Senaste kommentarerna i forumet

Jag har en fundering, och vet att många här inne har mycket erfarenheter av alkoholmissbruk.

Är det vanligt att man blandar alkohol och droger?

Jag har skrivit här inne förut om att jag lever med en numera särbo som har alkoholproblem.

Förr hittade jag ofta gömd alkohol, hittat pulver i påse och avklippta sugrör hemma.
Hittat tabletter som oxycontin osv.

Nu lever vi bara ihop varannan vecka, jag bor hos honom då. Han dricker i princip dagligen. Oftast mindre den veckan jag är hos honom. Men ibland misslyckas han med att hålla det ”lagom”.
Värre den veckan vi inte ses, då är det fylla varje dag. Ibland redan från lunch och ibland flera dagar dygnet runt.
Han säger att han aldrig tar annat än alkohol numera. Vilket jag förstår är lögn.

Han är oftast extremt dålig den dagen jag kommer till honom, skakig, svettig och ”sjuk”.

Nu har jag bott hos honom en vecka,’. Han springer i ett skåp hela tiden, så rotade runt lite när jag var själv.

Sist jag gjorde det hittade jag vita kapslar som jag ev listat ut kan vara tramadol. Men inte säker.
Nu i helgen hittade jag liknande tabletter märkta och lyckats lista ut att det är Lyrica.

Vet att det inte spelar ngn roll egentligen.
Men jag funderade på lyrica, varför tar man det? Försökt googla och hittat lite olika info.
Jag har också läst att man kan ”ta bort” alkoholabstinens med opiater?

Han försöker vara nykter, men misslyckas. Då äter han campral.
Han gråter ibland och säger att han vill sluta, men klarar det inte. Han säger att han inte vill dricka, att han hatar alkohol och inte ens tycker det är gott.
Har sagt att han borde söka hjälp på riktigt och att jag ska stötta.
Men i nästa stund förnekar han att det är så allvarligt. Och ibland säger han att han inte vet om han vill.
Han säger själv att han kommer dö om 5-10 år om han fortsätter.

Jag vet att jag inte kan påverka eller få honom att bli nykter. Och jag vet att mina frågor kanske är betydelselösa.

Jag försöker bara förstå hur allt fungerar.
Jag blir tokig av att se den man jag älskar förstöra sig själv.

Man är så hjälplös.
Ibland tänker jag att jag ska lämna, att jag måste. Han blir ju elak och hotfull när han är påverkad. Men jag fixar det inte. Jag hoppas så… Han är ju bra nykter.

@CarolineG
Så stor igenkänning med hur onykterheten påverkar livet. Tids nog så kommer du att landa i ditt egna hem. Om det inte blir i detta, kanske du byter till ett annat. Inget behöver vara för evigt.
Du kan skapa det som du vill. Och behöver. Just nu. Och du väljer vem du bjuder hem, till dig.
Jag hade stor hjälp av en psykiatri sjuksköterska, på många plan i livet. Det är en gåva, att ha vissa vårdgivare att ta stöd från, i svåra stunder.
Har du tänkt på hur du skulle kunna skapa trivsel i ditt hem. Är det möjligt?
Sänder en dos styrka och omtanke.
Och som jag säger till mig själv.
Allt kommer bli bra!

@gros19 ja man känner sig så maktlös och tror att man kan påverka mer än det går.
Men så skönt och befriande när det väl har fungerat! Men sen är man tillbaka igen på ruta ett.. Har denna sida som ett första stöd och tankar på att söka mig vidare.

Hon sårar er genom sitt beteende och det tror jag hon är medveten om, men missbruk/beroende handlar inte om förnuft. Det är känslor som styr beteendet tänker jag. Känslor man inte kan hantera. Sedan utvecklas säkert även ett fysiskt beroende. Förnuftsargument brukar inte fungera utan det brukar vara negativa konsekvenser som leder till förändring. Förstår din ilska, sorg och frustration. Det är svårt att acceptera sin maktlös, men befriande när man väl gjort det. Min upplevelse är att vi som anhöriga
nte kan göra så mycket, mer än att ta hand om oss själva. Finns anhörigprogram och alanon, kanske något du ska pröva.

Min lillasyster har vart alkoholist sedan minst ett år tillbaka. Återfallen varierar och det kan gå både två-tre månader till bara några veckor mellan. Hon går i samtal och erkänner sitt problem mer och mer men vill inte sluta dricka helt. Jag känner så mycket ilska men även sorg och vet nu knappt hur jag ska göra för att få henne förstå. Hon sårar oss andra men förstår det inte. Vi är många runt henne som kämpar och tar stöd från varandra som tur är. Men nu börjar jag komma till en gräns där jag snart ger upp vilket jag såklart inte vill.

@Rebeck@n Skriver fast jag är en av ”dom” som har problem med 👿. Det är aldrig någon annans fel att jag druckit. Mina problem med alkoholen kan jag bara skylla på mig själv. Det är bara jag som lyfter glaset och dricker, dvs mitt val. Det blir förvisso svårare och svårare att låta bli för sjukdomen är progressiv men det är ff mitt ansvar. Att lägga över skulden på dig är inte ok och ur mitt sett att se det vill han inte inse att det faktiskt bara är han själv som kan lösa problemet och om du ska kunna stötta måste han vara helt uppriktig och ärlig mot dig. Låt inte detta påverka ditt självförtroende, läs på om medberoende för att hjälpa dig själv för du ska inte känna skuld i att han dricker. 🥰

@Rebeck@n Känner så väl igen det där. Dom har själva aldrig gjort nåt, är alltid omständigheter eller någon annan som är ansvarig för att dom råkade dricka igen. Ursäkterna är ibland helt otroliga och skulden landar ofta på den som står närmast. Vet inte hur många gånger jag fått höra att det är mitt fel att hen dricker, att jag har gjort detta och det är mitt fel att hen hamnat så snett. Att jag ska vara den som ska stötta, finnas, ordna saker med mera så som jag alltid gjort alldeles för länge. Ta inte åt dig vad du än gör, skulden är deras egen och ingen annans. Det är en hemsk sjukdom men "vad dom gör", "hur dom" tacklar den är ett val som dom gör. Det är inte och kommer aldrig vara någon annans fel att dom gömmer flaskor, dricker i smyg, ljuger och beskyller....

Nu är vi överens om att vi ska separera och att det är bästa för bägge. Han har dock fortfarande inget alkoholproblem enligt honom. Han sa till mig att jag tror han dricker mer än vad han gör. Jag vet ju inte vad han gör men ser ju på honom när han kommer hem att han har druckit, hur mycket vet jag dock inte men en hel del antar jag.
Han vill fortsätta leva familjeliv så länge vi bor ihop men jag vill varken se eller prata med honom när han druckit. Nu när jag tagit beslutet så kan jag knappt titta på honom. Han är så äckligt och ful tycker jag. Känns som om jag så länge försökt hitta något positivt men honom men nu är jag helt avstängd.
Ser fram emot att flytta till något eget och slippa ha honom i mitt liv men samtidigt orolig för barnen och hur det kommer vara för dem om han har dem och dricker samtidigt. Är det ok? Ska man anmäla honom då till sov eller hur ska man hantera om barnen berättar för mig att han druckit när han har dem. Många föräldrar dricker väl något glas men sina barn men att dricka sig brusad är väl inte ok.?

@CarolineG Fint att höra ifrån dig. Jag blir imponerad av dig, du är så stark och gör allt rätt. Du är nära dina familj och vänner, talar med din bror i telefon. Har hjälp av samtal via vården. Du har många känslor men sätter ord på dem och tar dig igenom dessa istället för att trycka undan dem o låtsats som om allt är bra. När man lever med en person i missbruk så sätter man sina egna känslor och vad som är rätt och fel får man se förbi för man lever efter den som missbrukats regler. Jag känner mig också arg. Jag bor fortfarande med barnen pappa men vi är nu överens om separation och ska sälja lägenheten. Han vill att vi ska komma överens men varandra för barnens skull men så fort jag ser honom blir jag arg. Tror det är ilska av allt dumt han gjort genom åren och en frustration att jag låtit det ske.
Kan du försöka att bryta kontakten med ditt ex en period? Så länge han dricker kommer du inte få något ärligt och vettigt från honom iallafall. Vill han bli nykter för sin skull kan han ta tag i det själv.

Vet du Caroline, dina reaktioner är helt rätt, även om du mår psykiskt dåligt. Så imponerad av din styrka. Skickar en massa kramar från Stockholm till dig, du klarar det här!

Han var full igår igen. Han förstod inte varför jag blev arg för det. Hans ursäkt var att han var skötsam och tyckte inte han var så full. Han tyckte att han kunde få dricka eftersom han var ensam vid påsk och jag var ju bjuden på påskmat hos mamma och pappa. Han menar att han ska bättra sig bara jag flyttar hem. Jag har sagt till honom att han måste söka professionell hjälp och att han inte kan sluta på egen hand. Jag inser ju att han inte har självinsikt. Och så länge det är så så kommer han aldrig ändra sitt beteende. Även om jag inte trivs i mitt nya hem får jag nog stå ut och tänka att där är jag trygg i alla fall och att det kommer kännas bättre. Jo just det enligt mitt ex så är det mitt fel att jag flyttat och att det är jag som ställt till med allt och att han tycker jag skulle gett fan i att dra in min familj.

@CarolineG
Hej, har undrat hur det går för dig.
Kära du, jag känner så med dig och har gått igenom likande. Var intr så hård mot dig själv, det går inte så fort, ge dig själv tid och förståelse. Så fint att du har stöd av din familj.
Efter att jag flytt och lämnat precis allt jag ägde och hade så kände jag en tomhet och sorg i ett par månader. Jag var villig att ge upp, men så började en ilska väckas inom mig. Fick sms från mitt ex som försökte locka tillbaka och det blev bara så uppenbart hur han bara tänkte på sig själv. Jag skulle bara komma tillbaka och allt skulle lösa sig men när han jagade ut mig så hade jag varken jobb, bostad, lämnade kläder, möbler allt och bodde på kvinnojour, det tänkte han inte på hur jag klarat mig.
Den ilskan mot alla egoistiska människor jag haft under hela livet runt mig frigjorde mig också, jag kände i skuld eller skam längre för det var fan deras.
Det var då jag fick kraft att ordna upp i mitt liv, flytta, skaffa jobb ordna mig ett nytt hem och känslomässigt bara klippa av alla bandyill människor som krävde utan att ge.
Jag berättar för att det finns hopp även om det inte känns som det. Det är inte konstigt att du blir arg, det är ett friskhetstecken. Ilskan har man för att sätta gränser för folk som gör en illa.
Fortsätt gå framåt i din takt, acceptera och lyssna på alla känslor som kommer och framför allt;glöm inte att du är värdefull, det är DITT liv det handlar om.
Vi har alla fått en kort stund på jorden och det är inte meningen att vi ska leva lidande. Det finns hopp, ha modet att klippa alla band till det som gör dig illa även om det känns läskigt.
❤️

Vi kom aldrig till skuld, däremot hittade han på mer eller mindre fantasifulla omskrivningar för att beskriva alla konstiga saker som hände när han druckit. Det var som att han verkligen inte kunde säga "jag var full", istället hette det "jag hade stök i huvudet" eller "jag hade ingen bra dag igår" eller "jag var trött". Så märkligt, när det var tomflaskor och tomburkar överallt. Men full, nej då.

Ett år efter det hemska hände - att hitta gömd alkohol- för andra gången. Mardröm, ångest ,panik, oro... Men- Idag är vi på andra sidan, tillsammans ❤️
Vad gjorde att just vi klarade oss igenom? Orsaken kanske tänker jag är att min partner drack för att orka med tankar från barndom, sociala krav och jobb. Han ville ha och tog emot den hjälp som bjöds. Jag fick också eget samtalsstöd. Barnen( tonåringar) erbjöds hjälp och soc var inkopplat , då det ingår när någon söker hjälp. Vi pratade öppet hemma, inget i smyg eller bara när barnen inte var med. Han slutade dåvarande , toxiskt arbete. Han och jag har haft ett pågående samtal,ärligt och på riktigt, om känslor tankar och jag har kunnat vara ärlig med mina rädslor. Vi ville vara VI och han ville bli sig själv. Det funkade.

@Rebeck@n
Förstår att du tycker det är jobbigt och att det påverkar ditt självförtroende.
Så hade jag det med, han skyllde allt på mig och hittade på rena fantasier till slut.
Man bryts ner av det.
Finns det någon du känner att du kan prata med?

Det här med botten kan ju vara olika. Att mista sitt jobb kan vara botten för någon, men kanske inte för någon annan, precis som motivationen är olika för alla. Det viktiga är att man som anhörig inte undelättar ett missbruk och att försörja en vuxen son kan ju vara att möjliggöra ett missbruk. Jo man gör allt för sitt barn som förälder, men kanske är det inte alltid det bästa. Hade en son med missbruksproblem och jag hade mängder med lösningar på hans problem, men när det skedde förändringar var när jag gjorde ingenting. Det enda jag inte hade prövat. För att kunna hjälpa sitt barn på rätt sätt behöver man lära sig en del som anhörig och det finns olika former av anhörigprogram. Jag var på en anhörigvecka på Nämndemansgården. Fantastiskt det bästa jag gjort. Även kommunen brukar erbjuda anhörigprogram och om jag uppfattat det rätt erbjuder man även det på Alkoholhjälpen.

Har en sambo sedan några 3 år tillbaka. Första året hade han stora problem med alkoholen. Han började gå på möten och slutade därefter dricka enligt honom själv. Men märkte efter ett tag att han drack. Han förnekade men märkte på både röst och kroppsspråk. Konfronterade men han nekade. Sedan började jag hitta flaskor och burkar både inomhus och utomhus. Konfronterade på nytt, han nekade men även la skuld på mig och sa att det är mitt fel till att han gömmer. Hade jag bara varit lugn och fin hade han inte glömt eller druckit den mängden han gör. Tycker detta är oerhört jobbigt och börjar få väldigt dåligt självförtroende av hans sätt. Är det fler som får eller har fått skuld i samband med att en närstående har haft alkoholproblem?

@CarolineG undrar hur du har det och hur det går för dig? ❤️

@Adde så fint att läsa dina delningar 🙏
Jag tror inte att våra resor är så olika.
@gros19 känner med dig och ibland när saker kommer till en så så kanske det är en röst hos sig själv som vill bli hörd? Har du provat Att lyssna till den rösten?@MissIce för min del var jag på fler anhörigträffar, kurser och osv men tog inte till mig, det satt benhårt. För mig var det att jag bara gav upp allt, jag var villig att ge upp mitt liv och förstod där och då att jag behövde göra något för att överleva.
Allas resa ser olika ut verkar det som 🙏

MissIce, åren före och efter mitt nyktra val hade jag eget företag. Och det paradoxala blev att sista året höll jag på att jobba ihjäl mig med stor hjälp av alkoholen men drog samtidigt in en fantastisk vinst som gjorde att jag kunde betala min egen behandling.

Jag mådde fruktansvärt illa och kroppen skrek på hjälp och jag tror ju att utan hjälpen så hade jag inte levt idag. Grå i ansiktet, underviktig (kan man inte tro idag :D ) och trött, trött, trött till förbannelse blev jag mottagen av en medpatient och fick äta lunch och efter det presenterad för mina medpatienter......och sen kommer jag bara ihåg att jag sov så gränslöst skönt som jag aldrig någonsin sovit tidigare <3 Jag var äntligen färdig med mitt destruktiva liv och kunde slappna av helt och bara lämna över mitt liv i gruppens händer !

För er anhöriga/medberoende så rekommenderar jag starkt en Familjevecka på ett behandlingshem, jag vet inte idag vad en sådan kostar, men det är så värt att vara med om en sån och lära sig om sig själv. Som primärpatient fick jag vara med i 3 dagar som, innan jag fattade vad det gick ut på, typ riksalkis/slagpåse men så var det inte alls. Jag hade mitt liv att beskriva och de hade sina liv att beskriva och vi fick förståelse för hur vi fungerar. Vissa kommuner betalar för en sån vecka och på min tid så blev den veckan klassad som ersättningsberättigad hos f-kassan men så kanske det inte är idag ? Viktigt är dock att de som ska hjälpa till har egen erfarenhet av medberoende så de vet vad de pratar om.

Ta hand om er !!

Efter en rejäl vurpa förra sommaren har sambon skött det. Men nyligen såg jag förändringen i blicken (haft en stressig period) och när han sa att han skulle in till stan så frågade jag varför (vilket jag aldrig gör annars)

- köpa lite öl
-Nej du förstör inte ledigheten

Han flippad totalt typ vi ska inte vara ihop. Jag sa ifrån ordentligt, han bad om ursäkt.

Men efter förra sommaren då han bla körde onykter vilket jag anmälde till polisen, så har jag absolut inget tålamod med detta jidder.
Besviken och förbannad och känner bara olust.

Det blev tydligt vilken stress man lever med även med en nykter alkoholist.

Så sant snödroppe och det är förenat med mycket smärta och därmed motstånd. Har också läst vad Adde skriver och hans insikter berikar mitt liv . Min son fick stora hjärnskador efter en stroke, blev halvsidigt förlamad, miste tal och förstår oftast inte vad man säger till honom. Inledningsvis så mådde han självklart förfärligt (enligt logoped troligen helt klar i huvudet). Efter ett par månader mådde han psykiskt förvånansvärt bra, gjorde framsteg och vi hade mycket fin kontakt. Det var möjligt att "överleva" allt hemskt som hänt då. Ett och ett halvt år har gått och det är inte så längre. Nu mår vi båda väldigt dåligt och han drar sig undan. Vart vill jag komma, jo till att jag ser det som att han måste må bra för att jag ska göra det. Vilka krav att ställa på en person som fått hela sitt liv raserat och som dessutom är hjärntrött efter alla skador han fått. Han ska vara helst glad, i alla fall inte sur, visa mig lite roliga saker i datorn, göra små bilder där han visa sin olika sinnestillstånd, följa med på en tur i bilen, gå en promenad, med ett fyrpunkstöd, äta bra, undvika sötsaker helst, sköta sin hygien, vilket inte är så lätt m.m.............. allt detta för att jag ska må bra. Hoppas jag inte kom helt bort från ämnet, men jag vill visa vad det kan innebära när man förväntar sig att någon annan är ansvarig för mina mål och därmed hur jag mår.

@MissIce
Jag tänker, nu i efterhand, att jag behövde göra med mig själv det som jag väntade på att mitt ex skulle gör. Precis som Adde skriver att förstå i grunden att lära sig att ta ansvar för sig själv. Det var det jag insåg när jag gav upp att det handlar om mitt liv och vad jag är villig att uppoffra.
Som medberoende har vi också ansvar för vårat liv. Det låter hårt och det är inte alls min mening att vara elak utan det är den bästa insikten tror jag, för när man gör det så blir man fri och stark.
Det tog mig många herrans år och väldigt mycket smärta och konsekvenser att lära mig attjag har ansvar för mina val.
Önskar dig all styrka och kärlek, det förtjänar du 🙏❤️

@Adde vilken resa du gjort. Att förstå att man verkligen är helt ansvarig själv för sina val, verkar vara något återkommande. Här regnar det nu 😉
Var det genom ditt arbete du fick komma på behandlingshem?

Jag gjorde behandling på ett ställe som då fungerade helt enl Minnesotametoden, dvs AA.
Första veckan fick jag inte ha nån kontakt utanför gruppen på behandlingen och det var så enormt skönt att jag fick vara ifred och ägna all min tid till mitt eget tillfriskandes första stapplande steg. När den veckan hade gått så ringde frun varje dag trots att samtalen kostade 19:-/min i den enda tillåtna telefonautomaten i samlingsrummet. Till slut var jag tvungen att säga ifrån om att jag behövde rikta fokus på mig själv och inget annat.

Att få landa, känna spriten lämna kroppen, få tillbaka hungern, sova ordentligt och bra samtal med de andra i gruppen var helt ovärderligt. Jag kan sakna den tiden !

När jag skrevs ut rekommenderades minst 2 AA-möten i veckan men jag gick oftast på ett om dagen ibland 2. Det blev min räddning att jag fick lära mig av andra som hade mer erfarenhet än jag, dvs Di Gamle. Under de följande efterbehandlingsveckorna, 11 st, en per månad, försvann en del "kurs"kamrater och det var utan undantag de som inte följde rekommendationerna de fick. Vi kunde med bra träffprocent säga vilka som inte skulle komma nästa månad. Tyvärr.

Samma dag jag skrevs ut så kom frun för att vara med på sin anhörigvecka. Jag var alltså ensam hemma den första veckan. Då fattade jag på riktigt att min nykterhet var mitt ansvar och ingen annans !! Det är bara jag som kan välja om jag ska dricka eller inte ! En stor del av mitt liv som aktiv alkoholist har jag ju skyllt på alla andra för att jag drack.......så skruvad är en alkishjärna.

Att lära mig att ta ansvar för mitt egna liv är det bästa jag gjort för mig själv ! Någonsin !