Senaste kommentarerna i forumet

@esterest

Hej...

Jag förstår precis vad du menar. Är i samma sits.
Man vet inte hur eller vart man ska börja, men jag tänker börja med mig själv, iallafall förbättra min inställning till alkohol. Min förhoppning är att sambon hakar på.

Det är exakt som du skriver, guldkant utåt, men verkligen tvärtom i verkligheten.

Min sambo dricker ofta, kanske inte så mycket men är det sport på tv, egentligen vilken som helst så ska det drickas. Han frågar alltid om jag vill ha och jag har så svårt att säga nej. Varför egentligen? Jag hade bestämt att jag skulle vara nykter ett tag, men helgen kom och det har blivit vin lik förbannat. Men jag kände ändå att jag var medveten så stannade upp efter 2 glas så det var väl alltid något. Skäms såklart!

Nya tag till veckan.

Ska följa din tråd. Såhär kan vi ju inte ha det ⭐️

Jag har skrivit en del i tidigare trådar om min egen relation till alkohol. Jobbar mycket med mina varför, städat bort massa glas och funderat på mycket på vad som är ”problemet”. Jag är absolut inte klar med det.

Men det största problemet är att min man är alkoholiserad. Högpresterande jobb. Social kompetens. Tränar och springer.
Utåt sett är allt mest med guldkant.

Samtidigt. Vi är så fast i hans alkoholberoende. Hitills har jag inte orkat närma mig stöd och litteratur om medberoende. Det får mig att känna mig så misslyckad. Barnen växer upp. Utåt sett Kärnfamiljen. Innanför väggarna - så mycket tomma ölburkar och vinflaskor. Misslyckade kvällar. Bråk på semestrar.

Jag hoppar så mycket mellan ”rädda honom” eller ”rädda mig själv”. I det sista räknar jag in barnen.

Nu har det vart två misslyckade kvällar. God mat och mysigt med barnen. Men han förstörde båda. Började tidigt med öl på grund av match att kolla på, följt av grillande.

Från en mysig kväll så blir han en idiot. Ibland ser jag det komma. Ibland inte alls. Varje gång tänker jag ”har han ätit”. Fast jag vet att nu räcker inga chips för att nyktra till.

Igår var han så oresonlig av alkohol att han blev trängd och gick ut med hunden. Jag hinner tänka ”nu gör han bort sig med grannar”. Blir borta en timme. Jag hinner tänka hoppas han nyktrar till. Samtidigt oron att han gått till en restaurang. Eller har han ramlat?

Under tiden - fullt upp att förklara för barnen att de inte gjort något fel. Han skrek att vi hade en jävla pakt. Skuldbelägger.

Tillbaka hemma. Han sätter sig framför tvn. Är tyst. Tittar på samma film. Somnar.
Vi går och lägger oss och lämnar honom i mörkret i vardagsrummet. Har gjort det så många gånger.

Nu söndag morgon. Ligger i vår dubbelsäng. Han sover. Jag stirrar i taket.
Jag vet dagens manuskript redan.

Vill inte längre. Men jag vet inte vilket ultimatum jag ska säga.

Har alltid varit så rädd för skilsmässa. Jag klarar inte att bli en trasig familj. När barnen var mindre var jag så rädd för ett varannan vecka liv med en alkoholiserad förälder. Vet inte om det var rätt eller fel.

Har absolut känt att han velat ha med mig i sitt drickande, att kunna rättfärdiga det. Tema matlagning med matchande drycker. Fint att lägga upp sociala medier. Guldkanten. Samtidigt en svart sopsäck i köket full med ölburkar av billigt märke. Motsatsen. Fulkanten?

Förstår om det känns overkligt.Tiden efter att någon har gått bort blir som ett vacuum. Alla andras vardag fortsätter på, men själv så är man i något som står still.

Jag hoppas du fortsätter att skriva här ibland. 🌸

@NyDagNågonGång jag är i exakt samma sits. Är precis lika desperat som du, och det är ett sånt sammanträffande att du lagt ut detta precis nyligen och jag har nu under kvällen scrollat runt på nätet för att försöka ta reda på hur jag ska ta mig framåt. När jag skriver att jag är i exakt samma sits så menar jag också att jag och min kille varit tsm i 8 år, och att problematiken är precis densamma.

Hej.
Jag är i en relation sedan åtta år tillbaka med en person som har problem med alkohol — eller, jag har svårt att se att det är normalt iallafall och jag har svårt att se det som normalt. Även min familj, reagerade starkt första gången de såg honom full. Han dricker inte varje dag. Det kan gå lång tid mellan gångerna. Men när han dricker, blir det för mycket, för snabbt — och framför allt: utan någon känsla för gräns. Han kan dricka hur mycket som helst. Han känner inte av när det borde vara nog. Och det får konsekvenser. Nästan varje gång slutar det i minnesluckor, gränslösa handlingar, svek och noll ansvar.

Det här liknar inte ett klassiskt beroende, men för mig är det tydligt att det handlar om ett missbruk.
Och jag vet exakt när det kommer ske.
Det är när han dricker med sina kompisar. Och det händer varje gång. Det är som ett mönster jag redan känner utantill – jag vet att kvällen kommer sluta i ett svek, ett tomrum, ett samtal där han säger att han inte minns. Han blir helt förändrad och verbalt elak och har ingen koll på någonting. Och det är alltid jag som står kvar med efterdyningarna.

Jag blir orolig redan innan han går ut. Inte för att jag inte vill att han ska ha kul — utan för att jag vet att alkoholen tar över. Och jag försvinner, alltid. Jag existerar inte i hans värld då (det är precis som att han lämnar bördan hemma så han kan ha lite kul)

Det som hände senast på valborgsmässoafton blev en ögonöppnare.
Jag var i ett skört läge. Jag grät. Jag sa rakt ut att jag kände mig ensam. Jag bad om hjälp när TV:n – min enda trygghet just då – krånglade. Och han visste allt detta. Men han gick ändå.
Under kvällen hade han ork att skriva till andra – men inte till mig. Inte ett enda meddelande.

Det handlar inte om att han “måste vara hemma med mig” – det handlar om avsaknaden av omsorg, respekt och grundläggande närvaro.
Han visste hur jag mådde (är i min mest pressade livssituation någonsin och mår generellt väldigt dåligt just nu) och valde ändå att prioritera annat. Det är där sveket bor. Inte i själva alkoholen – utan i frånvaron av ansvar.

Jag har varit den som förstått, förlåtit och hoppats i åtta år.
Jag har burit oss båda.
Och nu är jag så trött.

Så jag vänder mig hit, till er som kanske varit i samma sits:
– Hur vet man att det är dags att lämna?
– Hur släpper man skulden när man inte orkar längre?
– Hur sätter man en gräns när man älskat någon så länge?

Tack för att ni finns. Jag känner mig så ensam i det här.

Min pappa hade ett gott öga för alkohol så länge jag kan minnas. När jag var liten sköttes det ändå hyfsat snyggt, han skötte sig jobb under veckorna och var nykter då, men under helgerna kunde det drickas en del. Det var ofta fest hemma med hög musik så att det hördes till grannarna trots att vi bodde i fristående villa. När mina föräldrar skiljde sig i min tonår blev det dock gradvis värre med alkoholkonsumtionen för pappas del. Det eskalerade till ett missbruk när han blev varslad från jobbet för ca 10 år sedan, och sen dess jag tror inte han var helt nykter en enda gång när vi sågs. Missbruket förändrade honom, han blev egoistisk och bad mig ofta om pengar. Han kunde spela på mina känslor att han höll på att svälta ihjäl, när pengarna han sedan fick istället gick till alkohol. Han betedde sig som värst precis när min bror gått bort i en drogöverdos - ett tillfälle i mitt liv då jag var otroligt skör och rädd för att alla i min omgivning skulle dö - så jag kunde inte säga nej när han bad mig om pengar. Till slut insåg jag att hans beteende inte var okej och tog avstånd från honom. Ville så gärna ha en bra kontakt men det gick inte, för varje gång han ringde mig handlade det endast om att han ville ha pengar. Jag slutade i princip svara på telefonsamtal men vi hade sms-kontakt. Han hade stora problem med sin ekonomi och hade mycket skulder, men både jag och andra anhöriga försökte finnas där som stöd och att vi gärna hjälpte honom på alla möjliga sätt - förutom att ge honom pengar. Han ville dock inte göra något åt sin situation och ville inte heller lyssna när vi påtalade hans alkoholkonsumtion, utan viftade bort det hela. Senaste två åren tog hans hälsa mycket stryk, för varje gång jag såg honom så såg han slitnare och slitnare ut. Jag har dock känt en sån enorm känsla av svek inombords, känt mig utnyttjad för pengar, så jag har haft otroligt svårt att höra av mig och fråga hur han har det. Jag har varit så rädd att frågan om pengar ska komma upp ifall vi hörs av. Vissa stunder har jag nästan glömt att jag har en pappa. När vi träffats har det dock känts fint och jag har önskat att han ska ta tag i sitt liv så att vår relation kan bli bättre. Jag har alltid, naivt nog, trott att det en dag ska bli bättre. Någonstans har dock mitt förnuft förstått att han förmodligen kommer dö tidigare än vad han skulle behöva göra om han tog hand om sig. Jag trodde dock inte att det skulle ske redan nu. Jag träffade honom senast för några veckor sedan, ett fint möte där vi delade skratt och minnen. Han såg dock väldigt illa däran ut. Han fyllde år någon veckan efter, jag glömde han födelsedag men kom på det dagen efter. Några dagar senare dog han. Jag vet ännu inte hur, han hittades hemma och verkar ha fallit ihop. Enligt hans vän hade han känt sig yr i 2 veckor och ramlat ihop av yrsel hemma men vägrat söka vård. Jag antar kroppen gav upp på något sätt.

Sedan hans död har jag knappt lämnat hemmet och ligger mest i sängen. Jag känner sådan skuld att jag inte gjorde mer. Inte fanns där för honom. Inte frågade hur han mådde. Att jag glömde hans sista födelsedag. Ändå vet jag ju hur hans missbruk fick mig att må, att jag var konstant orolig över att bli utnyttjad för pengar. Varje gång han ringde fick jag en klump i magen. Nu skulle jag dock göra vad som helst för att få höra hans röst igen. Jag vill bara ringa honom och säga att jag älskar honom oavsett vad.

Varför sökte han inte vård? Ville han dö? Förstod han inte allvaret? Så många frågor.

Förlåt för luddigt inlägg, men jag behövde bara skriva av mig här.

@Prinsessan1
Jag tror jag laddade ner den appen en gång i tiden. Togs bort av naivitet. Men kanske dags igen då. Och inte farligt dyrt. Trots samtalet på 25 min..

@Livetpåpinnen Vad härligt att du börjar prioritera dig själv och ditt välmående. Jag hejar på dig!

@Roslagsboende Tack för att du delar med dig! Vi är många här som förstår dig, eftersom vi varit i liknande situation. Situationen du befinner dig i är jättetuff, energikrävande och lidelsefull.
Jag har kämpat med min partner i över 5 år, och stundtals var han nykter men det var bara för att jag inte skulle flytta. Han förstod aldrig, och förstår fortfarande inte, att han har ett missbruk samt att han behöver ha hjälp.
Jag förstod inte att jag INTE kunde hjälpa honom….. jag försökte och försökte, hoppades och hoppades…. Men till slut gick jag under.
Denna sida har hjälpt mig mycket och jag går in och skriver här varje vecka. Kan även tipsa om en psykolog på nätet. Det är en app som heter ” Mindler”.
Fortsätt skriva och börja tänka på dig själv också. Ta hand om dig!

@Roslagsboende Bra att du hittat hit och tar den hjälp du kan få. Fortsätt att skriva och läsa här. Det kan vara bra terapi och att det kan hjälpa dig i dina tankar och hitta vad du själv vill. Välkommen hit ta hand om dig.

@Roslagsboende Välkommen hit! Vad tufft du har det med din sambo. Det är så ledsamt att se hur alkoholen tar mer och mer av den hon var när ni träffades. Har ni fortfarande stunder där du får se och vara med den personen?

Det låter verkligen som att du gör vad du kan för att stötta henne göra val bort från drickandet. Du tar ett stort ansvar och känner dig ensam i det. Vad bra att du startar en tråd och skriver här!
För många kan det underlätta att få dela hur man har det med andra, och här på forumet finns säkerligen personer som upplevt liknande situation som du. Ibland kan det ta lite tid att få svar, så du vet det, men fortsätt gärna att skriva och läsa andras trådar!

Fortsättning: Han har nu varit helt nykter i 1/2 år, från den morgonen. Men vågar jag lita på honom, att det endast var en ”fyllegrej” som gjorde att han hade en relation med denna kvinna i över 5 månader, bakom min rygg?

Hej alla!
Har i över 35 år levt med en partner som senaste ca 15 åren utvecklat ett alkoholberoende. Till slut separerade vi o levde som gifta särbo, Han har druckit ca en flaska vin varje kväll, samt minst dubbla mängden på helgen, men alltid skött sitt jobb!
Som separerade blev det endast 2-3 ggr i månaden vi träffades, sov över hos varandra ca 1 gång i månaden ( senare kommit fram att han ville dricka mycket mer än han ville visa mig)
För ca 1/2 år sedan behövde jag in i hans lägenhet för att låna bilnycklarna, 6 på morgonen. Tittade in i sovrummet, blev helt knäckt, där låg en kvinna precis intill min man! En ca 12-15 år äldre granne, ( då ca 75) som också gärna dricker rejält på helgen. Är det vanligt att man söker sexuell närhet med andra alkoholberoende? Och varför bryter de inte upp när det blir så?

Jag är 72 år och min sambo 70 år. Min sambo (kvinna) har ett mångårigt missbruk av alkohol. Vi träffades på nätet för 5 år sedan och utvecklade en fin kärleksrelation. Det fanns tidigt små tecken till att hon drack alkohol utöver det så kan anses vara sunt men jag kunde inte tro att det fanns en underliggande alkoholism. Vi hann bestämma oss för att sälja våra tidigare boenden och satsa på att köpa en villa vilket vi gjorde med skuldsättning naturligtvis. Med jämna mellanrum dricker hon så omåttligt att hon blir utslagen. Efter varje sådant tillfälle har hon sådan ångest att hon bara ligger i sängen i 24 - 36 timmar utan att gå upp annat än för toabesök. Jag har fått henne att gå på en beroende mottagning i vår kommun under en period men eftersom den är frivillig har hon sedan något år sedan sagt upp deltagande där. Så fort hon dricker alkohol blir hennes hjärna kidnappad och då börjar det igen. Jag försöker att inte ha alkohol tillgängligt för henne i vårt hem men vårt hem är inget fängelse och hon har vissa sociala aktiviteter i vår närliggande stad och tar ibland bussen dit själv och passar på att gå in på systemet i smyg. Jag tror att hon har små gömmor av alkohol i vårt hem. Det som är jobbigt är att se henne gå ner sig som hon gör ibland men också att jag som anhörig blir så fruktansvärt ensam i detta. Hon vill absolut inte att jag ska berätta för vår omgivning om hennes alkoholproblem trots att jag känner att det skulle underlätta för andra att veta hur det förhåller sig. De enda som vet är hennes tre barn som alltid kännt till hennes problematik och endast ett av barnen har jag en bra och regelbunden dialog med kring hennes problematik. Han och de andra barnen bor dock 40 mil från oss så det innebär att det inte är så lätt att få någon direkt eller akut fysisk hjälp från dem. Mer ett telefonsamtal om hur vi går vidare. Jag har, efter att ha talat med en av alkoholhjälpens samtalspartner fått klart för mig att jag måste sätta upp egna gränser för det jag kan acceptera när det går överstyr. Jag ska göra det program som finns på denna hemsida för att hjälpa mig dra upp dessa gränser. Tack för ordet.

Det är väldigt hjälpsamt att berätta för andra vad som händer, och skriva ner. Mina kompisar var helt i chock när de fick höra att mitt ex var alkoholist. Men, den märkliga reaktionen jag fick av flera av dem, var "är han våldsam?". Som om det vore det värsta med en alkoholist. Det lärde mig att det finns så många felaktiga föreställningar om problemet och många har verkligen ingen ANING. Så mna får välja ut vilka man anförtror sig till. Utan det här forumet hade jag blivit galen, tror jag.

Jag tror att när sjukdomen sitter i huvudet så kommer de aldrig förstå. Det är ju hjärnan som är sjuk. Det är lätt för oss som är friska att undra hur sjutton det kan undgå dem hur sjuka de är. Men som sagt, det är hjärnan som är sjuk, och resten är nog bara att de inte vill förstå eller kan ta in det...

@Snödroppen ❤️❤️❤️❤️❤️

@wasgij Vill tipsa om appen ”Mindler”, där kan du få tid hos psykolog direkt samt att det kostar ” bara” 200kr, samma belopp som att gå till läkare, Frikort gäller efter 6 gånger.
Det har hjälpt mig. Under cirka 1 år har jag träffat psykolog nästan varje vecka och har endast betalt för de första 6 gångerna. Min psykolog gav mig tillgång till olika KBT program som har hjälp mig mycket.
Det enda negativa är att mötet är endast 25 min långt….

@Vida Semester brukar ge energi inte ta energi. Så länge du mår bra i din relation så är det väl ok. Men det låter som du stör dig på din mans alkoholkonsumtion, därför uppmanar jag dig att analysera hur DU verkligen mår. Kan eller vill du göra det?

Hittade en äldre tråd jag skrivit….
Det blev skilsmässa, jag har flyttat från huset till egen lägenhet.
Ändå förstår inte min nuvarande ex man att han är alkoholiserad. Under 17 dagar har han druckit 17 flaskor vin, 8 jäger och 1 flak öl…..
Han har skrumplever, övervikt, sömnapné, högt blodtryck och puls… ändå förstår han inte.
Det är ju egentligen helt sjukt, när man tänker på det! Tycker synd om honom, samtidigt som jag fortfarande älskar honom och hoppas….

Nu är vi på Kreta. Mannen dricker alkohol från morgon till kväll. Annars är allt ok. Hemma håller han numera upp med drickandet vardagar. En bättring.
Jag kan inte förstå idag varför jag drack alkohol, som jag gjorde, när man kan må så här bra, som jag gör nu. Jag hoppas att mannen också kommer till insikt.

@Prinsessan1
Hej!
Jag borde också gå i samtal. Men det är svårt. Ibland blir jag så övertygad om att jag fixar allt kaos själv. Och nästa stund blir det ett haveri.
Har äntligen blockerat hans telefonnummer. Då jag höll på fastna igen av hans ord. Trots han har ny tjej. Insett hans maktspel och manipulation. Blir så arg, och på samma vis så sårad. Kränkt. Alla känslor och tankar på samma gång.
Men, vi ska gå starka härifrån. Även du.

Tack snälla ni för fina ord!

När jag lämnade honom och han aktivt drack var det på något sätt lättare. Nu när jag (i alla fall tror) att han varit nykter i drygt året så känns det svårare.

Det finns inga direkta ”bevis” för att allt är skevt. Men jag försöker komma tillbaka till min sanning: jag lämnade, han kom till insikt och skulle göra allt för att bli frisk, vi började om och allt var fint och nära, sen började allt backa igen. Sakerna han lovade har han nu aldrig sagt, han är ledsen om han gett mig felaktiga förväntningar.

Men jag vet. Jag VET vad han sa, eftersom jag aldrig någonsin hade gett mig in i det här igen.

Reaktionen som kom efter det gemensamma beslutet om skilsmässa blev en chock.

När jag inte längre är intrasslad på samma sätt kunde jag plötsligt se det så klart. Diskussionerna som fortsätter, fast vi nyss kommit överens. Jag fick stoppa honom tre gånger då han tog sats och på nytt attackerade kring bodelningen, trots att vi precis kommit fram och fattat ett gemensamt beslut.

Överslätade hot om hur det kan gå om vi inte gör enligt hans förslag, spelande på skuldkänslor, martyrskap om att han måste stanna kvar här när jag kan flytta var jag vill, göra mig en tjänst genom att ta över gemensamma bostaden - allt detta inom loppet av 5 minuter!

Det har gått från att försöka pressa mig till att snabbt få allt avklarat genom aggressivitet till att vända (när han förstod att det inte skulle funka denna gång) till att han nu säger sig ska vara lugn och vuxen i den här processen.

Vid det sista grälet stod jag fast vid att jag var villig att fortsätta jobba på att få äktenskapet att fungera om han söker hjälp. Men det vägrar han för ”han har inga problem och mår bra!”. Under det grälet kom också rejäla övertramp som gjorde att min gräns var nådd. Hit men inte längre.

Jag har varit så fruktansvärt förvirrad och första veckan var jag nog lite i chock. Blev det inte mer än så här efter alla löften om bot och bättring.

Istället har det handlat om att jag bara ska lita på honom, trots att han fortfarande slirar på sanningen då och då för att få som han vill i helt banala saker som borde kunna lösas genom en vuxen diskussion.

Det ska bli så skönt när det här är över. Då får jag försöka bearbeta det som hänt och sedan gå vidare.

Den där initiala känslan av skam och misslyckande börjar lägga sig. Jag lämnade honom när jag förstått att han var alkoholist, gav honom en till chans av kärlek och på grund av att han agerade utifrån det han sa då. Lovade mig själv att jag skulle lita mer på mig själv och mina känslor än på hans ord fortsättningsvis. Och nu gör jag det och lämnar efter ännu ett husköp och renovering.

Jag förstår nånstans att jag är stark, men jag är också så förbaskat trött och traumatiserad av det jag nu ser klart är psykiskt och emotionellt våld. Manipulation och gaslighting har varit ständiga följeslagare under relationen, vilket vården har försökt få mig att se.

Hade inte den oerhört konstiga reaktionen efter beslutet så hade jag nog inte fattat det än. Har nu förstått att dessa tekniker gör att den som blir utsatt går runt med en slags förvsarsdimma och därför inte kan se klart kring vad som sker. Medvetandet klarar inte av att ta in att någon som säger sig älska en samtidigt behandlar en på ett så fruktansvärt sätt.

Därav vikten med fysisk distans och helst ingen kontakt för att åter kunna få fatt i den egna personen igen.

Jag har turen att ha vänner som hjälpt till praktiskt och kunnat hålla kvar mitt medvetande i verkligheten, eftersom de varit med under alla de här åren och kan spegla tillbaka saker jag berättat för dem (som maken nu påstår sig aldrig ha sagt).

Om du är i en liknande situation: ta hjälp!

Om du känner dig förvirrad och tvivlar på din egen verklighetsuppfattning är risken stor att du utsatts för psykiskt och emotionellt våld.

Berätta för någon/några så de kan hjälpa dig att hålla dig kvar i den faktiska verkligheten så du inte dras med i förövarens.

Det är viktigt att försöka bryta så snart som möjligt, ju längre tiden går desto mer bryts du ner. Båda gångerna jag lämnat har våldet intensifierats på slutet, känslan för mig är för att försöka få mig att göra det personen önskar och inte tänka själv.

Var rädd om dig❣️

@Maraton2025
Hej,
Kort svar: Ja på riskbruk, egentligen så är det ett jättestort alkoholmissbruk.
Enl regionen jag tillhör är riskbruk 10 standardglas i veckan. 1 standardglas är:
Ett standardglas innehåller 12 gram alkohol. Med ett standardglas avses:
50 cl folköl
33 cl starköl (50 cl starköl motsvarar 1,5 standardglas)
12 cl vin
8 cl starkvin eller
4 cl sprit.
Det du har sett din man dricka är:
- 1bib = 4 flaskor vin = 4*70/12= 23 std glas
- 2 vinare = 2*70/12= 12 std glas
- 3 gt = 3 std glas (om det var 4:or)
- 10 50 cl starköl = 10* 1,5 = 15 std glas
Totalt 23+12+3+15= 53 std glas.
Han ligger drygt 5 ggr högre än hälsovårdsmyndigheterna anser vara riskkonsumtion. Förutom audit så kan han ta blodprov för att privat mäta peth/cdt så får han nog svart på vitt att han riskerar körkortsstrul om han måste ta blodprov vid kontakt med sjukvården.

@Nyvaken_11 Precis detta har han sagt som argument, att alla andra dricker ju dessa mängder. Jag når inte honom. Så fort jag tar upp detta blir han sur. Och han menar bara att jag njuter av att han däcka utomhus för att jag då fick vatten på min kvarn. Jag argumenterar med att han har två barn och de ska inte behöva förlora sin far på samma sätt som han själv förlorade sin. För det kunde lika gärna kunnat sluta på detta sättet. Och jag fixar inte att stå bredvid och se på.