Senaste kommentarerna i forumet

Hej, vill bara nyansera detta med medicin som hjälp att sluta dricka. Rätt använt kan det vara ett ovärderligt verktyg den första tiden som nykter. Man behöver naturligtvis ändå arbeta med sina vanor och hitta nya sätt att hantera livet, men att kategoriskt döma ut medicinering som dåligt tror jag är farligt. För vissa är det skillnaden mellan liv och död. Sen är de mediciner som används mot alkoholsug och beroende inte beroendeframkallande om jag förstått saken rätt, så det handlar inte alls om att byta ut en drog mot en annan.

Jag är så enormt glad för att jag konsekvent sagt nej till alla typer av sinnesförändrande medel genom livet.
Jag har tappat räkningen på hur många outbildade läkarer jag blivit osams med som sett ett piller som den enda vägen ut från mitt missbruk. Jag har använt Antabus för många år sen och det var helt meningslöst för det gick ju att dricka "igenom". Min första kontakt med en sk beroendemottagning i kommunens regi där det var folk som inte kunde ett dug om hur vi alkisar fungerade tog emot mig i bästa medberoende anda. Jag fick Antabus där i ett lite plastglas OCH sömntabletter samt nåt lugnande.....Jag fick en otäck upplevelse när jag kom hem med de pillren eftersom jag slocknade helt ca 10 min efter jag tagit sömnpillret och dan efter var jag som en zombie av det lugnande. Där tog min pillerresa slut. ALDRIG mer !!

Idag skrivs det ut mängder av olika preparat till beroendemänniskor som tro att ett piller fixar nykterheten. Det gör det inte, man byter bara drog.

Att blanda piller och alkohol skapar en tickande bomb som är så svår att förutsäga när den briserar. Och det otäcka är att utskrivningen av preparat har öka oroväckande mycket. Mitt gamla behandlingshem skapar numera fler tablettberoende än de hjälper folk till nykterhet.

Ta hand om dig själv ! Läs på om medberoende ! Ta en familjevecka ! Gå till Al-anon !

Du kan aldrig ändra en aktiv alkis som dessutom knaprar piller !

@flygcert
Fruktansvärt, det blir en isolering i det hur man än gör och det är den värsta delen i det. Inte alla elaka ord utan den känslomässiga isoleringen för alla omkring.
Att man inte har bättre kunskap om hur det drabbar anhöriga i samhället.
Hoppas du fortsätter prata om det öppet, för du har en fantastisk för åga att förklara läser jag.
Jag har klippt alla banden för det gjorde mig för illa psykiskt.
Jag känner med dig och det gör ont att höra att du inte får förståelsen från omgivningen.
Känner igen det där med att det är inte så farligt eller du är stark...eller utbildad....
Du är så ärlig mot dig själv i hur du faktisk säger att du stänger av osv och det hjälper mig i min process att förstå mig själv, mina reaktioner och att läsa på om det.
Ja, man förändras av det och det innebär ett känslomässigt lidande.
Hoppas du finner förståelse från din omgivning och att du en dag kan prata och få en förståelse från dina barn.
Det är inte dom, inte du utan narcissisten som skapade detta.
Var rädd om dig.

Nu är snart påsklovet till ända och det blev inte alls så lugnt och skönt jag tänkt mig. Började första dagen att han skulle åka iväg själv, blev jättesur när jag sa till och han muttrade mest hela dagen. På annandagen åkte han ändå iväg själv och gjort så i stort sett varje dag. Sagt att han åker småsvängar, men jag har (helt sjukt) haft koll på hur långt bilen gått. Vilket varit till alkohol och tillbaka. När jag konfrontera han med det, så kom han på att han åkte en sväng dit för att köpa mat, men ångrade sig. Så tråkigt det skulle bli såhär. Försökte prata med han de första dagarna, men då var han mest sur för att han inte fick dricka öl. Så får inse att han inte vill själv. Å jag vill inte detta

@Snödroppen
Tack, för fina ord och för förståelsen! För, ja,, det är inte så många som förstår.
”Men du har så mycket bra i ditt liv, fokusera på det!”, ”Nu har det ju gått många år, tänker du fortfarande på det?”, ”Förstod du inte från början - du som har universitetsutbildning och allt!?”, ”Barnen har det ju bra hos dig i alla fall!”…

Vilken sorg att du växt upp med ett sånt liv. Det är ju inte bara ”att lämna/gå”, det är ju människor man vill ha omkring sig och hoppet, om att allt ska bli bra, finns ju kvar i en.

Hej @bella70! Du har startat en tråd här och berättar hur du har det och vilka känslor du går igenom efter den här händelsen. Fint att du skriver här och ventilerar och delar med dig! Det låter som en svår situation men där du satte en tydlig gräns, vilket inte alltid är lätt. Starkt och klokt gjort! Den stress som du beskriver kan nog många anhöriga känna igen sig i.

Ibland kan det ta lite tid innan en tråd tar fart. Fortsätt gärna skriva och berätta mer om du vill! Det var några dagar sedan du skrev, hur har det varit för dig sedan dess?

Varma hälsningar,
Emilia, Alkoholhjälpen

Hej Alla!

Har en mer konkret fundering om någon vet hur det funkar. Min alkoholist har nu blivit dömd för grov rattfylla x2 till totalt 5 månaders fängelse. Men som praxis så blev det i verkligheten skyddstillsyn med en vårdplan som ska följas. Jag tycker själv att detta är ett bra steg istället för fängelse. Hon ska drogtestas varje dag i 20 veckor, sen 2 gång i veckan och sista delen 1 gång i veckan. Hon är nu inne på v6 och ska då alltså testas 1 gång per dag för att följa vårdplanen.

3 gånger under dessa 6 veckor VET jag att hon vart påverkad då hon ringer mig via video och svamlar så man inte förstår vad hon säger. Hon är alltså inte "lite" lagom påverkad utan helt borta. Hon behandlas för alkohol enligt domen och går 12 steg för just det. Om hon nu testas varje dag så borde detta ha gett utslag om hon nu dricker alkohol. Min fråga är om det kan vara så att hon tar något annat som inte ger utslag på urinprovet för alkohol dagligen? Eller är det så att man kan sjukskriva sig från drogproverna och då komma undan det hela?

@flygcert
Din story slog mig rakt i magen och gick rakt in i hjärtat. Du beskriver så träffande vilken skada narcissisten gör på sin omgivning. Det är precis som du skriver och det gör mig så ledsen, för jag har levt i det, i olika uppsättningar, i hela mitt liv fram till för ett år sedan.
Hur man stänger ner för människor man älskar bara för att hålla ut, för att fungera runt narcissisten och hur det verkligen skadar alla relationer kring.
De splittrar och förgör människor, berövar tillit och bryter ner allt.
Tack för att du så sylskarpt sätter ord på det, det gör uppriktigt ont att läsa men det är precis så det är. Hela min familj är splittrad pågrund av detta, det gav mig tomhetskänslor fram tull för ett år sedan när jag bestämde mig för att det är inte min skuld. Jag har splittrats från min älskade bror och andra människor jag älskat för att det inte går att ha friska relationer runt en narcissist.
Den ensamhet man känner när omgivningen inte förstår.
❤️

Nya reflektioner. Nya insikter. Sådant som jag inte känner att jag hanterar, men behöver skriva ur mig, helt utan förbehåll. Och kanske förstå, acceptera, släppa taget…? Är det ens möjligt?
Insikter som nästan förgör mig, slingrar sig runt i hela min kropp, äter upp mig.

Barnens pappa (P) och jag har var för sig gått hos familjebehandlare sedan förra årets soc.utredning. Målet med detta var att barnen inte skulle utsättas för psykiskt våld av sin pappa och att de skulle hållas utanför våra konflikter. P har träffat en familjebehandlare och jag en annan. Mina mål var att få stöd i att hantera allt som uppstår, sker, är, händer pga deras pappa.

Nu, efter ca ett halvår, avslutas Ps kontakt med familjebehandlare - de anser att målen uppnåtts… slutsats: nu utsätter P inte barnen för psykiskt våld och drar inte in dem i våra konflikter. Allt som han hållit på med under 17 år (!!!) kunde tydligen avhjälpas på några månader. Så synd att det inte gjorts tidigare. *ironi*

Jag är så otroligt dubbel i detta -
Jag ser hur det är ”på riktigt”, barn som är otroligt medberoende i hans sjuka narcissistiska värld. (Omg, tänk att jag för dryga 10 år sedan trodde att han ”bara” var alkoholist - det hade på alla sätt varit illa nog, men… insikten i det våld han utsatte/utsätter andra för…). Barnen skyddar, täcker upp, tar hand om, tar över, lyfter/stärker, väljer sin pappa i alla lägen, alltid. Och utifrån deras berättelser och beteende så har han tyvärr inte slutat utsätta dem för psykiskt våld eller dra in dem i våra konflikter. Men han anses officiellt vara en ”normal” pappa.

Hela huvudet fylls av ”fanfanfanfanfanfanfan-han som alltid sagt att det är jag som inte kan hantera mitt föräldraskap…” och jag vet, egentligen, att JAG hanterar det - att jag vill ha stöd beror på hur P behandlade och behandlar barnen och mig, hur han varit och är med barnen. MEN, sjuk tanke, jag vill liksom inte ”ge” honom att ”jo, jag vill fortfarande ha stöd i att ta hand om barnen”, medan han i princip fått ett kvitto på att han ”är klar”. OCH JAG VET; jag ska inte tänka på honom, inte bry mig. Jag vet, jag vet.

Idag kom också min absolut värsta insikt i hela mitt liv. Om jag har störst känsla av skam eller om sorgen är större, det är väldigt oklart. I samtal med familjebehandlaren hör jag mig själv säga ”jag tror att jag har en distans till mina barn”. Det var så otroligt sorgligt att höra det, mina egna ord. Jag går sönder i detta. 10 år efter separationen är jag fortfarande i ett känslomässigt skadat tillstånd. Fy faaan. Pga EN person. Sådana människor, som skadar/sårar/förstör för sina närmaste borde spärras in.

Jag tror att jag har tvingats stänga av/stänga ner.
Hur skulle jag annars kunnat lämna dem till honom för umgänge i alla dessa år?
Hur skulle jag kunna vara känslomässigt närvarande och engagerad och samtidigt kunna lämna dem till en pappa som jag vet inte är bra för dem?
Hur skulle jag ha överlevt alla hans hot, utskällningar, ghostande, ständiga försök till makt över mig och barnen?
Hur skulle jag ha kunnat ens stå upp på mina egna ben och hålla ut och inte bryta ihop i all sorg och smärta mitt i stormen?
Hur ska jag kunna stanna i känslan att mina barn är det bästa som finns, när jag samtidigt måste vara den som hela tiden behöver tänka på att vara konsekvent, inkännande, förstående, visa på det normala, sätta regler, allt i relation till deras pappa?
Hur ska jag kunna släppa ner garden och älska dem helt förbehållslöst när jag är livrädd att de ska kopiera deras pappas narcissistiska personlighet och att jag då måste vara den som, utan att stoppas av att vara den som älskar dem förbehållslöst, göra allt jag kan för att inte andra ska drabbas?
Hur ska jag kunna vara vaksam på om de skulle bete sig som sin pappa om jag lever i känslan och inte i realiteten?
Hur ska jag kunna ha så starka känslomässiga band och samtidigt hantera deras ibland fruktansvärda beteende, och faktiskt överleva?
Hur skulle jag ha överlevt alla dessa år av barnens känsloutbrott, fysiska utbrott och ilska; reaktioner på allt de utsatts för, av allt deras pappa lurat i dem om mig, om jag tillät mig att ens känna bara lite?

Jag ser bilder och filmer från när de var små och det är som en annan person som levde med barnen. Jag har så mycket bara hållit ut, hållit upp, väntat på att de ska bli större så att jag ska slippa kontakten med deras pappa. Det är som att det skadade jag inte njuter av deras uppväxt utan väntar på att de ska bli vuxna.

Insikten att det också finns så djupt rotat till mig att det påverkar min nya relation: jag älskar honom, han är den bästa personen jag har träffat. Vi har varit tillsammans i över 7 år. Ibland säger han att han får känslan av att jag inte är ”på samma tåg” som honom och jag har inte förstått vad han menar. Jag har bedyrat att jag älskar honom och allt runtomkring det. MEN: jag tror att han har känt av min distans: ”jag älskar dig, men jag kommer aldrig älska så att jag inte har närvaro att lämna om(/när) du gör mig illa”, innan jag själv ens förstått. När jag pratade med familjebehandlaren om detta höll jag på att falla i bitar. Jag som älskar mina barn oändligt, som vill spendera hela livet med min särbo… förutsatt att barnen inte blir som sin pappa, om särbon inte gör mig illa.

En vis man här på forumet sa en gång till mig något i stil med att jag skulle bli klar med mig själv efter mitt äktenskap innan jag påbörjar något nytt. Jag tror att jag NU förstår vad du menade, @Adde… men jag har också växt, fått stöd och hjälp av min särbo. Han har varit ett nästan overkligt stöd för mig, både för mitt mående, hur jag kan tänka/uttrycka mig, tar kontakten med P, ger mig kärlek och jag kan numera känna/förstå att han älskar mig, vill vara med mig. Om jag hade väntat så hade jag nog levt ensam resten av livet - jag hade aldrig gett mig in i ett förhållande idag. Fortfarande, efter alla dessa år, så är jag ofta rädd för män. Att bli behandlad som jag blev i mitt äktenskap ska jag aldrig bli igen.

Jag önskar så att jag var som jag var förr, innan jag träffade P; öppnare, mer naiv, känslostyrd och mer full av liv, livslust, ork, glädje, spontanitet... Jag kommer få jobba på det. Men just nu är jag fast i tårar. Så otroligt ledsen av insikten om hur avstängd jag är, på grund av min bottenlösa rädsla för att bli så knäckt igen.

@outoflife
Ja, jag flydde och nu mår jag bättre.
Jag har ett helt nytt liv, där jag tar ansvar för mig själv och känner mig fri i det.
Jag mötte känslorna som dök upp på vägen efter uppbrottet och var ärlig mot mig själv, jag satte mig själv i första rummet och i den processen började jag vakna upp på riktigt i mitt medberoende.
Jag blev arg på mig själv tillslut och där i förstod jag att jag inte gjorde något för att jag var tvungen, jag gjorde det för att jag ville.
Ja, det låter kanske flummigt men det hela kändes som att kasta sig ut i något okänt och läskigt men det ordnade sig bra och jag ångrar inte en sekund för jag skulle inte klara att leva det gamla livet en sekund till.
Alla har sina vägar och gå men det viktigaste är att vara helt sann mot sig själv och ta ansvar för sitt egna liv.

Jag känner igen det där också, men problemet är att du kan inte få honom att må bra bara för att du är där. Man kan inte kontrollera missbruk. Det han gör är att dölja sitt mående när du är där, så att du inte ska tjata om hur oroad du är. Summan av hans missbruk är ändå konstant. Missbrukare är man varje dag, oavsett om någon ser en eller inte. Jag tror du skulle må bra av att fokusera på dig själv och dina behov. Han ansvarar för sig själv. Tyvärr botar inte kärlek sjukdom, och det gäller oavsett sjukdom - missbruk, cancer, schizofreni, fetma, välj själv.

@outoflife
Det låter som du har varit med om en turbulent tid. Att du 'åkte med' i en förälskelse där du skilde dig och så visar det sig att din nya kärlek har ett alkoholmissbruk.
På något sätt så känner jag igen mig.
Från en annan tid.
Tvära kast.
Och åka med.
Utan att egentligen se.
Missbruket.
Det enda jag vill råda dig, är att stanna upp.
Vad kan du göra nu.
För dig själv.
Vem kan du prata med.
Professionellt samtalsstöd.
Och fokusera.
På hur du vill ha det.
Jag tänker.
Och minns.
Att jag kavlade upp ärmarna.
Och kämpade.
Länge.
Nu är jag.
Levande.
Och mår.
Gott.
I muet.
Men det hade inte gått.
Utan grovjobbet.
Den inre resan.
Hur vill du ha det.
I ditt liv.
Det är bara du.
Som kan svara.
På den frågan.

Prata med honom, umgås, hitta på saker för att få honom att må bra. Hur länge orkar du det och har det lett till någon förändring. Du ser hur sjukt det är. Vad gör du för att själv må bra? Det är väl maktlösheten du inte kan hantera, att acceptera att du kan inte göra något för att han ska bli nykter och drogfri. Tycker nog inte du ska bry dig om vad han säger utan vad han gör för att bli nykter. Precis som du säger det handlar om medberoende. Jag är inte expert men tycker detta du beskriver är ett klassiskt exempel på medberoende. Precis som han behöver hjälp behöver du hjälp. Kanske ska du söka upp någon alanongrupp. Då har du någon att prata med som förstår och du kan lära dig strategier att hantera situation. Det är farligt för den psykiska och ibland även fysiska hälsan att ha en relation med en aktiv missbrukare.

Gick i precis samma tankar som du… som jag älskar honom ju, han är så fin egentligen, men oron över att han druckit eller skulle dricka fanns alltid där, så fort jag slappnade av lite så slog det till, nästan som han kände det på sig, att jag inte oroade mig längre, då var det fritt fram…

Tänkte mycket att om jag lämnar honom kommer han supa ihjäl sig, att jag inte kunde leva med det. Jag lämnade tillslut när jag trodde att han druckit så mycket att han skulle dö. Jag gick sönder, men han blev bara arg för att jag var så orolig och upprörd. Händer säkert inte i alla fall, men för oss blev vårt uppbrott en spark i baken för honom. Han har äntligen tagit tag i det själv. Tror inte att det är en spikrak väg men han gör det själv. Och jag har stöttat och peppat och velat prata och förstå och varit frågvis och inte lagt mig i och velat vara nära men låtit honom vara ifred när han inte varit på humör. Ja testat allt. Vi hade ett väldigt bra samtal häromdagen när han erkände att han inte var ärlig överhuvudtaget i de samtalen vi hade kring hans beroende, han sa bara det han trodde jag ville höra för att få slut på samtalet och få mig lugn. Trots att jag verkligen försökte fråga hur han verkligen mådde/kände egentligen.

Ingen är som alla andra men med lite distans kan jag se att jag var delaktig i snurran, med min frustration och oro och kärlek. Den har hjälpt honom framåt men jag fixade ingenting förutom att lämna. Det svåraste mest smärtsamma jag någonting gjort, gick emot precis allt mitt hjärta kände.

Min poäng är, rent krasst, du kan inte rädda honom hur mycket kärlek du än har. Han måste vilja, på riktigt. Och det vet vars han när han är där. Ta hand om dig, det gjorde inte jag. Och jag fatttade alldeles för sent att jag var alldeles slut. Nu mår han bättre men jag är pannkaka fortfarande…så det kostade mig långt mycket mer än det kostade honom i nuläget att relationen höll i så länge. Älskar honom fortfarande och saknar honom mycket men saknar inte bergochdalbanan som jag fick på köper.

Har skrivit det på andra ställen men någon från alkohollinjen sa till mig ”det är samma person, den nyktra och den onyktra. Du kan inte välja bara en, så fråga dig själv om du kan leva med alla sidor av den personen du är i en relation med”

Jag är nykter alkoholist och min frus barn tycker inte om mig för att jag drack förut, men dom vet inte att deras mamma oxå drack.och hon har pratat väldigt mycket illa om mig för dom, och hittat på saker som jag inte gjort, men har varit nykter i över två år, men min fru dricker i smyg när inte barnen är hos oss. Risken om jag berättar det så är det väl mitt fel allting.
Vet inte vad jag ska göra. hon dricker två dunkar i veckan. och blir väldigt otrevlig mot mig o när hon är full säger hon till barnen att dom inte kan komma för hon är sjuk.

@gros19
Ja verkligen fruktansvärt.
Precis som du säger så kommer jag nog bli tokig om jag inte lämnar. Men jag har fastnat i att få honom att må bra. Att prata med honom, umgås med honom och hitta på saker. Han försöker verkligen då, och berättar hur värdefullt det är och att jag är en av orsakerna till att han orkar kämpa. Han är så snäll och omtänksam. Och jag känner att jag älskar honom och hoppas.
Samtidigt så är han jobbig när han druckit, ibland otrevlig och hotfull. Elak och anklagar mig för saker. Ljuger och beter dig som en riktig gris och jag undrar vad jag ens älskar hos honom.
Den här ständiga rädslan för hans humör och oron om han är nykter eller inte. Hur han mår och att han klarar sig.

Antar att det är medberoende, jag har glömt bort mig själv. Nästan hela min vakna tid går ut på att vara honom till lags eller oroa mig för honom.

Man blir besatt av att försöka förstå och att få honom att förstå.

Jag är nog rädd för att om jag inte finns och han inte hittar ngn annan så kommer det gå ännu fortare utåt. Ser ju hur det är den veckan jag inte är hos honom.

Man har så svårt att se hur illa det faktiskt är när man lever nära någon och ser den fantastiska människa han kan vara.
Är han ”nykter” en dag så tänker jag direkt att jag överdriver.
Men jag reagerade ju redan 2017 på att han drack för mycket, för ofta.
Han har varken jobb eller körkort kvar. Och umgås inte med ngn förutom mig och nån enstaka gång sina barn.

Jag vill så mycket mer i livet, men önskar jag kunde dela det med honom.

Fastnar i om han tar tabletter och varför. Det är ju inte ens relevant när han dricker dagligen.

Ser hur sjukt det är i efterhand, det jag skrev igår. Önskar det vore lättare att bara lämna…

@En tålmodig man Den du beskriver verkar vara djupt nere i ett missbruk. Och bara hon själv kan ta sig upp. Om hon inte vill spelar det ingen roll vad du gör. Jo, en sak: om du inte längre anpassar dig till henne. Om du kan ta barnen och bo någon annanstans. Kanske hon då upptäcker att hon nått sin botten och därigenom får en vilja att sluta dricka. Så länge du ”hjälper” henne så kan hon fortsätta… Jag har själv missbrukat och vet att man måste lösa det själv, man måste vilja. Sen kan man behöva stöd i det såklart. Men det är en annan sak.

Ni som har lämnat... Har ni mått bättre efter?
Hur klarade ni av den sorgen?

@En tålmodig man Hej! Var tvungen att svara på detta. Det gör ont i hela kroppen det du beskriver och jag känner såväl igen mig. Jag satt i detta ca: 4-5år från det att jag upptäckte att alkoholen nog var problemet. Rådet jag kan ge är att gör inte som jag. Sitt inte still och undvik problemet. Berätta för allt och alla om hur du har det, ta barnen och bo hos en vän/familj eller dylikt ett tag och berätta för henne precis hur du känner. Vet exakt hur det är att konstant gå och ducka för problemen, släcka bränder, ursäkta henne med mera. Gör inte det, du kommer tära på dig själv, barnen, ekonomi, relation med mera med mera tills hennes missbruk ätit upp er båda två. Vet att det är så fruktansvärt svårt då du nog egentligen bara vill ha lugn och ro... Men du kommer inte få det förens du antingen får henne att bryta med alkoholen eller med dig. Det kommer enbart bli värre ju längre du spelar med.

Så ledsen över att läsa om din situation och hoppas verkligen det blir bättre.

@outoflife
Han verkar väldigt sjuk i sitt missbruk och han säger tydligt att han inte vill ändra sig eller vill att du lägger dig i.
Det kommer förmodligen inte hjälpa något.
Han verkar inte så tillgänglig som partner. Förstår att det är jobbigt, besvikelse osv men frågan är vart går dina gränser? Är det här en man som har något att ge dig i en relation?
Hur känns hans kontakt med ex för dig?
Jag fick rådet att vara helt ärlig mot mig själv och när jag först var det så började förändringen för mig.
Det var värt att lämna, lämna missbrukaren, lämna det förbannade medberoendet, för att må bra igen.

Stor igenkänning på det du skriver. När jag och exet blev tillsammans sa han till en början ingenting om att han hade alkoholproblem. Det var små saker här och där som gjorde att jag lade ihop pusselbitarna. På direkta frågor svarade han till slut "jag har haft problem med spriten FÖRUT". Men när jag såg att han drack 9 glas vin på en kväll utan att verka lullig, han fick panikångest, det var fylletjafs online mitt i natten, bara kaos jämt, så visste jag att jag måste agera. Vi hade ett snack, och nästa natt drack han sig stupfull och dumpade mig via sms. Det här är tre år sedan nu. Jag registrerade mig här och fick tipset att prata med hans chef, vilket jag gjorde. Han är fortfarande i rehab via företagshälsovården men klarar fortfarande inte av sitt jobb för att han mår för dåligt. Mitt råd tillägg är: oavsett hur kär du är, rädda dig själv först. Han är sjuk, i aktivt beroende, och i förnekelse - och det är sannolikt att du inte kommer nå honom. Du har en relation med honom, han har en relation med alkoholen. Trivs du inte med det tror jag tyvärr att relationen inte kommer att fungera på sikt. Ingen relation är värd att gå under för. Jag vet att du troligen inte vill höra det här, men tro mig när jag säger att de skador som alkoholen skapar vad gäller förtroende och trygghet tar lång tid att läka. För den som missbrukar är det sju resor värre, förstås.

Det är förfärligt att se någon man älskar rasera sitt liv, men precis som du säger du måste lämna. Tror snarare du blir tokig av att inte lämna. Det här är riktigt, riktigt illa. Kan nog inte bli värre och det stämmer säkert som han säger att han kommer att dö om 5-10 år. Frågan är om han lever så länge. Att förstå missbruk är svårt för det handlar ju inte om logik utan enbart om känslor. Vad du kan göra är en orosanmälan och att så snabbt som möjligt lämna. Inte lätt så klart, men jag kan inte se att du har något val.

@Rebeck@n absolut. Min fru dricker sedan tre år tillbaka, inte jättemycket men varje kväll runt 7 kommer första ölen eller drinken. sen några till men hon sitter sen ensam i ett rum, kollar på ipad och dricker. Somnar. men vaknar vresig och barnen ska till skolan så de är inte så roligt. Hon säger hela tiden att hon är olycklig i äktenskapet och dricker därför. Skyller på mig men även när hon är på semester själv eller hos vänner så dricks det bara. Jag tar hand om barnen, lagar all mat o fixar det mesta men det är bara negativa klagomål. Tror att hon är missnöjd med sitt liv men det måste hon ta itu med. Men det jobbiga är att jag inte vet vem jag möter. Ibland är hon normal men sen slår det slint och det kommer skrik och attacker. Hon blir konstant jättearg så fort jag ställer en motfråga. men hon skyller på mig. som du beskriver skylls de egna problemen på andra oavsett vad man gör. Jag försöker att visa på allt bra som finns och hur bra barnen har det och försöker få henne på andra tankar men omöjligt. Vågar inte prata om det med henne. Har gjort det 2 ggr men hon blev helt tokig. Nu dricker hon 3-4 glas eller drinkar varje dag senaste året. innan dess ca 5 dagar per vecka. Kanske 1-2 nyktra kvällar per månad. Jag fattar inte att hon orkar gå till jobbet . Men jag får hela tiden skäll för allt jag gör och känner mig nedpressad. Jag försöker vara snäll och hjälpsam med rätt var det är slår det slint. Ibland skriks det framför barnen så jag duckar så fort hon blir arg och lämnar situationen. Känner hela tiden att hon försöker skylla ifrån sig alla problem på andra. Humöret är fruktansvärt och då försöker jag bara undvika så mkt det går. Men blir såklart ledsen av alla beskyllningar. det finns heller ingen logik i det som sägs. Det är ett förlustspel. vad jag än säger blir det ännu värre.

Han är sjuk. Det finns ingen annan förklaring till alla varför och hur kan han och varför kan han inte sluta och hur kan det hålla på. Han är sjuk och alkoholen bestämmer. Och du får bestämma om du vill vara med på tåget eller inte. Det kommer förmodligen fortsätta som det gör nu tills han på riktigt får insikt själv, och det kan dröja om det inte blir några allvarliga konsekvenser av hans livsstil. Säger inte att det inte går, bara att det inte går att förstå om man står utanför och inte har ett beroende själv, it makes ni sense helt enkelt.

Har tyvärr inga råd, men förstår precis dina känslor och din oro. Din situation låter lite lik min. Fast vi numera är särbos.
Vet hur bra det är när de är nyktra, och man vill få dem att förstå hur fel det är. Och jag känner igen mig i dina känslor och din oro.
Min särbo dricker också liknande mängder. Men aldrig framför mig numera. Oftast dricker han tills jag kommer hem från jobbet, sen smygdricker han.

Som utomstående och klok så vill jag säga att du ska lämna om han inte själv vill söka hjälp.
Men som medberoende och i samma situation så vet jag hur svårt det är. Hur mycket man hoppas kunna hjälpa och påverka.

Vi är värda ett liv fritt från alkohol och dåligt humör.