saknar den nyktra versionen av honom och tänker hela tiden på allt fint vi haft.

Om du går en 12-stegsbehandling som beroende eller medberoende så fokuserar du helt på dig själv. Ingen annan. Att vara med på en Familjevecka är verkligen att investera i sig själv.
Att få se likheterna med min sjukdom (jag är nykter alkoholist) är sannerligen en ögonöppnare ! Jag blir medveten om att mina funderingar och mina tillkortakommanden (som jag trodde var just mina) är så vanligt hos andra beroenden. Och det är lika hos medberoenden.

Både beroende och medberoende jobbar i de 12 stegen för att rensa ur sin tunga gamla ryggsäck och se sin egen framtid med nya fräscha ögon. Att sen gå på möten hos AA eller Al-anon ger ytterligare insikter om det liv jag levt. Att träffa de som har samma efarenhet som jag själv betyder så mycket för min egen utveckling, dels för att de vet exakt vad jag pratar om, de har ju upplevt samma, dels för att det inte går att ljuga i dessa sammanhang för alla lögner är använda.
Och viktigt : Det är ditt egna liv, ingen annans !
Prova Al-anon och ge det en chans !

God morgon @Flarran. En sak som är säker är att alkoholen inte är nödvändig för att vara kontrollerande och trycka ner andra. Det klarar min pappa även i nyktert tillstånd. Svårt att sia om hur det skulle varit utan alkoholen, men jag tror i grunden att det är självmedicinetande för andra psykiska problem, som det säkert är för de flesta. Sökt svar så länge på vad det kan handla om - narcissism eller kanske emotionellt instabilt personloghetssyndrom. Dumt att försöka vara hobbypsykolog men det är svårt att ta till något annat i försöken att förstå och hantera relationen när han inte tar emot hjälp. Fått höra från leg. psykolog att någon form av personlighetsstörning troligtvis ligger till grund. Ger väl både tröst och ökad känsla av hopplöshet. Att som du ha trillat dit i missbruk med en liknande uppväxtsituation och depression är förståeligt. Har även jag kämpat med depressioner sen tidig tonår men haft turen att ha intressen/fantasi att försvinna bort och hitta en paus i.

Kämpa vidare! En stund i taget.

@Kevlarsjäl62
🧡
Helt övertygad om att du tar dig igenom vad som än kommer.
Kanske måste du först få ha en tid av att vara 'liten' o inte starkast hela tiden.
Fortsätt ta hand om dig!
Tack för att du finns här!
🧡❤️🧡

@Snödroppen
Vill eg lite kort bara säga tack ❤️
Be inte om ursäkt för ditt svar. Du är rak, vill väl o ger så mycket.
Så klar är det mycket i min situation som spelar in i helheten, som inte kommit fram här (ännu). Allas liv, historia o relationer är komplexa. Men tar till mig av det mesta, annars sållar jag bara lite. Dina råd är så värdefulla!
Skriver mer annan gång, när ork finns.
Varm Kram tillbaka ❤️

@husnummer40
Hej.
Så bra att du vänder dig hit för att ventilera. Hoppas du känner att du får svar på det du funderar kring.

Jag undrar om jag förstått din fundering rätt, alltså vad som sägs på mötena hur man som beroende "bör" bli bemött av sina anhöriga under behandlingen? Vad människor med beroende bör förvänta sig av sina anhöriga för en lyckad behandling? Förstod jag dig rätt?

Jag har åtminstone förstått att mötena fokuserar på dem med beroende.
🌺 🌺

@husnummer40
Jag är både anhörig till alkoholproblem (föräldrar, syskon) och jobbar med mina egna problem. Jag har läst om dessa program, men har ingen egen erfarenhet. Men min första tanke är, att vad du behöver "tänka på och göra", är dig själv.
Det kan säkert vara bra att gå på anhörigprogrammet, men det ska du göra för din egen skull. Du behöver också tid och uppbackning.
Ni kanske kan stötta varandra på olika sätt, men åtminstone min erfarenhet har varit, att man kan inte hjälpa någon att bota deras alkoholproblem. Det krävs professionell hjälp för det.
Och som medberoende kan du också ha stort behov av riktig hjälp.

@sliten61 Tack för svar <3 Jag känner också så, sådan igenkänning i så många trådar här! Men så jobbigt med ditt hem! Bråkar han om det för att göra dig upprörd tror du, eller vill han verkligen ha det? Förstår verkligen att du inte vill lämna ditt hus! Det är ju som sagt inte lätt att behöva lämna sitt hem, i mitt fall beror det mycket på att detta är en gård där min pappa drev lantbruk när jag var liten/tonåring, mina föräldrar och vi syskon bodde aldrig här utan i ett hus lite längre bort i byn, men jag hade häst och spenderade all fritid här. Jag och min man tog över gården i början av 2000, har bott här sen 1998 och det är mest jag som fixat i huset och alla tre barnen är födda här. Så jag känner det som att jag ska kapa av en del av min historia under 40 år om jag ska lämna mitt hem.

Precis som din man kan svänga från morgon till kväll i attityd så kan min detsamma. Varje gång jag återigen säger att jag är klar med detta nu, jag tänker ta hand om mig själv, hitta mig själv igen, så kör han hela visan med att han ska söka hjälp. Men nej, han kommer inte göra det, för han tror inte på att prata sönder barndomen som han säger. Ibland undrar jag vad det är för fel på mig som tillåter mig själv att bli behandlad så här år efter år, att till och med ibland bli beskylld för att vara själva problemet eftersom jag inte kan "acceptera" att han dricker. Nu finns ju dessutom inte någon större kärlek kvar och vara rumskamrat med en som tillber alkohol, nja inte riktigt den lyckliga framtid jag vill ha. Ta hand om dig du också, kramar till dig!

Mamma har pratat med pappa om hans alkoholvanor igen - att hon tycker att han dricker för mycket och är rädd om hans hälsa. Slutsatsen av samtalet blev ungefär "sköt du ditt, så sköter jag mitt"... Dagen efter samtalet gick han till systemet och köpte öl. Känns omöjligt att nå fram till honom...

@Kevlarsjäl62 Åh så rätt du har, detta med att det bara slukar energi att se tillbaka på det man anser sig ha förlorat. Försöker tänka så, att de åren har trots allt innehållit bra och fina stunder också. Jag har ju gått och funderat på att lämna i tio år redan och som min syster sa, "vill du verkligen vara på samma plats om ytterligare tio år", nej jag vill ju inte det. Vet inte om det är medberoendet som styr mest eller om det är de där illusionerna om hur det "hade kunnat vara", trots att mina känslor för honom som äkta man inte finns kvar. Nu har han varit trevlig och skött sig bra i över en vecka, men jag går bara och väntar på att det fallerar. Klumpen i magen kommer som ett brev på posten så fort firmabilen rullar nerför infarten varje kväll i veckan. Har han varit och köpt öl? Hur länge sitter han kvar i bilen? Går han in i ladugården/garaget/vedboden innan han kommer in? Avskyr att jag inte kan hejda mitt kontrollerande som driver på en vidrig ångest. Jag tar till mig allt du skriver, tack för dina kloka tankar <3 Jag är snart 48 år och det är som du säger helt okej att inte spendera resten av mitt liv i detta. Vill också säga att heja dig för att du tagit dig ur och står fast i det samt kommit till insikt att ni är bättre på varsitt håll, men ändå kan umgås en del med din man. Kramar till dig!

@högkänslig
Hej, några dagar sedan du skrev. Hur är det nu?

Med tanke på vad du skriver uppfattar jag dig som väldigt medberoende, jag har också varit där. Mycket, eller snarare det mesta för mig kretsade till mannen med beroendet. Alla möjliga tankar och känslor. Det slutade inte bra, för att för min del så ledde allting till en kraschad själ. Tog länge att komma tillbaka.

Kanske jag missat något i det du skriver, kanske du gjort det redan. Men på ett ställe skriver du att du funderar på att prata med anhöriggrupper/anhörigstöd? Hur har det gått med det? Beroende är jobbigt, men det är även medberoende ...

Det är inte det lättaste, jag vet, men försök att rå om dig själv, att fokusera på Dig. Gällande beroende så går det inte att prata till den andres förnuft att få den att söka hjälp och all kärlek i världen gör inte att en person söker hjälp.
Det man kan göra då / om den dagen kommer är att vara ett stöd.

Sköt om dig.
KRAM!!