Senaste kommentarerna i forumet

Julen har förvånansvärt nog varit bra, det trodde jag aldrig att jag skulle få säga. Han har ansträngt sig för att inte dricka för mycket, det märks. Jag är så lättad och jag känner mig för första gången på väldigt länge både utvilad och kanske till och med lite rofylld. Men än är det många dagar kvar av ledighet, vi får se hur det går, det ska nog gå bra! Ikväll drog han dock på en rejäl fylla, ett riktigt fylleslag. Inte hemma hos mig och barnen, som tur var!

Jag förstår om du vacklar ❤️ I den här sköra fasen behöver man så mycket bekräftelse på att det rör sig åt rätt håll om det så bara är centimetrar. Jag är med dig i tanken! ❤️

Nyårslöfte.

Jag känner mig så trött idag.
Sambon ska börja träna och reducera drickandet.
Ska man försöka uppbåda någon slags optimism och berömma framsteg i form av mindre drickande?

Jag har vid det här laget landat i insikten att min sambo har en sjukdom, han är beroende av alkohol, och det är ingenting jag kan kontrollera eller bota.
Den enda lösningen som jag ser är att han själv söker vård för att arbeta på sitt tillfrisknande.

Han har haft i princip samma förslag sen vi träffades för snart ett år sen, varje gång vi pratar om alkoholproblemet. Att dra ner på drickandet eller att bara dricka på helgen. Att bara dricka på helgen har han aldrig varit ens nära att lyckas med. Han har dragit ner på drickandet en hel del, sen jag drog ner min konsumtion och började jobba på mitt medberoende. Men det är ju fortfarande varje dag och han blir ibland full vid opassande tillfällen.

Jag ser inte att han skulle kunna få till ett måttligt drickande, och speciellt inte utan behandling.
Men i hans värld antar jag att jag är negativ och inte "tror på" honom.
Men jag vill egentligen inte att han ska bara dricka mindre just nu, jag vill ju att han ska tillfriskna på ett hållbart sätt. Och han vill fortfarande kontrollera sjukdomen.

Jag antar att det inte finns något jag kan göra, han måste själv inse att hans planer går i stöpet varje gång...

Hej!

Ja har en dotter, 23 år, som har flera NPF-diagnoser. Hon bor själv sedan drygt ett år tillbaka. Ganska snart efter det att hon flyttade hemifrån började hon dricka, och det är inte förrän nyligen jag förstår hur mycket och hur allvarligt det är.

Som det brukar vara med alkoholism påverkar det henne och hennes omgivning mycket. Hon förlorar sina vänner, hon missar möten och evenemang, men allvarligast är att hon när hon dricker snabbt kan gå från att må bra till att inte vilja leva. Hon har det senast året försökt ta sitt liv fyra gånger, och nu senaste var hon väldigt nära att "lyckas". Dessutom har hon ett allvarligt självskadebeteende där hon regelbundet skär sig själv. Tidigare även ätstörning.

Ett ljus i mörkret är att hon nu börjat ta antabus (under överinseende), men jag är orolig att detta bara kommer att pågå under en kort tid - hon har uttryckligen sagt att hon vill kunna dricka "rimligt" - vilket jag har svårt att tro att det skulle kunna fungera.

Kanske värt att notera att många i vår släkt har alkoholproblem (som tur är dock inte jag...).

Har någon annan liknande erfarenheter? Hur hanterar man en närstående som man inte bor med med dessa problem? Eller någon som dricker som har NPF-diagnoser (i detta fall autism och ADHD plus ev. någon diagnos till)?

Alla tips välkomna - för denna situation håller på att knäcka mig, att se sin dotter gå denna väg är fruktansvärt.

Jag är så trött.
Trött på mig själv. På att jag ser exakt vad som händer, känner igen mönstret, förstår allt och ändå sitter kvar. Anpassar mig. Sväljer. Backar. Väntar. Som om det är mitt ansvar att hålla ihop allt.
Jag är trött på att känna skuld. Skuld för att inte räcka till. För att inte vara lycklig när allt “borde vara bra”. Skuld för barnen. För att jag ibland bara vill fly. Skuld för att jag älskar någon som gång på gång väljer alkoholen och ändå hoppas. Och det gör nästan lika ont att tänka tanken att sluta hoppas, för då måste jag möta att livet jag trodde på kanske aldrig blir.
Jag vet i huvudet att det inte är mitt ansvar. Att jag inte kan rädda honom. Men hjärtat fattar inte. Kroppen fattar inte. Och varje gång jag anpassar mig, tystnar fast jag vill skrika tappar jag bort mig själv lite till.
Ikväll körde jag bil ensam och började hulkgråta. Jag fick en sekund av en tanke som skrämde mig ”om jag bara kunde försvinna”. Inte för att jag vill dö, absolut inte, utan för att allt känns hopplöst. Samma sak om och om igen. Jag skäms över tanken, men den kom.
Jag vill inte ha perfektion. Jag vill ha lugn. Trygghet. Förutsägbarhet. Ett hem där jag kan andas.Jag är så trött. Jag vill bara få vila.

Svårt läge. För mig när det varit ångestfyllt att säga nej har jag tillåtit mig själv en liten vit lögn. Tex: "jag har huvudvärk idag, jag tar gärna läsk istället". Du skulle kunna säga: jag vill bara skåla vid tolvslaget, tills dess tar jag något annat.

För egen del kan jag alltid hänvisa till mitt veckomål på max 10 enheter (måttligt drickande). "Jag är redan uppe i 7 enheter denna vecka och vill spara resterande till senare". Men då gäller det ju att ha tagit samtalet med att förklara det här personliga målet. Funkar väl inte heller på nyår.

För att inte slå på dig själv, testa självvalidering. Prata förstående till dig själv, som du skulle gjort till en god vän i samma situation. "Det är klart att jag känner mig stressad, rädd och ångestfylld över att tacka nej till alkohol med honom. Jag vet ju att han kan bli arg när han dricker, och provocerad av att jag inte dricker. Jag har ju dessutom levt länge med hans utbrott, angrepp mot mig, och elaka kommentarer. Det sista jag vill är att råka ut för ännu mer av detta, och då känns det tryggare att tacka ja till alkohol än att riskera våld ännu en gång."

Och - om det bara är ni två och barnet, finns det ju ingen att visa för att du inte godkänner/möjliggör.
Om det känns bättre - välj din trygghet framför hans hälsa.
Var rädd om dig nu! ❤️

@Hoppfulla @myssockan Jag känner igen det eviga planerandet och hur allt annat än alkoholen är "utfyllnad".
Livet som går och pågår är bara en transportsträcka till att få berusa sig. Det är ju väldigt sorgligt, att få hela sitt liv kidnappat av en drog och mitt i detta lever vi. Friska men ändå medsjuka.

@supportivechaos Jo jag förstår det! ❤️ I längden är bästa sättet att hålla sig alkoholfri i sällskap så mycket som möjligt, för att inte möjliggöra. Och såklart för sin egen hälsas skull.

Men ni är i kris nu, och försök vara snäll mot dig själv.

Jag håller helt med dig - enda bra vägen är att du kommer ut ur situationen. Det har ju blivit så invant att reagera på hans drickande, plus att ditt system redan är i stor stress. Så det blir helt enkelt för mycket att vara i miljön.

Hoppas du kan komma bort så fort som möjligt! Tills dess kanske tänka överlevnad dag för dag, eller timme för timme. Och fråga dig själv flera gånger under dagen: vad behöver jag för att ta hand om mig själv just nu? ❤️

@Hoppfulla ja, precis samma här. Det är ett planerat system där ölen är viktigaste komponenten. Till och med hans arbetsdagar är kortare för att kunna starta med öl redan på eftermiddag/tidig kväll även när han jobbar. Om han ska träffa sina barn får det bara vara till lunch om han kör båda vägarna, om det är middag ska hans ex hämta hem dem med bil.
Den vanligaste aktiviteten på kvällen är bastu och det funkar ju med öl.
Nu har han ju också ekonomin till att kunna anpassa sitt liv såhär, plus egen företagare.

Jag har känt mig ganska "säker" senaste månaderna i upplevelsen att han är alkoholist, och vi har haft rätt mycket dialog runt hans problem.

Vi var och hälsade på hans äldre son med familj, med övernattning, och sambon lagade middagen igår. Han blev ganska berusad och alla väntade på maten (däribland tonåringar och ett mindre barn). Jag kände att det blev så uppenbart att problemet finns. Men dagen efter när vi for, gav sonen den sista burken öl till min sambo med ett skratt och sa att den var reseöl. Och jag fick den där märkliga känslan av att: är det bara jag som ser?
Eller är de bara så vana att de inte bryr sig/reagerar längre? De ses inte så ofta på grund av stora avstånd..

Jag tog det faktiskt med ro, och försökte inte "fixa" situationen. Hade till och med ett äkta lugn i själen, vilket jag blev lite stolt över. Men det är ju för att jag jobbar med mitt medberoende varje dag.

I slutet av kvällen kom jag med min sambo ut för lite luft, när han skulle röka. Det blåste kraftigt. Och då visade han mig var han suttit och rökt under kvällen i gamla ladugården. Där hade han en påse med tända ölburkar.
Jag är ju så van vid det här med att han går ut och dricker.
Undrar om familjen hittar burkarna och undrar om de reagerar på det?
Eller städade han undan dem imorse?
Det var en riktigt god middag lagad på restaurangnivå. Och så baksidan av allt, ute på deras gård...

Förlåt att det blev långt om mitt. Det är bara så konstigt, det liv man lever...

Jag använde ett fejkat namn och ej mitt eget då det är anonymt ändå ändrades mitt alias så jag gör om tråden. Mina föräldrar har alltid druckit och över 30 år sedan sedan min pappa slog min mamma. Han har även slagit mig. Han säger alltid till min mamma att hon också ska dricka så de blir fulla båda två fast pappa är värre. När han gick i pension så började han dricka mer och är mer arg. Allt är tydligen mitt och mammas fel. Igår gick det för långt så jag ringde polisen vilket var ett misstag då jag fick höra sen av han att jag överdriver och bara vill jävlas med han. Nu måste jag sluta lägga mig i deras bråk. Det blev en lätt anmälan och han motanmälde mig så jag får ta smällen sen men jag ångrar inget.

Det är ok - beskrev det en gång som att jag minns händelser samt hur intensivt jag gick in i det som en dålig film… känns liksom overkligt. Alla sa att jag hade gjort allt o lite till men jag fortsatte, tyckte att det måste gå att nå fram.
Inser idag att det inte fungerar så…

Utvecklade viss ångest o sömnproblematik som i viss mån hänger kvar.
Kram

Hej @Sandra och välkommen till forumet! Tråkigt med dina föräldrar, även om man inte behöver stå ut med situationen dagligen så tär det givetvis på en ända i i märgen att se fortsatt verbal misshandel på nära håll de gånger man är närvarande och kan se eländet på nära håll. Det är ju även så att föräldrarna är dina ev barns morföräldrar vilket ställer till det i kontakter, sedan kanske barnen får barn osv - det påverkar väldigt många situationer för mycket lång tid, relationer osv.

Du säger att det var ett misstag att ringa polisen när du bedömde att det gick för långt, varför var det ett misstag tycker du? Det är inget jag eller, vad jag tror, de flesta skulle se som ett misstag att försöka avbryta pågående sociala katastrofer som urartat. Det kan vara en början på en utveckling som blir positiv för alla inblandade parter, att det sätter igång professionella interventioner.

Varmt lycka till!

Jag är uppväxt med deras drickande och pappas misshandel av mamma. Nu är över 30 år sedan sista slaget. Men de dricker fortfarande, pappa mer än mamma. De bråkar och skriker. Igår gick det för långt så jag ringde polisen vilket var ett misstag. 2 anmälningar och nu ska jag sluta lägga mig i deras bråk så inget mer ringande till polisen. Jag har inget hört om anmälningarna än om det går vidare eller läggs ner så kanske ej över. Är att vänta på rapport och svar om det går vidare.

Hej
Funderar du på att skaffa barn men lever med en alkoholist?
Om så är fallet så snälla gör det inte..

Om du redan väntar barn skapa ett hem för dig o barnet redan nu innan förlossningen

Gissar lite men världen är full av människor som vuxit upp med missbruk och ingen mår väl av det.

Uppdatera gärna - jag kanske har missförstått helt 😀

@Rike jag vet att det är meningslöst. Jag försöker tänka på mig själv och barnen och göra sånt jag tycker om. Ibland trillar jag tillbaka i medberoendet där jag ifrågasätter mig själv. Hur mår du idag?

@myssockan tack för att du tog dig tid att skriva. Det är så utstuderat hela tiden. Aktiviteter planeras in på förmiddagen så han kan dricka sin öl sen. Inga spontana aktiviteter kan göras senare på dagen. Ölen behövs för att han ska fungera, tycker han. Blir annars passiv. Jag ifrågasätter ofta mig själv. Är det så farligt? Ja, det är inte okej. Har varit medberoende i så många år och nu när jag långsamt börjat ta mig ur det så trillar jag tillbaka ibland och tänker att det är jag som överreagerar.

@Hoppfulla Det är lite liknande för mig, då sambon också dricker ungefär den mängden varje dag. Själva beroendet i sig och beteendena runt det (lögner, sneda prioriteringar, förseningar, uteblivna andra aktiviteter mm) är ett stort nog problem i sig, även om partnern inte blir redlös. (Förutom ibland). Det blir ju också en osäkerhet i var man har sin partner och vad som ska hända. Även min sambo menar att han har kontroll och ska dra ner.

@Hoppfulla
Det är ingen mening i att försöka få honom att förstå.. någonstans gör han det säkert redan.
Så många samtal jag hade med min i desperation att bryta igenom, att han skulle förstå..

Tänker idag att det är sekundärt.
Skulle lagt den energin på att ta kloka beslut gällande mitt liv, tidigare…

@Hoppfulla
Du "överdriver" inte. 🌺 I detta tänker jag att det är ens känslor och upplevelser. Att det inte "överdrivs".
Man har ju de upplevelser man har om olika saker här i livet. 🤔

Kram.
💜

@Hoppfulla
Ifrågasätt inte din känsla!

Sedan smygdricks det ju ofta utöver..

Men antal enheter är ointressant - det enda viktiga är konsekvenserna för dig och ditt mående.
♥️

Hur går det?♥️

@Hoppfulla Jag vågar nog säja säkert att du inte överdriver. Tror inte att jag någonsin kommit i kontakt med någon anhörig som haft "fel". Känns det inte bra, så är det inte bra. Sedan är det ju så att lögner och dimridåer är missbrukarens specialiteter, jag trodde länge att min bara drack folköl. Tills jag hittade undangömd sprit i källaren som pytsades i då och då

@Kevlarsjäl62 fy vad sorgligt. Ja, åren går ju och dom får man inte tillbaka. Jag har annars ett bra liv men alkoholen ställer till det rejält. Jag får rysningar när jag hör burken öppnas. Jag ska bara acceptera för jag överdriver ju och han har ju kontroll. Eller? Från ingen öl till 2 på en helg och sedan det dubbla och nu under julledigheten köps det hem en platta och när den tar slut köps det hem en till. Visserligen dricker han ”bara” 1-6 öl varje dag. Jag borde inte känna sån frustration gentemot honom. Eller?

@Rike nej. Han dricker inte så han blir full varje dag och han är inte elak. Men han dricker allt från 1 öl till 6 på en dag. Kanske inte så mycket. Det är just att det eskalerar igen efter ett uppehåll. Började med 2 öl på en helg sedan blev det dubbla och nu under julledigheten köps det hem en platta och när den är slut en till. Jag håller ihop för barnens skull. Vill bara skrika men vad hjälper det. Jag överdriver ju bara…

Hej, jag har också en massa frustration inombords som växer. Känner mig besviken och arg på att alkohol förstör så mycket. Det beroendet gör med en människa är fruktansvärt. Jag vill inget hellre än att min man ska förstå hur mycket det har skadat och skadar det vi haft/har. I nuläget vill han inte förstå. Han tycker bara att jag överdriver och vill ta bort hans roliga i livet. Han vill inte förstå att vi andra tycker att det är jobbigt när han dricker fin öl vareviga dag. Julledighet, jo jag tackar jag. Den är alldeles för lång. Är så jäkla less på det här!!!