Senaste kommentarerna i forumet

@Rebeckarrr
Det låter som om du är mer engagerad för hans tillfrisknande än vad han är.
Förmodligen säger han saker till dig för att göra dig nöjd.
Mitt råd är att släppa det lite grann och fokusera på vart dina gränser går.
Du har så himla bra redan förmedlat att du bryr dig om honom och vad du behöver i relationen så får han ta ansvar för vad han gör och du ansvar för dig.
Det låter kallt och hårt men det låter som han lägger ansvaret över på dig. Du blir problemet inte hans missbruk.
Ta hand om dig, det är du värd.

Nu tog jag upp det med honom, han ville inte förstå alls varför jag ens kan komma på tanken eller funderingen att det kan bli problematiskt med dåligt handlande, när alkoholen träder in i hans kropp.

Han menade på att valet att ta droger fastän han är mitt uppe i att ta körkort och lämnar kissprov inte har med alkoholen att göra. När jag då omformulerar mig så säger han emot sina egna ord, jag ställde frågan att om han vid nyktert tillstånd fick frågan att ta några öl och kokain så svarade han att han självklart skulle säga nej, just med anledning att han inte vill ta droger och att han inte vill riskera att förstöra vägen till sitt nya körkort.
Där och då föll nog poletten ned lite för honom i vad jag menade, när han hörde sig själv.
Poängterade också att det först bara skulle vara en öl till maten men att det sen slutade med 10 öl senare, hemma hos en gammal arbetskompis och tog droger. Att det är ett bekymmersamt drickande och att jag blir orolig för hans skull, att han förlorar sitt omdöme och därmed riskerar att förstöra för sig själv. Han ville ändå inte tillkännagiva att alkoholen är problematisk för honom men sa att han absolut kan gå på aa-möten om det skulle kännas bättre för mig , samt avstå från alkoholen. Jag var noga med att uttrycka att jag blir glad av att han själv tar upp det som ett alternativ och att det gör mig stolt. Men i det tysta så känner jag bara att samtalet slutade i nederlag, han vill varken se hur han ställer till det och mister kontrollen över sitt drickande och det får mig bara att känna en stark känsla och oro över att detta kommer bli ett återkommande bekymmer. Kan man inte erkänna problemet för sig själv så tror jag att man har en lång väg framför sig att tillfriskna ffrån det.
Det är psykiskt utmattande, det är jobbigt att gå igenom de bra perioderna vi har däremellan drickandet, för att sen bara vänta på att en vacker dag så kommer allt det fina besudlas av alkoholen och vi ramlar tillbaks till ruta ett igen.
Men jag är villig att ge honom en chans , att göra rätt för sig och att förhoppningsvis efter att deltaga på möten få en ögonöppnare i hur alkoholen blir ett problem. Jag har såklart erbjudit honom att följa med eller själv gå på möten för anhörig på varsitt håll och det gjorde honom glad.
Jag själv har gjort det aktiva valet sedan lång tid tillbaks att helt avstå från all form av förtäring av alkohol, mycket också för att jag inte vill vara den som tar in alkoholet i hans liv tack vare mitt eget drickande.
jag håller i och håller ut. Tack för era fina ord.

När man hamnat i en negativ spiral så är det inte lätt att hitta ut. Att han, en vuxen människa, ber dig om lov att dricka är en varningsflagg. Han vet att du drar en gräns och sedan omförhandlar den. Du vet att han genom detta kan kontrollera dig och göra exakt det som han lovat att inte göra. Det är djupt osunt att vara i en relation där ens partner regelbundet överträder ens gränser och gör det helt obekymrat. Det leder mig till nästa fundering: hur mår du av allt detta? Har du funderat på varför du låter honom göra detta mot dig utan att du agerar? Det är jättetufft att vara medberoende men det är tyvärr så att den sjuke aldrig kommer se till dina intressen. Det måste du göra själv. Han är sjuk, och tills han har insikt om detta kommer det bara bli värre. Att du har insikt kommer inte hjälpa.
Skickar dig många kranar och hoppas att du kan finna lugnet och din egen väg.

@lindaab
Vill du leva så, om du är 100 procent ärlig mot dig själv?
Han kommer förmodligen fortsätta lmsitt liv så om du lämnar honom också, i bästa fall så "vaknar" han upp och ser/känner konsekvenserna av sitt missbruk.
Vad är tuffast, att leva kvar i det eller att lämna?

@TappadIgen Tack återigen för dina rader.
jag håller också tummarna för att det går vägen för oss men framförallt honom. Jag förstår verkligen och kan tänka mig hur lätt det kan vara som anhörig att tappa bort sig själv..

@Rebeckarrr Att du får prata med någon genom anhörigträffar och liknande är, skulle jag kunna tänka mig ett riktigt bra steg. Läs gärna här i anhörigforumen också så ser du hur det har varit för andra som har varit en liknande situation som din. Allas situation är ju på något sätt unik, men det kommer säkert finnas mycket du kan känna igen dig i också. Alla berättelser har ju också en varierande mängd framgång.

Sen kanske du också ska förbereda dig på hur du ska agera om det skulle bli så att ni inte når de framsteg som du skulle önska att ni gjorde. Om det skulle bli fallet så måste du också veta att det inte är ditt fel. Nu hoppas jag ju att det går bra för er och att din sambo verkligen tar tag i det. Jag vill inte komma med några domedagsprofetior, men det finns några på anhörigforumet som har förlorat en del av sig själva och många år på projekt som inte gick någonstans.

Men jag förstår också att det är svårt för dig att veta exakt hur du ska göra. Det är ju ändå bra att du stöttar honom i hans nykterhet, men oavsett om du gör allting rätt så finns det en chans att beroendet vinner i alla fall. Jag tänker att det kan kanske vara värt det att vara förberedd på det, även om man såklart ska vara hoppfull samtidigt och tro på att man kommer att nå framgång.

Jag hoppas att det går bra för er.

@TappadIgen Stort tack för ditt svar, verkligen!
Du ska veta att ditt svar ger mig ett slags lugn och att jag har hittat till det här forumet, där jag kan ventilera som anhörig.

Jag vill och försöker finna ”mod” att lyfta ännet med han, om hur jag tror att detta kan grunda sig i någon form av problematik/beroende. Jag är rädd att han ska ta det illa, bli kränkt, slå ifrån sig och till och med i värsta fall be mig att lämna förhållandet. Därför vet jag inte hur jag ska gå till väga. Om det kan ha något av värde så är även hans far alkoholist.

Jag börjar känna igen mönstret när han varit ifrån alkoholen ett tag från de tidigare gånger - förhållandet blir stökigare, hans motivation inför hans intressen blir sämre, han blir grinigare, trött/utmattad, ingen lust för närhet och sedan på ett eller annat sätt så kommer då i följd - alkoholen.
Detta mönstret har upprepat sig 3 gånger nu under ett års tid, och jag börjar misstänka vad det handlar om.
Men ändock! Så kan jag inte finna modet eller någon öppning att faktiskt ta upp det här med honom, iomed att jag idag utförligt behövde förklara för honom på vilket sätt jag anser att alkoholen är ett problem, så har jag känslan av att han kommer stöta bort mig såfort jag vidrör ämnet.

Jag har själv börjat söka upp vart det kan finnas öppna möten att gå som anhörig och få lite mer information och styrka inför sånthär. Har hittat ett möte som hålls nu i veckan som jag tänkte gå på, jag skulle vilja säga det till honom så att han vet om det men återigen tystas av rädslan för att jag tror att han kommer ta illa upp.

Vi är ett ungt par på 27 år.

@Rebeckarrr Vilken tuff situation. :( Det diskuteras ibland här på forumet om huruvida det är möjligt att klara av att bli måttlighetsdrickare och det är det väl kanske en del som gör, men det låter inte som att din sambo skulle vara en av dem. Det är inte på något sätt ett dömande av hans karaktär, för jag är också en av dem.

Problemet sitter i att han inte tycks ha någon insikt fullt ut om sitt problem. Eller i och med att han ändå går med på att vara nykter i perioder så har han ju någon slags medvetenhet om att han inte kan hantera sitt beroende på ett bra sätt, men inte tillräckligt för att inte återgå till det. Jag har själv varit där och vet hur man brottas med sina tankar där man håller sig borta ett och sen kommer beroende-jaget in och tänker att "Nu har jag ju klarat av att vara nykter ett tag så nu "förtjänar" jag en öl".

När det spårar ur i den grad som det gör för din sambo så skulle man ju kunna ha trott att man förstår att det här håller inte, jag måste sluta helt med det. Kanske vet din sambo det, delvis, men med ett beroende så blir hjärnan som uppdelad i olika delar och när beroendet ges plats så försvinner allt det där. I och med att han till slut gav med sig, så är det också tyvärr ett dåligt omen för framtiden. Men kan han lyckas? Ja, det tror jag absolut. Men något måste till, skulle jag tro. Något måste förändras. Det är såklart inte enkelt. Kan han tänka sig att gå till någon beroendeklinik?

Jag är ledsen att du är i den här situationen @Rebeckarrr :( Här i forumet finns många anhöriga och de har förhoppningsvis lite bättre tips om en väg framåt.

Hej, jag bor sambo med min kille som efter flera års narkotika och alkoholmissbruk hannade på behandlingshem efter att polisen gjort tillslag i hans bostad. (Han sålde också narkotika).

När vi hade våran första kväll med alkohol ihop så förändrades min sambo som person, totalt. Den kvällen slutade i fullständigt kaos, han kunde inte kontrollera sitt alkoholintag, han blev elak mot mig, han skulle slåss med främmande förbipasserande, han ville försöka få tag på droger att bruka, det spårade bara ur helt enkelt. Vi avstog från alkohol ett tag efter detta och höll dialog om vad som gick fel under kvällen, han övertygade mig om att det bara var en dålig dag och att problemet inte var alkoholen i sig, med det sagt så ville han dricka alkohol igen på nyårsafton, jag sa att vi kan göra det men inom rimliga mängder. Den kvällen spårade också ur, samma okontrollerade person han blev våran första kväll med alkohol tog sin form igen.
Efter den kvällen kom vi båda fram till att alkohol inte ska finnas med i bilden, det blir inget bra.

Vi har helt avstått från alkohol och det har gått bra i ett halvår. Värt att poängtera är att han regelbundet går och lämnar kissprov inför att få ta sitt körkort på nytt igen, då man drog in det enligt hans dom.

Senaste månaden har min sambo varit väldigt nere, han har förlorat intresse för i stort sätt allt han tyckte om tidigare att göra, han är lättstött och irriterad. Igår tog han upp med mig hur han är besvärad av att inte kunna få ta en öl när han vill med tanke på hans kissprov han måste lämna. Sedan blrjade han ringa runt en massa samtal och fick informstionen till sig att en öl inte kommer synas på kissprovet han ska ha nästan månad.
Vi åker iväg och äter middag ute och då droppar han frågan ”Är det okej om jag tar en öl till maten?”
Jag kommer av mig helt, men svarar tillslut
”Jag försöker lita på ditt omdöme och du behöver inte känna att du måste be mig om lov, om du känner att du kan hantera det så ta en öl”
Efter att han druckit upp den första ölen så är han som en annan person, han pratar glatt om hur framtiden mellan oss kommer se ut, hur bra allting är, hur mycket han älskar mig. För att sedan ställa frågan ”är det okey om jag tar en till öl”
Efter att han druckit upp den andra ölen så föreslår jag att vi åker hem och varvar ner i soffan, men han har andra planer, han ringer sin kompis som är hemma och tar några öl med vänner i närområdet. Han ska dit.
Han sätter sig i en taxi och försvinner iväg, jag känner hur oron stiger i mig och hur den här kvällen kommer sluta som dom föregående festkvällarna.

Han är borta hela natten och hör inte av sig, jag åker hem till min lägenhet som står tom och sover där, mycket i rädsla för ifall han kommer hem och är ilsken.

Dagen därpå ringer han mig, han bettar om kvällen och säger att det slutade med att han åkte hem till en gammal kollega och tog kokain, sen åkte han hem.

Jag sitter nu fullt besviken och med stor hopplöshetkänsla.

Jag har varit ärlig mot han och sagt att jag inte kommer tolerera mer alkohol i det här förhållandet, just för att det bara har slutat illa med avvikelser från sina egna värderingar och med dåligt omdöme.
Efter mycket om och men så ”gav han med sig” och gick med på att det inte blir mer alkohol.

Jag har bara en stark magkänsla av att den här överenkommelsen inte kommer att hålla i längden, mycket också för att han själv inte erkänner eller ser problematiken som tillkommer med alkoholen.

Vad ska jag göra

@Snödroppen Ja, jag brukar ju bo hos honom varannan vecka. Ibland är han full när jag kommer från jobbet, men oftast bara lätt berusad och nyktrar till under kvällen. Fredagar brukar vara värsta fyllan, men sen lugnare tills jag åker på måndag. Han dricker aldrig öppet framför mig. Men för 1,5 vecka sedan fick jag bara nog. Åkte därifrån, tog alla mina saker. Tom de jag brukar lämna när jag inte är där varannan vecka. Lämnade tom nyckeln. Klarade av att inte svara i telefonen på några dagar. Men han ringer konstant och smsar. Nu har vi pratat sedan i onsdags, men han är full dygnet runt.
Han skadar sig, ramlar, hamnar i slagsmål osv. Nu ringer han och vill inte leva utan mig. Jag har sagt att jag inte kommer tillbaka förens han har nyktrat till och sökt hjälp.

Men så jobbigt att se och höra honom.
När jag är där försöker han iaf, och han lagar mat och städar. När jag inte är där är allt bara fylla och missär.
Men förstår att jag inte kan rädda honom. Men hjärtat gör ont.

@jabs ååh så tråkigt att höra. Hoppas att allt kommer bli bra. Har hon insikt i sitt drickande? Jag hoppas att allt ordnar sig. Berätta gärna hur det går. Stora styrkekramar till dig❤❤

@Tröttiz ja en dag i taget och jag njuter av varje dag❤❤

@lindaab
Jag nådde nån slags botten en gräns där nog är nog. Jag var tvungen att överleva själv och bestämde mig för att NU är det min tur och jag har rätt att må bra och ha det bra.
Det var tungt att möta sig själv med alla känslor efteråt men jag bad om hjälp och var 100 procent öppen med det stödet jag fick.
Du har rätt att må bra, du är värdefull, ditt liv är värdefullt. Vi lever så kort tid på jorden. Det är kanske dags för dig att gå framåt i livet? Sätta gränser, må bra. ❤️

@Snödroppen Ja det måste vara någon inre process. Har också lämnat och gått tillbaka flera ggr.
Får dåligt samvete, mår dåligt och saknar. Men man mår inte bra i relationen heller när löften ständigt sviks. Och stressen över vad som kommer hända.
Försöker prioritera mig själv och mitt mående. Men har inte så mycket ork kvar, han tar all.
Tack 🙏🏽

@Tröttiz Ja man vänder ut och in på sig hela tiden. Känner att jag ger allt jag kan, men får brödsmulor tillbaka. Jag slutade nog orka för längesedan egentligen…
Sen kommer löften, hoppet och lycka. Tills den grusas igen.
Man blir så frustrerad över att inte nå fram eller kunna påverka.
Och att man är så svag, inte lyckas sätta tydliga gränser och hålla dem.

@bella70 Ja jag tror du har rätt, gränsen är nog passerad för längesedan. Men man hoppas så, blir besviken och hoppas igen.
Pendlar så mellan att vara arg,ledsen,besviken,orolig. Men framförallt frustrerad och trött på löften som aldrig hålls

@Åsa M tack snälla fina❤❤

Jag är i exakt samma situation med min hustru, begärde skilsmässa häromdagen som hon gick med på fast vi älskar varandra så det värker i hjärtat. Hoppas det löser sig för dig/er.

Vi fann varandra och gifte oss några månader senare, så kära och förälskade, vi var varandras själsfränder. Jag märkte snart att hon var extremt svartsjuk, hon började gå igenom min mobil och förbjöd mig att ha kontakt med andra kvinnliga bekanta vilket jag tyckte var ok, samma gällde henne sa hon. Beskyllningarna om otrohet haglade ändå tätt, ständigt fick jag bekräfta min evinnerliga kärlek till henne för att hon skulle bli lugn. En gång kom jag hem från jobbet och hon hade låst mig ute, hon öppnade inte utan satt och grät och drack vin, efter ett par timmar bröt jag upp dörren för att ta mig in, det var drygt -20c ute. Hon satt i telefonen och ringde till andra män, vi grälade i timtal och tillslut hällde jag ut allt alkoholrelaterat vi hade hemma, tillslut somnade hon och tillbringade hela natten och dagen i sängen, utan att säga något. När hon tillslut gick upp från sängen blev vi snabbt vänner igen och hon lovade att hon inte skulle anklaga mig mer. Anklagelserna fortsatte dock hela tiden men hon kunde hantera det hyfsat när man bedyrat sin kärlek till henne. Några dagar går och hon tar ett glas vin igen, det börjar bra men brister när hon druckit ur en flaska rött, svartsjukan blir då än mer intensiv och beskyllningarna haglar åter... hon går ut och tar med sig sin mobil (hon brukar ringa till andra manliga bekanta när hon är onykter), jag ser våran bil lämna gården, hon tar bilen i fyllan och jag vet inte vad jag ska ta mig till, ska jag ringa polisen? Jag ser på "Google Maps" att hon stannat någonstans efter vägen ca 10mil från hemmet, hon svarar inte när jag ringer men ringer mig dagen efter och gråter, hon tänkte använda bilen för att ta sitt liv men valde istället att sova på en rastplats, nu ville hon hem, jag bad henne vara kvar där några timmar så hon fick nyktrade till. hon åkte kom hem senare på eftermiddagen, vi blev åter sams. Jag tänkte att hon fått sig en tankeställare, och jag hoppades att nu kanske allt blir bättre... men nej, anklagelserna fortsatte, jag kunde inte annat än att bedyra min kärlek och försöka få henne att förstå att det bara är hjärnspöken, det finns inget att vara svartsjuk över, det hjälpte för stunden men nästa gång hon drack så var det åter bråk med svartsjuka som tema. Vi har nu snart varit gifta i två år men efter en blöt kväll och ett storbråk senare bestämmer jag mig för att nu får det vara nog och jag föreslår skilsmässa som hon går med på. Vi väntar nu bara på att skilsmässan ska gå igenom. Oj, hur det värker i mitt hjärta nu när vi har kommit till sista sidan i våran bok, den var dessvärre inte längre än några sidor och en sak förstår jag nu.. den hade aldrig titeln själsfränder.. för den var skriven av dig, min hustru.

@lindaab
Det är helt personligt.
I mitt fall så skulle jag ha lämnat långt tidigare men jag kan också se att det var en process i mig själv som jag behövde bli färdig med. Jag försökte tidigare med föll tillbaka igen.
Var rädd om dig.

Var också ett svar till lindaab.
🥰

@bella70
Ja ... med facit i hand så stretade jag på för länge. Men jo, känner igen det där med gräns, om när den kommer.
Känner med dig. Tror det är rätt vanligt, man försöker och försöker och försöker ... Att vända ut och in på sig liksom till absurdum.
Men nu har jag "bara" mig själv.

Sköt om er.
💕

Tänker att det är upp till oss att bestämma det..och i de flesta fall är det nog redan för länge när vi ställer oss den frågan.. i mitt fall iallafall kram 🤗

Tack. Bra beskrivet.. vanmakt, ilska och sorg är det… betyder mycket att någon förstår. Tog tid att inse vad jag hamnat i. Nu har jag slut på tålamod, har gjort allt jag kan och när jag ser tillbaka är det mycket. Skyddat, sett till att läkarkontakt tagits, antabus, campral, anmält körning, sett till att han sjukanmält sig o inte bara uteblivit osv osv osv, lyssnat, tröstat o allt däremellan.. när det gäller sk åtgärder har jag börjat inse att de nog mest genomförts lite halvhjärtat för att få mig lugn
Måste ju vara för att han själv vill o inget annat. Jag har nog för första gången i mitt liv varit rätt naiv. Eller bara väldigt förälskad o inte velat inse @Hallonpaj

Vilken sorts AA möte ska man gå på för att träffa andra, o prata,
Jag är ju absolutist nu, och behöver ingen hjälp med nåt 12 stegsprogram eller liknande, jag kommer aldrig dricka mer,
Sitter fast med ett dyrt huslån och det är svårt att sälja nu,
Hade jag bott i en lgh så hade jag bara gått ut genom dörren, men det är inte så enkelt nu.
Man sitter i en rävsax,