Senaste kommentarerna i forumet

Tack för att du skriver om din situation och jag hoppas du och dina barn upplever livskvalitén ni förtjänar! Ingen som befinner sig i den här situationen förtjänar att genomgå sorgen och destruktiviteten som är beroenden, vare sig det är personen med beroenden eller anhöriga. 🩵🫂

Tyvärr känner jag också igen det här, men från barnets perspektiv. Det som har varit svårast i min situation är att se min pappa långsamt ta livet av sig, vetskapen om att han är den enda som kan hjälpa sig själv. Och allt man kan göra är att titta på, försöka inta terapeut rollen, bli arg, uppmuntra till hjälp m.m.

När min mamma flyttade från min pappa kom flodströmmen som var hans känslor, ilska, självömkan, sorg, skam, skuldbeläggning. Allt rann ut över hela familjen. Mamma försökte så gott hon kunde (som hon alltid gjort) att täcka för så många läckor som möjligt, så att jag och mitt syskon slapp det värsta. Men det var för många hål vid den här punkten.

Jag hoppas innerligen att både du och dina barn (om de är gamla nog) får någon typ av samtalsstöd för anhöriga. Från egen erfarenhet har det underlättat så mycket under min uppväxt och jag har även fått redskap för att hantera sutuationer med min pappa på ett mycket säkrare sätt.

Önskar er allt gott och kram på er! 🫂🩵

@jabs Otroligt bra skrivet! Du sätter ord på en hel del i detta

Hej jabs!

Vilken målande beskrivning av den berg-och-dalbana det kan innebära att leva med någon som dricker och mår dåligt, och den sorg som kan infinna sig när en relation tar slut. Skriv gärna och berätta mer om hur du mår i allt det här, om du vill.

Hej Såjävlatrött!

Ditt användarnamn är talande, och det är inte konstigt att du är trött i den här situationen du beskriver, som också pågått under en längre tid. Du frågar om vad det finns för stöd att få, och om det finns stöd att få som inte bara är inriktat på att lämna. Ett tips om du vill prata utifrån det du själv vill och är redo för är att ringa vår telefonlinje Alkohollinjen (020-84 44 48). Där kan du få bolla vad du kan och orkar göra just nu för att förbättra din situation.

På din konkreta fråga om psykolog eller samtalsterapeut så är det kanske viktigast att personen är erfaren i att stödja anhöriga (förutom att den har någon slags gedigen utbildning för att ägna sig åt samtal, förstås). Något att hålla utkik efter kan vara om personen är utbildad i CRAFT, vilket är ett program som syftar till att öka livskvaliteten för den anhörige och öka sannolikheten att den som dricker tar emot hjälp. Du kan så klart också fortsätta skriva här, det kan vara lite trögt och en kan ibland få skriva flera gånger innan tråden tar fart.

Varma hälsningar,
Kristoffer

Hej Haga!

Vilken tuff sits du befinner dig i. Du står inför ett beslut där det är svårt att överblicka konsekvenserna, och det kanske inte kommer att kännas helt bra oavsett vad du väljer. Med det sagt är du den som känner situationen och de inblandade personerna bäst. Hur känns det för dig, räcker det med att barnets mamma bor hos sin mamma för att du ska känna att det är en trygg miljö för ditt barn när de ska umgås? Kanske har du redan landat i ett beslut, men oavsett får du gärna skriva mer om hur det går och vad du tänker om det här.

Han ska inte bara bort när han är påverkad, hotfull och bär sig illa åt, han ska bort överhuvudtaget. Vilken vidrig situation du befinner dig i. Du måste söka hjälp och var du börjar spelar kanske inte så stor roll. Ingen ska leva som ni tvingas göra och eftersom du har barn tycker jag du ska ringa socialförvaltningen och därmed ta ditt föräldraransvar. Om han är snäll som du säger mot barnen så är det definitivt inte snällt att beöva se sin mamma bli illa behandlad. Ditt mående påverkar ju självfallet dom. Ta emot all hjälp du kan få - just nu har du kanske inte styrkan själv. Försök att inte låta rädslan styra ditt liv då fattar man inga bra beslut. Så bra du skriver här❤

Åh, kära du, så jag lider med dig 💔 Så där kan du inte ha det! Om du orkar, så vill jag tipsa om att göra en orosanmälan till socialtjänsten. Du är mån om både hans egen hälsa och om att barnen inte ska bli traumatiserade. Sedan vill jag också tipsa om att du behöver måna om DIG. Han utsätter dig för hot och det är fullständigt oacceptabelt. Orkar du prata med Kvinnofridslinjen eller med detta forums stödlinje? Kommunen kan stötta dig. Ingen ska behöva vara rädd i sitt eget hem. Skickar all kärlek till dig!

@Självomhändertagande
Tack för ditt stöd. 🙏

@Självomhändertagande
Tack för ditt stöd. 🙏

@Snödroppen
Bra att du bad om en tid. Ta hand om dig. 🤗

@Tröttiz kram 🙏❤️

Min pappa har haft alkoholproblem ända sedan min mamma gick kort när jag var 4 år, nu fyller jag snart 30. Hans problem har blivit värre och värre. Covid gjorde att vi inte ens såg varandra på nästan 3 år. Förra julen blev han tvångsinlagd på sjukhus..men han vägrar dela med sig av sin hälsostatus. Han har varit på behandling i höstas men sedan fått återfall. Han säger att han vill bli nykter och samtidigt säger han ”det är inte så farligt med återfall, det är inte en stor grej, det händer alla” och att jag inte ska oroa mig för hur han mår. Men det gör jag ju såklart ändå.

Förra helgen gifte jag mig med min kille sedan 10 år tillbaka. Jag bjöd pappa på bröllopet men visste att det fanns en risk att han inte skulle komma. När jag bjöd in honom så sa jag att vi inte tänker servera honom alkohol varpå han frågar varför och senare säger att det är inget man kan säga till folk. Han sa att jag inte ger honom något förtroende och att han bestämde sig för att när han tackade ja att han inte skulle dricka.
Och ena sidan förstår jag det argumentet men och andra sidan, hur ska jag kunna lita på honom när han svikit mig så många gånger? Det är väl inte jag som reagerar konstigt eller?
Hursomhelst, så kom han inte på bröllopet och hörde inte av sig innan eller under bröllopshelgen. Är så besviken. Nu har han försökt ringa två dagar i rad men jag känner att jag verkligen inte vill prata, vad finns kvar att säga? Jag orkar inte ha en relation med honom just nu..men får så dåligt samvete när det ringer.

@kakao skickar det jag kan just nu, en kram ❤️
Du verkar känna av läget ganska bra.
Han verkar inte vara på en plats där han kan ge dig något stöd alls.
Sök stöd och hjälp om du kan, hos friska och helst professionella.
Var rädd om dig.

@Snödroppen
Så bra att du fick akut läkartid.
Kram.
🌹

Hej alla,

Nu har det gått en tid, har skrivit och läst i andra trådar men inte orkat skriva själv. Jag har blivit sjukskriven, igen. Inte på heltid men halvtid är mer än nog vad jag klarar av, är så trött, men inte lika illa som det var förra gången. Är frustrerad och arg på mig själv för att jag är här igen, där jag behöver hjälp för att fungera och ta hand om mig (kan tex inte träna så har kontaktat en sjukgymnast) har efter mycket om och men fått kontakt med en bra psykolog. Det som frustrerar mig är att båda säger att vi inte kan gå in och gräva för mycket/träna för hårt, först måste jag lugna mitt nervsystem. Blir uppgiven, försökte få hjälp via jobbet men var inte tillräckligt sjuk för att få hjälp, nu några veckor senare så är jag för ”sjuk” för att få hjälp. Gahhhh

Har också haft kontakt med mitt ex, det var i samma veva som en av mina nya roomies gick till attack och sa att han föraktade mig och inte brydde sig om hur jag mår, att det är mitt problem om jag inte orkar bo med honom, han måste få leva exakt som han vill etc, fick panik och flyttade ut och runt hos olika vänner, nu har jag löst eget boende.

Men det är första gången jag bor själv på 8 år, känner mig väldigt ensam och vilsen och skör. Har därför kanske sökt extra kontakt med mitt ex, vi har haft väldigt bra samtal. Han har varit nykter i tre månader och vi har kunnat prata neutralt om hans beroende, hand abstinens när jag varit och hälsat på (som gett sig i uttryck i mycket irritation och islada från hans sida). Jag har känt att han stöttar mig i min process att må bättre. Har också nog velat ha bekräftelsen, att han fortfarande tänker på mig, inte träffat någon annan, att jag är åtråvärd. Har gått upp i vikt och är trött och vilsen, inga kläder passar, jag har vänner i denna nya stad men inte så många. Helt enkelt lost.

Men sen för en vecka sen hade vi en helt annan typ av samtal, han säger att han inte orkar vänta på mig längre, undrar vad målet med mitt liv är, att han måste gå vidare om jag inte vill satsa på oss, att jag inte kan hålla fast vid det som hänt om det ska funka. Misstänkte att han var berusad men var osäker. I helgen samma typ av samtal men mer av allt, han säger att han tror att jag är på fel plats, gör fel val, måste bestämma mig, att vi vill olika saker, att det här är slutet för oss, lägger på luren. Sen ringer han om och om igen men jag svarar inte.

Igår ringde han och sa att han hade ett återfall, undrade om han hade ringt mig, ville be om ursäkt. Utryckte ångest och skam och sa ”jag är patetisk och svag, jag försöker men jag misslyckas. Det är så mycket jag ville säga till dig men just nu kan jag inte säga något, har för mycket ångest. Men ta inte på dig det här nu, förlåt om jag gjorde dig orolig och besviken”

Pratade med en vän igår, som utrycker starkt att denna cykel inte är ny. Han är nykter, lovar, håller ut Max tre månader, får ångest, jag mår dåligt, gråter i telefon osv. Hon tycker att jag ska bryta helt, för att ge mig själv chansen att fokusera på mig och bygga upp min egen energi.

Vet inte vad som är vad, om jag saknar honom, om det är ensamheten som gör att jag tänker på honom mycket. Vi har inte setts sen början av december och allt brakade loss, gjorde slut på telefon. Har tänkt att jag skulle bygga upp mig och bli stark och att vi då kunde ses, se hur det kändes, kanske få någon form av avslut. Känns som att jag inte kan släppa honom om vi inte ses men är orolig att jag inte är tillräckligt stark för att kunna hantera ett möte, att det bara river upp allt igen.

Vill inte, vill. Mycket förvirrad över vad som är vad och hur jag ska tänka och göra, och smärtan över att höra att han trots ett starkt försök (som jag upplever det) inte klarar av att hålla sig på banan, den sorgen är så stark att jag mår illa.

@MissIce tack 🙏❤️

@Emmassister
Jag känner med dig och känner igen mig själv.
Du blir utsatt för hot och psykiskt våld utifrån det du beskriver och du har rätt att få hjälp ifrån kommunen. Du kan kontakta kommunen och berätta om din situation för de som jobbar med våld I nära relation. De är skyldiga att hjälpa dig, du behöver inte berätta vem du är om du inte vill och få råd. Du kan också ringa till kvinnofridslinjen. I såna situationer finns skyddade boenden.
Du ska inte behöva känna dig rädd i ditt egna hem. Det tar på hälsan och tär på krafterna så jag hoppas att du finner mod att ta hjälp ❤️🙏
Välkommen hit och starkt av dig att berätta.

Hej @JJon!
Precis som andra skriver blir man berörd av att läsa om din situation. Du går igenom en svår period av sorg just nu efter att ha förlorat en person som har varit viktig för dig och som har påverkat dig på många sätt. Det är då vanligt med många blandade känslor, såsom nedstämdhet, ilska och skuldkänslor.

Du skriver och undrar om du hade kunnat förhindra det här, om du borde hanterat situationen på ett annat sätt. Det är lätt att hamna i en tankefälla: ”om jag bara…, så skulle…”. Problemet är att vi omöjligt kan veta i förväg vad som kommer att hända i olika scenarion. Du tog ett beslut med de bästa intentioner utifrån det du visste då! Mer kan man inte begära.

Vad känner du att du behöver just nu för att ta hand om dig själv? Har du nära och kära som kan stötta dig i din sorg? Du har fått ett antal fina stöttande svar här redan. Fortsätt gärna att skriva här om det är hjälpsamt. Ta hand om dig!

Varma hälsningar,
Nell, Alkoholhjälpen

Jag har en sambo som är alkoholist. Han har tagit hjälp med behandling för ett år sedan och gått hela behandlingstiden ut.
Men nu har han hamnat där igen. När han dricker blir han elak. Han är uppe hela natten o vinglar runt i huset. Han skrämmer mig, men värst av allt är att jag har två barn som bor hos oss. Han kan vara nykter i flera dagar, sen är det dags igen. När jag märker att det är dags stänger jag in mig i sovrummet med barnen o stannar där till tidig morgon. Då försöker jag få honom att lägga sig. Imorse la han sig kl 05, det hade hunnit bli ljust ute.
Jag vet inte vad jag ska göra. Om jag lämnar honom har han hotat att tvinga mig sälja huset, ge mig ett helvete..
Jag har filmer sparade, sms.

När han blir sådär full, vad kan jag göra? Kan jag ringa polisen på natten? Nån annan jag kan ringa. Han behöver.... bort från huset när han blir sån. Jag vill inte att barnen ska se honom sån. De älskar honom och han är alltid snäll mot dom. Om jag försöker stoppa honom från att dricka så blir han arg. Han har aldrig slagit mig, men skriver och skriker fruktansvärt elaka saker till mig, säger att han ska straffa mig livet ut, göra mitt liv till ett helvete, se till att jag förlorar huset..

Han dricker tills han knappt kan stå, men han däckar aldrig. Jag får gå upp, klappa o krama honom för att få honom att lägga sig ner i soffan. Jag är rädd att han väcker barnen när han vinglar runt i huset, öppnar dörrar, tänder lampor, ropar på våra hundar, häller upp mer dricka, tappar saker.. så därför hjälper jag honom att lägga sig. För att skydda barnen.

Han har en nära relation till sina föräldrar. Det var de som fick honom att ta hjälp förra gången.
Jag vill ta hjälp av dem denna gången med, men sist han fick ett återfall, förra sommaren, så stöttade de inte mig. Han har hållit sig nykter längre perioder men nu har detta hänt upprepade kvällar de sista veckorna. Han säger att han ska sluta.......... det klassiska. Detta händer vanliga vardagsnätter när jag ska upp o jobba o barnen ska till skolan. Jag vill inte att de ska växa upp såhär!

@Snödroppen En stor kram till dig 🤗 Läkaren kommer nog förstå dig, bra att du sökte hjälp.

Undrar hur du har det...
Är orolig!
Hur mår du?
Tänker på dig o hoppas du är ok!
❤️

Är i en liknande situation som du. En man med ångest och depression som självmedicinerar. Den senaste tiden har tillvaron bara varit ett stort mörkt hål av hans illamående, kräkningar, obefintliga aptit, ångest och alkohol. Han ville inte heller försöka sluta med sitt missbruk men för en dryg vecka sedan fick han gulsot och blev inlagd akut med leversvikt. Vilken otrolig lättnad det var att någon annan plötsligt hade ansvaret för honom. Inte jag. Fast det aldrig har varit mitt ansvar. Han är fortfarande kvar på sjukhuset och jag vill inte att han ska komma hem. Förstår att du valt att lämna din man. Jag måste nog också ta det steget. Man kan inte kämpa hur länge som helst och omvända någon som inte själv vill. Det är tufft när den människa som man ser framför sig inte längre är samma person som man älskade en gång i tiden. Hoppas att du får en fin tillvaro för dig och barnen i ert nya liv. Ta hand om dig!

@kakao tack ❤️🙏
Detsamma ❤️

@Huffelpuff365
Välkommen hit! Så bra att du skriver här. Jag önskar att jag hade hittat hit när jag hade barnlängtan och frågor rörande mitt ex och hans drickande. Du skriver "vi planerade att skaffa barn och han sa då att vi skulle allvarligt försöka under en höst och han skulle inte dricka. Det höll han inte."
Vad tänker du om det idag?
Du behöver inte svara. Jag vill bara ställa frågan, till dig.
Du har en erfarenhet av utmattningssyndrom. Och du avstår från alkohol. Det visar att du bryr dig om din egen hälsa.
Var går din gräns?
Man kanske tror att man kan förändra, även om det inte är så.
Jag trodde att mitt ex och jag skulle bilda familj. Tills jag insåg hans alkoholmissbruk. Jag såg det inte då jag själv kämpade med min egen psykisk hälsa och ville upptäcka andra vägar än att ta medicin. Har varit sjuk i bipolaritet och gjorde allt jag kunde för att lära mig leva med den, som jag önskade. Då vården inte serverade det jag önskade fick jag själv ta ansvar. Och den resan har tagit tid. Många många år. För mig så hade det inte varit möjligt att skaffa barn på egen hand eller med någon som inte tog ansvar som pappa. Och jag ville förstås träffa en livspartner i tid, men min hälsoresa behövde fokus på bara mig.
Jag valde fel man när jag hade planer och önskemål att bli en mamma. Jag hade ingen aning om vad ett medberoende innebar då. Jag dricker inte heller alkohol då det inte lirar med min bipolaritet.
Om det är viktigt för dig att skaffa barn, så vill jag råda dig att ta hjälp av professionella med det du behöver. Det är en väldigt jobbig process när man har en känslighet och är beroende av extra stöd från den andra partnern.
Jag har förstås sörjt att det aldrig blev något barn, men jag är så tacksam för det liv som jag har idag.
Jag har landat i att livet är fint ändå. Jag har landat i att hälsan är allt. Och jag är tacksam varje dag, för att jag slipper ta medicin. Jag har lärt känna mig själv på nytt. Och jag vet mina gränser.
Det är en resa. Du är på din livs resa. Och det är faktiskt så att man behöver fråga sig "hur vill jag leva mitt liv"?
Jag visste från dag 1 att jag inte ville äta mediciner, men gjorde det i nästan 10 år, för att det var nödvändigt. Lika länge har jag nu varit utan. Det finns inget facit. Jag har provat mig fram. Men det var yoga och mindfulness som tog mig dit. Jag behövde lyssna inåt. Och fråga mig själv. "Hur vill jag leva mitt liv?".
Och så behövde jag göra mina förändringar för min skull.
Ett steg i taget. Och en hel det stöttande samtal inom vården.
Så ta all hjälp du kan få.
För att ta dig fram på den väg som du vill gå.
Ett steg i taget.
Det är vad jag vill säga dig, hur du kan möta dig själv.
Du är viktigast, i ditt liv.
Ta hand om dig.
Och lyssna inåt.

Så smärtsamt att läsa. Sorgligt bortom ord. Känner med dig o förstår hur oerhört ont det måste göra.
Lägg inte mer tyngd på din smärta, du har gjort det bästa du kunnat efter förutsättningarna som var.
Jag tänker, med respekt för att jag inget vet om situationen som helhet, att om hans relation med sin familj varit någorlunda sund, så hade de veta om hans problem oavsett vad du sagt eller inte.
Luta dig mot det.
Ta hand om dig!
🖤