Senaste kommentarerna i forumet

@Totoros ja ett riktigt helvete och det tär och tar så mycket energi @a22louas skrev mycket bra och som jag har tänkt och funderat över mycket bl.a. ” Kanske kan du ändå fundera över hur länge sedan de där lyckliga tillfällena var och hur många är de nu i dagsläget? Det är så lätt att hålla fast i en dröm om något som var och kanske aldrig mer blir...”
Jag försöker varje dag tänka att jag är värd så mycket bättre än det här och förhoppningsvis bleknar han och drömmarna! Som det är nu är det bara tjafs och besvikelser när vi hörs/ses och ältande om samma saker varje gång!

@Fredrik.R jag tycker det låter sunt att du går igenom den processen. Upplever själv att det är mycket lätt att man lägger saker på hög som hänt och glömmer bort dom tills nästa gång det uppstår en upprörande/kränkande/obehaglig/förvirrande situation pga den beroendes beteende. Sen börjar snurran om. Det låter som att du tagit ett steg utanför nu, bra tror jag. Det är nog först då du kan känna vad du faktiskt vill, och behöver och pallar med att stå ut med. Som kennie säger är det nog viktigt att få en ursäkt, men jag skulle också säga räkna inte med den/häng upp allt på din partners uppvaknande och insikter. Väldigt bra att du har vänner du kan prata med, fortsätt prata med dom! Och som nämnt ovan kanske söka professionellt samtalsstöd med någon som har kunskap om beroende problematik i relationer.

@En tålmodig man känner igen mig i det du skriver så väl. Beskyllningarna som är helt befängda,humöret,irritationen, hur man försöker ducka & undvika...
Hur mycket det tär på en hel familj..så sorgligt men så sant.

@Fredrik.R
Det är jättetufft, har varit där själv.
Alla har sina egna erfarenheter och lösningar, min var att lämna och jg ångrar inte en dag.
Jag fick gå och bära på allt medan han slutade dricka och sen bröt det ut fullt kaos typ en gång i månaden. Jag var inte en del av relation och fick utstå grova trakasserier, psykiskt våld och ändå f all skuld. Jag höll på att tappa absolut allt tillslut.
Lyssna på din magkänsla. För mig låter det som om du och dina känslor inte får plats i er relation.
Var rädd om dig och ta hand om dig och sätt dig själv och dina behov först.

Hej! Man kan vända sig till kommunen, dom brukar ha rådgivning till anhöriga. Man är helt anonym om man vill det. Varmt lycka till ❤️

@Alltid förstår precis din kamp mellan hjärta och förnuft.. det är ett helvete 💔
Jag brottas med att pendla mellan att förstå att partner är beroende.. och till att tänka att jag är överkänslig. Det dricks ungefär i genomsnitt 20 cl sprit om dagen, ibland någon dag inget ibland mer.. vem är jag att säga att det är för mycket? När personen ifråga ej blir berusad i den bemärkelsen att den blir redlös, ”full”, bakis osv. Men ändå påverkad i sitt sätt att vara vilket gör mig orolig och otrygg.. vad gör man?! Personen inser problemet ena stunden men nästa är det inget problem o bara jag som är gnällig 😫

@Rebeck@n känner så igen mig. Fast min sambo folde sina alkoholproblem bra i början. Nu jobbar han borta i veckorna o kan dricka"hur han vill"
Vi har ett barn på snart 2 år. Han har tom druckit 3-4 starköl när han är själv med barnet. Jag är bara sååå trött i både kropp,sinne & allt..

Tusen tack för inspel!
Det har varit många långa funderingar de senaste dagarna och det har byggt upp en enorm ilska inom mig. Allt jag stått ut med, alla pinsamma situationer hon utsatt oss för osv. Hon är såklart väldigt skör just nu då detta är hennes tredje helnyktra dag så det känns fel att diskutera detta just nu. Vet inte var jag ska göra av mina känslor mer än att prata med vänner. Känns skit att under 7 år så har jag levt i en lögn och svek och jag vet inte på vilket sätt jag ska hantera det. Hon är själv mer o mer positiv och tror stenhårt på sig själv men det har ju inte gått så lång tid än så vi får väl se! Ibland vill jag bara lämna allt och fokusera på mig själv och mitt liv men som många skriver så snackar inte hjärta och hjärna alltid samma språk!

@a22louas ♥️

Hej, jag tror att det är viktigt även för din särbo att ta ansvar och be om förlåtelse för det lidande hon orsakat andra med sitt drickande. Dock tror jag det kommer lite senare i processen. Om hon följer AA så är det ett av stegen.

Både tufft och starkt och fint. Jag skulle råda dig att söka samtalsstöd, ett förhållande med en beroende påverkar mer än man vågar erkänna för sig själv. Det är inte lätt att reda ut det själv, tror inte heller att locket på är en hållbar lösning i längden. Dock är det nog svårt att ha ett öppet ärligt samtal när hon fortfarande är i beroendet. Jag skulle säga att ni båda behöver jobba på varsitt håll med att bearbeta och bli friska, sedan kan ni ha gemensamma läkande samtal. Min egen erfarenhet är att det är tydligt att alla samtal jag försökte ha med min partner när han fortfarande var i beroendet är att de inte var ärliga från hans sida. Först nu, när han varit nykter ett bra tag kan vi börja prata, även om det fortfarande är svårt. Vi har dock gått isär då det gick alldeles för långt men om hon kan starta processen och hålla i den är det fantastiskt. Lycka till!

Hej!
Har varit tillsammans med en kvinna i 7 år och hon har allt och vi älskar varandra väldigt mycket. Vi har ett särboförhållande och vi träffas en till två veckor i månaden. Båda har jobb som vi kan sköta på distans så det har fungerat bra. Vi hittar på mycket tillsammans såsom resor, går ut och äter osv. Jag märkte ganska tidigt att hon dricker ganska mycket men det fungerade på något sätt ändå. När vi är på middagar hos andra eller går ut så är det i princip alltid hon som är mest berusad. Ibland blir hon som en annan person vid dessa tillfällen och blir direkt elak. Efteråt minns hon såklart inte detta och det leder alltid till stora gräl. Jag har lovat mig själv många gånger att händer detta igen så lämnar jag men jag är ”galet” förälskad i henne så det har såklart inte inträffat.
Vi har precis varit tillsammans under två veckor över Påsk osv och det har blivit en del sammankomster med familj och vänner under denna ledighet ochsamma visa igen såklart, hon blir elefanten i rummet! Förra veckan blev hon sjuk och låg hemma med magbekymmer och sov extremt mycket. Vi var ute och åt lunch i torsdags och då säger hon att hon troligtvis har ett problem. Hon berättar att hon varit berusad 6 dagar på raken. Hon har helt enkelt legat hemma och druckit när jag har varit på jobbet, därav ”sjuk”. Jag har inte märkt att hon varit berusad utan jag har trott att hon varit trött pga sjukdom.
Hon har därefter berättat att hon har haft detta bekymmer i många år och att ingen märkt det, alltså att hon har perioder där hon dricker hela dagarna. Hon har hittat vägar att dölja detta för sina barn och vänner vilket troligtvis inte är helt ovanligt.
Hon har tagit ett beslut om att detta måste upphöra och hon har sökt hjälp. Först steget är ju som bekant att erkänna för sig själv att man har ett problem och hon har nu berättat för föräldrar och vänner om sitt problem. Detta är givetvis mycket starkt gjort och jag är sjukt stolt samt att hon har en mycket bra uppbackning från oss alla. Hon är en väldigt stark och driven person så jag tror att hon klarar det även om det kommer att bli tufft såklart.
Mitt bekymmer som anhörig är att i och med detta erkännande så har jag börjat fundera över tiden som varit. Det har varit otaliga situationer där hon sårat mig enormt, hon har skämt ut sig, vi har grälat och det har varit tufft men detta har normaliserats på något sätt. Jag tycker såklart att man ska se framåt då framtiden förrhoppningsvis är ljus och inte älta saker.....MEN det är svårt för på något sätt så finns det sår inne i mig som jag har trängt undan tidigare och nu har det rivits upp ordentligt.
Ni som känner igen er, hur bearbetar man detta? Vad ska man göra? Min särbo är just nu väldigt sårbar och svar så det känns helt fel att prata med henne om det men det kommer vi såklart göra när det känns rätt. Ingenting kan ju göras ogjort så det bästa kanske bara är att försöka glömma allting och se framåt vilket är lättare sagt än gjort! Var tvungen att få ur mig detta även om det blev lite långt men jag skulle verkligen uppskatta alla inputs jag kan få!
Tusen tack på förhand

Tack för din fina återkoppling! 😊Tyvärr blir alkoholnivån värre när man varit ifrån det ett tag, iallafall om jag pratar utifrån mig själv och mitt eget missbruk och även vad jag sett hos andra runtomkring mig. Jag ska inte ge mig in på exakt vad det beror på men kroppen vill på något sätt ha tillbaka vad den saknat och är inte redo för det och det är faktiskt många som stryker med i sådana återall. I min hemregion tar de inte in personer längre för avgiftning en vecka om man inte har en behandlingsplan, behandlingshem inplanerat efteråt av den anledningen. En vecka på avggiftningen är egentligen helt värdelöst, åtminstone om jag talar utifrån mina egna vistelser där. Det går bra de första dagarna när man får mycket benzo mot den värsta abstinensen men sedan går uttrappningen alldeles för snabbt och suget är helvetiskt när man skrivs ut och de allra flesta går direkt ut och börjar använda omedelbart eller inom ett kort tag.

Jag känner igen mig i det du skriver om att man i sitt medberoende minns och lever på alla de där fina och lyckliga stunderna man delade tillsammans men blir vid otaliga tillfällen även sviken gång på gång för att personen är för full (i mitt fall var det även så att jag många gånger själv var för full för att genomföra det inplanerade). Du skriver att 2023 skulle bli erat år men han verkar ha valt alkoholen istället. Jag vet inte riktigt vad jag ska råda dig till eftersom du fortfarande hoppas så mycket (man gör ju det eftersom man älskar den här personen så mycket). Kanske kan du ändå fundera över hur länge sedan de där lyckliga tillfällena var och hur många är de nu i dagsläget? Det är så lätt att hålla fast i en dröm om något som var och kanske aldrig mer blir...
Var rädd om dig och tack för fin feedback! ❤️

@a22louas tack all ”pepp” är jag så tacksam för. Efter att hans LVM-tid löpt ut fick han jobb (vikariat) vilket han är sjukskriven från just nu men han lär väl inte komma tillbaka till det, kontakten med soc upphörde då! Jag vet att det är en orosanmälan gjord i hans kommun där han bor nu och där är han även ”känd” sedan tidigare men inget händer! Även på vårdcentralen är han ”känd” sedan tidigare med sin problematik. Tyvärr var det behandlingshem han var på under LVM-tiden endast en förvaring! Farlig är han inte han är världens snällaste! Men alkoholen ställer till det! Jag vet vad jag vill jag vill ha honom som den personen jag såg när han var nykter, glad fylld med energi vi lagade mat och handlade tillsammans. Han gjorde saker på eget initiativ, han var gudomlig när min dotter flyttade han var där och hjälpte henne med att borra upp allt möjligt i lägenheten och han hjälpte till att flytta han är fantastiskt duktig! Vi gjorde saker tillsammans och planerade resor och hade drömmar för framtiden. 2023 skulle bli vårt år! Men så en dag när den lilla Jävulen på axeln drog igång det igen gick det inte att stoppa även om det lät så nej tvärtom det gick snabbare och snabbare och nivån blev högre och högre! Jag ska försöka tänka på mig själv och vad jag mår bra av men jag vill ju göra saker med honom vi har gjort så fantastiskt mycket roligt tillsammans och jag hoppas väl ännu på att det ska bli något av det jag hoppas på!

Rullorna skulle det stå. 🙃

Jag har varit i en liknande situation som dig med medberoende och jag är även själv nykter alkoholist. Jag förstår att du har en besvärlig och outhärdlig situation där du slits mellan olika känslor och hamnar själv i sista hand. Du skriver ingenting om den här mannens sociala situation: om han har jobb, kontakt med socialtjänst osv, så det blir lite svårt för mig att exakt råda dig hur du ska göra men jag tänker såhär: du kan alltid göra en orosanmälan till socialtjänsten i hans hemkommun och om det finns möjlighet för fler i hans närhet att göra det är det desto bättre med ju fler orosanmälningar som trillar in. Jag, m fl gjorde själva det på min nära vän, vilket ledde till behandlingshem för hans del. Ena sidan av dig är rädd för att något ska hända honom och den andra önskar han skulle supa ihjäl sig och jag känner såväl igen de motstridande känslorna och är helt naturligt i din förtvivlan. Jag tänker också att på ett sätt är det egentligen bara bra om han är ute och snurrar och blir lobbad eller hämtad av ambulans för då är han inne i rullarna och kan få hjälp, hur hjärtlöst det än kan låta i stunden.

Jag tycker att du ska tänka på dig själv i första hand och ta hand om dig själv, så att du kan må bra och få ro? Du behöver inte bryta med honom för gott, om han inte är direkt farlig för dig, men iallafall för ett tag. Då kan du komma underfund med vad du vill och hur du vill ha det.

Jag vet inte om mitt inlägg är till någon hjälp för dig men jag känner verkligen med dig och din situation. ❤️

Tack för era kommentarer och fint stöd. Mitt hjärta och förnuft fortsätter att brottas med varandra. Jag har ingen annan att prata med förutom vänner som jag själv inte vill belasta med detta mer! Har pratat med en terapeut fyra gånger men gav mig absolut ingenting! Vi har daglig kontakt och ses ibland men jag ser för varje gång vi ses hur han blir sämre och sämre och nu är det riktigt illa. Det har gått så långt att jag bara väntar på samtalet att det skall hända honom någonting pga av berusning. Sjukvården vad gör den inte ett skit, innan påsk var han till vårdcentralen och läkaren sade till honom du får välja på 6 dagars avgiftning eller LVM klart han väljer avgiftning. Men vad händer när han kommer hem från avgiftningen jo han är fortfarande abstinent och samma dag som han kommer hem har han ny avtalad tid hos sjuksköterska på vårdcentralen på orten där han nu är skriven. Där lyckas han på något vis få sjuksköterskan att få läkaren att skriva ut Oxascand 25 tabletter till honom dagen innan skärtorsdagen ingen uppbackning alls från vården under påsken!!! Han fortsätter att supa och nu är det som tidigare skrivet värre än någonsin! VARFÖR kan ingen i hans närhet se hur illa det är han behöver LVM jag har lovat att inte lägga mig i denna gången (vet att jag borde). Jag träffar honom ibland som skrivet men jag blir lika besviken varje gång för han lovar och manipulerar och jag säger till mig själv varje gång ”det här var sista gången”!!! Jag har nu sagt till honom att jag vill inte ha med honom att göra mer så länge han är på fyllan! Han säger ”har jag inte dig så har jag ingenting och sänkan jag lika gärna supa ihjäl mig” svarade honom att ”ja det är ju ditt beslut”. Jag vet ju att jag inte vill ha det så här vad är det som gör att jag inte kan gå vidare??? Jag går med denna oro att det skall hända honom någonting! Det har gått så långt att jag t.o.m. tänkt tanken att det vore enklare att han söp ihjäl sig (fruktansvärt att tänka så) då fick jag sörja en gång för alla! Han är världen bästa snällaste omtänksammaste människa när han inte dricker. Jag försöker intala mig själv att den personen finns inte kvar som han är nu och att jag älskar någon som inte finns! Om han ändå kunde få orken kraften viljan till att bli nykter en gång för alla! Jag tänker också vart tog den starka kvinnan som sätter värde på sig själv vägen? Jag kämpar på och tar en dag i taget! Vi älskar varandra och vill vara tillsammans men han kan inte bli nykter och jag vill inte träffa honom när han är full - moment 22!!! Önskar så att jag kunde ta steget och släppa honom på riktigt men den där kärleken!

Jag har en familjemedlem som jag är orolig för, vad kan jag göra för att hjälpa? Finns det behandlingshem? Hur pratar jag med personen om det på bästa vis?

Jo så är det. Alkoholen är ju utandningsprov och drogerna är ett urinprov där du doppar stickor i som då visar om man är positiv på olika preparat. Kanske gör dom inga drogtester utan endast utandningsprov.

Hej tågfrälst!

Låter som en tuff situation du befinner dig i, klokt att du skriver här. Du har gjort en stor förändring med alkoholen och har varit nykter i två år. Fantastiskt bra jobbat! Nu är du rådvill i förhållande till din frus drickande, eftersom hon dricker mycket vin och blir otrevlig mot dig.

Du undrar om du ska berätta för hennes barn om hennes drickande. Ibland kan det vara hjälpsamt att tänka på de konsekvenser en tror att det kommer att få. Hur tror du att det kommer att bli om du berättar? Vad har du att vinna på det, och vad finns det för risker? Finns det någon annan du skulle kunna prata med, för att få stöd och slippa vara ensam i det du går igenom?

@Igelkott38 Förstår att det måste vara jobbigt att se hur han dricker framför dina yngre syskon. Jag blev själv väldigt illa berörd när min pappa vid ett tillfälle var mycket onykter framför min bebis. Det är tufft att se och får en att inse hur mkt det faktiskt påverkar... Tack för att du skrev, det är skönt att veta att man inte är ensam <3

@gros19 Nej jag tänker inte undanhålla något och har kontakt med soc och hennes "behandlare eller vad man kan kalla det på frivården". Men frågan eller farhågan jag har är att hon istället för alkohol börjat ta något annat. Enligt "henne själv" så testar hon negativt varje dag på alkoholprovet. Nu kan ju det såklart också vara en lögn men min tanke var mest om det är så att man kan "testa" negativt för alkohol (villket är det dom testar henne på) men ändå tagit nåt annat som inte syns. Är ingen tvekan om att hon är påverkad mellan varven och frågan var kanske om det går att "gömma" eller "mörka" för frivården?

Syftet med påföljden är ju att hon ska uppvisa nykterhet, vilket hon uppenbarligen inte gör oavsett vad provtagningen säger. Mitt råd till dig är att kontakta frivården, behandlare hon träffar eller socialsekreterare.

Hon tar drogtester skriver du, men gör man ingen provtagning vad det gäller alkoholen? Utandningsprov eller blodprov? Hon är dömd för rattfylla och ofta tar man åven prover där man kan se alkoholkonsumtionen under en längre period. I vilket fall som ska hon vara nykter när hon går i behandling. Kraven som ställs på henne uppfyller hon inte och då är det som jag ser det fängelse som gäller istället. Eventuellt kanske man kan ändra påföljden så det blir institutionsvård för missbruket istället. Du hjälper inte henne och förmodligen inte heller dig själv genom att undanhålla konsekvenserna av att hon inte fullföljer vårdplanen.

Hej!
Kan relatera extremt mycket till det du skriver, min pappa har hela mitt problem haft ett alkoholmissbruk men inser inte förns nu i vuxen ålder när jag ser hur han dricker framför mina mycket yngre syskon att det påverkat mig mer än jag trott. Tyvärr har jag ingen tips men vill bara påminna om att du inte är ensam <3

Jag kan ge min syn på det. Jag åt Naltrexone mina första 3-4 månader nykter. Nej, de är inte beroendeframkallande. De tar bort effekten av alkohol, signalsubstanserna/ruset/kicken uteblir. (Men man kan säkert bli mentalt beroende av dem o tro att man knte klarar sig utan.) Jag fick detta förklarat för mig innan. Så jag var helt med på varför jag tog dem. Jag hade det som ett extra skyddsnät liksom. Jag var så otroligt inriktad på att jag skulle bli nykter, det fanns ingen återvändo. Hade jag lagt nykterheten i händerna på medicinen hade det nog varit kört. Inga mediciner i världen kan göra någon nykter. Att bli nykter är en personlig utveckling, ett mentalt arbete i första hand. Jag hade med all sannolikhet blivit nykter utan denna medicin, men minns att den hade sin verkan ca 6 veckor in i nykterheten. Jag fick ett jättesug o önskan att dricka. Då visste jag att medicinen ju gjorde att jag inte skulle uppnå det jag ville. Så jag tog inget återfall. Sedan dess har jag aldrig ens varit nära ett återfall, och jag är inne på över 2 år nykter.
Däremot håller jag i grunden med Adde. Att förlita sig på mediciner istället för sin egen förmåga att fötändra sitt liv tror jag stjälper snarare än hjälper.