Senaste kommentarerna i forumet

Vilken svår situation du befinner dig i. Du behöver hjälp, kanske något anhörigprogram eller alanon. Jag är övertygad om att du försökt allt och nu försöker du även hjälpa till med svgiftning. Det är alldeles för mycket. Blir din son nykter så får han tillbaka körkortet så det är ett litet problem i den situstion din son befinner sig. Vad du kan göra är en anmälan till socialen. Din son behöver vård och motsätter han sig frivillig vård är det tvångsvård som gäller. Förstår dina känslor det är ju ditt barn och det är svårt mycket svårt men jag kan inte se att du har något val. Egentligen vet du allt men inte hur viktigt det är att du får hjälp. Låter som en mardröm när du beskriver hur du har det.

@Kristoffer Tack för ditt svar och tack för att du läst alla mina inlägg här. Det har varit svårt i många år och mycket svårt att prata med honom. Han säger själv att detta inte är hållbart och när han mår dåligt blir han rädd att det är levern. Så han vet ju problemet, han vet hur svårt det är med abstinens och att han inte vågar in till vården p g a att de kan göra peth-test och därmed riskera att förlora körkortet. Han argumenterar som en missbrukare gör, det finns tusen ursäkter till att han "måste" dricka. Han är inte dum i huvudet på något sätt, väldigt smart är han. Autismen gör att det är svårt att ta i med hårdhandskarna så att säga, oftast leder det bara till att allt blir värre. Jag känner ansvar för honom när han uppenbarligen inte tar ansvar själv, inte ens för sin egen hälsa. Skulle jag kontakta soc så är jag rädd att han aldrig mer kommer att lita på mig och han har dessutom dåliga erfarenheter av soc sedan tidigare även om det handlade om andra saker. Jag är medberoende och han har mig i sin makt, nu har jag också blivit väldigt rädd för hans abstinens. Jag försöker hjälpa honom att trappa ner men det håller bara några dagar sen ökar han sitt drickande igen. Jag köper öl trots att jag vet riskerna, jag kan inte ens förklara varför jag gör så. Ser jag det utifrån är det ju helt galet. Jag har honom i tankarna dygnet runt och håller på att tappa kontakten med alla vänner då jag inte vågar åka hemifrån, "tänk om han blir sjuk, tänk om han behöver mig" är tankar som ständigt plågar mig. Att kontakta vården utan hans vetskap känns konstigt nog som ett svek, trots att det är det rätta att göra.Hans behandlande läkare på medicinmottagningen verkar ha givit upp då han inte kommit till de senaste kontrollerna. Det är så illa så jag också blivit rädd för de där kontrollerna, vad ska det visa. Han hade en misstänkt fläck på levern för ett par år sedan, vi fick vänta månader på att få svar. På senaste undersökningen visade det sig att fläcken var borta. Det var så hemskt att gå där och vänta på svar. Jag är feg och rädd och jag vet att jag förvärrar situationen med mitt medberoende. Funderar på stöd för anhöriga här i kommunen. Känns som om jag sitter fast i detta. Tacksam för ditt svar. Jag hoppas verkligen att han slutar dricka snart. För tre veckor sedan ville han in på avgiftningen men då ville han åka mitt i natten och jag kan inte längre köra bil i mörker. Hade vi tagit sjuktransport hade jag inte kunnat ta mig hem, det är 4 mil att åka dit. Jag vet att jag resonerar helt fel men det känns som om jag bara gör det värre vad jag än gör. Jag älskar min son och vill bara att han ska vara nykter och frisk.

Jag har kontaktat ett anhörigprogram som jag va på i våras i 3dagar .jag får besked i morgon om jag får delta igen .ska även kontakta anhörigkonsulent i kommunen .annars har jag min bästa vän att ventilera med som även också har en anhörig med svårt drogmissbruk .

@Kameleont
Tack för ditt svar och dina ord.
Trodde det faktiskt varit bra sen jag skrev… men käftsmäll när jag kollade gömmorna och såg att så inte var fallet. Han har varit iväg i helgen, första timmarna tänkte jag att det var skönt… för jag visste ju att han skulle dricka på resan, då slapp jag ju undra. Men när han ringde vid 12 första dagen och var full Skrev jag ett spydigt SMS om att han fick ringa innan han började dricka. Han har inte hört av sig en gång på de här tre dagarna, varken till mig eller barnen (som har egna telefoner)….

Det gör mig så ledsen… känner å ena sidan att jag verkligen inte vill ha det så här, vi har haft det supermysigt och lugnt i helgen, och andra sidan vill jag ju vara med honom. Jag älskar honom.

Hur känner du inför allt med din situation och hur mår du?

@Åsa M
Har väl inte kommit så långt på min resa än. Känns mest skämmigt. Vill inte riktigt förstå men ändå... Kom hem från jobbet kl 14 idag och efter en blöt kväll med grabbarna så har han redan varit i flaskan. Vet att det inte är någon idé att diskutera då men när han frågar varför jag är sur, vad som är problemet och att alla andra också var fulla så förstår jag ju ändå. Har en fin vän ,min bästa vän som förstår då hennes svägerska är alkoholist annars ingen utom dom två yngsta 18 och 22 men vill inte tynga dom för mycket.

Min mamma har ett problem men hon inser inte det själv. Nu i veckan har hon varit sjuk och i förrgår onsdag drack hon och hennes man vitt vin. Sen torsdag kväll drack hon lite till av det vita vinet sen ramlade hon i hallen och slog i huvudet. Det som är det dåliga är att hon har blodförtunnande och inte första gången heller hon ramlat.. helgen som varit var det vin återigen och jag studerar samtidigt så det förstör en hel del. När jag gifte mig så var det såklart mycket alkohol och jag pratade med henne innan om det men såklart struntade hon i det. Mina svärföräldrar drack inte och jag skämdes så mycket över hennes beteende. Varje fredag,lördag är det återigen alkohol och speciellt vin. Alla månader är det alkohol finns inte en enda månad hon är utan sin alkohol och det förstör. Hon blir aggressiv, börjar anklaga att jag ljugit för henne, att ingen bryr sig om henne, att bara hon gör saker i hushållet (stämmer ej). Börjat plötsligt hota om att hon ska flytta och att jag och min styvfar kan bo kvar i huset. Nu räcker det känner jag.

Tack @has det gör mig faktiskt lite mer säker på att jag gör rätt. Min magkänsla säger ju att jag måste ha rätt att säga nej eller jag kan inte lova nått.
Den är bara så svår att höra, för den viskar så tyst ibland 😉

@Åsa och @has och ni andra som svarat tack för ert stöd ♥️

Lita på din magkänsla. Den säger vad du ska fokusera på, och det är beslut som är bra för DIG. ❤️

@Stark2025 förstår det! Förvirringen är stor och svår att hantera.

Precis innan jag träffade mitt ex hade en barndomsvän som blivit nykter varit och hälsat på, tror han hade varit nykter i ca 2 år då. När jag frågade honom vad som hade hjälpt honom komma dit svarade han att det var att folk tog avstånd.

Det hjälpte mig mycket när jag lämnade första gången.

Träffade honom igen häromdagen, han jobbar som behandlare nu och bekräftade igen att det enda som hade hjälpt honom var att folk tog avstånd från honom.

Hans ord gjorde att jag kände mig väldigt trygg i att det bästa jag kunde göra för min exman var att lämna honom. Hoppas hans erfarenhet kan vara hjälpsam även för dig🩷

Tack för all omtanke
Ja jag är trygg och har människor runt mig. Både de som förstår ett missbruk och de som bara säger det är bara att gå vidare….

Men den här förtvivlan jag har för att inte kunna hjälpa honom känner jag mig rätt ensam i. Förvirringen att älska någon som man ibland blir rädd för är inte lätt att leva i.

@Stark2025 fy så jobbigt! Har du någon runt dig som kan stötta? Någon du kan ringa när du känner dig rädd? Har han sökt upp dig?

För mig låter det som du behöver se över din egen situation och säkerhet istället för att hjälpa någon annan❤️

Så tufft, men du har redan gjort allt du kan och är i din fulla rätt att välja dig!

Ny här. Sambo som dricker sällan o aldrig en helgkväll om vi bara är hemma t.ex.inget sug efter alkohol heller. problemet är tillställningar/krogrundor/resor mm. Dricker han en lördagkväll somnar han inte förräns söndagkvällen. Sitter då hela söndagen o dricker otroliga mängder o pratar med sig själv o spelar musik på högsta volym. Jag får hålla mig i sovrummet för jag orkar inte med det. Hänt så många grejer, fyllecell en gång. Varit på resor där han har vinglat omkring på stan rent ut sagt dyngrak. Han är väldigt inbunden nykter, jag tror att han älskar känslan av att bli berusad, då kommer känslorna, han vågar tex sjunga, skulle aldrig hända annars. Blivit mer aggressiv på sistone,sista resan va en mardröm för mig så nu kommer jag inte att göra någonting med honom som innefattar alkohol framöver. O då vill han bara va hemma vid TVn. Han har försökt två ggr att få Nalroxen utskrivet men det verkar omöjligt. Andra med liknande erfarenheter?

Han ber om hjälp. Men jag vågar inte träffa honom. När han är så här påverkad så är jag rädd för honom. Han är för oberäknelig då. Det svänger så fort i sms, från att han ber om hjälp till att han skriver hotfulla elaka saker om mig på bara någon sekund.

Känner mig helt förtvivlad att jag inte har modet att åka dit och hjälpa honom.
Det här är en mardröm 💔💔💔💔

@mamma-julia vilken oerhört tuff sits du och din son är i, jag förstår att du är mycket orolig och att du har svårt att veta hur du ska hjälpa. Det är ofta väldigt tufft att vara förälder till ett vuxet barn som mår dåligt. Även om din son själv får bestämma över sin vård och sitt liv är han fortfarande ditt barn. Så klokt av dig att skriva här.

Jag ser att du skapat trådar och skrivit här tidigare och att din son har haft mycket stora problem med alkohol under en lång tid, och har andra särskilda behov som gör att du har fått gå in och stötta extra mycket. Det här gör det lätt att förstå att du känner ett stort ansvar för att lösa den här situationen, även om det för mig som läser blir tydligt att du redan hade gjort det om du hade kunnat.

Du har redan fått reda på detta, men abstinens kan absolut vara livsfarlig. Det är också livsfarligt att fortsätta dricka när man har skrumplever, som jag läst mig till att din son har i tidigare trådar. Kan det vara ett argument som biter, att nuläget är förknippat med livsfara och att det viktigaste är att han överlever?

Om den vägen är helt stängd, om det inte går att få honom motiverad till avgiftning, så skulle jag ringa och rådgöra med med Socialtjänsten i och med att det är fara för hans liv. Jag ser att han tidigare har LVM och i och med att han har skrumplever bör det gå att argumentera för att han behöver tvångsvård.

Vad tänker du om det jag skriver? Som en övergripande reflektion efter att ha läst alla dina trådar känner jag så mycket med dig och önskar att du någon gång ibland skulle kunna få lämna över ansvaret för drickandet och din sons hälsa där det hör hemma. Men jag förstår att det är svårt att tänka på sådana saker nu när det är ett akut läge. Vi pratar gärna vidare med dig om det när det lugnat ned sig, om du vill. Ta hand om dig.

@Wildblomma
Känns bra att du tar med dig 🤗, men vilka ord, "citat"?

Kanske är trög jag .. 🤔😅

Hej. Min vuxna som har mångåriga problem med alkohol, har varit inlagd många gånger för alkoholskador. Senaste året har han hållit sig nykter i omgångar som varat 2 - 3 månader. Sen blir sugen för svårt och han börjar igen. Han har varit på avgiftningen för ca 1 år sedan då hade han missbrukat både alkohol och Iktorivil. Han fick massor av benzo där och var kvar en vecka. Efter det har han lyckats vara nykter i perioder. Nu har han just haft en period på ca 5 veckor druckit mest öl och inte i några direkt stora mängder. Men han har väldigt svårt för att sluta denna gång, han mår dåligt och vill verkligen sluta. Han vill inte till avgiftningen för han är rädd för den där peth-testen och att läkaren ska ifrågasätta hans körkort. Att kunna köra bil när han sen blir nykter är en stor morot för honom. De senaste 3 dygnen har han försökt trappa ut med några starköl och några folköl om dagen. Men så fort abstinensen börjar kännas blir han rädd och vill ha mer alkohol. Han har sovit väldigt dåligt sista dagarna när han trappat ner lite mer, bara slumrat lite då och då. Är nog 3 dygn kanske som han knappt sovit någonting. Nu hörde jag mig för och som vanligt blev jag mer uppskrämd än jag redan är. De pratar om kramper och hallucinationer och allt möjligt otäckt. Jag vill ju hjälpa honom vid uttrappningen men är det så farligt som jag fått höra då vet jag inte varken ut eller in. Om han vägrar inläggning så vad kan jag göra. Hur ska jag hjälpa honom? Hoppas på svar för jag håller på att gå sönder av oro för min son.

Jag försöker verkligen gå, gör allt för att inte se bakåt. Men det är inte lätt när personen nu gör allt för att jag ska vända mig om, ska se honom.
Han skriker efter hjälp, jag är inte kall och okänslig har verkligen gjort allt för honom tidigare och han har "ropat varg" så många gånger, lovat nykterhet, inga mera onda ord eller slag.
Vet att han spelar på min svaghet men det gör inte mindre ont för det. För jag går sönder när han ber om hjälp, eller ber gör han inte det är fortfarande med en hotfull underton med skuld mot mig när jag inte nappar som han vill.
Han matar mig hela tiden med att jag sviker honom.

Har ännu inte gått i fällan och gett efter. Har svarat lugnt, sansat, genomtänkt och sparsamt.
Hoppas om jag sitter still i båten så slutar det storma någon gång, men just nu blir jag jävligt sjösjuk.
Vill bara glida in i solnedgången i stilla vatten med någon som verkligen kan bara hålla om mig utan att jag ska vara rädd för att helt plötsligt bli huggen i ryggen eller kastad i vattnet.

Se framåt! Var stark! Snegla inte ens bakåt...........är dagens mantra 😎

@Tröttiz
Hej!

Är alldeles ny på detta forum men vilket bra citat. Det tar jag med mig.

Hej.
Inne på mitt femte år här ... Så fort tiden drar iväg. 🤔

Trodde aldrig att jag skulle få den där ron i magen och själen som jag bara längtade efter. Mitt i det, i allt kaos, kändes det hopplöst. Ni vet nog vad jag menar ..

Den relation som exet och jag har nu är jag nöjd med. Känns bra. Ledsamt att han dalar pga drickande, men jag har lärt mig hantera det. Och försöker tänka på att agera på sådant sätt som är bra för oss båda i vår vänskap.

Och jag märker, trodde inte att det skulle någonsin hända, att jag tappade bort mig själv på detta forum ... Då avser jag att jag att jag skrivit inlägg / svarat väldigt lite det senaste året.

Det jag önskar av mig själv är att kunna lita på att få ett sunt förhållande igen. Singel är jag, men börjat sakna en vid min sida. Något sunt, att hitta på roliga saker med, att glädjas ihop, att välja ny soffa. Hela paketet. 🙄❤️

Kram på er alla, och kämpa på.
Det finns en väg ur.
🌹💜🌹

@Ruth känner med dig! Har du någon att prata med om det här? Samtalsstöd eller liknande?

@Prinsessan1
Hej, ett tag sedan.
Hur går det för dig? 💜🌺

Ja, du. Det är det jag också undrar. Jag misstänkte redan när vi var ett par att han var bipolär också, utöver alkoholist, men det här är ju över alla gränser. Det är därför jag inte ser förlåtelse eller acceptans som en väg framåt, utan har man en relation med en missbrukare så måste man bara GÅ.
Nu är han inte efter mig längre, som tur är, men trakasserar våra gemensamma kollegor. Sjuk i huvudet är bara förnamnet...

@Åsa M wrote:"Men nej... Han kaosar vidare, trakasserar sin förra chef om nätterna med ändlösa fylleklagomål för att få referenser (vilket han inte får) och nu har han också hotat med att dyka upp på jobbet igen för att få som han vill, för att "jobbet förstör hans liv"."

Vad är det för galning du levt med egentligen?
Måste vara jobbigt att ha med en sådan människa att göra 5 år efter en separation.

Håller med ovan. Gå och se dig inte om. Stannar du blir det bara värre och du slösar bort värdefull tid. En relation ska ge energi och trygghet, inte ta. Att vara ensam är inte ett straff eller något hemskt - har man en alkoholist i sitt liv är ensamhet som den finaste vinstlotten någonsin!

@Stark2025

Nu vet jag inte hur gammal du är och hur länge ni varit tillsammans.
Jag var tillsammans i 20 år med mitt x och visste inte att det fanns människor som befann sig i nästan exakt samma läge som mig.
Det blev jag varse i ett forum för skilsmässa och det var som en helt ny värld öppnade sig.
Många satte ord på de känslor man upplevde och istället för att gå omkring och vara arg på hennes beteende och ta allt så personligt så kunde man se det lite grann utifrån.
Idag kan man nästan skratta åt eländet att man var så blåögd och att man svalde lögnerna.

Vi hade också "kemi" tyckte jag men man har en förmåga att minnas och vilja hålla kvar vid minnen och händelser som inte finns kvar längre och som kanske inte funnits kvar på länge.

Tyvärr är det så att vi människor har väldigt svårt att förändra oss.
Jag tycker självklart att alla förtjänar en andra chans. Alla kan göra misstag och man ska inte behöva lida för det hela livet.
Men om en människa begår samma "misstag" om och om igen så är det inga misstag längre. Bara bristande respekt mot dig.

Det är 1000 gånger bättre att leva ensam än att leva i ett förhållande med någon och känna sig ensam.