Senaste kommentarerna i forumet

Hej,

Stort tack för dina ord...

Ja, du förstår mig helt rätt i det du skriver beträffande att saknaden av det jag aldrig fick blir större nu när jag får insikt i vad ett barn behöver. Var med om en situation förra veckan och i helgen som rörde upp känslorna på nytt. Nya lögner som bl.a. inkluderade en lögn om att hon befann sig på sjukhus. Jag och min bror spenderade hela helgen med att ora oss över henne och vad som hänt. Hade hon försökt ta livet av sig? Hade hon stapplat ut i trapphuset och ramlat? Hade en vänninna ringt till sjukhuset? Vi visste ingenting om vad som hänt... Det visade sig dock vara en lögn efter att jag ringt sjukhuset och eftersökt henne. Antagligen ljög hon för att vi inte skulle komma störa henne i hennes abstinens efter missbruket. Eller så var det för att ge oss dåligt samvete för att vi inte kunde hjälpa henne att handla en annan dag än den som först var tänkt.... Hon ville styra om vår hjälp för att hon valde att dricka i stället... Ringde och skällde på henne och undrade hur man kan ljuga om en så allvarlig sak. Enligt henne var det ju så klart inte alls en lögn utan jag som hade fel. Jag började tvivla på om jag verkligen hade rätt trots att jag hade pratat med dem på sjukhuset. Skällde färdigt och avslutade samtalet. Har inte pratat med henne sedan dess. Fick nyss ett sms där hon bad om "snälla, jag undrar om du kan ringa mig". Jag vill inte! Orkar inte ringa men får så ont i magen och den där hemska känslan av att vända henne ryggen... Hjälp mig att tänka rätt!

Ledsen, men det stämmer inte att man mår bättre efter två dagar med antidepressiva. Man brukar inledningsvis må sämre, vilket vänder efter några veckor. Mår han bättre är nog orsaken någon annan. Att ha tagit emot hjälp väcker kanske hopp hos honom. Kanske dricker han pga depression, men det är också så att man blir deprimerad av att dricka. Under tiden han påbörjar medicinering bör han nog helt avstå från alkohol. Troligen upptäcker han då att det klarar han inte, vilket i bästa fall resulterar i att han söker hjälp för sitt missbruk. Så tänker jag.

För din del tror jag ett anhörigprogram i någon form skulle vara bra. Kanske någon alanongrupp.

Han mår något bättre efter 2 dagar med antidepressiva och troligen mindre alkohol. Jobbar hela dagarna och han jobbar hemifrån.

Hej Glöd och välkommen till Alkoholhjälpen!
Du är verkligen inte ensam! Här finns många som vet av egen erfarenhet hur mycket alkohol kan påverka relationer. Vad fint att du läser och skriver här och bidrar med dina erfarenheter och upplevelser.

Du beskriver att dina upplevelser har kommit i kapp dig och att känslan av svek och besvikelse har blivit extra stor. Det sker i takt med att dina egna barn blir större och du ser hur mycket du kan bidra till deras trygghet och utveckling. Det visar dig att du inte fick allt du behövde som barn och hur mycket du har saknat din mamma. Förstår jag dig rätt då?
En tanke jag får är att båda känslorna du beskriver kan finnas där samtidigt. En stor sorg över det du inte fått som dotter, och en styrka att du har blivit en trygg och omtänksam mamma!

Har du sett att det finns ett anhörigprogram här på Alkoholhjälpen? Det finns under "Stöd - Anhörigstödet". Där kan du hitta strategier hur du kan hantera din mammas drickande i nuläget. Hoppas det kan vara hjälpsamt för dig. Och fortsätt gärna läsa och skriva här och i andras trådar om det kan vara en hjälp. Ibland kan det ta lite tid innan en tråd får fart. Återigen välkommen hit!

Varma hälsningar,
Nell, Alkoholhjälpen

@newdawn
Det låter klokt att se om dig själv och dina behov.

Jag har en man som troligen druckit för mycket i hela sitt vuxna liv men kunnat sköta ett avancerat arbete och upprätthålla fasaden. Vi träffades när våra egna barn var vuxna efter flera års särboskap flyttade vi ihop i en ny stad för mig. Vi har inga ekonomiska bekymmer. Jag har under hela vår tid tillsammans upplevt att han är mer frikostig med alkohol än jag, öl till maten och vid tillagning varje dag, avec och vin till helgen. Allt sker mycket städat. Jag dricker bara vin till maten fre/lö aldrig på vardagarna.
Vad som hände nyligen var att han känt sig energilös och trött och gick till vc där läkaren var tidlig med att han drack alldeles för mycket. Jag åkte iväg över helgen och när jag kommer hem inser jag att han druckit även dagtid för sitt dåliga mående, vet inte om det hänt förut samt fått självmordstankar. Han barn tog honom till VC där han fick antidepressiva och tydliga instruktioner om att han måste skära ner sitt drickande om han vill leva om 5 år. Det framkom att han druckit åtminstone 4 starköl om dagen utöver det på helgen som jag sett. Detta blev en ögonöppnare för mig men jag vet inte hur mycket krav jag kan ställa eftersom han uppenbart är deprimerad och fick medicn för detta. Till hans barn har jag sagt att jag kommer flytta tillbaka till min tidigare stad om jag inte ser någon förändring. Vill inte pressa honom för mycket så att han inte gör ett självmordsförsök. jag är inte beroende av honom ekonomiskt. Vill gärna ha tips och råd

Tack för era reflektioner 🙏 Backen 123 det där med offerkoftan och att saker och ting känns orättvist känns igen. Känns som det är nyss jag fick ordning på den biten. Det kom först med känslan av acceptans. Då först kunde jag ta mig bort från känslan av att jag hade "råkat ut för all möjlig skit här i livet, stackars mig". Jag har gjort mina val (för jag hade möjligheten att välja) och det får jag leva med och acceptera. När den känslan föll på plats kände jag mig först lite bitter på mig själv. Men sen klarnade det och la sig tillrätta. Önskar er all lycka på vägen ❤️

Nu är vi hemma. Resan avslutades med en förkylning. Mannen blev sjuk och kunde inte dricka och är fortfarande sjuk. Om det är förkylning eller alkoholen, som gjort honom mest sjuk vet jag inte? Kanske blir det ändring? Hur som helst, så är jag friare hemma och det är bra för mig.

Vad menar han att du har tyckt hans beteende varit bra och roligt?! Eller vadå?

Jag fick rådet här att prata med mitt ex' chef när jag hade det som värst för några år sedan. Det är tack vare det som han nu genomgår behandling. Inget annat fungerade eller nådde honom, och han hade aldrig sökt hjälp själv. Så det är ett tips till dig. Man kan inte bära någons missbruk helt själv.

En sak som jag lite grann tappat bort, men ändå inte, är min familj/släkt. Jag har uppfyllt en hel del av hennes önskningar. Ibland helt rätt mot min familj men andra gånger för att hon hamnar i en massa teoretiska händelser. Typ, om den gjorde det eller sa så, så måste det bero på exet som gjort så här för att exet vill förstöra våra liv, bla bla bla, liksom. Ja, det är lite som en tidigare president i ett stort land. Han med diverse konspirationer.
Jag klarar inte att hantera det på ett bra sätt. Kan inte med att diskutera saker från ett eller annat "antagande". Då kan ju precis vad som helst hända. Då måste man dessutom skapa ett bra försvar mot något som vi "pratat fram" i teorin. Ja, ni hör ju. Vad kom först? Hönan eller ägget?

Tack för dina ord.
Jag går i cirklar och funderar på vad, i hela friden, jag ska göra med allting.
-Å ena sidan vill jag vara själv en stund för att återhämta mig och ge henne lugn och ro. Ingen aning om hur jag ska lösa det på ett praktiskt sätt.
-Å andra sidan vill jag få iväg henne på någon form av tillnyktring. AA möten kommer att vara bra för henne, en lång tid framöver. Där kan hon dessutom vara anonym. Precis vad hon hela tiden önskar. Ja, alltså. Hon vill inte att någon ska känna till hennes problem. Om hon tar in på behandling så behöver hon en sjukskrivning. Då sprids informationen och det är hon livrädd för. Om hon säger upp sig först så behövs ingen sjukskrivning. Hon blir helt utanför samhällets skydd.
-Å tredje sidan. Fortsätta sin idag. Ja, en stund eller tre kan vi göra det men det är inte hållbart i längden. Jag har tålamod och klarar att stå emot mycket men jag behöver leva livet också. Försöker få med henne ut genom dörren på små äventyr lite då och då men det har gått så långt med beroendet att hon inte vill synas ute bland folk...
Jag tror att hon kommer att fortsätta så länge att det bryter ut någon form av sjukdom som blir hennes död. Tror inte att hon själv kommer att fatta beslut om att ge sig in i tolvstegs världen.
Jag kan "tvinga" in henne där genom att meddela hennes arbetsgivare om läget. De är tvungna att agera och hon är tvungen att skriva på avtal om behandling eller så får hon sparken. Det jobbiga är att vi är överens om att jag inte ska göra en sån grej. Om jag gör det så åker jag definitivt ut från hennes liv. Ja, en stund i alla fall.
Hur man än vänder sig så har man ändan bak.
Jag vill vara med henne för att jag älskar henne som person. Omtänksam, varm, sjuk humor, snygg, knäpp och en massa annat jag gillar med henne. Det skulle kännas som en stor förlust att mista henne. Antagligen går livet vidare...

@CarolineG på det du beskrev i tidigare inlägg så dricker han mer än bara lite lullig. Kanske ni kan bryta kontakten en tid så du kommer ifrån lite o kam tänka på annat. Ni har trots allt gjorts slut och flyttat ifrån varandra. Svårt att gå vidare om msn har kontakt hela tiden tänker jag.

@Kärringen

Ge inte efter oavsett vad som händer.
Men hämta katten. Den vänjer sig o missbrukare ska ej ha djur.
Eller omplacera.
Använd den inte som en ursäkt för kontakt.

Och… var rädd om DIG oavsett dödsfall eller vad som.
Gå vidare ❤️

Hej,
Tack snälla för att ni delar med er och får mig att förstå att jag inte är ensam. Jag är dotter till en mamma som har varit alkoholist sedan jag var barn. Genom hela uppväxten fick jag ta ett ansvar som inte var mitt. Känslan av oro och rädsla som jag ständigt upplevde då lever jag med än idag. Samma sak med de nedvärderande saker som hon sa när alkoholen talade. Sådant sätter spår och gör att man även som vuxen tvivlar på sig själv, sina känslor och sin förmåga att fatta egna beslut. Jag är idag vuxen och har tre barn som samtliga närmar sig tonåren. Min mamma lever ensam och fortsätter med sin problematik vilken inkluderar svåra perioder med drickande och skuldbeläggnig av mig och min bror. För det är ju alltid vi som gör fel och är elaka när vi konfronterar henne... Precis som flera av er skriver trodde jag att jag var klar, att jag hade varit den starka som kunnat hanterat detta och att jag skulle ha förmågan att avskärma mig. I motsats till detta har jag nu, i takt med att mina egna barn blivit större, insett att mina upplevelser i stället kommer i kapp mig. Känslan av svek och besvikelse blir nu i stället större då jag förstår vilket svek min mamma har utsatt mig och min bror för. Jag skulle aldrig kunna göra mot mina barn vad hon gjorde mot oss! När man var barn så var detta vardag och man visste ingenting annat. Nu när man är vuxen och har egna barn, som behöver en oerhört mycket, så förstår man mer innebörden av det man själv varit utsatt för. Jag känner också väl igen känslan som vissa av er beskriver beträffande att man inte kan bli från situationen. Man oroar ju sig självklart fortsatt för den man älskar och bryr sig om. Senast i helgen blev jag och min bror fullständigt svikna igen till följd av hennes lögner. Skällde ut henne och försökte få henne att förstå hur detta påverkar oss. Som vanligt var det hon som var offer.... Känner mig bara trött och uppgiven och undrar hur jag ska vända mig i situationen.

Bara ursäkter och varningstecken. Skulle säga att det tyder på att han kommer fortsätta som han har gjort även om han förstår att det blivit för mycket. Låter som att han inte har insikt om att det kanske aldrig blir lagom, ännu.

❤️❤️❤️ stor kram till dig, förstår att det är smärtsamt. Och kommer nog vara det ett tag, helt förståeligt. Men tänk vilken styrka du besitter, som vågat lämna och hittat ett nytt hem till dig och ditt barn. Var stolt över det och låt det ta tid att landa, och tårar och sorg behöver få plats innan man kan gå vidare.

Samma mönster ska det vara som det följer 😉

Nordäng, vad fint att läsa, du var en av dom jag tog rygg på och som förde mig framåt i min resa. Jag är ca 3 år efter dig och jag tycker stundtals att allt är sorgligt och förbannat orättvist att jag skulle drabbas av alkoholdjävulen i mitt liv, offerkoftan var bitvis tung att bära.
Just det ni skriver att man lär sig av erfarenheter och det gör en till en bättre människa, minns jag från den tiden och jag minns min inställning att just den här erfarenheten kunde jag vara utan, jag ser inte nyttan än men förhoppningsvis kommer den. Jag läser här inne ibland och jag känner en sorg för alla dessa dom som börjat sin resa bort ifrån, där drömmar och minnen ska börja blekna i kampen mot den sjuke, det är så märkligt att det följer ett mönster. Men vi Nordäng och många med oss är igenom och vi vet det blir bra till slut ❤️

Vad härligt att läsa! Jag tror som du, allt man går igenom bidrar till den man är. Varje relation lär en något man behövde lära sig.

Länge sedan jag skrev här nu. Livet rullar på i ganska lugn och stabil takt. Inga stora känslostormar åt något håll. Det kommer någon liten svacka som man tar sig igenom, problem som man löser och lägger bakom sig. Och så kommer det många glada stunder som man passar på att njuta av men inte förväntar sig skall vara för evigt. För det mesta är det bara typ lugnt och normalt. Jag mår bra...tror jag, det är väl så här ett stabilt liv är. För några år sedan hade jag inte klarat av att ha det så här. Jag hade hittat bra och dåliga saker att gå igång på antingen upp eller ner i berg-och dalbanan. Bra saker blev euforiska och dåliga saker blev bottenlösa. Jag har fortsatt med ett liv utan alkohol och det är en enorm trygghet. Det är otroligt skönt att slippa oro för att jag är på väg mot den där punkten när alkoholen börjar styra, inte jag själv. Att inte använda alkohol var en ganska stor grej i början men numera är det bara det normala som man inte tänker så mycket på. När jag ser en berusad människa kan jag känna att det kanske var dit jag var på väg. Känner då en sådan tacksamhet över att jag klarade av att välja bort det i tid. Har dom senaste åren distanserat mig till min ursprungliga familj (mamma, pappa och syskon). Vi var en dysfunktionell samling människor, iallafall tillsammans. Idag har jag i princip ingen kontakt med min pappa och mina syskon. När det gäller mamma hjälper jag henne med handling en gång i veckan, resten har jag lagt över på hemtjänsten och sjukvården. Känns okej att ha något litet lagom uppdrag att uträtta tillsammans men mer än så vill jag inte ha med henne att göra. Alla mina barn har nu flyttat hemifrån och det är en stor omställning. Lite kluvet det där, både skönt och sorgligt på en och samma gång. En epok är över, sorg. För första gången på många år kan jag lägga upp livet lite hur jag vill, skönt. Det är min stora glädje i livet att vi har det så fint tillsammans När det gäller förhållanden har jag varit helt avhållsam sedan jag lämnade mitt ex som var alkoholist. Det är fem år sedan nu, känns både som en evighet sedan och samtidigt alldeles nyss. Avhållsamhet har varit nödvändigt känns det som för att få ordning på mig själv. Nu skulle jag nog må bra av att träffa en trevlig man. Men nu när jag har kommit till rätta med mig själv så blir det ju också på något sätt svårare att träffa någon. Man är mer rädd om sig själv och vet mer vad det är för person man vill ha i sitt liv. Jag söker en person, inte ett känslotillstånd. När jag ser tillbaka förstår jag att jag knarkade kärlek och det rusaktiga tillstånd som följer med det. Det var också förhållanden med mycket drama, drama som var min drog. Inget som jag för mitt liv skulle vilja vara i nu. Den stora skillnaden med mig nuförtiden är att jag har bra balans mellan "hjärta och hjärna", dom samarbetar så att säga. Tidigare var jag känslostyrd, jag var tvungen och agera direkt på känslor och hjärnan slutade liksom att fungera. Jag upplevde ochså känslor väldigt starkt. Nu klarar jag av att vara i känslotillstånd, rida ut stormen, se lite hur det känns om en dag eller en vecka och sedan agera. Jag är också bra att "fälla ner grinden" direkt på ett lugnt och tydligt sätt när något händer som jag absolut inte vill vara med om. Jag är mycket mer rädd om mig själv och känner väldigt mycket omtanke om mig själv. Tidigare var jag en prestationsmaskin,. Nu kan jag känna mig så nöjd med mig själv om jag tagit det lugnt en hel helg....för att jag behövde det. Jag vet mina behov och tar hänsyn till dom. Har en ny känsla i mitt register: acceptans. Jag har accepterat saker som hänt i det förflutna, det går inte att förändra. Jag är också bättre på att acceptera människor som dom är och göra mina egna val utan att försöka förändra någon annan. När det gäller det förflutna så kan jag se det mer nyanserat, man har haft bra och dåliga stunder.Förr om åren tänkte jag tillbaka antingen i rosenrött eller i nattsvart vilket i sin tur gjorde att jag pendlade mycket i känslor och tvivlade på beslut jag fattat. Nu kan jag acceptera att jag måste välja bort något eller någon trots att det finns bra saker som väljs bort på köpet. Jag kan sammanfatta på ett bättre sätt. Och så får man komma ihåg att allt som hänt tidigare i livet har fört mig till den plats där jag är idag, en bra plats.

Tack snälla ni ❤️
Ja, jag tror han kan vara bipolär. Hans pappa var det, och han själv visar upp ganska mycket tecken på att inte riktigt ha kontroll över sitt mående, ffa bristande impulskontroll och omdöme, och dippar i humöret. Alkoholen är garanterat medicinen han använder för att maskera det som är under.

Ska försöka jobba med känslan av att man kan dras in i cirkusen igen. Tyckte just det var så lugnt och skönt..

@Åsa M
Visst trodde du att han kan ha en bipolär sjukdom?
Om hans liv är i fara, så kan han bli tvångsinlagd. Och för att bli tvångsinlagd behöver polisen kontaktas.
Tänker bara att då blir han utredd och kan få behandling om han inte redan har det.
Är för mig att du skrivit att du tror det. Och tyvärr så är den sjukdomen livsfarlig, obehandlad.
Om insikt och verktyg saknas.
Bara en tanke som kom.
Jobbigt att du ska behöva se honom på din arbetsplats.
Hoppas att du hittar ett förhållningssätt till den situationen.
Ta hand om dig!

@CarolineG
Hur går det för dig?
*******************
🌺