Senaste kommentarerna i forumet

Det låter verkligen märkligt, hur han kunnat bygga ett nytt liv utan att ta den minsta hänsyn till dig. Så iskallt och grymt. Det enda jag kan hoppas på är att det gör det lättare för dig att bygga ditt nya liv. Det du kommer behöva är att ta hand om dig och vara snäll emot dig själv. Det är tufft när någon förstör ens förtroende så totalt och oförtjänt. Jag hoppas att du hittar ett sätt att bearbeta allt detta. Och att du inte glömmer bort allt du har gjort för er familj, som har gjort att den har fungerat trots allt.

Vad skönt att boa in sig och njuta av lugnet!

@Snödroppen Jag skulle vilja skriva en säsong 2. Så här står det i min egen säsong 2. Den resan pågår. Den är inte klar men den ser ut som nedan i skrivande stund. Jag skriver under på Brad Pits kommentar. "My life has been happier ever since".

Detta par har lärt sig mer om varandra och vad som är viktigt för deras relation. De värdesätter den. De tar inte varandra för givet. De dömmer inte sin historia utan omfamnar den som ett led i en utvecklingsprocess. Ifrågasättande har bytts till nyfikenhet vid meningsskiljaktigheter. De ser sina olika infallsvinklar och värdesätter olikheter. De använder dem som komplement till varandra när de kommit fram till att en balans skulle bidra. De är observanta på vissa egenheter då de kryper upp till ytan så de kan balansera upp dem när de blir kontraproduktivt. De pratar öppet om detta varje dag.

Barnen har av allt de gått igenom sett hur livet kan te sig. De har på nära håll fått se hur man kämpat på varsitt håll och att sedan få till ett kitt. I denna familj är inget omöjligt. De har fått ett självförtroende i att man kan växa genom kriser. De är taggade på livet.

@Lora
För mig handlar det inte om att hitta fel, för mig handlar det om att ta ansvar och där trasslar det till sig mellan en beroende och medberoende, det är min uppfattning.
Jag stöttade länge och vrängde mig ut och in för att alla sa åt mig hur jag skulle göra för att stötta den beroende när jag egentligen behövde stötta mig själv.
Jag tror personligen inte det är möjligt att ha en frisk relation med en beroende, sakta men säkert börjar man omedvetet anpassa sig missbruket själv och därmed blir man medberoende eller så har man medberoendemönstret i sig och hittar en beroende som matchar det mönstret.
Vad Angelina och Brad hade för relation kan jag inte uttala mig om men en sak tror jag vi är överens om och det är att bakom allt detta förgås vackra själar och det är smärtsamt för alla inblandade.

@gros19
Så himla vacker vänskap, mitt hjärta ler när jag läser vad du skriver.
@Självomhändertagande
Jag har följt dig här men i olika namn och du är så fantastiskt levande i allt du skriver och delar med dig, tack ❤️

@gros19
Jag är så tacksam för att ha mött dig här på forumet. Allt du skriver nu och tidigare betyder så mycket.
Du är en medmänniska. En klok engagerad och varm medmänniska. Oavsett vilken din roll är. En varm människa.
Tack ❤️

@@nhörig hej, precis så säger min sambo, vi flyttade också ihop fort och jag upptäckte sen att han drack massor... Hör är inga 2 ggr/ månad.. Det är 5-6 kvällar i veckan. Jag har ordnat egen lägenhet och flyttar snart. Va rädd om dig ❤️

@CarolineG åh vad mysigt, har du flyttat in redan? Försök att ta lite paus i kontakten med mannen, både paus att ses och höras via telefon eller sms så du har möjlighet att landa i det nya. Kanske en ny hobbie eller intresse, något som du gillar, tex gå en kurs eller sjunga i kör. Jag tänker en aktivitet och ett forum där man även träffar folk. Jag funderar själv på att gå en golfkurs när jag flyttat eller en kurs i engelska.

@Snödroppen Går man in i en relation gör man det med respekt. Från båda sidor. Det går inte som partner att friskriva allt ansvar i en relation och peka ut alkisen som boven till allt. Båda bör vända spegeln mot sig och fundera på hur man bidragit till att skapa en sund relation och familj? Fundera över vad man själv har för utvecklingspotential.

Man är två i en relation och stöttar varandra. Det betyder inte att man har fullt ansvarar för sin partners känslomönster. Till syvende och sist ansvarar man för det själv. Vill man inte längre vara kvar i en relation lämnar man. Jag har full förståelse för om man inte orkar vara kvar med en beroende. Lämna då på ett respektfullt sätt.

Att trycka till andra och driva upp skamnivån är ingen rättighet man har enligt min mening. Är man så frustrerad bör man se till att ta hjälp eller hitta sätt att bearbeta sina känslor. De är inga känslor som bidrar till ett lyckligt liv. Som man har rätt att kasta över hela ansvaret på andra för. Säga det är ditt fel. Det är inte den med beroende som kan ta ansvar för att medberoende inte klarar sätta gränser för egna behov. Den delen får man ta hand om själv. Däremot tycker jag man kan stötta varandra, vara nyfiken på varandra och hjälpa till att bena ut känslor. Återigen, det betyder inte att man kan lägga över ansvaret på egna negativa känslor på någon annan. Man bär själv ansvar för sitt liv.

Det gör mig beklämd att synsättet cirkulerar i samhället att det är fullständigt ok att hävda en det ena en det andra om en beroende. Bara att skjuta på. Att det är så accepterat och icke ifrågasatt att det är ok att dra ur sig lite vadsomhelst bara man lägger det under titel alkis. De får en sådan ta efter allt de gjort med väldigt lite egen reflektion på sig själv. En gång alkis alltid alkisinställning som om det finns en allmängiltig profil på sånna. Att det är så lätt att avskriva dem som loppet är kört.

Att man då inte förstår att man piskar upp och medverkar till att bygga skam i samhället. Att man inte förstår att man är del i problemet. Siffrorna är väldigt höga. Vi lär inte få ner dem om vi tror att skam är en del som hör till den beroendes parti. Att de får dem reda ut. Ingen annan än alkisen bär ansvar för det skamfilade med att bli beroende. Med den attityden befäster vi siffrorna och förvaltar Anonyma Alkoholister begreppet. Vi lär då få fortsätta harva.

Titta på Brad Pit. Hans familjehistoria är ju ganska känd. De skilde sig. På en gala gav han Bradley Cooper kredit. Han sa följande:

“I got sober because of this guy, and every day’s been happier ever since. I love you, and I thank you."

Det var nog ingen slump att Bradley Cooper kom igenom hos Brad Pit. Att han lyckades nå Brad Pit då han själv gått igenom samma resa. Där fanns ett kitt. Ett förtroende och en ömsesidig respekt. Notera att även myndigheterna var inne och rörde i soppan när han och Angelina gick isär.

Jag säger inte detta för att jag inte förstår Angelina. Jag vet inget om deras relation. Däremot talar denna sekvens sitt tydliga språk hur viktigt det är att man inser hur hårt skammen sitter. Titta på klippet. Titta på hur blyg Brad Pit är när han säger detta inför alla. I min värld är Brat Pit nu fri. Han har lyckats bemästra skammen.

@@nhörig för mig var och är det svåraste förvirringen. Man hänger inte med i svängarna. Och när det är en nykter period kan man inte låta bli att hoppas och hålla fast vid det som är så fint och känns så bra. Förmodligen gör han allt i sin makt för att du ska vara kvar. Mitt ex var alltid nykter en period efter en ordentlig vecko fylla. När jag väl slappnade av, vi hade det bra och jag tänkte att det går nog vägen, började han bli rastlös och tillslut så drack han igen. Och så började vi om. Jag är själv mitt i efterdyningarna av uppbrott och vet inte vad som är rätt, men för mig tog det tillslut slut. Jag kraschade helt enkelt, av oron och aldrig veta vem det var som svarade i telefon, den nyktra eller onyktra. Tror och hoppas att vi båda får distans för att kunna ha ett ärligt samtal o framtiden, kanske vi hittar tillbaka till varandra, kanske kan vi vara vänner, kanske ska vi inte ha kontakt alls i framtiden. Det enda jag vet är att det finns en gräns som man som anhörig orkar med. Jag går just nu till en terapeut som sa att det är otroligt vanligt med patienter som har depression, utmattning eller stark ångest, där de visar sig att de har en partner hemma med ett beroende. Det var väldigt träffande för mig. Att inse att det faktiskt påverkar ens eget psykiska och fysiska mående och inte bara handlar om hur den som är i beroendet kämpar med sin sjukdom. Långt svar, vill mest säga att du ska ta dig själv och ditt mående på allvar och inte kompromissa för länge med det oavsett hur mycket du älskar honom. Och jag vet att det gör ont. Allt det här. <3

Han flyr från sina problem. Istället för att ta tag i att alkoholproblem så tror han att han kommer att må bättre i en ny relation.
En eloge till dig som stått kvar vid hans sida och tagit hand om barn och hus under så lång tid. Detta är kanske en möjlighet för dig att fokusera på dig och ditt mående?

Min man och jag träffades på dans för 36 år sedan, då var vi 18 resp. 19 år. I oktober "firade" vi 30 årig bröllopsdag, blev i alla fall middag på restaurang. Tre vuxna barn har vi, en bor hemma. Två barnbarn har vi haft lyckan att få.

Mannen har druckit sen barnen var små, kanske i 27 år. Jag kommer inte ihåg hur mycket han drack på den tiden, bara att han drack. Barnen dukade alltid ölglas till pappa, för de visste att oavsett om det var pannkaka till middag eller kött så drack pappa öl till. Jag tror att drickandet ökade när hans föräldrar dog år 2000.

Genom åren har jag försökt att få mannen att vilja ta emot hjälp, men han har förnekat att han har problem. Han anser att hans drickande är en ful ovana, att han kan sluta när han vill..." Alla andra dricker ju, är inget konstigt med det..." Han dricker öl (7,5 %) för att han gillar smaken, vill inte åt ruset, påstår han.

Alkoholkonsumtionen (öl 7,5%) har legat mellan 32 000 kr-42 000 kr/år de senaste 15-20 åren. Detta har jag räknat ihop genom att skriva av hans bankuttag.

När äldsta dottern var runt 15 år märkte hon hur illa det var med hennes pappa och sa till mig att jag måste göra något. Hon hade sitt rum i källaren och hörde hur ofta hennes pappa tömde den ena ölen efter den andra och såg hur fort de svarta plastsäckarna fylldes av tomma burkar. Jag såg, fast jag inte såg. Men, när dottern "väckte mig" då tog jag tag i problemet. Den gången lovade han dyrt och heligt att sluta dricka, vilket han gjorde ett tag...

En annan gång, ett annat år, lovade han igen att ta tag i drickandet. Jag trodde då att han aldrig skulle sjunka så långt ner att han skulle sätta sig bakom ratten efter att ha druckit, men det gjorde han. Jag blev hysterisk när jag såg att han faktiskt tog bilen, något som han aldrig skulle göra och tyckte illa om när han läste eller hörde om andra som gjorde det.

Åren gick i samma alkoholanda... och visst har jag tänkt tanken att ta med mig barnen och flytta, men inte gjort det. För det har varit som en berg o dalbana, ibland har det gått utför i snabb takt, ibland har det varit lugnare. Trots allt så är det inte bara i lust, utan även i nöd när man gifter sig...Jag har i perioder påpekat hans drickande, frågat o pikat om antalet burkar, hur han doftar när han vinglar upp från källaren osv. Inte så bra kanske, men i perioder har jag också blundat och inte sagt något...

Jag ställde en gång ett ultimatum, det blir inget i sängkammaren om det ska fortsätta att lukta öl när jag öppnar dörren vid läggdags. Jag trodde att jag hade kommit på lösningen, klart att han skulle ta emot hjälp och sluta dricka, nu när jag sa så där, men jag var såå naiv... Åren gick, men ingen skillnad i sovrummet... Han tog aldrig några egna initiativ till närmanden, han visste väl att det var ingen idè, eftersom han stank...

För ett år sedan gick han med i Viktväktarna på jobbet, något ingen trodde att han skulle göra... Han var så långt ifrån träning och att äta hälsosamt som någon kunde vara. Men, det gick riktigt bra. Mannen gick ner 26 kg mellan februari och juni, väldigt behövligt och bra för hans diabetes. Han åt väldigt lite, gick snabba och långa promenader och köpte kort på Svettis. Varje torsdag tog han ledigt från jobbet och åkte 5 mil till närmsta stad och dansade på pensionärsdans. Men trots sitt nya JAG, drack han väldigt mycket. Jag kom på honom, genom att dokumentera antal burkar som han gömde i källaren och hade i garaget, att han tom drack öl innan träning! Hur är det möjligt!? Hur kan hans hjärta hålla?

Jag trodde aldrig att han som alltid varit för familjen, ställt upp och varit så principfast, allt ska vara som det alltid har varit, hade under hösten hittat en annan kvinna på dansen. Han gick bakom ryggen ett halvår, ljög mig och sonen rakt i ansiktet, gång på gång. Köpte julklapp till henne, jag fick ingen. Sa att han var på jobbet, men var hos henne i stora staden. Åkte på kryssning, men jag fick inte följa med, förstås... Skickade bilder och filmer på sig själv, sitt nya smala jag, till henne. Han bad mig filma honom i mina föräldrars stugan i fjällen, när han sprang ut från bastun till snön. Jag tyckte det var konstigt, för han brukar inte be mig filma honom. Allt skickade han sen till henne, upptäckte sonen. Jag upptäckte hennes existens, där i stugan, vid nyår. Hon skickade sms, som jag råkade se lite av och jag ifrågasatt det, men det var bara en bra danskompis...

Nu vill han skiljas, papperna är inskickade, jurist bokad. Det känns konstigt, han lämnar huset, mig och sin son, är otroligt känslokall, bryr sig inte. Vad hände!?

@@nhörig jag känner så igen mig i det du skriver. Även jag är en notorisk "hjälpare" som under många, många år har velat hjälpa andra till varje pris, oavsett om de bett om det eller ej. Efter att en lång vänskap gått i kras och därefter två kärleksrelationer - med samma mönster, jag hjälpare och de mottagare - har jag insett några saker om mig själv. En av många insikter är att en relation kan aldrig fungera om det är bara en som ger och en som tar, hela tiden. Det är så svårt att nå fram till en alkoholist, som varken ser sitt problem eller de underliggande orsakerna till det. Man kan gå under medan man försöker hjälpa dem, utan att de får någon hjälp de har nytta av, och medan man själv drunknar i sitt medberoende. Jag vet inte någon annan råd än att dra en gräns för egen del och hålla den. Hans gränser kan du inte påverka.

Hej.
Konstaterar att mitt inlägg gav och ger upphov till flera svar.
Vad som händer framöver lär jag kanske märka, just nu vet jag ju inte vad orosanmälan för med sig.
Men Tack alla för input.

@Lora
Jag kan förstå hur du menar och jag håller med dig att syftet med mötet absolut inte ska vara att skuld och skambelägga mannen.
Däremot så är det heller inte modern eller barnens roll att anpassa sig så att pappan inte känner skuld och skam, med mera så har både barnen och anhöriga redan fått bära ett så tungt ansvar att de behöver faktiskt stöd och trygghet i den här situationen.
Tänker att om det går så långt som att skolan gör en orosanmälan så har det förmodligen gått ganska långt.
Jag menar att prio ett behöver vara att barnen går växa upp utan att leva i den otrygghet och ibland psykiska våld det faktiskt är när en eller bägge föräldrar lever i ett missbruk och ofta är den andra föräldern även fast i ett medberoende.
Att huvudfokus ska vara att alla ska vara försiktiga kring missbrukaren för att inte såra är för mig ett farligt huvudfokus.
Det bygger ju in medberoendenönster för barnen som växer upp, de vore snarare uppmuntras i att berätta hur de mår, vad de ser osv för att motverka medberoende.
I vissa kommuner och soc inte särskilt hjälpsamma men i vissa kommuner är de helt fantastiska och jag har erfarenhet av bägge.
Och en sak till om pappan fortsätter sitt missbruk och lever i förnekelse så jan det absolut vara en hjälp för barnen och mamman att få hjälp till att komma ifrån pappan.

@Samsung50 åh usch jag lider med dig. Du ska absolut inte skämmas, men jag vet ju av egen erfarenhet att man skuldbelägger sig själv och känner skam fast det inte är vårat fel. Låter som du har en riktig vuxenbebis till alkis där hemma. Hoppas verkligen han skriver på papprena för försäljning. Finns det något annat alternativ för dig ifall han skulle fortsätta vägra. Kan du kanske koppla in någon som kan hjälpa till med dessa papper om han vägrar. Känns tyvärr som han gör så här bara för att jävlas med dig. Uppdatera mig hur det går. Massa kramar till dig❤❤

Att ha en instans som heter soc med rollen straff & stöd är inkompatibelt. Ett systemfel. Du kan inte vara övervakande och utdela input till straff / avrapportering samtidigt som du ska stödja. För mig är detta system förlegat. Det gäller även arbetsförmedlingen.

Inte undra på att processen blir snurrig med fel förutsättningar.

@kakao Ja, du har uppfattat mig rätt. Det du skriver är precis det jag försökt förmedla.

Jag tror på gränser. Tydliga gränser i sakfrågan. Inget mer dricka. Stopp. Öppen och ärlig dialog krävs och är ett krav. Utan skuldbeläggande. Att man inser och jobbar på egna brister där man tar stöd av varandra. Är nyfikna på varandra. Kärlek och respekt. Man måste våga erkänna och tala öppet om egna brister. Hur skämmigt de än må vara. Om motparten inte skriver under på det är det ingen idé att fortsätta. Då är man inte ämnade för varandra. Alternativt befinner sig i fel form tillsammans. Fråga båda om detta forum är rätt? Om inte förändra det som behöver förändras. Var öppen för andra varianter.

När jag läser dessa trådar ser jag de tydliga motpolerna. Behoven som kanske är inkompatibla i den akuta förändringsfasen?

Det är så starka känslor på båda sidor. Ett så starkt behov att bli förstådd att man blir förblindad och blockerad utifrån eget perspektiv. Om man inte klarar att hantera ovan genom att båda får prata till punkt utan att tillrättavisa motparten så är kanske ett brake tills man landar lite helt ok? Så vardera sida hittar sin egen balans. Bättre att erkänna som det är än att kasta paj för att man inte klarar att reda ut egna känslor.

Att fortsätta dricka och tycka synd om sig själv är det alltså nej på. Här måste den anhöriga sätta och få hjälp med en tydlig gräns. Här måste soc kunna hjälpa och stötta denna dialog på ett sätt att man bevarar värdigheten hos individen. Inför barnen är no go.

Sedan måste man ha förståelse för att vägen fram inte är rak. Det måste vara ok men de grova penseldragen måste ha sikte framåt. Att ge sig på den som har problem med pikar, förmaningar och blickar är det även det nej på. Anhörig måste hantera sina känslor och inse att de är en fullständigt naturlig del av processen. En del i problembilden.

Om man som nära anhörig inte känner att man orkar mer för egen del så säg det. Bryt upp! Men lägg inte över all skuld och skam. Tala utifrån egna behov. Att man inte har verktyg under dessa omständigheter att leva och förvalta ett sunt liv på dessa premisser. Säg upp er från ansvar och lägg över bollen. Den med beroende behöver fatta att det är över då så den kan gå vidare och hitta sitt stöd på annan plats.

Soc behöver vara inspelad på dessa scenarier. Beredda att stödja baserat på vilken väg av dessa två som väljs. Detta kan man göra med respekt som hörnstolpe och förståelse för hur svår denna process faktiskt är. Båda sidor förtjänar att processen genomförs neutralt med värdeghet.

Ok. Då har jag missuppfattat. Du menar när man väl är på socialen att man som utomstående (och förhoppningsvis från soc sida) är förstående och inte skäller, försöker trycka på skam och skuld? Det låter sunt. Tror kanske också att det finns en absolut risk för att det blir så, att man kanske känner att det äntligen finns ett forum där man kan utrycka sin ilska och sorg över en sjukdom som tagit över ens liv och förhållande, och få backning för det. Jag säger inte att det är rätt, men någonstans måste de känslorna ut tillslut. Som anhörig är man väldigt ensam med sina känslor och frustration kring den beroendes tillstånd och beteende. Och den beroende är också väldigt ensam på sitt håll. Tror inte socialen är en mirakelkur och finns mycket förbättringspotential. Vad tycker du är bästa lösningen när man har en anhörig som är beroende som inte har insikt om allvaret i sin sjukdom? Förutom lugna, sansade samtal.

@kakao Det är inte alls det jag menar. Jag har full förståelse för att man känner ilska och frustration som anhörig. Vill inte förneka de ingångsvärden. Inte heller att de inte har rätt till sina känslor. Det har jag ju skrivit med i det som nu är borta.

Går du in frustrerad till ett möte. Vilketsomhelst, kommer den stämningen spegla sig i vad man lyckas uppnå på det mötet. Det kommer uppstå låsningar. Testa! I vilket möte somhelst.

Går man in med inställningen att detta ska vi fixa. Med en öppet sinne så blir det mycket enklare att nå framgång. Låt oss inte fördumma människor där vi skriver svaren på näsan och behandlar dem som barn utan att istället kan angripa den verkliga boven till att alla sitter där. Skammen, ja då kanske man kan hitta lösningar. Håller verkligen inte med ovan. Skammen har dödat många. Väldigt många. Den gör att man fastnar och inte kommer vidare.

Kolla statistiken i Stockholm innerstad. Fina adresserna på hur många som är beroende. Även hur många i vårt land som är beroende. Vi kan inte ha soc till alla dessa. Här finns ett grundläggande fel i samhället. Som vi ser och hanterar detta nu löser vi iaf inga problem. Statistiken talar sitt tydliga språk.

En person som dricker är ingen ideot. Beter sig som en ideot ja. Det är vad som händer om du dricker för mycket för ofta. Det sätter sig på hjärnan. Det går att fixa enkelt! Om man slutar dricka. För att komma dit måste man nå fram. Då måste man skapa förutsättningar inför ett sådant möte. Det gör man genom att förhålla sig lugn, öppen och ickedömmande.

De som bidrar till att piska upp skam är enligt mig bidragande till en dödlig sjukdom. Jag vänder på det. Här har man som anhörig för få verktyg. Samhället har sagt sitt om beroende. Övriga instanser lika så. Låsningen total och man missar chanser till lösningar.

Jag sitter inte på ett exempel som vissa verkar tro. Jag sitter på många.

@Sisyfos så kan det absolut vara. Har inte tänkt på det sättet. Tack! Men pappa har alltid varit så antingen eller höjd till skyarna eller totalt nedtryckt. Antingen all hjälp i världen eller nä det där får ni lösa själva. Eller kom inte och klaga sen om det går åt helvete. Blir ju definitivt värre när han dricker. Man vet aldrig vart man har honom det kan gå hur som. Mamma ställer alltid upp men pappa ställer sig alltid på tvären då har hon inte mycket att säga till om.

@Ecatrina hur har det gått för dig?

@Ecatrina Det går upp och ner, men bättre i alla fall. Min man började med en vit månad, det klarade han. Han gick på ett möte på AA. Det tror jag avskräckte honom. Det här var i januari. Sedan dess har han klarat att hålla drickandet på en hygglig nivå, helger och i måttlig mängd vilket jag tycker är helt okej. Jag vill själv gärna ha ett glas bubbel på fredagskvällen.
Jag tänker att jag måste låta det gå en tid för att se vad som händer. Tycker att förslagen på "nåt extra gott att äta mitt i veckan" ( vilket är en ursäkt för vin till maten) börjar komma nu. Likaså en öl även på söndagkvällen. Ja, du förstår, en sakta ökning. Så just nu är jag avvaktande kan jag säga.

@Lora jag tycker att du har poänger med att inte trycka på skam och skuld. Men vad du däremot inte alls verkar ta hänsyn till är att de flesta anhöriga under många år försökt att nå fram genom samtal, förståelse, stöttning, mängder med kärlek för att det enda man vill är att ens älskade (partner, förälder, vän eller syskon) ska bli frisk, att de inte ska skämmas, att de ska se att det finns ett liv utan alkohol. En anmälan till soc tror jag är i de allra flesta fall en väldigt sista åtgärd när man som närstående står handfallen och maktlös. Och behöver hjälp. Det är tydligt att du haft en dålig erfarenhet av soc, och förhoppningsvis finns det personal som har bättre hand med sina fall. Men jag tycker att du istället lägger över skulden och skammen på den anhöriga och medberoende. Att de ska göra mer. När de förmodligen redan gjort allt i sin makt för att lösa problemet utan att blanda in andra. Det är en otroligt nedbrytande process.

Nu är mitt inlägg borta och med det även min kontext. Tråkigt att synsättet är så här. Uppenbarligen vill man läsa att soc är en stödjande hand och att det är bättre att sätta hårt mot hårt.

Jag lämnar forumet här. Detta är inte för mig. Jag vill inte bidra till detta synsätt. Det får stå för er!