Senaste kommentarerna i forumet

@gros19 😆 Ja, det är alltid lika underbart att inse att man omedvetet eller medvetet ansett sig vara lite "bättre" än andra 😜 Det ingår inte riktigt i den uppfattning jag har om mig själv.
Jag har tagit kontakt med öppenvården och bokat samtal med terapeut, det är nog viktigt.

Vilken underbar insikt att inse att man sett sig som lite för mogen och smart för den här världen. Har inte varit i precis samma situation som du, men när jag läser det du skriver tänker jag att ibland är det svårare och mer smärtsamt att lämna en relation som inte blev som man önskade. Att överge sina drömmar och förväntningar på livet. Bra, om än plågsamt, att du känner vad du gör. Det gör ont men nyttigt att kunna uttrycka vad man känner och få stöd, vilket kan vara alanon, anhörigprogram, kurator, samtalsterapeut m.m. Med den insikten du har kommer det att gå bra. Sorg och glädje hör ihop.

Åh, kära vän ❤
Mina problem blev plötsligt väldigt små och samtidigt kastades jag tillbaka 20 år i tiden då jag levde ditt liv. Eftersom jag stannade kvar och inte lämnat förrän nu är jag kanske inte den bästa hjälpen. Jag ska däremot tala med min dotter som är socionom om det som är ditt stora dilemma, att barnen ska bo varannan vecka hos honom. Det problemet hade nog aldrig jag, tror inte han skulle propsat på det. Så varför jag stannade kommer jag nog aldrig att förstå. Jag tänker på dig och återkommer ❤

Tack alla! Jag visste inte hur mycket det betyder att få en bekräftelse på att man finns och att man inte är ensam om sina känslor och tankar. Jag har inga sociala medier och har nog, om jag ska vara ärlig, tyckt att jag är lite för mogen och "smart" för den världen. Bevisligen hade jag fel, jag behöver lika mycket bekräftelse som alla andra och det är varken omoget eller osmart 😏 Tack för den läxan också ❤

@Kevlarsjäl62
Så bra att du hittat hit och vad modigt av dig att ta det stora steget att lämna.
Jag har också lämnat för ett år sedan och det går lite upp och ner. Det är en process som tar tid för mig iallafall. Det har varit en fantastisk känsla av frihet och sen djupdykning ner i mörkret men jag förstår att det behövs. Hoppas du fortsätter skriva här och jag tror också det kan vara bra att prata med någon, ska själv ta upp det igen för jag mådde bättre av det 🙏❤️

@Tröttiz 🙏⭐️🫶

@Kevlarsjäl62
Hej.
Jag har erfarenhet av en sådan relation. Vi är ett gäng här som förstår fastän vi kanske inte är / har varit i exakt samma situation.
En berg - och dalbana hos mig och många olika typer av känslor fast länge sedan vi bröt. Samtidigt vet jag att det är det rätta för att annars hade jag gått under helt.
Fortsätt gärna skriva här.
Bra att få ur sig tänker jag. 🌹

@Euology han har aldrig erkänt att han har alkoholproblem. Om jag tar upp det så säger han bara att jag överdriver osv. När jag sa att jag vill separera så sa jag aldrig någon anledning och han frågade inte heller. Han vet varför och i höstas så eskalerade drickandet också med våld mot mig så tror han vet att han gick över en gräns men även det förnekar han då han menar att jag startade det. Så inget försök att vinna tillbaka mig men däremot vill han inte sälja boendet eller bilen så den ekonomiska förhållandet vill han ha kvar. Bo fint osv. Hans förslag var att leva som separerade under i samma boende, dvs jag skulle vara hans obetalda hushållerska o han kan dricka l glra vad han vill. Jag vill bara flytta o aldrig se honom igen känns det som nu.

Hej kevlarsjäl och välkommen hit!
Många av oss som levt med en beroende upplever samma sak.
Eufori,rätt beslut,styrka osv.
Sen rakt ner i mörkret.

Det är såklart en sorg att släppa taget om en sjuk människa som inte kan eller vill bli frisk och välja nykterhet.
Också väldigt starka band som ska brytas.

I mitt fall så var jag lika beroende av honom som han var av alkohol.
Han var min drog och utan min omsorg tankemönster osv som jag lagt på honom så fick jag abstinens.
Han var sas min drog som jag blev tvungen att avstå.

Min resa blev tung och lång och jag fick göra en lång resa med mig själv.
Ett mentalt stålbad som en annan härinne skrev om den resan.

Fortsätt skriva,läsa och reflektera.
Det finns massor av visdom,förståelse och gripande berättelser härinne.
Om du behöver ytterligare stöd så rekommenderar jag alanon,eller tom en medberoendeterapeut som iaf jag hade väldigt mycket nytta av.

@ASM
Du har lämnat och tagit ansvar för dina barns mående och framtid. Jag beundrar dig något oerhört för det. Jag var för feg och kom inte iväg förrän nu när mina barn är vuxna för länge sen och bär på sår i själen även om den missbruksmiljö de växt upp i "bara" inneburit en lallande pappa under helgerna. Inget våld, bråk eller nerkissad förälder. Och ändå har det skadat dem ordentligt. Pappa var bara glad och lekfull när han drack däremellan rätt sur och lättstörd i väntan på nästa "fylla". När de blev så stora att de började be om att han skulle vara nykter, t ex när kompisar skulle sova över blev de svikna gång på gång och lärde sig att de aldrig var viktigast. Det kommer alltid att följa med dem. Du har gjort det jag inte gjorde. Du har VALT dina barn och därmed visat i handling att de är viktigast. Du kommer helt klart att fixa detta!

Det här känns läskigt, men jag har nyss lämnat ett långt förhållande och gemensamt liv med en alkoholist. Total eufori första veckan och nu långt nere i mörkret. Antar att det är naturligt, men nu känns det väldigt skakigt. Skulle nog behöva kontakt med någon med större erfarenhet av det jag går igenom nu. Jättetacksam om någon vill svara.

@Snödroppen
Ja, dags ta hand om dig själv nu.
Och inte bara överleva. 😉
Tack själv. 🌺

Du har lämnat, du är stark, du kommer att klara detta. Har du någon familj eller vänner som du kan prata med och som kan stötta dig?
Bry dig inte om vad han säger, det är beroendets ord.
Fortsätta skriv här. Vi läser, vi förstår. Finns flera andra trådar om personer som haft det tufft precis när de lämnat men som en tid efter mår så bra, när de bor skälv med sina barn utan den missbrukande personen. Att du o barnen mår bra är viktigast! ❤️

Inser att det är första gången på flera år som jag får vila och att det är precis det jag behöver.
Jag har kört slut på mig själv helt enkelt, herregud vilket år när jag beslutade mig för att lämna och vilka år det var innan.
Inte konstigt att själen och kroppen säger stopp, fantastiskt egentligen.
Börjar sakta känna en omtanke och kärlek till mig själv och livet igen.
Accepterar att jag trauman och lyssnar på vad jag vill kroppen säger till annars.
Blev påmind om vad jag bestämde mig för när jag nådde min botten och var redo att ge upp mitt liv: nu är det min tur att må bra. Nu vill jag börja leva och inte bara överleva.
Tacksam för livet, för forumet som hjälpt mig genom hela resan och någonting däruppe som jag har en egen privat relation med. Vet inte vad jag vill kalla det, en högre makt, gud eller något finns där iallafall (tror jag).
Ha en fin dag ☀️

Hej.

Har varit inne här ett par gånger men aldrig skrivit. Har vänner jag pratar med men kanske inte om allt. Kanske inte om hur söndertrasat allting är.

Jag har levt med min partner i elva år, vi har tre barn, två gemensamma och han har ett från en tidigare relation.
Jag vet inte ens vad jag vill få fram genom att skriva, kanske bara ett behov av att få ventilera med människor som faktiskt vet, som faktiskt förstår. Jag är långt ifrån ensam men känner mig stundtals ensammast på jorden.
Jag såg tendenserna till min partners alkoholproblematik redan från början, naiv och ung. Jag blundade, såg det som var bra.

Har levt i ett helvete i elva år. På julafton tog jag beslutet, ännu en högtid han förstörde. Trasiga barn som fick se sin pappa full, igen. 1 mars flyttade jag och mina två barn till en lägenhet. Barnen är för stora nu, att jag inte kan skydda dom. Dom ser och dom förstår och jag känner mig som världens sämsta mamma. Som behövt leva i det här så länge, jag är själv uppvuxen med missbruk och har alltid lovat mig själv att mina barn aldrig skulle ha det så. Mina barn fick det så, i en finare fasad. Det min partner alltid gömt sig bakom. En lyckad karriär, pengar, hus och fin bil. Allt det som ser bra ut utåt, hade vi. Men innanför dom här dörrarna gömmer sig en man som druckit fem-sex dagar i veckan de senaste iaf två åren. Jag har hittat ölburkar, vinflaskor och sprit överallt i vårt hus. När vi somnar har han egna hemmafester inne på toaletten. Orosanmälningar och ett förlorat körkort. Skammen har varit så jävla stor, att jag som mamma lagt locket på. Så febrilt försökt rädda och laga. Bråk som barnen hört, en ledsen mamma och en frånvarande pappa. Har alltid dragit hela lasset, jag är så trött nu.
Men åter till att jag flyttat.. Min fristad, jag gjorde det. Jag kom därifrån, nästan. För när väl flytten var ett faktum, då vaknade han. Då kom ångesten, han skulle göra allt, ta hjälp, ta antabus allt för att vi igen skulle flytta hem.
Detta har han ju givetvis sagt 700 ggr när saker gått riktigt åt helvete, i slutändan händer absolut ingenting.
Så ömmar mitt hjärta och han är trasig. Vi blir särbos vilket har betytt att han är här hos oss i lägenheten ibland, och vi i vårt gemensamma hur ibland. När han är här i lägenheten dricker han inte, han får inte och är en ganska bra version av sig själv men när vi är i huset är det samma visa. Han dricker, han gömmer, uppe hela nätterna och jag som har barnen på heltid får aldrig någon avlastning när vi är där. För han sover halva dagarna och gör det som han vill göra på dagarna. När jag får frispel för att han återigen varit full när vi varit där och mina barn har märkt och det är nya tårar att torka, vänds och vrids allt till hur jag kan vara så elak och säga så vidriga saker. Han är så manipulativ att allt vrids och vänds. Och nu måste han väl ändå kunna få dricka några öl utan att det ska bli en häxjakt. Mina barn skickar sms och berättar hur dåligt dom mår på grund av att han dricker och även det viftar han bort. Kan på riktigt känna att han inte bryr sig om våra barn särskilt mycket. Och återigen har jag utsatt dom för skit genom att åka dit.

Vi åkte därifrån. Jag har blockerat honom överallt för att jag inte orkar den psykiska terrorn som kommer med smsen och samtalen om att jag är hemsk.
Och jag hatar honom nu. Sen blir jag svag. Men framförallt hatar jag mig själv för att jag inte skyddar flickorna när jag vet vad risken av att åka dit är. Vad är det för fel på mig? Jag flydde därifrån för att komma bort från detta men någonstans är vi ändå kvar.

Jag känner mig starkare nu, jag vet att jag klarar mig.
Men hela hela hela tiden kommer den värsta ångesten där jag tänker på honom. Att han är ensam. Hur ska han klara sig? Och att jag inte kan leva med tanken att jag lämnar honom. Vad är det för fel på mig?

Hej @rasdirga,

Vad bra att du sträcker ut en hand och ber om hjälp! Det krävs både mod och kraft att vända sig utåt för stöd, bra gjort verkligen. En gissning är att du levt i detta länge och har säkert försökt på flera sätt att påverka personen som då inte valt att göra en förändring. Många gånger är det så att den som är bredvid mår sämre och behöver hjälp för egen del.

Du har fått några fina svar här med lite tips om mera stöd. Hur går dina tankar kring de tips du fått? Hur mår du nu? Det finns hjälp att få. Du kan också skriva till oss på admin under fliken frågor om du skulle vilja: https://alkoholhjalpen.se/fraga

Ta hand om dig!
Rosette, Alkoholhjälpen

@Tröttiz ♥️🙏☀️

@Snödroppen
Så det var du. 🤗
Som att vakna upp från något och börja leva ett annat liv ...

@Tröttiz
Tack för påminnelsen 🙏
Jag vet att jag har skrivit det i min tråd, kanske har försvunnit för att jag dolt vissa inlägg pga att inte bli förigenkänd.
Ditt inlägg väckte i liv vad mitt mål var när jag lämnade och tack för att du påminde mig om det.
Så fint att följa dig och att du delar med dig av din fria resa.
Ha en härlig dag.

Ny dag och "Min" dag. 🌞
Jag snurrar på här på forumet och minns inte vem som nämnt den biten att "börja leva" ... Men så känns det idag på något sätt. Att upptäcka nytt liksom.
Att se fram emot vad dagen ger.
Kan planera dagen som jag vill och önskar denna lediga dag.
Ha en bra början på veckan.
🌺

@rasdirga
Förstår din känsla, har varit där med.
Precis som svaret ovan var det då jag beslutade mig för att lämna, för att överleva och sen börja leva.
Sök hjälp och var ärlig om din situation så kommer hjälpen.
Var rädd om dig och hoppas du fortsätter skriva här, det har varit en otrolig hjälp för mig ♥️

@Euology
Hej.
Jag var / är inte i samma situation som du. Dock känner jag igen mig i mycket.

För det första då mående sätter sig i kroppen ... Jag har tanken att kropp och själ hör ihop. Mår inte själen bra gör inte kroppen det heller. Du påverkas av situationen, och vad tänker du om någon typ av samtalsstöd nu? Jag har inte barn och höll på att knäckas helt, men med barn är det sannolikt än värre resonerar jag. 😔

Jag fick också höra att han kunde sluta när han ville, vilket ju inte stämde. Samtidigt har jag fått höra alla möjliga argument för att det är "ok" att dricka.

I och med att du har barn behöver du förutom dig själv, ju även tänka på dem.
Att ha planer i allt detta tänker jag. Plan b,c ... Här ovan nämns att rådfråga socialtjänst, bra idé. Men, om du säger ditt namn är de skyldiga att göra barnskyddsanmälan oavsett du vill det eller inte. Om jag förstått det hela rätt förstås.

Gällande att tjata på den med beroende lönar sig inte, har åtminstone jag erfarit.
Testat allt.

Sköt om dig.
🌺

@Samsung50 Vad sunt du resonerar. Det är lika här hemma. Vi sover inte längre ihop för jag orkar inte känna lukten eller ligga och irritera mig på honom. Det ger såklart ingen bra bild av hur en bra kärleksrelation ska se ut..

Har din man accepterat att du vill separera eller försöker han att få dig att ångra ditt beslut genom att lova bättring?

@gros19 Ok, jag visste inte att barn inte får bo med en förälder i aktivt missbruk. Har hört så många skräckhistorier om föräldrar som varit tvungna att lämna över barn till någon som missbrukar då soc alltid ser det som barnets bästa att bo hos båda föräldrarna. Det var skönt att höra att det inte ska vara så..

@Snödroppen Ja det är verkligen utmattande att gå runt och oroa sig hela tiden. Oftast så går det bra under de jobbiga perioderna, då bara måste man fixa och hålla uppe allt. När allt sedan är lugnt en tid får jag konstiga symtom såsom sömnsvårigheter, nervryckningar, ångestattacker som sjukvården inte kan förklara på annat sätt än att det beror på stress..

Jag har tidigare både varit med i ett anhörigprogram samt gått regelbundet i samtalsterapi.

Det första året så skyddade jag honom och berättade inte för någon. Nu har jag berättat för några anhöriga och det känns väldigt skönt..