Senaste kommentarerna i forumet

@Whitesnake det du beskriver är medberoende. Det är inget att skämmas för, men det är jobbigt att ta sig ur eftersom man måste se över sina egna mönster. Alkoholisten har sina egna problem som du inte kan fixa. Men du kan fundera på varför du är i en situation som du inte trivs med, och hur du vill ha det istället. Det enda du kan påverka är dig själv, så fokusera på dig. Hans problem är hans egna. Kram 🤗

@Whitesnake Kära vän, det sista du ska göra är att skämmas. Jag känner att Snödroppens svar till dig var bättre formulerat än mitt. Det blir lätt att jag direkt uppmanar att lämna i mina svar har jag märkt. Antagligen för att jag insett att jag själv skulle lämnat mycket tidigare och blir förtvivlad när jag tänker att någon annan gör samma "misstag". Men ingen situation är den andra lik och det är bara du som kan ta ett beslut som är bra för dig. Det får ta den tid det tar för att komma fram till det. Flytta fokus från din särbos missbruk till dig själv. Men det är ju det som är näst intill omöjligt när man är medberoende. Du har ju tagit ett beslut förut och du kommer alla gånger att komma fram till vad du vill den här gången också. Bra förresten att du går och talar med någon.
Ha det gott 🧡

Snödroppen, tack för dina ord!

@Whitesnake
Du behöver inte skämmas någonstans. Vi är ju alla här av samma anledning och försöker förstå och hantera oss själva och livet.
Känner igen mig i det du skriver om att det var inte det jag tänkt utan jag trodde livet skulle rulla på och allt var bra.
Jag tror det finns förklaringar till det mesta och när man förstår det så lägger man inte skuld på sig själv.
Vad bra att samtalen hjälper även om det är tufft, jag har precis börjat ha samtal med en psykolog och är nervös för att börja se på allt jobbigt.
Ha en fin dag och hos din vän!

Tack för era svar ❤️. Det känns fint att få respons på mina tankar och känslor. Jag går i samtal och tycker det är mkt hjälpsamt och smärtsamt.
Jag är i en ålder där barnen är vuxna och jag rår om mig själv. Har på olika sätt haft det periodvis tufft i livet men också mycket som varit och är bra, jättebra. Jag hade nog en bild av att mitt liv nu skulle få rulla på sådär lite trevligt och så sätter jag mig i detta. Jag skäms när jag skriver det för jag vill inte att man ska tycka att jag har en offerkofta på mig. Det har varit och är mitt val att vara med denna person, men det äter upp mig. Gränsen är hårfin mellan hopp och förtvivlan. I dag ska jag åka till en god vän och andas lite. Önskar er en fin dag!

@Whitesnake
Vad bra att du hittat hit och modigt av dig. Första inlägget var jobbigt att göra tyckte jag men det har gett så mycket att vända mig hit. Hoppas du fortsätter skriva.
Jag känner igen mig så i det du beskriver, känslan av att fastna när man vet att det inte är bra för en.
När jag ser tillbaka på det så ser jag mer att jag blev manipulerad så som mitt ex manipulerade sig själv av alkoholen.
De där fantastiska sidorna kändes mer som en kompensation för drickandet och för att jag skulle stanna. Jag tror man "fastnar" av den anledningen. Löften och hoppet om allt det där fantastiska som aldrig blir av. Som sen förvandlas till att man blir tredje hjulet i en relation som man trodde skulle innehålla kärlek.
Det hjälpte mig att skriva om det, prata om det för då blev det på något sätt verkligt och lättare att se hur illa det var.
Beslutet är helt och hållet ditt, hur länge du orkar med det livet.
Var rädd om dig, du är centrum i ditt liv och inte han.

@Whitesnake Jag tror det är jättebra att du "skriver av dig". Din särbo har inte velat ha något samtalsstöd, men kan DU tänka dig det? Jag har precis lämnat ett väldigt långt förhållande och ett nästan lika långt medberoende och jag tycker att det är jätteskönt att gå i samtal. Jag har valt Öppenvården i min kommun, men det finns säkert fler alternativ. Jag tycker inte alls det är konstigt att du valt att "ta tillbaka honom", du älskar honom, inte alkoholen. Samtidigt ser jag ingenting i det du skriver som tyder på att han vill/kan göra något åt sitt missbruk, det känns tvärtom som att han känner sig ganska säker på att han kan behålla er båda, den allt överskuggande alkoholen OCH dig.
Du skriver om alla hans fina sidor när han är nykter och tyvärr är min erfarenhet att alkoholen sakta men säkert förändrar en människas personlighet i grunden. Mer och mer av den man älskar försvinner och till slut finns bara små glimtar kvar. Jag brukar tänka att det faktiskt kan ha en viss likhet med att vara anhörig till någon med en demenssjukdom. Min kärlek och respekt var till slut bara sorg, vemod och ångest. Och nån slags medömkan. Men jag minns hur det kändes att älska honom.
Du vet vad du måste göra om du vill leva på riktigt, för det gör du inte nu.
Det är osunt och bryter ner dig lite mer dag för dag. Det är lätt att se så här "utifrån", men jag vet hur det är att vara på "andra sidan" och jag dömer dig absolut inte för att du inte kan. Men du måste. Kramar 🧡

@Snödroppen
🌹💞🌹

Hej, har läst här ett tag och vågar nu skriva mitt första inlägg. Jag har under de senaste åren varit särbo med en person som har ett alkoholmissbruk. Han har gått på antabus från och till och det har fungerat så länge som han ätit den, men så fort han avslutat behandlingen så har han börjat dricka igen. Han har inte velat gå i någon form av samtalsstöd vilket jag tror/vet hade varit hjälpsamt i processen. Jag har försökt att hjälpa och stötta, men jag insåg att jag aldrig skulle vinna kampen mot beroendet, ett beroende som jag förstått funnits under en lång, lång tid. Jag var ständigt orolig och försökte ligga steget före, fixade och ordnade. Till slut blev det ohållbart och relationen avslutades. Jag gjorde ett stort jobb med mig själv. Sakta började jag komma upp till ytan igen och då, ett halvår senare, tar han kontakt igen. Dum som jag var så gick jag tillbaka, jag älskar honom väldigt mycket. Skillnaden nu är att han dricker utan att dölja det. Han säger att han kan dricka måttligt, men han har redan visat att det inte går. Jag brottas med mina känslor och fattar inte hur jag kan göra det jag gör. Har alltid varit en jordnära och ganska klok person, men det är något med honom som jag inte kan stå emot, trots att han kan vara både självisk och oförstående inför andras känslor och reaktioner när han dricker. När han är nykter så är han snäll, glad, intelligent och omtänksam.
Jag har svårt att se en fungerande framtid tillsammans vilket krossar mitt hjärta och jag hanterar det genom att sticka huvudet i sanden...jag vet nog egentligen vad jag borde göra men jag kan inte. Jag kan bara inte. Inte ens när han säger att han inte skulle välja mig om han måste välja mellan alkoholen och mig, inte ens när oron gör mig sömnlös eller meddelanden inte blir besvarade. Eller de blir besvarade och jag märker genom sättet han skriver att han druckit, ibland bara små subtila saker, formuleringar, men jag vet direkt....
Jag vet inte vad jag vill med detta inlägg, behöver nog bara skriva av mig lite.

@Tröttiz
Jag tror att jag sökt att hjälpa andra för att jag själv egentligen behövt hjälp, hjälpa det lilla barnet inom mig.
Jag tror att jag vill vara i en miljö där arbetet inte går ut på att hjälpa utan vill vara i en frisk miljö där man gör något annat (håller på att ta reda på vad jag vill där).
Jag har i hela mitt liv sökt miljöer och haft människor runt mig som har problem psykiskt och det är det jag inte känner nåt behov av längre.

Jag behöver byta helt och hållet. Det skulle inte finnas andra uppgifter utan det handlar om människor med svår problematik. ❤️

@Snödroppen
Hej. 💕
Låter som en tuff situation med ditt arbete.
Jag tänker lite att har man inte allt "ok" med sig själv, att man inte mår bra så tror jag verkligen det blir tufft känna sig bra att hjälpa andra. Man har ju fullt upp med sig själv resonerar jag ...

Skulle du kunna tänka dig göra annat, och skulle det gå att för en tid göra andra uppgifter för dig på ditt arbete? Vad tror du om det?
🌺

Är inne i en förändringsfas känner och börjar ifrågasätta absolut allt.
Förstår att jag inte alls är motiverad att jobba med att hjälpa människor längre på det sättet jag gör hela dagarna. Inte för att jag inte bryr mig men känner att inte har motivationen längre. Det ger ingen energi utan tar energi. Jag antar att det är dags att lägga om livet helt och hållet utifrån mina egna behov och inte något annat.

@Kameleont Den sitter redan där 🧡
Ha en fin dag!

@Snödroppen
"Läker ut" var ett träffande uttryck.
Så är det ju.
Så att du får läka.
🌺

@Tröttiz
Låter som du har en bra dag ❤️
Känner igen det så väl den känslan av att känna sig jagad plötsligt utan att det är något utifrån som gör det. Konstigt egentligen, å andra sidan kanske inte.
När jag minns tillbaka så var det så jag kände när suparperioderna satte igång. En fullständig panik och som om mattan rycktes under fötterna. Jag hoppas att det läker ut så småningom. 💐

@Kevlarsjäl62
Ja, det där med att inte ha kontroll sätter sina spår.
Jag blir också stressad av förväntningar.
Det är ju jobbigt, men man måste ju ge det tid. Det vi anhöriga går igenom fixar ju sig inte i en handvändning precis.
🌺

@Kevlarsjäl62
Tack för den feedbacken! 🧡
Jag blir varm inombords o bara ler när jag tänker på (o ser för mig) att det sitter en lapp med mina ord på någons (ditt!) kylskåp, som påminner om att följa stigen mot att Leva Livet! Fantastiskt 😚

@Tröttiz Känner igen både det ena och det andra. Harmoni och lugn ena dagen och just den där känslan av att vara "jagad" den andra. En känsla av att något förväntas av mig. Eller att något/någon vill begränsa mig. Jag har upptäckt att jag inte klarar andras förväntningar alls nu. Inte helt lätt att jobba eftersom det där självklart ställs en massa krav. Så fort någon vill "styra" mig på minsta sätt så går jag till motangrepp eller får ångest. Kanske inte är så konstigt när någon och något annat haft kontroll över mitt liv så länge. Därför har jag så svårt för kontakt med min man, även när han är nykter. Han ställer egentligen inga krav alls, men jag tål knappt att han föreslår att vi ska träffas. Undrar om det någon gång kommer att bli annorlunda?

En harmoni och tillförsikt inom mig.
Hej alla, just idag har det känts så.
Det är jag glad över. 🙏
Sedan kommer det dagar jag känner mig "jagad", fastän jag inte har något egentligen att fly ifrån. 🤔 Får ingen ro. Vet inte, kanske sådant är vanliga konsekvenser för att ha varit medberoende.

Sakta men säkert blir det väl bra. Att åtminstone komma genom denna berg- och dalbana av sinnesstämning och känna sig tillfreds med allt.

Kämpa på ni där ute. Kram.
💕

Tack för att du skriver om din situation!
Jag känner tyvärr igen mig väldigt mycket i det du skriver om. Växte också upp med en pappa i beroende. Min mamma har relativt nyligen lämnat min pappa efter nästa 30 år tillsammans. Både jag och min bror har flyttat hemifrån och hans beroende har förvärrats sedan dess.

Likt din uppväxt så har min pappa druckit så länge jag kan minnas, beroendet har eskalerat med åren och ledighet samt pension förrvärrade det. Förr var han väldigt aktiv och kunde hålla sig över ytan trots sitt beroende, han lyckades hålla sig någorlunda i styr när han jobbade. Han kunde komma hem och laga middag till familjen, men den var ofta ackompanjerad med alkohol.

Min pappa visar också tydliga tecken av depression som har varit mer eller mindre återkommande i ungefär 15 år.

Sorgen, ilskan och oron du skriver om känner jag väl igen. Det är en emotionell berg- och dalbana, som för min del har varit svår att bearbeta.

Sen för att stärka din inre röst som inser hans beroende så definieras beroende av beteenden/handlingar som har en negativ påverkan inom exempelvis relationer, jobb, hälsa m.m. Det kan kännas klyvande att se någons beroende helt förstöra vissa aspekter i sitt liv medan andra verkar helt oberörda. Kan även tänka mig att det för din del kanske känns lättare att delvis förneka hans problem, som sagt är sorgen, ilskan och oron inte lätt att bära.

Hoppas du gör något slags framsteg med honom, om inte annat tar hand om dig själv och barn. 🩵

@Tröttiz
Låter som en mysig dag ☀️
Ja, det kändes väldigt skönt att bli förstådd och sedd och få förklaringar.

@Snödroppen
Ja tack det gör jag.
Blev lite häng med en god vän idag, och ett fotbad. 😊

Klokt att ventilera med psykolog tänker jag för dig. 🌹

@Kevlarsjäl62
Haha, "börjar passa mig jävligt noga för försöka att passa in" vilken härlig mening . Började skratta av igenkänning.
Ja, det känns oerhört bra nu efteråt. För min del ger det mer energi till att ta hand om mig själv och inte hennes draman eller problem som hon hanterar genom att använda mig.
Jag träffade en psykolog idag vars utlåtande var att jag troligtvis har utmattningsymtom och PTSD. Känns väldigt skönt att få förklarat för mig vad som händer i kroppen.
Andra saker som jag förstod och som jag aldrig sett innan.
Så tacksam att hon blev min psykolog och spännande men läskigt vidare då jag har bestämt mig för att rota i det jobbiga.
@Kevlarsjäl62 ja, jag tror det är den enda vägen att fullt ut leva sant att visa vad man känner, vara ärlig och få mer äkta genuina möten med andra människor. För min del tror jag det har och göra med att jag aldrig ens varit på en plats i livet där jag kännt efter och sedan känt mig berättigad att leva så.
Det är något som jag börjar ta tillbaka nu, mina rättigheter. 🌼

@Kameleont "Idiotisk rundgång" var en väldigt bra beskrivning. Ska skriva det på en lapp och sätta upp på kylskåpet som en påminnelse, ifall jag börjar vela igen 🥰

@Kameleont Håller med Snödroppen. Det går snabbt att vänja sig vid det "nya normala". Jag blir jätterädd att de där dagarna och veckorna blir 10, 20 och 30 år. Så blev det för mig. Kramar.