Senaste kommentarerna i forumet

@Samboman Vilken sorglig situation du sitter i. Jag kommer från andra sidan i forumet, för oss som har alkoholproblem. Jag kände igen mig så otroligt mycket i din beskrivning av din fru och kände att jag ville skriva några rader till dig. Till slut drack jag också på morgonen för att kunna fungera och dämpa ångest. Jag fick själv nog och kände att livet runnit ur mig och jag kände ingen levnadsglädje. Jag slutade dricka för över 1,5 år sedan och har fått mitt liv tillbaka. Dina tonårsbarn vet precis vad som pågår och det går inte att dölja något för dem. Du är medberoende och det är en fruktansvärd situation att vara i. Du måste agera och inte acceptera hur ditt liv ser ut. Jag vet hur det är att vara medberoende, inte till en alkoholist, men i andra sammanhang. Man raderar nästan ut sig själv för att behaga andra, men man duger inte ändå. Din fru är djupt alkoholberoende och behöver också hjälp för att sluta dricka, men det är något som hon själv måste vilja för att det ska hända. Ta kontakt med alkohollinjen, 020-84 44 48 och fråga om råd, hur du ska gå tillväga. Det har kunskap och erfarenhet om medberoende och kan vägleda dig och dina barn.

Sök hjälp, det är svårt att klara detta själv❤️

Vi har varit tillsammans i mer en 25 år älskar henne verkligen och har svårt tänka på ett liv utan henne. Vi är också varandras bästa kompisar. Vi har två barn som bor hemma de är i övre tonåren. Jag försöker alltid se till att de inte märker att hon är full. Det är inte kul att äta klockan 16 och de frågar om hon är full, vilket hon kan vara ibland.

Hon har ett jobb som hon sköter och är duktig på, det är på deltid så hon är ledig 3 eller 4 dagar i veckan. Vad hon gör på de dagarna är att dricka oftast. Men på fyllan brukar hon säga att hon inte ska jobba nästa arbetsdag. Oftast gör hon det ändå, hon har inte många sjukdagar. Hon dricker inte när hon ska jobba oftast ibland bara något glas aldrig full.

Hennes alkohol intag ökade ordentligt för runt 2010 har jag för mig. Drack på kvällarna och ibland alldeles för mycket så hon däckade. Men oftast kunde hon vara hon vara normal ändå. Hon började gömma bag in box viner hemma åka till systemet i en annan stad för att handla.
För ungefär två år sedan började hon bli väldigt elak och aggressiv när hon dricker. Hon har till och med slagit mig så jag har fått en blåtira.

Till en början sa jag emot när hon ville bråka om något meningslöst, då blev det alltid ett jävla liv. Men efter lång tid så slutade jag säga emot och numera brukar jag gå på promenad när det är för mycket tjafs.
Hon får kraftiga humör svängningar ena stunden är jag en tråkig idiot som hon hatar för att sedan berätta hur mycket hon älskar mig, för att sedan växla tillbaka igen.
Hon har kommit fram till att hon inte vill vara arg på mig och har lugnat sig en hel del, på morgonen brukar hon fråga om hon var arg.

Minnesluckor får hon ofta . Exempel vi tittar på TV hon blir arg över något jag går därifrån, efter en stund kan hon börja ropa på mig och vara kärleksfull. Minns inte alls att hon var rasande för en stund sedan.

De sista åren har ibland hon suttit uppe på nätterna och supit när jag jobbat natt, kan få ett sms vid 04.

Men det värsta började för ett år sedan hon började dricka direkt när hon vaknar, ibland kan hon gå upp tidigt och dricka för att sedan gå och lägga sig igen. Förra året hände det kanske en handfull gånger.
De sista månaderna händar det ofta. Hon försöker smygdricka, men jag hör på rösten på henne att hon druckit på telefon och träffas vi ser jag det på ögonen direkt. Tror hon dricker på morgonen för att lindra baksmällan.

Det hände senast idag hon ringde innan 11 och jag hörde det direkt, kom hem vid 12 försöker få i henne annan vätska och mat. Kan berätta hon var full igår och somnade innan 22.
Men hon blir mest arg när jag säger något och det är nu mitt fel för jag är ju tråkig.

Det är inte roligt att gå restaurang med någon som är så full att de inte kan läsa menyn.

Säga något när hon druckit är meningslöst, hon blir bara arg. Hon kan börja prata om saker som är omöjliga att förstå och frågar man vet hon inte heller vad hon vill säga.

Jag försökte att vi skulle vara vita Maj vilket hon tyckte var en bra idé. Hon klarade det i hela 4 dagar.
Tycker att hon blir påverkad väldigt lätt numera. Att prata om något när hon dricker är meningslöst för hon blir dum inte elak på någotvis. Nästan som att prata med en förståndshandikappad.

Jag saknar att prata med min bästa vän och livs kärlek.

Vet inte vad jag ska göra.

Har inte så mycket klokt att skriva men jag hade inte heller orkat prata i den situationen. Ge dig själv en liten paus. 🤗 Han kom inte på ditt bröllop. Självklart har du all rätt att vara besviken och du ska definitivt inte ha dåligt samvete för att du inte orkar svara när han ringer. Jag tycker att det var starkt gjort att säga att ni inte ville servera honom alkohol på bröllopet men sorgligt att han valde att inte komma. Han borde ha dåligt samvete. Kram!!

@Självomhändertagande 🙏
Tack för värdefulla råd. Jag ska prova med yoga och meditation. En promenad ute kändes väldigt bra idag.
Det kändes lättare efter att jag satt en gräns, vänligt men bestämt. Givetvis reagerade personen lite kränkt och jag tänkte att det inte är mitt ansvar.
Jag förstår hur min ovana att sätta gränser dränerar mig och det är något jag får träna på.
Jag vill inte heller prata öppet, jag gör det med två personer som jag alltid känner mig tryggare och mer stärkt efteråt men jag har varit lite mer öppen för vissa personer. Jag lär mig och övar på hur jag kan må bättre och bättre. (Kändes bra att skriva den meningen).
🙏

@Snödroppen
Bra att du har tid att vila och landa. Göra det som är bra för dig.
Jag känner igen det där med att någon vill mer av en än vad man själv vill.
Och de finns i alla städer. Överallt. Jag har varit som en öppen bok tidigare, men vill inte berätta allt.
Kroppen säger ifrån. Lyssna på den. Om du behöver extra stöd så kan du göra yoga och meditation.
Det kan ta tid, men det är ett sätt att landa på rätt kurs.
Ta dig tid, för bara dig.
Och öva gärna på att inte svara de som du inte vill svara.
Jag är där själv.
Att jag har börjat tänka ut hur jag ska svara en del nyfikna människor.
Jag vill inte längre berätta så öppet som jag har gjort.
Det kostar väldigt mycket energi.
Av mig.
Och det är inte värt det.
De får ta det som de vill.
Jag bestämmer över mig. Och mitt liv.
Och du bestämmer över dig och ditt liv.
Det är inte lätt att balansera allt som ska balanseras.
Men genom övning så blir det enklare.
Ta hand om dig!

@Emmassister nej, det är inte alls rättvist men det just nu låter det som att du och barnen behöver en trygg och lugn plats att vara på.
Det låter jätteklokt att du har en plan.
Jag känner verkligen med dig och har varit i samma sits 🙏❤️

Jag vet inte vad jag ska svara... känns som att jag faller ihop långsamt men säkert.
Nu är det fredag, ångesten växer inom mig och jag är rädd.. hur ska denna helgen bli? Hur ska kvällen bli? Kommer jag att kunna somna med en nykter man hemma, eller kommer det gå åt helt fel håll?
Jag har en plan för denna gång, jag tar barnen och åker. Men varför ska jag o barnen behöva lämna vår trygga plats? Varför ska han ha rätten att stanna, sova i sängen o vakna på morgonen? Varför är det vi som ska behöva ta oss bort...

❤️

Tack för att du skriver om din situation och jag hoppas du och dina barn upplever livskvalitén ni förtjänar! Ingen som befinner sig i den här situationen förtjänar att genomgå sorgen och destruktiviteten som är beroenden, vare sig det är personen med beroenden eller anhöriga. 🩵🫂

Tyvärr känner jag också igen det här, men från barnets perspektiv. Det som har varit svårast i min situation är att se min pappa långsamt ta livet av sig, vetskapen om att han är den enda som kan hjälpa sig själv. Och allt man kan göra är att titta på, försöka inta terapeut rollen, bli arg, uppmuntra till hjälp m.m.

När min mamma flyttade från min pappa kom flodströmmen som var hans känslor, ilska, självömkan, sorg, skam, skuldbeläggning. Allt rann ut över hela familjen. Mamma försökte så gott hon kunde (som hon alltid gjort) att täcka för så många läckor som möjligt, så att jag och mitt syskon slapp det värsta. Men det var för många hål vid den här punkten.

Jag hoppas innerligen att både du och dina barn (om de är gamla nog) får någon typ av samtalsstöd för anhöriga. Från egen erfarenhet har det underlättat så mycket under min uppväxt och jag har även fått redskap för att hantera sutuationer med min pappa på ett mycket säkrare sätt.

Önskar er allt gott och kram på er! 🫂🩵

@jabs Otroligt bra skrivet! Du sätter ord på en hel del i detta

Hej jabs!

Vilken målande beskrivning av den berg-och-dalbana det kan innebära att leva med någon som dricker och mår dåligt, och den sorg som kan infinna sig när en relation tar slut. Skriv gärna och berätta mer om hur du mår i allt det här, om du vill.

Hej Såjävlatrött!

Ditt användarnamn är talande, och det är inte konstigt att du är trött i den här situationen du beskriver, som också pågått under en längre tid. Du frågar om vad det finns för stöd att få, och om det finns stöd att få som inte bara är inriktat på att lämna. Ett tips om du vill prata utifrån det du själv vill och är redo för är att ringa vår telefonlinje Alkohollinjen (020-84 44 48). Där kan du få bolla vad du kan och orkar göra just nu för att förbättra din situation.

På din konkreta fråga om psykolog eller samtalsterapeut så är det kanske viktigast att personen är erfaren i att stödja anhöriga (förutom att den har någon slags gedigen utbildning för att ägna sig åt samtal, förstås). Något att hålla utkik efter kan vara om personen är utbildad i CRAFT, vilket är ett program som syftar till att öka livskvaliteten för den anhörige och öka sannolikheten att den som dricker tar emot hjälp. Du kan så klart också fortsätta skriva här, det kan vara lite trögt och en kan ibland få skriva flera gånger innan tråden tar fart.

Varma hälsningar,
Kristoffer

Hej Haga!

Vilken tuff sits du befinner dig i. Du står inför ett beslut där det är svårt att överblicka konsekvenserna, och det kanske inte kommer att kännas helt bra oavsett vad du väljer. Med det sagt är du den som känner situationen och de inblandade personerna bäst. Hur känns det för dig, räcker det med att barnets mamma bor hos sin mamma för att du ska känna att det är en trygg miljö för ditt barn när de ska umgås? Kanske har du redan landat i ett beslut, men oavsett får du gärna skriva mer om hur det går och vad du tänker om det här.

Han ska inte bara bort när han är påverkad, hotfull och bär sig illa åt, han ska bort överhuvudtaget. Vilken vidrig situation du befinner dig i. Du måste söka hjälp och var du börjar spelar kanske inte så stor roll. Ingen ska leva som ni tvingas göra och eftersom du har barn tycker jag du ska ringa socialförvaltningen och därmed ta ditt föräldraransvar. Om han är snäll som du säger mot barnen så är det definitivt inte snällt att beöva se sin mamma bli illa behandlad. Ditt mående påverkar ju självfallet dom. Ta emot all hjälp du kan få - just nu har du kanske inte styrkan själv. Försök att inte låta rädslan styra ditt liv då fattar man inga bra beslut. Så bra du skriver här❤

Åh, kära du, så jag lider med dig 💔 Så där kan du inte ha det! Om du orkar, så vill jag tipsa om att göra en orosanmälan till socialtjänsten. Du är mån om både hans egen hälsa och om att barnen inte ska bli traumatiserade. Sedan vill jag också tipsa om att du behöver måna om DIG. Han utsätter dig för hot och det är fullständigt oacceptabelt. Orkar du prata med Kvinnofridslinjen eller med detta forums stödlinje? Kommunen kan stötta dig. Ingen ska behöva vara rädd i sitt eget hem. Skickar all kärlek till dig!

@Självomhändertagande
Tack för ditt stöd. 🙏

@Självomhändertagande
Tack för ditt stöd. 🙏

@Snödroppen
Bra att du bad om en tid. Ta hand om dig. 🤗

@Tröttiz kram 🙏❤️

Min pappa har haft alkoholproblem ända sedan min mamma gick kort när jag var 4 år, nu fyller jag snart 30. Hans problem har blivit värre och värre. Covid gjorde att vi inte ens såg varandra på nästan 3 år. Förra julen blev han tvångsinlagd på sjukhus..men han vägrar dela med sig av sin hälsostatus. Han har varit på behandling i höstas men sedan fått återfall. Han säger att han vill bli nykter och samtidigt säger han ”det är inte så farligt med återfall, det är inte en stor grej, det händer alla” och att jag inte ska oroa mig för hur han mår. Men det gör jag ju såklart ändå.

Förra helgen gifte jag mig med min kille sedan 10 år tillbaka. Jag bjöd pappa på bröllopet men visste att det fanns en risk att han inte skulle komma. När jag bjöd in honom så sa jag att vi inte tänker servera honom alkohol varpå han frågar varför och senare säger att det är inget man kan säga till folk. Han sa att jag inte ger honom något förtroende och att han bestämde sig för att när han tackade ja att han inte skulle dricka.
Och ena sidan förstår jag det argumentet men och andra sidan, hur ska jag kunna lita på honom när han svikit mig så många gånger? Det är väl inte jag som reagerar konstigt eller?
Hursomhelst, så kom han inte på bröllopet och hörde inte av sig innan eller under bröllopshelgen. Är så besviken. Nu har han försökt ringa två dagar i rad men jag känner att jag verkligen inte vill prata, vad finns kvar att säga? Jag orkar inte ha en relation med honom just nu..men får så dåligt samvete när det ringer.

@kakao skickar det jag kan just nu, en kram ❤️
Du verkar känna av läget ganska bra.
Han verkar inte vara på en plats där han kan ge dig något stöd alls.
Sök stöd och hjälp om du kan, hos friska och helst professionella.
Var rädd om dig.

@Snödroppen
Så bra att du fick akut läkartid.
Kram.
🌹

Hej alla,

Nu har det gått en tid, har skrivit och läst i andra trådar men inte orkat skriva själv. Jag har blivit sjukskriven, igen. Inte på heltid men halvtid är mer än nog vad jag klarar av, är så trött, men inte lika illa som det var förra gången. Är frustrerad och arg på mig själv för att jag är här igen, där jag behöver hjälp för att fungera och ta hand om mig (kan tex inte träna så har kontaktat en sjukgymnast) har efter mycket om och men fått kontakt med en bra psykolog. Det som frustrerar mig är att båda säger att vi inte kan gå in och gräva för mycket/träna för hårt, först måste jag lugna mitt nervsystem. Blir uppgiven, försökte få hjälp via jobbet men var inte tillräckligt sjuk för att få hjälp, nu några veckor senare så är jag för ”sjuk” för att få hjälp. Gahhhh

Har också haft kontakt med mitt ex, det var i samma veva som en av mina nya roomies gick till attack och sa att han föraktade mig och inte brydde sig om hur jag mår, att det är mitt problem om jag inte orkar bo med honom, han måste få leva exakt som han vill etc, fick panik och flyttade ut och runt hos olika vänner, nu har jag löst eget boende.

Men det är första gången jag bor själv på 8 år, känner mig väldigt ensam och vilsen och skör. Har därför kanske sökt extra kontakt med mitt ex, vi har haft väldigt bra samtal. Han har varit nykter i tre månader och vi har kunnat prata neutralt om hans beroende, hand abstinens när jag varit och hälsat på (som gett sig i uttryck i mycket irritation och islada från hans sida). Jag har känt att han stöttar mig i min process att må bättre. Har också nog velat ha bekräftelsen, att han fortfarande tänker på mig, inte träffat någon annan, att jag är åtråvärd. Har gått upp i vikt och är trött och vilsen, inga kläder passar, jag har vänner i denna nya stad men inte så många. Helt enkelt lost.

Men sen för en vecka sen hade vi en helt annan typ av samtal, han säger att han inte orkar vänta på mig längre, undrar vad målet med mitt liv är, att han måste gå vidare om jag inte vill satsa på oss, att jag inte kan hålla fast vid det som hänt om det ska funka. Misstänkte att han var berusad men var osäker. I helgen samma typ av samtal men mer av allt, han säger att han tror att jag är på fel plats, gör fel val, måste bestämma mig, att vi vill olika saker, att det här är slutet för oss, lägger på luren. Sen ringer han om och om igen men jag svarar inte.

Igår ringde han och sa att han hade ett återfall, undrade om han hade ringt mig, ville be om ursäkt. Utryckte ångest och skam och sa ”jag är patetisk och svag, jag försöker men jag misslyckas. Det är så mycket jag ville säga till dig men just nu kan jag inte säga något, har för mycket ångest. Men ta inte på dig det här nu, förlåt om jag gjorde dig orolig och besviken”

Pratade med en vän igår, som utrycker starkt att denna cykel inte är ny. Han är nykter, lovar, håller ut Max tre månader, får ångest, jag mår dåligt, gråter i telefon osv. Hon tycker att jag ska bryta helt, för att ge mig själv chansen att fokusera på mig och bygga upp min egen energi.

Vet inte vad som är vad, om jag saknar honom, om det är ensamheten som gör att jag tänker på honom mycket. Vi har inte setts sen början av december och allt brakade loss, gjorde slut på telefon. Har tänkt att jag skulle bygga upp mig och bli stark och att vi då kunde ses, se hur det kändes, kanske få någon form av avslut. Känns som att jag inte kan släppa honom om vi inte ses men är orolig att jag inte är tillräckligt stark för att kunna hantera ett möte, att det bara river upp allt igen.

Vill inte, vill. Mycket förvirrad över vad som är vad och hur jag ska tänka och göra, och smärtan över att höra att han trots ett starkt försök (som jag upplever det) inte klarar av att hålla sig på banan, den sorgen är så stark att jag mår illa.

@MissIce tack 🙏❤️

@Emmassister
Jag känner med dig och känner igen mig själv.
Du blir utsatt för hot och psykiskt våld utifrån det du beskriver och du har rätt att få hjälp ifrån kommunen. Du kan kontakta kommunen och berätta om din situation för de som jobbar med våld I nära relation. De är skyldiga att hjälpa dig, du behöver inte berätta vem du är om du inte vill och få råd. Du kan också ringa till kvinnofridslinjen. I såna situationer finns skyddade boenden.
Du ska inte behöva känna dig rädd i ditt egna hem. Det tar på hälsan och tär på krafterna så jag hoppas att du finner mod att ta hjälp ❤️🙏
Välkommen hit och starkt av dig att berätta.