Senaste kommentarerna i forumet

@kajsa48 Han har helt klart ett missbruk. Men inser han det? Vill han ta hjälp?
I annat fall måste du fundera på om du vill leva så här. För det kommer inte att förändras om han inte vill och inte söker hjälp.

@Euology jag förstår. Jag har tyvärr inga goda råd att ge men kan säga att jag känner igen mig i din beskrivning. Min man dricker både öppet och i smyg men erkänner aldrig att han druckit, pressar jag honom så erkänner han att han tagit ”en” öl. Jag borde kanske sökt hjälp tidigare men har levt kvar i relationen under flera år och varit missnöjd tills jag insåg att alkoholen nog ligger bakom de mesta av våra relationsproblem. Jag har nu valt att separera, dock bor vi fortfarande under samma tak då boendet måste säljas vilket inte är lätt i dessa tider. Min man säger också att han dricker för att slappna av och för att det är gott. Jag har läst en del under sluta dricka sidorna i detta Fortum och lärt mig att alkohol inte är bra för att slappna av, det stressar kroppen mer samt att dricker man för att det är gott tar man 1 -2 glas till maten, dricker man mer är det för att få berusningen. Vill man bli berusad varje gång man dricker alkohol så har man alkoholproblem.
Kan du söka stöd hos något anhörigprogram?
Ta hand om dig ❤️

@Samsung50 Jag vet faktiskt inte hur han tänkte och exakt vad som fick honom att sluta förra gången. Han hade varit föräldraledig i en period och började jobba. Eventuellt kan det ha haft med den förändringen att göra.

Han har aldrig pratat helt öppet med mig om varför han drack på det viset men medgivit att det inte var bra och att han gjorde så för att han behövde slappna av. Enligt honom har han absolut inget beroende utan han kan sluta när som helst om han vill.

@Euology vet du hur han tänkte när han slutade förra gången?
Nej tjata hjälper tyvärr inte. Han måste vilja själv men ändå bra att smygandet är upptäckt så han vet att du vet.

Väcker liv i den här gamla tråden igen..

Det är snart tre år sedan jag startade den och bara någon månad efter det så slutade han plötsligt att dricka. Han sade själv att han bara skulle dricka vid väldigt speciella tillfällen och det har han hållit..Tills nu för några veckor sedan..

Smygdrickandet har börjat igen, efter nästan tre år!!!?
Jag har konfronterat honom med det och han förnekar till en början men sedan inser han att det bara är löjligt då han vet att han inte kan lura mig..då är det som att han erkänner men inte rakt ut.

Han blir inte så full så att någon annan skulle märka det (tror jag) utan lite mer släpig i rösten och sedan nyktrar han snabbt till igen.
Jag tror egentligen inte att han dricker några stora mängder som skulle ses som ett riskbruk , utan det som är värst är att han gör det i smyg.

Han verkar ha inställningen att han ju måste göra så eftersom jag har så onormala och hårda regler för honom.

Jag blir så less. Tycker ju om honom och vill att det ska fungera. Nu vet jag ju att han kan vara utan under en lång period.

Vad ska jag göra? Jag märker ju att det inte fungerar att tjata om det..

@Snödroppen
Tack. 🤗

Sömnen är ju viktigast av allt och då får man ju ta det som behövs för att kunna sova. Tycker synd om dig att det ska vara sån stress för dig med ett nytt arbete. Finns det möjlighet på jobbet att berätta lite om vad som är svårt för dig? Ett tips, men troligen känner du väl till att det finns ett sömnhormon Melatan vilket fungerar för en del. Min son hade prövat det mesta och Melatan var det enda som hjälpte honom. Lycka till med ditt nya arbete och hoppas det är något du trivs med.

@Tröttiz
Ser framemot att följa 🌸
Ha en trevlig helg fina du.

Hej.
Jag har levt tillsammans med en man med alkoholberoende.
Som rubriken säger har jag behov av att skriva i min väg framåt ...
Samtidigt jag har tillförsikt om min framtid och har det i mångt och mycket rätt bra nu, är det vissa saker gällande alkohol och faktorer kring den jag har svårt att komma vidare med och hantera. Det fyller tankarna.
Därför denna nya tråd.
(Om det är ok för Admin förstås?).

Trevlig helg alla.
🌹 🌹
Kram.

Hej @nybliven.sambo och välkommen hit till Alkoholhjälpen och forumet!

Du känner dig orolig för din sambos drickande och hur det kan komma att utvecklas framöver. Vad klokt att du vänder dig hit för stöd! Du har några konkreta frågor som du tar upp i ditt inlägg om hur du kan föra en dialog med din sambo och hur du kan hjälpa honom att förändra sitt drickande. Och du har fått några kloka svar redan. Kanske även Anhörigprogrammet här på Alkoholhjälpen kan ge dig några tankar och tips, om kommunikation och om att stödja din sambo, men också om att ta hand om dig själv mitt i det här.

Det finns alltid hopp om förändring, men precis som Åsa och TappadIgen skriver så behöver personen själv känna att den vill jobba för förändring och kanske ta emot hjälp för det. Vad tänker du att du behöver just nu?

Varma hälsningar,
Nell, Alkoholhjälpen

@nybliven.sambo skrev:"Han säger att han dricker öl för att han tycker det är gott"

Det finns en chans att hans medvetna jag själv tror på den förklaringen för att han har lurat sig själv, men om han verkligen skulle ge sig på en introspektion och söka det egentliga svaret, så tål ju inte det påståendet ens en ytlig granskning om man är ärlig. Du har nog själv svaret på @nybliven.sambo skrev:"men behöver man verkligen dricka 10 folköl under en kväll bara för att det är gott?"

@Åsa M skrev:" Vill han inte göra jobbet så kommer inget ändras."

Så är det. Alkoholism är en sjukdom men det finns en väsentlig skillnad mot många andra sjukdomar. För det första krävs en sjukdomsinsikt för att hjälpen ska ha någon effekt. Har du brutit ett en ben så läker det i alla fall om du får det gipsat. Sen är patientinsatsen mer avgörande än vårdinsatsen. Har du en inflammation räcker det ju att du tar din medicin och du är botad, men det finns inget liknande för alkoholism.

Håller med ovan. Det viktiga är vad du kan acceptera.

Det är en svår situation att ta upp, men när mitt ex uppvisade liknande beteende tog jag upp det med honom, ofta. Frågade om tomburkarna och flaskorna var nya, frågade hur många glas han hade druckit, frågade varför han inte drack vatten till åtminstone, frågade vilken tid på dygnet han började dricka (kunde vara vid lunch), frågade hur ofta han handlade alkohol, etc. Och så observerade jag, och noterade. Det jag märkte var att det han sa och det han gjorde inte hängde ihop. Det var den första stora varningsflaggan. Han ljög dagligen kopplat till alkoholen.
Jag frågade om han tyckte han drack för mycket, det höll han med om, men hjälp ville han absolut inte ha. Inte ens när han ballade ur och fick panikångest på nätterna eller satt och fylle-messade kl 3 på natten. Jag bönade och bad att han skulle ta hjälp, etbjöd mig att gå m2d, gav honom alla telefonnummer och vårdkontakter...
Till slut såg jag ingen annan råd än att informera hans chef. Efter det fick han hjälp, mot sin vilja, men nu efter ett års rehab är han på väg åt fel håll igen.
Vad vill jag säga med det här? Jo, att det måste komma från honom. Vill han inte ha stöd finns det ingen stöttning man kan ge. Vill han inte erkänna sina problem kan man inte hjälpa. Vill han inte göra jobbet så kommer inget ändras. Så det viktigaste är att lyssna på honom och sedan får du göra en ny bedömning om vad som är möjligt.

Hej alla! Känner mig lite förtvivlad och hoppas få många tips och råd från er.

Jag är i en relation med en kille sedan 2 år tillbaka och för ca 1 år sedan köpte vi ett hus ihop. Sedan vi blev sambos har jag märkt att han (enligt mig) dricker ofta och mycket. Jag jobbar natt och har märkt att många kvällar när jag är borta har han druckit öl. På vardagar är det oftast folköl men mängden har ökat på sistone så nu kan jag hitta påsar med 10-12 st 50 cl folköl som han hällt i sig en vardagkväll. Det är sällan han tar in ölen medan jag är hemma och många gånger försöker han gömma undan påsen med de tomma burkarna men eftersom jag lärt mig hur det brukar vara så är påsen bland det första jag kollar efter när jag kommer hem på morgonen.
Även helger kan han dricka på och då är det lite varierande vad det är. Ibland folköl även på helger men oftast något starkare. När han dricker starköl kan han dricka kanske 5-7 st 50 cl men då kan det även tillkomma något glas vin till det. Helgerna upplever jag att han inte smyger lika mycket med sitt drickande utan det är mest under vardagarna.
Vi har många gånger pratat om hur vi förhåller oss till alkohol, i och med att vi båda har alkoholism i familjen. Men jag har inte vågat ta upp problemet som jag upplever det med honom. Är rädd att hans smygande ska bli värre då.

Jag är inte emot alkohol på något sätt och dricker också ibland om än väldigt sällan, jag är noga med att välja mina tillfällen. Han säger att han dricker öl för att han tycker det är gott, men behöver man verkligen dricka 10 folköl under en kväll bara för att det är gott? Jag brukar tänka att jag tycker coca cola är gott men jag dricker inte så mycket coca cola under en enda kväll bara för det.
Tycker det är jobbigt att jobba när jag misstänker att han sitter hemma och dricker. Det värsta är också hans smygande. Tycker inte alls att det är lika jobbigt när jag vet om att han köpt hem alkohol.
Blev ett långt och kanske rörigt inlägg men har några frågor:

- hur tar jag upp problemet med honom utan att klanka ner allt för mycket på honom? Vill honom ju bara väl och i slutändan så kan jag ju lämna relationen men är rädd att han ska sabba sin relation med sina barn (som han har från ett tidigare förhållande).
- hur stöttar man på bästa sätt?
- finns det en ljus utväg eller är det lika att lämna innan det är ”försent”?

Ska tilläggas också att han aldrig är aggressiv eller något sånt mot mig när han druckit. Och vi har det som oftast väldigt bra. Han sköter även sitt jobb även fast han druckit kvällen innan.

Jag är även ledig ganska mycket i och med att jag jobbar natt och då dricker han inte lika ofta som när jag är borta, då är det i regel helgerna som det intas alkohol.

Ta hand om dig! ❤️

@Självomhändertagande
Ja, precis man gör det som är bäst för en själv 🙏
Jag gör det jag anser är bäst för mig själv just nu. Vilar, sorterar i min omgivning och tar reda på vad det är jag behöver.
Ta hand om dig!

Riskbruk eller missbruk, alkoholism, beroende eller vad man vill kalla det. Katastrof tycker jag att ha druckit så mycket under så lång tid. Jo det stämmer nog som du säger att du har svårt att ta in hur illa det är. Har han överhuvudtaget några nyktra perioder? Förmodligen inte. Det viktiga är inte om det är riskbruk eller ??? utan det viktiga är vill du leva så här?

Kampen är över.
Stressen har varit maxad.
Mensen slutade komma.
Flera veckor över tiden.
Det finns ingen orsak att tro något.
Men jag gjorde ett gravtest ändå.
Tillsammans med min pojkvän.
Och det var förstås negativt.
Men dialogen före och efter.
Så bra.
Så sund och frisk.
Har tagit sömntabletter av olika slag.
De senaste veckorna.
Då sömnen uteblev helt.
Var helt klarvaken.
Och låg och andades.
Flera nätter.
Tills jag tog starkare piller.
Som är narkotikaklassade.
Och beroendeframkallande.
Men jag hade inget val.
Jag har börjat ett nytt arbete.
Det är stimuli.
En massa intryck.
Och jag lever med en känslighet.
Skov och medicinfri.
I min bipolaritet.
Men så kommer plötsligt.
Kroppens varningar.
När sömn uteblir.
Och kroppen stressar.
För att det är mycket.
Och nytt.
Att komma i tid.
Att träffa nya människor.
Och ha med sig lunchlåda.
Och så mycket mer.
I mitt tidigare liv.
Så levde jag i en misär.
Och bara tog hand om.
Missbrukaren.
Nu lever jag ett liv.
Igen.
Och nu är jag ledig i flera dagar.
Och tänker ta kontroll.
Igen.
På sömnen.
Och alla mina goda rutiner.
Möta morgonljuset.
Motion.
Äta bra mat.
Göra storkok.
Osv.
Träffa familj.
Och vänner.
Jag har varit så trött.
I dessa veckor.
Efter jobbet.
Och idag såg jag ljuset.
Efter alla års slit.
Att landa där jag är nu.
Så tacksam.
Det går inte att beskriva det.
Annat än att jag känner mig glad.
Så glad.

All värme till dig! Visst är det tufft att inse att ens egen kärlek inte räcker för att laga dem. Man blir helt knäckt. Men det är också en bra lärdom - man ansvarar bara för sig själv och minderåriga barn. En sjuk vuxen ska klara att ta hand om sig själv, och går inte det får man be om hjälp. Att sabba allas liv runt omkring en gör inget bättre...

Blockering är det som skapade sinnesro för mig! När han lugnade ner sig med fyllan och panikångesten vet jag inte, han var blockerad åtminstone ett år. Nu är han avblockerad och inte ett ljud än så länge. Jag råder dig till att skapa distans på alla sätt som du kan. Man kan inte börja läka utan det.

@Snödroppen
Det låter som att du är uppmärksam och noterar hur det blir i din omgivning när du sätter gränser.
Bara det är lärorikt.
Jag tycker att det är väldigt intressant. Att göra de där upptäckterna. Och de motiverar mig att begränsa mig ännu mer.
Jag upptäcker hur omgivningen kan svara på mina gränser. De ställer inte samma frågor som tidigare. För att jag har markerat, att jag inte tänker svara på några nya frågor.
Och det är intressant. Det är så jag vill ha det.
Och det gör även, att om någon frågar, så väljer jag att inte svara på frågan. Låter bli att notera den helt enkelt.
Och jag tror att det beteendet används inom härskartekniker. Men när man har varit som en öppen bok och behöver sätta gränser. Ja, då får man helt enkelt göra det som är bäst, för en själv.
Påminner jag mig själv om.
Ta hand om dig!

Känner också igen. Efter en incident där det skett något som för min del inte känns ok i relationen så är han snäll och hjälper till hemma, som en ledsen hund. Allt känns då bra i några veckor och man ”glömmer” bort det som hände och man tror liksom att det inte ska hända igen. Till det är dags igen efter en tid omså börjar det om…

Känner igen det där med tjänstvilligheten. Mitt ex brukade köpa lite för dyra saker till mig när han blivit påkommen. Känns mest obehagligt att se dem och borde nog göra mig av med dem...

Håll ut, det blir bättre! En relation kan aldrig funka om en, eller båda, mår dåligt. Läk på varsitt håll och om det är meningen att ni ska hitta varandra igen så gör ni det. Jag har slutat söka upp personer som sårat mig tidigare. Det mår jag bättre av och enligt min erfarenhet är tyvärr tidigare beteende en indikation på kommande beteende.

Känner tyvärr igen detta. Mitt ex saknade totalt insikt om sitt alkoholmissbruk trots att det var uppenbart för alla runt omkring. Sorgligt. Han sabbade åtminstone ett äktenskap över det, troligen två, samt vår relation och säkert fler än så. Insikt har han fortfarande inte trots över ett år i rehab på order av sin chef. Det enda jag kunde göra var att se till att han fick hjälp och sen välja att sluta ha kontakt med honom.