Senaste kommentarerna i forumet

Såg nu att det blev ett kort inlägg pga min tekniska inkompetens. Men nu så borde det bli rätt.

Jag trodde i min enfald att nu när min alkoholist fått hjälp via frivården och behandling/drogprover osv osv så skulle livet räta ut sig. Tänk vad fel jag hade. Helt plötsligt låg det ett nytt brev i min brevlåda (vi har barn ihop) från SOC som meddelar att inte en utan två orosanmälningar har inkommit. En från polisen som LOBat henne med två flaskor vodka i handväskan en torsdag. Hon har attackerat bilar, polisen och sen arrestpersonalen. Utöver det ännu en då hon uteblivit från vård (finns domslut på vård så den är inte frivillig). Misstänker att det som väntar nu är minimum 2 månader fängelse men antagligen 5 månader då det finns mer än en dom hon ska verkställa. Jag pratar med SOC som förklarar att jag "borde" ansöka om övervakat umgänge dom gånger hon ska ha vårt barn. jag har sen starten vart emot det då jag inte vill begränsa barnets tillgång till sin mamma samt att hon ju faktiskt tagit tag i saker i och med vårdplanen. Men nu vet jag ärligt inte hur jag ska ställa mig, gör jag både mor och barn en björntjänst genom att INTE ansöka om det eller är det kanske något negativt att göra det? Jag har föreslagit att hon får ha vårt barn OM hon bor hos sin mamma framöver men vet inte ännu om hon godtar det.

Hur skulle ni gjort, eller finns det någon som gått igenom detta att försöka "skydda" sitt barn från att bli en del i missbruket?

Vilken mardröm du lever i tycker jag. Aldrig känna ro. Enligt mig tar du ansvar för något du inte kan påverka. Du vill din pappa ska få ett värdigt slut när det är dags, men då måste han ju vara nykter och det verkar han inte vara motiverad till. För mig förefaller du offra ditt eget liv till ingen nytta eller? Slutar det inte i en katastrof hur du än gör. Orsaken är ju hans missbruk och det råder du inte över.

Förstår att det inte är lätt att låta din pappa flytta hem till sitt. Dessutom hotar han med att då supa ihjäl sig. Usch, då har man sjunkit lågt som förälder när man gör sitt barn så illa. Tänker din pappa inte på hur du har det? Det finns hjälp att få för din pappa. Du nämner själv antabus men han är inte intresserad. Att gå till psykolog samtidigt som man är aktiv i missbruk brukar inte ha någon effekt.

Ni har gjort en anmälan rill socialen och pga av sekretess så berättar dom inte vad dom gör. Anledningen till anmälan är ju att han håller på att supa ihjäl sig och att ni som anhöriga är maktlösa inför detta. Om han besöker sjukvården be att även dom anmäler. En anmälan från en läkare väger tyngre. Själv kan ni ringa och informera om hur situationen ser ut t.ex. nu har han skadat sig. Ni har anmält och ansvaret för att han inte avlider till följd av sitt missbruk är nu socialförvaltningens.

@Rebeckarrr Jag vet att det inte var vad du ville och såklart är det svårt kanske att känna så för oavsett hur det har varit så är det ju någon som du är investerad i och har känslor för. Annars hade du ju inte varit här på forumet.

Men med tanke på hur han reagerade när du ville separera så visar han ju med all önskvärd tydlighet att du har fattat rätt beslut. Man beter sig helt enkelt inte på det sättet som han gjorde, speciellt inte mot någon som man säger sig älska. För mig låter det som att han behöver hjälp, men du är inte den personen som kommer att kunna ge honom det.

Men det är klart att det gör ont för det, även om du vet att du gjorde rätt. Försök att ta lite egentid och satsa på att få dig själv att må bra.

Vad fina ni är, era ord hjälper så mycket. All kärlek och lycka till er mina fina medmänniskor!❤️

Vill tillägga att vår relation alltid vart väldigt tät. Han har vart extremt bra pappa under min uppväxt frånsett lite för mycket dricka inland vilket gör att jag känner att det är min tur att ta ansvar för då han mår dåligt.. Men det äter upp mig inifrån, både vardagen jag lever men också frustrationen av att alla min sätt att försöka nå fram till honom och få honom att sluta inte lyckas..

Hej. Min pappa på dryga 70 år har alltid haft mindre problem med alkoholen. Efter att han slutar jobba och speciellt efter covid som han var livrädd för och stängde in sig har allt spårat totalt. Han bor ut mot skärgården i en villa ensam efter att hans tidigare sambo sedan 3 år sedan nu har blockerat han överallt och lämnat honom på grund av att hans alkoholmissbruk förstörde deras förhållande. Jag skulle säga att han sedan 5 år har druckit i stort sett på daglig basis. Jag hade kunnat vara okej med detta (även om det är tråkigt), men det största problemet är att han PÅ RIKTIGT leker med livet varje gång han dricker. Senaste året har JAG själv sett flertalet blödningar från hans huvud. Han ramlar nästan varje gång han är full då han tappat otroligt mycket i vikt på grund av minskad aptit som jag gissar har med alkoholen att göra och är efter bara några öl väldigt ostadig. Ofta räcker det inte med några öl utan han dricker tills han däckar och sedan ska han upp och borsta tänderna osv.. ni förstår. Flertalet gånger har han inte känt igen mig, sin egen son på fyllan och är förvirrad gällande vart han är/ ser i syne. Detta sker endast då han är full annars är han ganska klar o huvudet, kanske lite seg men aldrig ”förvirrad”. Oron för detta och speciellt att han bor själv har gjort att han sedan 6månader har bott hos mig. Detta beslut togs framför allt efter att jag inte fått kontakt med han via telefon (vi pratar varje dag) och åkte ut för att se att han hade ramlat och kunde inte komma upp. Hans fick åka ambulans och hans tillstånd var ”alkoholmässig sinnesförvirring”, han låg då inne i 5 dagar vilket var 5 dagar jag kunde koppla av. Han kan hålla uppe en dag ibland men en vanlig vardag kommer jag hem och torskar kiss från golvet, och om jag har otur även spya/tar hand om han om han slagit sig. Jag måste ibland stängs av ljudet på tvn under kvällarna så jag hör om han ramlar så jag snabbt kan springa dit. Han går till en ”psykolog” för alkoholmissbruk kopplat till vården cirka 12ggr/år men utan resultat. Då jag tar upp hur jag mår och hur hans framtid ser ut blandar han mellan att skoja bort det men i sällsynta fall börja gråta och säga att han ska bättra sig och att han inte hade funnits här utan mig. Om jag blir sur och vi bråkar (jag har extremt tålamod men ibland tar känslorna över) så kan han säga att om jag kör ut han för att han inte hållit sig till nolltoleransen av alkohol så åker han hem till sig och super ihjäl sig. Detta sägs bara då han är full men trots det känns det som jag har två val. Ha kvar min pappa och ta hand om honom men må förjävligt eller skicka hem han och det med största sannolikhet slutar på värsta sätt, vilket jag aldrig skulle kunna förlåta mig själv för även om jag vet att det inte är mitt fel. Allt jag vill är att pappa ska få avsluta sitt liv på värdigt sätt och att jag som nybliven singel ska kunna fokusera något på mitt eget liv och inte bara gå med oron för om min pappa lever då jag kommer hem då jag hittar på något. Tacksam för alla tips jag kan få. Han vill själv inte ta antabus eller läggas in. Jag sköter hela hans ekonomi (via hans telefon) som tidigare var riktigt bra med bra jobb men som nu helt har krossats. Han har 2 bilar, hus, båt osv men senaste året har han inte åstadkommit mer än att orka ta promenader ibland. Han säger själv att inget är kul i livet förutom mig och min syster som tyvärr lämnar mig väldigt ensam i ansvaret då hon har egen familj att ta hand om. Vill tillägga att jag pratar mycket med vänner och min mamma om allt detta vilket känns skönt. Det finns ingen skam eller liknande allt jag vill är att pappa ska ”bli frisk”… Någon som vart i liknande situation? Kan jag tvinga han till behandling? Vi har gjort en orsanmälan hos soc men vet inte vad det gör… /vilsen son

@M-anonym-dotter sitter i samma sits som dig. Har också fyllt 30 + och min far är nästan i samma ålder som din. Min pappa har haft ett yrke som tvingat till nykterhet vilket han skött exemplariskt. Dock har ölen och spriten i över 15 år kommit fram så fort han varit ledig, även där har det motiverats för avslappning och hälsans skull. Man kan säga att hans relation med alkohol har stärkts med åren, det har smugit sig på. Bruket av alkohol har på senare år eskalerat. Han är väl medveten om att han har ett problem och vill få hjälp med det så länge det är på hans villkor, detta innebär att min älskade mamma befinner sig i ett hushåll där det fortsatt konsumeras alkohol och med en man som inte förstår hur det påverkar omgivningen.

Jag är övertygad om att min pappa också lider av psykiska besvär i form av depression och säkert något mer. Tyvärr krävs det att det dyker upp en läkare som uppmärksammar symptomen och tyvärr så har inte min pappa haft det turen än.

När vi för några år sedan lyfte hans problematiska bruk av alkohol så var han inte mottaglig, han hade inga problem och satte sig i försvarsställning. Det har tagit ca 5 år för oss att få honom att inse problemet även om han ännu inte är framme vid att inse omfattningen av det.

Min mamma är väldigt ledsen och orolig över situationen och känner sig maktlös. Hon mår inte bra. Vad jag har förstått så är det mycket konflikter hemma på grund av pappas konsumtion. Jag försöker få henne att gå och prata med någon, psykolog eller liknande. För att bo i ett hushåll och alltid ha en alkoholiserade person i sin närhet tär på psyket, det är svårt att finnas där för någon när man inte själv mår bra.

Det som har gjort att jag kommit fram lite till min pappa är att jag valt att lyfta ämnet när min pappa är nykter, det vill säga inte ett uns alkohol i kroppen. Har han en enda droppe alkohol i kroppen så leder det enbart till diskussioner som inte går att vinna, där alkoholen kommer in rinner vettet ut. Så jag skulle nog rekommendera dig att prata med din pappa när han är nykter. Det svåra i samtalen är för mig att hålla förnuftet, att inte bli arg eller anklagande. Jag började mitt samtal med min pappa genom att uttrycka min oro och förklarade att anledningen till att jag tar upp det är för att jag bryr mig om honom, jag upplevde det som avväpnande. Sen går avtrappningen inte så fort som jag och min mamma skulle önska, men jag antar att man får sitta ner i båten. Det är han som äger problemet, det är viktigt att påminna sig om.

Det är en kamp var eviga dag, att vara orolig, arg, ledsen och frustrerad. Att se sin pappa dricka bort sina relationer och hälsa. Det gäller att försöka hålla hoppet uppe, men var rädd om dig själv. Och jag säger som ovan skribenter, du är inte ensam.

Men så tråkigt att du skulle utsättas för hot 😞
Å andra sidan - använd det som stöd för att det var helt rätt beslut. Hoppas du får lugn ❤️

Inte lätt att ta det steget du nu gjort. Mitt bästa tips för att inte falla tillbaka är att inte lyssna på känslor så mycket, låt Hjärnan styra ett tag, tills du hittat bättre balans. Eller kanske lyssna på de där underliggande känslorna om hur det egentligen är trots alla fina ord du kanske kommer få höra. Kände själv att de alltid fanns där men valde att stänga av dom när jag ville tro att det skulle funka. Också, försök att inte vara helt tillgänglig i kontakten med honom, be om att få vara ifred ett tag. Han kommer förmodligen inte acceptera det men det är en markering från din sida. Och håll ut, bara att du tagit dig därifrån nu visar hur mycket styrka du har i dig. All kraft och kärlek till dig <3

Så starkt gjort av dig! Hoppas han låter dig vara ifred. Om du känner oro så prata med Kvinnofridslinjen och se om de har några tips. Att han hotat dig är illavarslande och det ska du ta på allvar. Överväg också att polisanmäla. Kam du bo hos någon släkting eller kompis ett tag?
Ta hand om dig! 🤗

@Rebeckarrr
Så var det för mig med. Jag "föll" för kärlekssnacket.
Jag började fundera på vad kärlek är.
Påminn dig om hur han regaerade "så mötte han mig med ilska, blev helt rasande, sa hur jag förtjänar att dö, att min hund ska dö, att jag inte kommer klara mig utan honom, att jag är en lögnare som kommer med en ”påhittad” anledning för att lämna honom (då han inte köper att det är för att jag inte kan leva ihop med han och hans missbruk)."
Klistra fast den texten, lätt att ta upp igen på tlf till exempel.
Du har tagit ett stort steg för din egen skull och det är så starkt.
Hans reaktion är obehaglig. Respektlöst och kontrollerande.
Så bra att du valt att gå vidare.
Kan du ta hjälp någonstans ifrån kommunen, skaffa samtalsstöd.
Antingen anhörigsidan eller våld I nära relation. Psykiskt våld ingår ju också där.
❤️

@Tröttiz Tack fina du❤️

Hej! Jag har valt att lämna honom idag.
När jag förklarade anledningen och hur mycket det tärde på mig att leva i missbruksproblematiken som han själv inte vill ge sig till känna av, så mötte han mig med ilska, blev helt rasande, sa hur jag förtjänar att dö, att min hund ska dö, att jag inte kommer klara mig utan honom, att jag är en lögnare som kommer med en ”påhittad” anledning för att lämna honom (då han inte köper att det är för att jag inte kan leva ihop med han och hans missbruk).
Nu känns allt bara väldigt tungt, jag har tagit alla mina saker och han smsar elaka ord.
Jag har blockerat hans nummer nu så att han inte får tag på mig, men jag är rädd att hans kärleksfulla sida ska träda i kraft och att han på ett eller annat sätt lyckas få mig att komma tillbaka.
Jag har gått isär en gång tidigare och när han inte lyckades få tag på mig åkte han hem till mig och lämnade en 5 sidor handskrivet brev om hur fina vi är tillsammans och hur mycket han behöver mig i sitt liv, jag föll pladask tillbaka. Är så rädd att det ska ske nu igen och att jag kommer falla vika för det.

Skulle behöva stöd från er , hur jag fortsätter hålla mig fast beslutet även fast han skulle lova mig guld och gröna skogar.
Är bara väldigt chockad över hans hårda reaktion och elaka ord.

@Rebeckarrr
Hej.
Här på forumet har, får du,
stöd av många.
🌹

Men kan inte du och sonen bo tillsammans i nytt boende ? Gör ont att läsa detta, även för att din son hamnar mitt i det. Vet inte hur gammal han är? Tänker att det nästan gör det än mer angeläget att flytta! Kontakta kommunen - du behöver få stöd i detta som du och din son utsätts för ❤️❤️❤️❤️
@Daggan

@Rebeckarrr
Så bra att du ser på mönstret och är sann mot dig själv. Det är så processen av att ta hand om sig själv och sätta sunda gränser börjar.
Det är tufft men långt värre att leva i en otrygg och manipulativ relation.

@bella70 ❤️

Åh igenkänning @Rebeckarrr
På väg in i missbruket o efter var alltid min kärleksfull.. känns inte äkta nu, bara sorgligt..
Kram ❤️

En kuslig sak som jag märkt av nu som väckt min uppmärksamhet på mönstret tillbaks i tiden, nu efter denna helg som han fått inta både alkohol och droger, så är han en otroligt varm och kärleksfull person helt plötsligt - något han inte varit på flera månader.
Jag kan notera mönstret nu att när han förut varit borta hemifrån i andra ärenden än att vara ute och festa (vad han nu sagt iallafall) så kan han veckorna efter det vara såhär varm o kärleksfull som han är nu. Jag får en magkänsla av att han underhållt sitt missbruk i smyg föt mig och när vårat förhållande blir svajigt och han känns off så har han gått för länge ifrån missbruket.
Känner hur jag bara vill tyna bort ur flrhållandet efter denna insikt.

@Kameleont
Välkommen och så starkt av dig att berätta.
Det har varit och är en jättefin hjälp med gemenskapen här på alkoholhjälpen för mig när jag hade det som tuffast och fortfarande trots att jag lämnade för ett år sedan.
Det låter som du tagit ett steg framåt i ditt liv och öppnat upp för att få stöd.
Så klokt och starkt av dig.
Följer gärna din resa här och hoppas att du fortsätter komma tillbaka.

Bra att du söker stöd - vi är många som förstår här.
Finns det något sätt för dig att få lite distans? Och vila? En långhelg hos en vän?
Kontrollen att räkna är ju en falsk känsla när man vet att man inte kan kontrollera.
Hade en sådan period men insåg att det var helt meningslöst.

Det enda som är intressant är konsekvenserna. Sen spelar det ingen roll om det är 1 eller 20 öl.

Hej.
Allt känns hopplöst och jag är så trött. Min man sedan över 20 år har senaste tre åren ca druckit allt mer.
Jag saknar den gamla fina personen som jag älskar.
Känner mig otillräcklig o svag som inte orkar ställa honom mot väggen, ställa ultimatum. Undrar ibland om det verkligen är sant det jag upplever. Känns så overkligt.
Vi pratar inte om hans problem med alkoholen. Finns nog bara i mig.
Jag har tagit upp det försiktigt vid ett par tillfällen utan någon dramatik. Han var då olycklig o ångerfull över en händelse orsakad av alkohol. Andra gången var ur mitt perspektiv med oro för hans hälsa. Inte så mycket respons eg. Skam mest.
Han dricker i princip dagligen nu. Ffa öl. Han sköter sitt jobb o är nykter på jobbet. Jag kommer hem senare från mitt jobb o märker direkt på hans ton o beteende om han druckit eller inte. Om han hållit upp över ett dygn blir han märkbart irriterad o söker konflikt. Om han då går ut en stund o kommer in snäll o glad vet jag att han druckit o, vad jag tror, fixat abstinensen. Senaste tiden är en nykter man samma sak som abstinens o då är han rätt odräglig o elak. (Han är aldrig våldsam eller hotfull kan tilläggas)
Snällast lätt berusad. Dålig attityd med elaka kommentarer kommer när Han blir mer full. Men han blir trött tidigt o slocknar på soffan ofta.
Är så sorgligt att känna en lättnad när han slocknat. Då slappnar jag av lite.
Jag har fastnat i ett beteende att i smyg hålla koll på hur mycket han dricker. Jag räknar tomma burkar, kollar hans gömmor, skriver små lappar för att komma ihåg vecka för vecka. Känner mig skyldig som räknar o håller koll. Och han smyger med drickandet samtidigt. Det är ju helt sjukt!
Har funnit lite styrka i detta forum. Så många livsöden o fina starka medmänniskor!
Påbörjat Anhörigstödet. Försöker samla mod att verkligen ta upp hans problem. Men finns inget bra tillfälle. Tänker ständigt på detta o vilar eg aldrig.
Tog lång tid att våga skriva något... Nu kan jag inte sluta verkar det som.
Tack som lyssnat!

Ja precis man vänder ut o in på sig själv ….
För att orka städa upp…@Tröttiz

Min sambo dricker varje dag sedan 2015
Han dricker för å koppla av ..
Han sätter sig även bakom ratten …
Han har haft jobb ..men blivit av med ett pga sin aggressivitet…

Han har tävlat i en sport varit väldigt aktiv ….
Efter en svår skada i en fot och 17 hjärnskakningar .

Han hävdar sin rätt varje dag , han har en fin adlig släkt….
Där prestige och glada dagar varit fokus …
Jobb först sen familjen..

Jag har reagerat på rattfylla och satte dit han en gång …
2 månader i fotboja..

Jag har fått högt blodtryck ,men ingen hjälp ..av han i hushållet …

Jag vill Att han säljer hundarna och tar ett jobb..

Men han säger skyller på skadorna …. Men det finns jobb även för trafik,skadade ..

Han är otrygg ..om jag inte visar han kärlek … han har stort kärleks behov …
Många vänner..
kronofogde ,
Hämndlysten. …

Jag tror vi behöver byta till ett Familjeliv ….
Jag har 2 barn och 5 barnbarn i en annan stad ,,,,,

Meningen att han gör det om det känns bäst för dig. Känner igen den.
Betraktar det som en ren manipulation.
Förlåt men måste säga det - har egen erfarenhet.
Håll inte ut längre än OM du klarar att ta dig ur. Gör det nu isåfall.Vi är många som dröjt för länge med det.

Kram