Senaste kommentarerna i forumet

Igår berättade jag för min älskade man att jag tackat JA till en egen lägenhet... (Ja, jag skriver min älskade man för att han är mannen i mitt liv och jag älskar honom väldigt mycket.) Jag valde att berätta efter att jag skrivit på hyreskontraktet, annars skulle jag ångra mig. (Vilket jag gjorde, direkt när jag berättade det....) Att vara medberoende till en missbrukare trodde jag aldrig att jag skulle bli, men det är precis det jag är!
Det är precis som om någon kidnappat min hjärna och all min energi går åt till att hjälpa min man.
I många år har jag försökt hjälpa, men i somras kom jag till insikt att jag var medberoende och oförmögen att ta egna beslut. Jag sökte hjälp här, via anhörigstödet, läste på nätet om medberoende, lyssnade på MÅNGA poddar, pratade med psykolog, pratade med vänner... och via den hjälpen kom jag till insikt. Jag började så smått att träna på att göra/planera egna aktiviteter, sånt som jag ville göra och mår bra av. Det kunde vara en promenad med en vän, ta ett varmt bad, unna mig en ny bodylotion.. till mer avancerad ting, exempelvis köpte jag mig ett träningskort.
Till slut tog jag modet till mig och satte upp mig i en bostadskö... kom till en visning.... blev granskad ekonomiskt... och igår signerade jag ett kontrakt på en liten lägenhet, tillräcklig för mig och vår son. Därefter skickade jag ett sms till min man som löd..."vi behöver prata ikväll"... Jag skickade detta sms för att jag inte skulle kunna ta tillbaka det, att få mig att faktiskt berätta, vilket jag gjorde under kvällen.
Han blev ledsen, arg inombords och förstod inte varför. Han gör faktiskt framsteg och sa att han "bara" druckit två gånger den senaste tiden. JA, han gör jättestora framsteg i sin takt, på sitt eget sätt, utan hjälp från någon. Han dricker mycket mer sällan nu, men vet fortfarande inte VARFÖR han dricker...
Mitt enda krav var att han ska ta hjälp med sitt missbruk och sluta dricka alkohol! Om han visar mig detta, så flyttar jag tillbaka. Jag älskar honom såååå. Men just nu behöver jag arbeta med min hälsa och mitt medberoende och han måste arbeta med min hälsa och sitt missbruk. Min förhoppning och önskan är att vi ska bo under samma tak igen och förbli lyckliga alla våra dagar. Jag älskar honom såååå.

Vill du ha en trygg relation och gå framåt och planera för familj och barn så är en relation med en person med beroende inget bra alternativ. Om du är singel har du alla möjligheter att träffa en bra man som kan ge dig detta. Du är ung, låt inte en dålig relation själva år av ditt liv.
Ta hand om dig 🌺

@högkänslig det gör ont att läsa det du skriver, så där resonerar man när man är medberoende. Du måste, måste, måste fokusera på ditt eget välbefinnande. Det är viktigt att du bearbetar vad ni varit med om, och att du också bearbetar varför du tillät att han överskred dina gränser om och om igen. Jag har själv en alldeles för lång historik av medberoende och jag tillfrisknar långsamt från behovet att hela tiden fixa andra, få bekräftelse av andra och vara behövd av andra. Folk i allmänhet vill inte bli fixade har jag noterat, och det är sig själv man måste fixa. Skickar dig alla kramar jag har! ❤️

Hej
Gick med här idag och såg ditt inlägg direkt. Jag är 33år och har i somras insett att min mamma är beroende av alkohol. Jag tar så himla illa vid mig och vet inte hur jag ska förhålla mig för att inte gå sönder totalt. Jag tänker på min mamma x antal gånger om dagen och det tar så mycket energi. Ikväll har vi pratat, vilket som vanligt slutade i höjda röster och gråt. (Har aldrig höjt min röst mot mamma innan så detta är så främmande för mig).

Jag har erfarenhet av att få en viktig gemenskap genom Co-anon och Al-anon. Vi är så många som upplever liknande saker i ensamhet. När man kommer dit blir man förvånad över hur många som delar en erfarenheter, och det är så stärkande och lugnande att få stöd av det och de tolv stegen i sitt medberoende.. Går man på fysiska möten kan man faktiskt också knyta nya vänskapskontakter, finns på många platser runt om i landet.

@cayenne Jag har kämpat länge för att få min dotter att sluta. Slutligen, när det var så illa att hon höll på att dricks ihjäl sig, ringde jag socialtjänsten. Det blev ambulans, beroendeakut, 12-stegsprogrammet mm .... "long story" .... Nu har hon varit nykter sen i somras tack vara ett otroligt fint stöd och samverkan från både socialtjänst och regionens beroendevård. Äntligen har vården börjat se att psykisk sårbarhet och beroende ofta hör ihop och man kan få hjälp. De har även brytt sig om hur det är för mig så att jag har orkat finnas med och stötta min dotter. Jag är så tacksam för det. Så tveka inte, det finns hjälp.

Jag sa också att allt jag gjort o sagt har varit av kärlek, för att jag bryr mig, för att jag egentligen vill att det ska vara vi.
Han sa att det inte känts så, för då skulle jag ha försökt förstå honom o funnits där för honom o låtit honom hantera det på sitt sätt. Inte skrikit o skällt på honom o varit arg när han brutit våra överenskommelser.

Jag skuldbelägger mig själv så mycket. Det är det jobbigaste.
"Om jag inte hade blivit så arg när han gjorde så" "Om jag hade försökt förstå mer och haft is i magen"
"Om jag inte hade regerat på det där..." "Tänk om jag överregerar, han säger ju att jag gör en höna av en fjäder"
Men jag vet även att hade det varit ombytta roller så hade han aldrig någonsin stått ut som jag har gjort

Det bästa för honom är nog att ha en särborelation för då har han ingen som kontrollerar, så det är väl det han försöker få fram. Dock vet jag att han är rädd att jag ska vara singel o tillgänglig o kanske träffa någon annan, så jag misstänker att det därför inte isåfall lär ta allt för lång tid innan han föreslår detta. Eller ja, han föreslog det bara för någon vecka sen och jag sa att det kommer absolut inte hända. Då tyckte han att jag var väldigt svart och vit. Jag vill leva i en trygg nära relation, speciellt efter flera år tillsammans. Jag vill ju gå framåt, inte bakåt. Tycker han har skev syn generellt. Hur många par som separerar o flyttar isär, fortsätter sen ses?!

Oavsett vill han ju inte ta tag i beroendet. Han skulle börja äta Naltrexon men slutade efter 8 dagar pga illamående.
Han konsulterade inte ens med läkare. Han hade även en psykologtid med beroendepsykolog, men den flyttade han fram till denna vecka pga han kände att han hade viktigare saker att göra. Den lär han ju oavsett ha bokat av nu.
Så hans snack om att han skulle ändra sig, är ju igen bara skitsnack...

I helgen flyttar jag.
Det var varit fram och tillbaka senaste veckorna. Jag har tillfälligt bott hos en vän då jag dels ville visa honom att allt får konsekvenser, men också för att få lite distans till allt. Vi har bråkat oss till att bestämma att vi ska separera, för att han några dagar senare ska ringa och smsa och vilja lösa allt. Sluta dricka vill han inte göra dock.
Vi hade en fantastisk helg ihop där vi skulle försöka "börja om" lite. Den var toppen, allt var super mellan oss och han frågade mig om lov om han fick dricka några öl och överskred inte gränsen.
När vi kom hem därifrån och satt i olika lägenheter (är ju egentligen sambos) fick jag lite panikkänslor och sa till honom att jag känner mig otrygg efter allt, att jag mår dåligt över att han inte ber mig komma hem utan mest verkar nöjd över situatuonen. Lite kontraproduktivt att bo hos min vän då han ju kan dricka i fred och i smyg då.
Jag var ganska arg och frustrerad när vi pratade och han låste sig helt o blev arg på mig. Han tyckte jag var otacksam och negativ som efter en så bra helg inte bara kunde gå vidare och låta oss ha det bra, utan ville älta och prata om allt.
Jag försökte under flera dagar prata med honom om detta, att vi har mycket som ligger till grund, vi kan inte bara åka bort en helg o ha det bra o sen glömma allt som är problem. Jag sa att jag behöver mycket trygghet av dig, behöver att du ger mig kärlek och bekräftelse för allt känns väldigt tungt för mig nu. Han var bara dryg och elak, tror han var rädd att jag skulle lämna honom i och med detta, så då ville han istället avsluta relationen. Han orkar inte prata om våra problem mer. Han vill bara vända blad.
Hur som, jag lämnade lägenheten kommande dagar med inställningen att nu är det ju slut på riktigt. Direkt när jag hade gått så gick han o satte sig på puben. Han tog ju bara 2 öl, så det var ju inget konstigt tyckte han. Kvällen innan var han full. Kvällen efter var han ute och festade o drack rejält, o även kvällen efter det. Jag var ju inte hemma men fick reda på det på andra sätt.

Tre dagar senare skickar han ett sms till mig om att allt är så sorgligt och tråkigt att det blivit såhär. Att problemet nog är att jag behöver mer kärlek än han kan ge. SNÄLLA någon, snacka om att skifta fokus. Tyckte mest det var trakasserande, vi bestämmer att vi ska göra slut o sen kommer han igen o ska försöka håva in mig gång på gång.
Kärlek kan han ju inte heller ge när han dricker mkt, men det är ju alkoholen som är problemet.

Vi har pratat lite i veckan men igår blev vi igen osams på telefonen och bestämde att jag ska flytta ut denna helg från lgh. Samt nästa helg från andra boende. Är helt dränerad. Vi har brutit så många gånger på så kort tid och haft det så extremt turbulent sen augusti, då han började dricka igen efter några månaders nykterhet.
Saknar den nyktra personen så mycket, han är världens finaste.

Han försöker skuldbelägga mig för allt. Säger att han inte orkar med ett förhållande där jag är arg och skäller på honom hela tiden. Att allt han gör är fel. Att jag bara klagar. Att jag måste lära mig hantera mina känslor.
Jag har inte gjort några stora fel under förhållandet, så han försöker verkligen hitta något att anklaga mig för, för att slippa känna att det är pga honom vi nu bryter på riktigt.
1,5h in i samtalet igår så mumlade han något om att han inte orkar med ultimatum o krav, att han måste få lösa sin skit på sitt eget sätt.. så innerst inne vet han ju, han är bara inte kapabel att ta tag i det.

Jag är rädd för att han inte kommer låta mig vara här. För honom är det ingen dealbreaker att man flyttar isär.
Jag ger det bara ett tag, sen kommer han komma o föreslå att vi ska vara ihop men särbos. Säkert erbjuda mig någon resa, present etc för att börja om. Han höll på såhär med sitt ex också, och det slutade först när han träffade mig...
Jag känner ju såklart att skulle det finnas en chans för oss skulle vi väl ha löst det medans vi bodde ihop. Hur många gånger ska man göra slut? Jag är 27 år och vill gifta mig och ha familj. Jag kan ju inte vara ihop med honom igen men inte bo tillsammans, då kommer jag ju aldrig någonsin vidare.
Ja, detta har ju inte hänt ännu, men jag vet hans mönster. Jag vet att han egentligen inte vill släppa mig. Han satt o sa igår att jag är ju perfekt för honom men att det funkar ju inte.

@Självomhändertagande
Så fantastisk att läsa, vilket upplyftande inlägg och vilken inspiration.
Jag känner mig som en nybörjare där du är klar 😀.
Det känns så skönt att tycka om sig själv igen, att lyssna på vad jag vill och hur jag känner 🙏
Tack och grattis kanske jag ska säga, förstår att du verkligen jobbat med dig själv för att komma där du är.
Jag var precis på ett pass i rörlighet, en lättarform av yoga.
Det kändes så skönt att tänja, sträcka och andas till lugn musik, efteråt var det som lm jag mediterat och kroppen känns friare.
Kram ❤️

@Självomhändertagande
Så varm inombords jag blir att läsa ditt inlägg. Att äntligen få känslan att komma "dit", att vara "klar". Samtidigt som du skriver blir man ju aldrig klar. Jag fick också känslan och tanken att, jävlars nu börjar jag ju bli klar med allt ...
Jag är som sagt också där, och känner mycket igen mig i det du skriver, fastän vi lever helt skilda liv. Fint att läsa att du kommit så långt i din resa för och i ett omsorgstagande till dig själv.

Önskar dig en härlig dag självomhändertagande.
Sköt om dig.
Kram!!

Jag har börjat yoga i en studio. Hade ett så fint samtal med en lärare häromdagen. Jag sa att jag nyper mig själv i armen ibland och undrar om jag verkligen kan må så bra. Jag sa att jag är "klar" med allt och vi såg på varandra och började skratta.
Man blir förstås aldrig klar. Så länge livet pågår blir man aldrig klar. Men man kan gå från klarhet till klarhet. Och jag känner att jag har blivit en lugnare och mognare kvinna sedan jag började skriva här, för snart 4 år sedan.
Jag älskar livet. Och jag är mer omsorgsfull med mig själv.
Jag sätter gränser. På jobbet. Och med människor i allmänhet. Men jag övar extremt i alla konstellationer där jag har sociala kontakter. Och det är jätteroligt.
Och skönt att sätta gränser.
Det var så jag tänkte, när jag känner mig "klar".
För livet före gränssättningar och nu. Är natt och dag.
Och det har jag mitt ex att tacka allt för.
Att jag blev tvungen att lära mig.
Att sätta gränser.
Sätta gränser.
Stopp.

@Självomhändertagande å, tack ❤️ blir alldeles rörd!

@Kameleont Min tur att undra hur du mår. Tänker på dig 🧡

@@oro
Hej. Jobbigt att ha det så där, en stämning som är "obekväm".
Det jag tänker är att han säkert har tankar kring vad som varit, hans situation och er situation. Att ha ett beroende är skambelagt, och jag tänker att man som beroende vet att det skadar både sig själv och andra men att man har svårt att ta sig ur det. Man drar via systemet på väg hem fastän man från början tänkt annat m.m. Inte för att ställa till det för anhöriga, utan det är ett beroende som styr. Man försöker skärpa till sig , men åker dit - igen.
Man trillar dit gång på gång, och skäms. Att vara den som tar upp det då, nja, jag vet inte ...

Nu är det ett tag sedan jag levde med en alkoholist, men jag skulle nog själv ta upp det om jag går till mig själv. Inte vänta på den andra.
Att inte prata kan ju också ses som någon slags självbevarelsedrift, pratar man inte om det finns det inte problem och att sådana här tankar kan vara omedvetna? Jag skulle nog inte fråga s.k. ja-nej frågor utan berättarfrågor såsom hur tänker du om alkohol och vård nu?

KRAM.

Texten kom ej med…
Snart har 3 v gått sedan min makes återfall.
Bad då att vi behöver prata om detta och att bollen ligger hos honom att ta upp detta.
Han är livrädd (som han uttrycker det) att förlora mig.
Den olidliga tystnaden om att låtsas som ingenting har vi gjort de andra gångerna och det skapar en stor klump i min mage.
Oattraktiv och en sårad person är vad jag ser, fast inombords älskar jag honom.
Vi har varit på en resa, där han inte rörde alkohol och jag drack ett glas vin till maten på kvällarna.
Men inte ett ljud om detta eller frågan om hur jag mår.
Jag har livat mig själv att inte be om frågorna utan dessa behöver komma ifrån honom för att jag ens ska tro på att han vill försöka.
3 återfall på 1,5 år som har varit så fruktansvärt jobbiga att jag sagt att så här vill jag inte ha det.
AA och sen efter ett tag slutat med AA och nu gått med igen plus skaffat egen psykolog, men detta för att jag ifrågasatt: vad ska du göra åt detta?
Nu är det bara en total tystnad och en obehaglig stämning.
Vad hade ni gjort?
Tack för att ni finns och stöttar.

Jag kämpar med min sjukdom..
Antagligen postakuta besvär nu..en längre fas av abstinens.
Har vart nykter och drogfri över 50 dagar och sömnen är normal sedan år av störningar 👌🥇

Han har meddelat att han inte vet om han är beredd att kasta in handduken när det gäller alkoholen. Han har haft tillfällen att följt med mig på möten om att ta hand om beroendet och själv sagt att han " vill" följa med, men inte följt med än...

Senast för en stund sedan frågade jag honom och denna gång kunnat gå tillsammans med mig men han vill inte.

@Lalla84
Kram. 💜 💜
För att ha förmågan till en sund relatio behöver man nog kunna ha ett sunt "själv". Fixar man liksom inte sig själv, hur ska man då kunna ha en hälsosam relation ...

@Lalla84 visst blir man helt matt av insikten att man inte orkar. Förstår dig helt och hållet. Det där med strul på jobbet pga alkohol känner jag tyvärr igen, när jag anmälde mitt ex mående till hans chef kröp det fram att han hade anklagelser om sexuella trakasserier emot sig, utöver samarbetsproblem med andra chefer. Trots det förstod han inte att de hade kommit på att han hade problem.
Du gör helt rätt som prioriterar ditt eget mående. Du ska orka leva ditt liv och vara mamma. Man orkar inte det om man ska hantera andras problem hela tiden. Många kramar!

Det är bra med avstånd ibland! Starkt gjort att du tog steget. Det återstår att se hur han genomför behandling så håll i känslan av att du vill må bra också.

Absolut! Jag uppdaterar. Har inga förhoppningar. Jag är bara desperat att må bra själv

låter positivt!
men bra att du skaffat eget boende för det är ju tufft att sluta med alkohol och många faller dit igen när de slappnar av efter en tids nykterhet.
Fortsätt gärna skriva hur det går för er 🌸

Är ny här. Har levt med min man i 9 år och han har haft stora problem med alkoholen under hela denna tiden. Vi separerade för ungefär 2 år sen när han spårade ur hemma. Sen lovade han att sluta dricka men han skulle absolut inte söka hjälp och sluta själv. Han klarade av att vara totalt nykter i ett halvår sen ökade det igen. Sista halvåret har det eskalerat på ett sätt som gjorde att jag nu satte ner foten igen förra veckan. Är så trött på att bli beskylld på allt och hans humör när han dricker. Jag har skaffat en egen lägenhet för att andas. Vi har två barn tillsammans.
Jag åkte till mina föräldrar efter beslutet och dagen efter skriver han att han ska på sitt första AA-möte. Jag blev helt chockad för detta är en person som hatat AA och sagt att det bara är skit och inget för honom. Jag följde med på första mötet för att jag ville för min egen skull. Nu har han gått varje dag sen dess och det har hänt något med hans blick, hans sätt osv. Han är besluten att nu är det nog och han älskar AA och att inte känna sig ensam. Jag är dock inte dum och lättlurad därav skaffade jag min egna lägenhet men vill ha en lugn relation pga våra barn. Ville bara skriva av mig. Vi har haft de bästa samtalen under hela vår relation efter han börjat på dessa möten.

Är ny här. Har levt med min man i 9 år och han har haft stora problem med alkoholen under hela denna tiden. Vi separerade för ungefär 2 år sen när han spårade ur hemma. Sen lovade han att sluta dricka men han skulle absolut inte söka hjälp och sluta själv. Han klarade av att vara totalt nykter i ett halvår sen ökade det igen. Sista halvåret har det eskalerat på ett sätt som gjorde att jag nu satte ner foten igen förra veckan. Är så trött på att bli beskylld på allt och hans humör när han dricker. Jag har skaffat en egen lägenhet för att andas. Vi har två barn tillsammans.
Jag åkte till mina föräldrar efter beslutet och dagen efter skriver han att han ska på sitt första AA-möte. Jag blev helt chockad för detta är en person som hatat AA och sagt att det bara är skit och inget för honom. Jag följde med på första mötet för att jag ville för min egen skull. Nu har han gått varje dag sen dess och det har hänt något med hans blick, hans sätt osv. Han är besluten att nu är det nog och han älskar AA och att inte känna sig ensam. Jag är dock inte dum och lättlurad därav skaffade jag min egna lägenhet men vill ha en lugn relation pga våra barn. Ville bara skriva av mig. Vi har haft de bästa samtalen under hela vår relation efter han börjat på dessa möten.