Senaste kommentarerna i forumet

Hej.

Har varit inne här ett par gånger men aldrig skrivit. Har vänner jag pratar med men kanske inte om allt. Kanske inte om hur söndertrasat allting är.

Jag har levt med min partner i elva år, vi har tre barn, två gemensamma och han har ett från en tidigare relation.
Jag vet inte ens vad jag vill få fram genom att skriva, kanske bara ett behov av att få ventilera med människor som faktiskt vet, som faktiskt förstår. Jag är långt ifrån ensam men känner mig stundtals ensammast på jorden.
Jag såg tendenserna till min partners alkoholproblematik redan från början, naiv och ung. Jag blundade, såg det som var bra.

Har levt i ett helvete i elva år. På julafton tog jag beslutet, ännu en högtid han förstörde. Trasiga barn som fick se sin pappa full, igen. 1 mars flyttade jag och mina två barn till en lägenhet. Barnen är för stora nu, att jag inte kan skydda dom. Dom ser och dom förstår och jag känner mig som världens sämsta mamma. Som behövt leva i det här så länge, jag är själv uppvuxen med missbruk och har alltid lovat mig själv att mina barn aldrig skulle ha det så. Mina barn fick det så, i en finare fasad. Det min partner alltid gömt sig bakom. En lyckad karriär, pengar, hus och fin bil. Allt det som ser bra ut utåt, hade vi. Men innanför dom här dörrarna gömmer sig en man som druckit fem-sex dagar i veckan de senaste iaf två åren. Jag har hittat ölburkar, vinflaskor och sprit överallt i vårt hus. När vi somnar har han egna hemmafester inne på toaletten. Orosanmälningar och ett förlorat körkort. Skammen har varit så jävla stor, att jag som mamma lagt locket på. Så febrilt försökt rädda och laga. Bråk som barnen hört, en ledsen mamma och en frånvarande pappa. Har alltid dragit hela lasset, jag är så trött nu.
Men åter till att jag flyttat.. Min fristad, jag gjorde det. Jag kom därifrån, nästan. För när väl flytten var ett faktum, då vaknade han. Då kom ångesten, han skulle göra allt, ta hjälp, ta antabus allt för att vi igen skulle flytta hem.
Detta har han ju givetvis sagt 700 ggr när saker gått riktigt åt helvete, i slutändan händer absolut ingenting.
Så ömmar mitt hjärta och han är trasig. Vi blir särbos vilket har betytt att han är här hos oss i lägenheten ibland, och vi i vårt gemensamma hur ibland. När han är här i lägenheten dricker han inte, han får inte och är en ganska bra version av sig själv men när vi är i huset är det samma visa. Han dricker, han gömmer, uppe hela nätterna och jag som har barnen på heltid får aldrig någon avlastning när vi är där. För han sover halva dagarna och gör det som han vill göra på dagarna. När jag får frispel för att han återigen varit full när vi varit där och mina barn har märkt och det är nya tårar att torka, vänds och vrids allt till hur jag kan vara så elak och säga så vidriga saker. Han är så manipulativ att allt vrids och vänds. Och nu måste han väl ändå kunna få dricka några öl utan att det ska bli en häxjakt. Mina barn skickar sms och berättar hur dåligt dom mår på grund av att han dricker och även det viftar han bort. Kan på riktigt känna att han inte bryr sig om våra barn särskilt mycket. Och återigen har jag utsatt dom för skit genom att åka dit.

Vi åkte därifrån. Jag har blockerat honom överallt för att jag inte orkar den psykiska terrorn som kommer med smsen och samtalen om att jag är hemsk.
Och jag hatar honom nu. Sen blir jag svag. Men framförallt hatar jag mig själv för att jag inte skyddar flickorna när jag vet vad risken av att åka dit är. Vad är det för fel på mig? Jag flydde därifrån för att komma bort från detta men någonstans är vi ändå kvar.

Jag känner mig starkare nu, jag vet att jag klarar mig.
Men hela hela hela tiden kommer den värsta ångesten där jag tänker på honom. Att han är ensam. Hur ska han klara sig? Och att jag inte kan leva med tanken att jag lämnar honom. Vad är det för fel på mig?

Hej @rasdirga,

Vad bra att du sträcker ut en hand och ber om hjälp! Det krävs både mod och kraft att vända sig utåt för stöd, bra gjort verkligen. En gissning är att du levt i detta länge och har säkert försökt på flera sätt att påverka personen som då inte valt att göra en förändring. Många gånger är det så att den som är bredvid mår sämre och behöver hjälp för egen del.

Du har fått några fina svar här med lite tips om mera stöd. Hur går dina tankar kring de tips du fått? Hur mår du nu? Det finns hjälp att få. Du kan också skriva till oss på admin under fliken frågor om du skulle vilja: https://alkoholhjalpen.se/fraga

Ta hand om dig!
Rosette, Alkoholhjälpen

@Tröttiz ♥️🙏☀️

@Snödroppen
Så det var du. 🤗
Som att vakna upp från något och börja leva ett annat liv ...

@Tröttiz
Tack för påminnelsen 🙏
Jag vet att jag har skrivit det i min tråd, kanske har försvunnit för att jag dolt vissa inlägg pga att inte bli förigenkänd.
Ditt inlägg väckte i liv vad mitt mål var när jag lämnade och tack för att du påminde mig om det.
Så fint att följa dig och att du delar med dig av din fria resa.
Ha en härlig dag.

Ny dag och "Min" dag. 🌞
Jag snurrar på här på forumet och minns inte vem som nämnt den biten att "börja leva" ... Men så känns det idag på något sätt. Att upptäcka nytt liksom.
Att se fram emot vad dagen ger.
Kan planera dagen som jag vill och önskar denna lediga dag.
Ha en bra början på veckan.
🌺

@rasdirga
Förstår din känsla, har varit där med.
Precis som svaret ovan var det då jag beslutade mig för att lämna, för att överleva och sen börja leva.
Sök hjälp och var ärlig om din situation så kommer hjälpen.
Var rädd om dig och hoppas du fortsätter skriva här, det har varit en otrolig hjälp för mig ♥️

@Euology
Hej.
Jag var / är inte i samma situation som du. Dock känner jag igen mig i mycket.

För det första då mående sätter sig i kroppen ... Jag har tanken att kropp och själ hör ihop. Mår inte själen bra gör inte kroppen det heller. Du påverkas av situationen, och vad tänker du om någon typ av samtalsstöd nu? Jag har inte barn och höll på att knäckas helt, men med barn är det sannolikt än värre resonerar jag. 😔

Jag fick också höra att han kunde sluta när han ville, vilket ju inte stämde. Samtidigt har jag fått höra alla möjliga argument för att det är "ok" att dricka.

I och med att du har barn behöver du förutom dig själv, ju även tänka på dem.
Att ha planer i allt detta tänker jag. Plan b,c ... Här ovan nämns att rådfråga socialtjänst, bra idé. Men, om du säger ditt namn är de skyldiga att göra barnskyddsanmälan oavsett du vill det eller inte. Om jag förstått det hela rätt förstås.

Gällande att tjata på den med beroende lönar sig inte, har åtminstone jag erfarit.
Testat allt.

Sköt om dig.
🌺

@Samsung50 Vad sunt du resonerar. Det är lika här hemma. Vi sover inte längre ihop för jag orkar inte känna lukten eller ligga och irritera mig på honom. Det ger såklart ingen bra bild av hur en bra kärleksrelation ska se ut..

Har din man accepterat att du vill separera eller försöker han att få dig att ångra ditt beslut genom att lova bättring?

@gros19 Ok, jag visste inte att barn inte får bo med en förälder i aktivt missbruk. Har hört så många skräckhistorier om föräldrar som varit tvungna att lämna över barn till någon som missbrukar då soc alltid ser det som barnets bästa att bo hos båda föräldrarna. Det var skönt att höra att det inte ska vara så..

@Snödroppen Ja det är verkligen utmattande att gå runt och oroa sig hela tiden. Oftast så går det bra under de jobbiga perioderna, då bara måste man fixa och hålla uppe allt. När allt sedan är lugnt en tid får jag konstiga symtom såsom sömnsvårigheter, nervryckningar, ångestattacker som sjukvården inte kan förklara på annat sätt än att det beror på stress..

Jag har tidigare både varit med i ett anhörigprogram samt gått regelbundet i samtalsterapi.

Det första året så skyddade jag honom och berättade inte för någon. Nu har jag berättat för några anhöriga och det känns väldigt skönt..

Glorifiering ... "Kultur".
Ute, ute och ännu mera ute i härligt väder. 🙏 Inne är det en enda röra, vilket noteras - men det får vara nu. 😊
Vill bara vistas ute. Städar vid dåligt väder. 😄 Bra också för kropp och själ med uteliv!

I ett skede idag gick jag in på sociala medier, chattade lite med en vän jag inte pratat med på länge.
Får sedan syn på bilder som läggs upp av några andra med något glas alkohol och något flaschigt bredvid, några skålar m.m.. En person som berättar att semester är på antågande. Tjo och tjim.
För en sisådär 5 år sedan hade jag inte reagerat, men nu gör jag det. Reagerar på dessa inlägg om alkohol, glorifiering, för visst innebär ju semester och andra aktiviteter alkohol ... 🤯 Och samtidigt vet jag vilken skada detta gift gör för både de beroende och anhöriga.
Trasar sönder.
Och någonstans sitter det någon som garanterat håvar in storkovan på andras elände. Allt samtidigt som alkohol ses som det "normala" i vårt samhälle.
Tror att paus från sociala medier vore klokt att göra. 🧐
Har själv behövt förklara mig varför jag inte dricker vissa tillfällen, det "normala" vore väl att inte dricka? Ledsamt att alkohol har den plats den har i vårt samhälle.
🌺

@rasdirga
Du är på en tung o mörk plats. Men snälla, ge inte upp!
Det kanske inte känns som det nu, men det finns hjälp att få.
Se råd ovan från Självomhändertagande.
Om läget är akut finns akut hjälp att få. Använd i då fall den möjligheten.

Gå in här i forumet o finn styrkan i att inte vara ensam. Eller Ring linjen som finns här på alkoholhjälpen.
Du har stäckt ut en hand, låt någon ta den!
Ta hand om dig o ge inte upp!
❤️

@kajsa48 Oj, vilken igenkänning! Dina rader om att han är sur o spydig, att du fixar allt med hem o barn osv... Kunde varit mina ord exakt!
Vi har tre barn i övre tonåren. Jag känner mig som ensamstående föräldrar. Han varken orkar eller 'vill' bry sig i något med familj eller skola osv. Tungt o ensamt är det.
Här fixas o donas det också på gården med traktor o div andra maskiner med flertalet öl i kroppen. Det är ölen som håller honom igång. Annars bara soffläge.
En månad tillbaka var läget ungefär som du beskriver o hans humör var oftast i botten. Mitt med. Jag var arg o ledsen men har väldigt svårt att få ur mig ilskan.
Sitter långt inne att prata om sådant som vi verkligen behöver prata om.

Efter år av tvekan (med små försök nån gång) hur jag ska ta upp problemet så pratade vi för några dagar sen (som jag nog nämnde) o nu är han en annan person. Han hörde o förstod vad jag sa o lugnade mig med att han inte tycker sig vara beroende (!). Öl dricker han för att få något gjort, enl honom.
Nu är jag inte hur naiv som helst o även om samtalet var bra, köpte jag inte allt rakt av. Det gav mig hopp men också en slags misstro på att så enkelt kan det nog inte gå. Vi får se...
Nu är han mer kärleksfull, gladare o piggare. Känner mig omtyckt igen. Det är ändå något som jag inte kan ta till mig fullt ut.
Han har druckit sen samtalet. Och mestadels i smyg. Kommer något förändras?
Och varför denna humörsvängning om det ändå fortsätter som förut?

Blev lång utläggning om mitt läge. Det var så mycket igenkänning. Jag önskar så klart inte någon annan i samma situation men det var skönt att känna att jag inte är ensam.

Om du vill så läs min tråd Hopplöst, o kanske känner du igen en del känslor, frustration o ilska. Om det hjälper något.

Tror du att du kan hitta ett tillfälle att ta upp din oro med honom? På allvar.
Jag tänkte noga igenom o tog råd härifrån Anhörigstödet om hur man uttrycker sig för att nå fram på bästa sätt. Ett bra tillfälle är ju inte lätt när humöret är i botten mest hela tiden o berusningen i olika skeenden hela tiden. Berusad, full, bakis eller abstinens. Vilket läge ska man ta?!

En förändring är helt klart nödvändig för dig o barnen men jag vet hur svårt det är!
Kämpa på!
Berätta gärna hur det går.
Kram

@rasdirga
Hej, det låter verkligen akut. Du kan prata med en jourhavande präst på 112.
Det är svårt att veta var du befinner dig i den hopplösa tanke som du beskriver. Kan du ordna en läkartid imorgon och börja där?
Jag har känt som du. Och det var då som jag tog tag i mig själv. Det går att ta sig vidare. Men du behöver göra jobbet och bryta upp och leva det liv som du vill.
Fortsätt skriva här.
Ta hand om dig!

@Euology ja vi har också barn tillsammans, över 5 år men yngre än 10.
Jag känner igen din oro för att ha delad vårdnad, jag kämpar också med dessa tankar. Som jag resonerar så kan jag erbjuda halva tiden i ett sunt boende utan missbruk att jämföra med heltid i en familj med missbruk, bråk och spänt läge där föräldrarna inte kommer överens. Jag är inte glad när vi gör saker tillsammans i familjen då jag känner en ilska kring alla lögner, svek osv och att jag försöker kontrollera vad som ska hända men blir arg när det inte går. Barnen får också en skev bild av en relation då de redan nu frågar varför vi inte sover tillsammans, pussas osv.
I bästa fall kommer separationen få honom att vakna till o ta tag i sitt liv då jag underlättar hans missbruk genom att ta hand och familj och hushåll, kan kommer o går som han vill. Går det åt andra håller och det eskalerar även när han är med barnen så kommer jag inte tveka att göra orosanmälan. Inget barn ska behöva leva med missbruk.

@kajsa48 Du har skrivit här och det är en första steg att göra något. Så som du beskriver verkar han vara djupt inne i sitt beroende. Han pratar inte med dig och orkar inte hjälpa till med barn och hushåll. Finns det någon familjemedlem eller vänner till honom som du kan prata med och som du tror kan nå fram till honom. Han behöver hjälp att komma ut från sitt missbruk och du behöver också hjälp oavsett om du vill fortsätta leva med honom eller inte. Ni är värda att må bra ❤️

Har inte läst allt vill jag först säga. Självfallet ska du inte behöva oroa dig för att barnen ska tillbringa halva tiden tillsammans med en påverkad pappa om ni separerar. Mitt råd är att ring socialförvaltningen och be om råd/stöd, vilket även kan göras anonymt om du vill. Det innebär att du tar vad man kallar ditt föräldraransvar. Berätta om din oro vid en eventuell separation. Barn får inte leva tillsammans med föräldrar som är aktiva i missbruk och krav kommer att stälkas på din man om han lever eller har umgänge med era gemensamma barn.

@Euology
Det låter som om konsekvenserna är stora redan, det har satt sig fysiskt. Alltså börjat kroppen säga ifrån.
Jag flydde för ett år sedan och är idag utbränd.
Jag tänker att det inte finns något egoistiskt alls i att sätta gränser för sådant som skadar dig eller dina barn. Om du är orolig för att barnen ska behöva vara ensamma med honom när han påverkad så kan det vara en hjälp att samla bevis. Blir det för illa och han inte ser hur illa det är för dina barn så har du det dokumenterat.
Det är alltid en god idé att söka stöd för det är en extrem belastning att leva så.
Inte nog med sin egna sorg så behöver man axla allt ansvar och ofta får man skulden för allt. Men det är inte ditt fel överhuvudtaget. Han får helt enkelt ta konsekvenserna, i bästa fall så hjälper det honom också och i värsta fall gör det inte.
Så tänker jag kring det, skulle det finnas en möjlighet för dig att söka professionell hjälp hos en terapeut?

@Snödroppen Jag kommer heller aldrig kunna må ok. Jag är på helspänn precis hela tiden och har haft många konstiga symtom som läkare härleder till stress. Har även fått börja ta antidepressiv medicin för att orka och jag tror absolut att hans drickande är en del av anledningen till det.

Jag tänker att om jag lämnar så är jag egoistisk eftersom jag bli fri från allt det här (vilket ju inte stämmer eftersom jag kommer oroa mig för hur barnen har det ) men mina tre barn måste fortsätta leva med det halva tiden. Hur ska man tänka kring det?

Min plan har varit att stanna tills yngsta barnet är 10 år för att de ska vara någorlunda stora, men det är låång till kvar tills dess…

@nybliven.sambo
Hej.
Så fint att höra att ni pratat, det jag hört av även andra och tyckt själv är att ta upp beroendet är jobbigt.
Fortsätt skriva här. 🌹

Hej igen och tack för alla svar! Vi kan inte alls prata om detta med alkoholen. Vi kan egentligen inte prata om något alls. Han skyller ifrån sig, tycker jag är trist och tråkig, att jag inte ska lägga mig i osv. Jag vet inte om han ser problemet alls. I onsdags köpte han 40 öl, dom är slut nu alltså 4 dagar senare..han mår förmodligen inte bra. Han arbetar, hemifrån mest, ingen har koll vad han gör eller inte gör. Han är arg och irriterad på allt och alla. Tycker att han blir illa behandlad osv.

Han är väldigt sur, spydig och otrevlig mot mig. Vi har två barn. 12 och 13 år. Det är jag som gör allt som måste göras.. tvättar, handlar, lagar mat, kör till träningar och matcher mm. Han går hemma.. grejar i skogen eller trädgården.. dricker öl när han tror att jag inte ser.. brukar börja vid 16 tiden på eftermiddagen.. har kört traktor ( här på vår gård) efter 3-4 öl.. man kan inte planera något med honom, han svarar inte eller så glömmer han bort det jag sagt..

Jag vet väl egentligen att jag inte vill leva så här. Det svåra är att göra något åt det..

Jag tror det är väldigt bra att förstå sitt eget mönster, varför man söker sig till destruktiva, inte ömsesidiga eller bara dåliga relationer. Jag har haft flera sådana på rad, både vänskaps- och kärleksrelationer, och för min del har jag lärt mig att jag accepterar, nästan förväntar mig, att bli illa behandlad pga tidigare erfarenheter och att jag inte vill göra så mot andra. Därför stannar jag, mår dåligt och tar en massa skit för att vara snäll och omtänksam.
När jag såg det mönstret så började jag göra tvärt om. Jag började säga ifrån, markera gränser och framför allt låta folk känna på konsekvenser efter att jag sagt ifrån flera gånger. Det kändes bråkigt och stökigt ett tag, kanske för att jag är ovan vid att hävda mig, eller för att folk utgick från att jag skulle spela med. En väldigt lång vänskap gick spektakulärt i kras. Två kärleksrelationer efter varann pajade.
Och jag har aldrig mått bättre. Jag säger som Grynet: ta ingen skit. Det enda du kan styra är dina egna val, så välj med omsorg. 🤗

Hej!
Känner igen funderingar o osäkerheten om vad som är för mycket. Det låter väldigt mycket, det din man dricker. Inte bra för hälsan.
Jag har en man som under ca 3 år konsumerat mer o mer. Började med en sommarsemester o sen helger, som blev längre o längre o tillslut dagligen. Jag kommer ihåg semestern när jag reagerade o tänkte att detta är inte bra... Men jag ville inte vara tråkig o förstöra hans Semesterkänsla. Dumt, förstår jag i efterhand. Lätt att vara efterklok. Trodde aldrig det skulle eskalerar som det gjort över tid.
Har du o din man pratat om hans drickande?
Hur medveten är han om sin situation?
Mitt problem är att jag har svårt att ta upp alkoholen o prata om det med honom direkt. Jobbar med det.
Har tagit ett samtal nyligen o är oerhört lättad över just det samtalet, som gick bra.
Det långsiktiga resultatet vet jag ännu inte. Vet inte vad jag ska våga tro faktiskt men tar det sen...
En annan tanke som slog mig när jag läste dina rader var hur din man mår i övrigt o om det funkar med arbete o så.
Min man kraschade psykiskt o fick till en början hjälp från vården, men nu är det tydligt att han självmedicinerat med alkohol. Han sköter arbetet o är nykter på jobbet.
Många har hemska erfarenheter o jag förstår att det då handlar om att lämna för att överleva. Jag har svårt att relatera till det själv, då jag inte ser att utvägen för mig är att lämna min man. Med full respekt för där det är nödvändigt! Alla har olika resor.
Men jag vill vara kvar, vill ha tillbaka min nyktra man.
Detta kan säkert låta naivt, men jag hoppas på att detta är något vi ska ta oss igenom.
Finns information o fakta här på alkoholhjälpens sida, som du säkert hittat. Många olika erfarenheter att läsa om o få stöd från i de olika trådarna forumet.
Berätta gärna mer så byter vi lite tankar.
Ett stort första steg är att börja ifrågasätta o söka information.
Bra gjort!
Önskar dig lycka till!

@nybliven.sambo Så bra att ni har kunnat prata! Och att det kändes bra! Gick in då jag undrade, du verkade så ledsen.
Om du kan övertyga honom om att gå igenom Alkoholprogrammet här så kan det ge honom stöd och hjälp. Man behöver inte sluta helt med alkohol för det, men man lär sig en hel del och det kan vara ett stöd oavsett hur han väljer att göra.
Exempelvis kan det ju vara bra att veta vad Folkhälsomyndigheten rekommenderar för mängder för att undvika skador och missbruk.
Men stanna här och skriv, hur det än går. Vi hjälps åt. Jag är inte i anhörigsdelen särskilt ofta men du kan ju alltid knacka på min dörr i alkoholfrihet om du inte får så många svar:) Kram ❤️🙏🏻❤️