Senaste kommentarerna i forumet

Förstår din oro. Men tänk såhär då, om du inte ställer något ultimatum - hur stor är då chansen att han söker hjälp?
Du vill rädda din pappa. Det enda verktyg du har är ett ultimatum och det är också det som kommer vara kännbart för honom. Här finns en chans, men inga garantier. Kram

@Takpanna En sak. När man dricker bedövas känsloregistret och vissa delar kan bli lite överdrivna. När man sedan slutar står man där naken helt oförberedd på hur man ska hantera sina känslor. Det kan bli lite överdrivet och vingligt innan man hittar balansen. Det tar tid så var beredd.

Det där med sponsor är bra. Någon som checkar in och ser till att man landar med sina frågor. Här inne finns fantastiska personer. Be honom kliva in och läsa stories från början från de som idag finns under - Det vidare livet och @Varafrisk på Alkoholfri. Det ger ju väl insyn i vad detta handlar om. Här finns många som är värda sin vikt i guld!

Ett missbruk leder inte sällan till ensamhet. Att sluta blir som att backa bandet till innan man började dricka. Man blir barn på upptäcktsfärd på nytt. Väldigt nice på många sätt.

Det jag önskar jag kan förmedla är att det finns hopp. En person som tidigare varit beroende utvecklar ett extra sinne. Man blir bättre på att läsa av sig själv och andra. I USA premieras det. Man blir ju tvungen att gå igenom sig själv och lära om och nytt. Som de flesta som varit med om svåra saker utvecklas när man ställs inför ett vägval. En oerhört berikande process om man väljer att se det så.

Tankarna är i början väldigt invecklade. Svåra att reda ut. Idag kan jag lätt säga att denna process är det bästa som hänt mig. Jag är definitivt inte samma person som för 5 år sedan. Jag har fått med mig en verktygslåda som jag helt saknade innan. Jag är evigt tacksam. Däremot bidrog inte soc alls i mitt fall. Tvärt om. Jag har utgått från Internet i mitt sökande på svar och sett hela allt som en läroresa. Jag måste inte göra allt rätt idag men jag har hela tiden strävat efter att lära mig mer för varje dag som går. Å det är en kul resa! Så visst det finns många varianter på hur man kan gå tillväga. Man måste inte ha ett nätverk för att lyckas. Är man nyfiken så finns de flesta svaren en googlesökning bort. Bara man vill.

Sist men inte minst. Tänk på att det är väldigt lätt att plocka upp sin partners känslor. Speciellt i kris. Man tar över dem och allt låser sig. Om man istället tar ett steg åt sidan och funderar på vad som tillhör mig och vilka känslor jag själv tar över så blir det lättare att sortera vad som är vad vid hårda meningsskiljaktigheter. Sedan tror jag på krav. Att någon är elak och då även mot sina barn är aldrig ok. Så ska du inte behöva ha det. Lycka till nu.

Lilla vän
Missbruk är så komplicerat och du kan bara göra det som är bäst för dig
Är inte din pappa med på tåget så beklagar jag verkligen men det är inget vi runt omkring kan påverka mer än ställa ultimatum
Ditt fel blir det aldrig ❤️

@Lora
Stort tack för input. Jag tror att anmälan (gjord av ungarnas skola) dels handlar om hans smygsupande, men även om hans psykiska mående. Han har betett sig elakt och ansvarslöst mot ungarna.

Det här är en människa som saknar socialt skyddsnät helt. Han har sitt jobb, men absolut inget annat (utöver mig och våra barn). Han har ingen neutral person att ta med. Jag hoppas verkligen att han äntligen kan få hjälp. Därav försöker jag filtrera bort den stora ilska jag känner över situationen och ge honom det stöd (som jag orkar ge, prio för mig är att stötta ungarna) han behöver för att förändra sitt liv.

Jag har fått fint stöd och erbjudits stödsamtal då hans beteende utöver drickandet gränsar till psykisk misshandel.

@Takpanna Vad är det för tankar du har kring det?

Vad jag förstår ser det lite olika ut från kommun till kommun hur uppstartsprocessen ser ut. De har lite fria tyglar i hur de vill hantera processen.

Vissa börjar med kontakt med personen ifråga för att bilda sig en uppfattning och skapa förtroende. Andra kallar till ett uppstartsmöte där barn och föräldrar finns med där tanken är att processen ska kommuniceras. Det finns även fall där man gått bakom ryggen på den alkoholberoende och gjort upp processen utan att involvera den som har problem och istället gjort upp allt med dennes partner innan. Det blir lite kuppartat och leder lätt till totallåsning under processen. Undvik det.

Tänk på att den det gäller har rätt att ta med någon neutral som stöd. Kräv det om ni känner att det kan hjälpa. Skam är det stora hindret här. Gör vad ni kan för att undvika den fällan. Kommunen kan försöka neka att man får ta med en extern vilket blir väldigt kontraproduktivt. Här behövs förtroende. Att man kan sätta sig in den alkoholberoendes situation för att komma framåt och undvika låsningar. Det kräver fingertoppskänsla för att undvika möten som snarare liknar charader och inte ledet någonstans.

Väl på uppstartsmötet är ju tanken att alla ska bli informerade om processen. Vissa kommuner tar med en alkoholexpert i uppstartsmötet som berättar vad kommunen kan bidra med. Detta då inför barnen. Även det lite kuppartat och blottande speciellt om man kuppat in individen där den inte fått säga sitt först. Blir då dömd utan att vara hörd. Väldigt obehagligt om det sker speciellt inför ens barn. Bättre att ta detta med individen i enrum för att undvika skampåslag inför alla.

Efter uppstartsmötet kopplas nästa profil in som intervjuar alla inklusive barnen. De kan även ringa massa andra personer så som psykologer och föräldrar. Efter det avläggs en rapport och man beslutar om man ska gå vidare eller ej. Det är inte ovanligt att det hela läggs ner. Det ska ju en del till för att spinna vidare.

Problemet här är att den processen kan bli väldigt lång innan man vet. Typ 3 månader. Det är lång tid för den som det berör att känna sig svävande och granskad under lupp. En person i kris. Här kan krävas att det finns en plan för att plocka upp individen och relationen.

Denna process sätter hårt tryck på relationen till sin partner. Kan lätt bli en förtroendekris. Detta när personen fortfarande kanske aktivt missbrukar eller försöker sluta. Kan kännas som processen slår på den som redan ligger. Att gå till soc är ju inget man skriver i CVt precis...

Har du tur är maken redo att ta hjälp annars skulle jag föreslå att han kliver in i detta forum för att prata av sig eller anlitar en helt egen psykolog. En sponsor är inte dumt. En som tidigare missbrukat och kan räta ut massa frågor.

Jag skulle starkt avråda till ett uppstartsmöte där alla finns med. Det blir för skamfyllt. Låt maken gå först själv och gör dig sedan tillgänglig för diskussion. Lyssna och var noga med att inte trycka till. Visa förtroende för din partner så att han inte behöver kämpa med det med. Man är för skör för att känna sig totalgranskad utan något förtroende. Det är en svår process. Låt personen vara i den med värdighet.

Till dig ger jag rådet. Se till att ni som par får stöd direkt. Det är många som skiljer sig. Man är på olika planhalvor och båda behöver stöd. Från vänner, psykologer eller anhöriga och gärna omgående.

De vill framförallt utreda att barnen är ok. Sedan har de sin process som de följer oavsett om man gillar det eller ej. De har i och för sig inget speciellt mandat. De ska stödja och deras stöd kan man strunta i om man inte anser att det bidrar.

Tack för ditt svar, Jag har tänkt så också, skriva ett brev, så han kan få fundera och tänka över det några dagar för att sedan ringa honom och se hur han vill ha det, Jag är bara så rädd att han kommer att välja den enkla vägen, och att jag sen sitter där och känner skuld i att det var mitt ultimatum som gjorde att han söp ihjäl sig.

En vän skrev ett brev till sin mamma! Ett helt öppet och ärligt brev av hur hon led av sin mammas alkoholism och gav ultimatum. Hennes mamma tog hjälp och blev nykter av detta

Nu tänker inte jag lova att detta händer men tror det är det enda du kan göra ställa ultimatum och sen stå för konsekvenserna

Stor varm kram

Har inte gjort någon orosanmälan men barnet i mig ville säga tack till dig ❤️

Tillägg
Jag får också ångest när min är berusad , en riktigt obehaglig känsla i hela kroppen som jag tror härstammar från min barndom då det ofta blev slagsmål, men tror dom flesta av oss får denna känsla även utan barndomstrauma

Restaurang branschen är hemsk, så mycket alkohol som flödar där

Och som vanligt med någon som har missbruksproblem så brukar dom bli arga när vi nuddar vid problemet, framförallt när dom själva är i förnekelse!

Vad vill du? Tänker jag ,hur mycket till orkar du?

Måste nog tillägga att min far dog dagen före julafton. Vi hade inte världens bästa förhållande men jag gav upp mitt liv för att finnas där vid hans sida dom sista månaderna i livet
Det är det bästa och det värsta jag gjort i mitt liv, så mycket känslor som befästes i mig där och då , han led så mycket på slutet att när han tog sina sista andetag så fick jag en stor frid, hur sjukt det än mår låta

Men jag förstår också att jag kanske inte kan tänka rationellt just nu på grund av mitt sorge arbete

Exakt samma hände när jag gjorde slut. Han sa att han inte kunde leva utan mig, att han verkligen förstod nu, att han lovade att det var sista gången, att det enda han ville var ett liv tillsammans med mig osv. Blandat med ilska över att jag fattat detta ”felaktiga” beslut som jag borde ta tillbaka, blandat med prat om vår gemensamma framtid och hem, och total-förnekelse över att det faktiskt var slut. Slutade också dricka, men började igen. Men nu har han slutat på riktigt tror jag. Iaf. Jag själv blev väldigt förvirrad av hans olika inställningar till det som skedde, det kunde skifta varje dag. Han sa
Att jag levde i en illusion och att det inte alls var så som jag sa att det var: att han hade ett allvarligt missbruk som gick ut över våran relation. Så ja, jag skulle säga att det är den manipulera delen som nu inser att du faktiskt menar allvar den här gången, och gör allt Indien makt för att du ska backa tillbaka. Det kommer säkert en annan fas i hans processande i det här. Jag själv tyckte det var fruktansvärt jobbigt och jag undrade om jag hade hittat på, överdrivit och ”övergav” honom. Hade mycket skuld och skam. Men tvingade mig att göra det ändå. Så kör på, hela vägen. Och försök att inte lyssna för mycket på honom. Ni kan prata sen när ni fått distans till uppbrottet och er nya tillvaro.

Och nu har han inte druckit en droppe sedan jag berättade att jag tänker flytta. Det gör att han tror att han nu är fri från sitt beroende. Jag tror inte att man kan bli frisk bara sådär efter ett så långt gravt alkoholmissbruk. Har ni också upplevt detta när ni lämnat att de "skärper" till sig?

Min pappa är ganska ordentligt alkoholiserad, varit i över 40 år. Han har nu dom sista åren fått div. Allvarliga sjukdomar pga detta, han har varit nära att dö några gånger. Hela mitt liv har präglats av oro för honom. Hopp och förtvivlan om vartannat. Han har supit bort sina familjer och barn. (Barn med flera fruar)
Han lever i förnekelse.
Jag känner nu att jag kommit till ett vägskäl,
Jag vill inte vara med när han super ihjäl sig. Känner att jag måste ge honom ett två alternativ nu, välj spriten och dö ensam, eller sök hjälp och bli nykter för att ha kvar mig och sina barnbarn i sitt liv.
Men jag är livrädd för att det kan få honom att ”tippa över kanten” och skita i att leva.
Det finns inget ont i honom, han är så snäll, det hade vart lättare om han var elak. Han är bara så förlorad till alkoholdemonerna.. Hur går man tillväga?

Nu, nu kom orosanmälan på barnen gällande min makes beteende och smygdrickande. Han har under år ”självmedicinerat” sin depression med alkohol, självfallet med effekten att han blivit ännu mer deprimerad och ännu mer irritabel och verbalt aggressiv.
Mitt i all ångest jag känner, känner jag även lättnad, framförallt eftersom jag så sent som idag hittade en bag in box under hans säng.
Någon annan här som varit i denna situation och vill bolla lite tankar med mig.

@Snödroppen självklart kommer jag uppdatera här hur det går. Det är min terapi att skriva här med er❤❤

@Självomhändertagande tack för dina peppande ord. Nu har vi äntligen fått nycklarna. Hyresvärden frågade om vi kunde tänka oss att städa och få avdrag på hyran. Ja!!! sa jag självklart. Ju snabbare ifrån mitt ex desto bättre. Jag har valt att låta honom behålla de mesta möblerna (vi har köpt allt gemensamt). Jag har skaffat lite nytt och resten får jag av mamma och pappa. Jag kommer Vet inte hur jag skulle klara mig utan dem. Saken är att jag vill inte dela upp möblemanget. Jag vill börja om på nytt och inte bli påmind om det gamla dåliga. Lyckan är stor när jag inser att jag kan bjuda hem vänner och familj utan att skämmas eller vara nervös❤

Tack Blenda ❤️
Vi har inga al-alon möten här i närheten, närmast ca 10 mil , men ska kolla om jag hittar på nätet!
Jag läser just nu Slå dig fri, och jisses jag fattar ju varför jag inte kommer vidare…
Hela min personlighet är ju skruvad min offerkofta är nog stickad av pansar plåt!

Kan verkligen inte sova just nu…väntar nog bara på någon signal från drogen så jag kan stå givakt . Acceptera det du inte kan förändra! Hur sjutton gör man det? Mitt liv känns så tomt saknar katten som är kvar för jag vill verkligen inte slita upp honom från hans trygga punkt och så länge drogen arbetar vet jag att han inte missköter honom, och jag vet grannarna hör av sig om dom ser han missköts.

Försöka fylla dagarna när man är sjukpensionär är inte lätt men hoppas bara våren kommer på riktigt att det omöjliga känns möjligt

Kram

Tänker att du beskriver varför du får ångest precis: för att det är otryggt och obehagligt. Det är en relevant känsla då det är precis den miljön som en berusad partner ofta skapar. Din känsla är relevant oavsett hur mycket av eran gemensamma ekonomi han tjänar ihop. Dock låter det som att han själv inte tycker det är ett problem alls, då är det svårt att nå fram. Kanske ni kan försöka ta ett gemensamt samtal med en terapeut som kan vara en objektiv tredje part? För att undvika att ni fastnar i samma diskussion och inte komma vidare.

@Kärringen Du ser så klart på din situation, och ringar in det klockrent.
Och du är långt ifrån ensam, det är ett välkänt – om än märkligt – fenomen att vi känner oss tryggare i ett känt helvete än i ett (än så länge) okänt paradis.
Det är jätteläskigt att må bra. Vi måste träna på det.
Du kanske ändå har tagit det första lilla steget nu.
Att du har försökt innan betyder inte att du misslyckas igen.
Någon gång lyckas du.
Jag har inte läst allt du skrivit, men har du testat Al-Anon? Finns även digitala möten.
Tro, hopp & kärlek till dig.

Inte gick jag .
Han lyckades hala tillbaka mig, eller nej det gjorde han inte men va skönt det hade varit! Jag föll tillbaka helt och hållet med egna steg där är mitt stora problem, det är jag som bönar och ber om att få komma tillbaka. Jäklar va jobbigt det där var att skriva men det är sanningen så ful den nu är .

Har läst flera trådar där jag ändå märker att jag inte är ensam, att det är för fler än jag en väldigt lång väg till friheten. Jag är sjuk helt enkelt sjukt skadad sedan barnsben och det fyller en viktig funktion för mig att vara kvar i något dåligt . När det tar slut mellan oss, och det gör det ofta, så äter tomheten upp mig , ensamheten är som ett stort svart hål där jag inte vill vara, jag tar hellre verbalt stryk än tomheten!
Jag förstår ju så väl att det är mitt stora problem jag får mina kickar av att hjälpa, fast i själva verket är jag ju även den som möjliggör. Dock har en massa fobier ploppat upp så jag kör inte bil längre så där har han ingen hjälp från mig, dock rymmer ju han från problem genom att inte besvara sin familjs hjälpbehov så krasst vinner vi båda på det.
Har ju försökt hittat nån form av hjälp men efter covid känns det som mycket stannat av eller att behoven är så stora så det är långa köer.
Jag sitter fast i mitt mående och situationen ute i världen gör inte saken bättre. Har inte träffat min drog på över en vecka och det är väl därför världen är så svart misstänker abstinens.
Egentligen har jag väl också verktygen för vad jag borde göra men jag kan inte utföra något som gör att jag får ett bättre mående . Slutade med massa mediciner för många år sedan så piller vägen är helt över för mig och det är kanske ett av bekymren jag åt lyckopiller, värktabletter och sömnmedel i 20 år och måste nu för tiden ta hand om mina problem på eget håll.
Jag vet inte ens varför jag skriver …. Jo för framtida bruk

Jag ser ett problem i världen överlag. Vi är väldigt ovana att verkligen fundera över vårt eget beteende. I ryggmärgen sitter försvaret - du då? Sedan ger vi sällan konstruktiv input till andra. Vi spelar med för att undvika konflikter.

Problemet med den inställningen är att man aldrig kommer nå en lösning. Man går på samma nit om och om igen. Om man då fortsätter peka på andra så blir det tillslut ganska tragiskt. Det finns ju lösningar på det mesta. Bara man vågar titta på sig själv med coachande ögon. Hjälpa sig själv att bli hjälpt.

Jag tror starkt på att lugnt sätta sig ner när man inte känner sig tillfreds. Reda ut var känslorna kommer ifrån och fundera på vad man själv kan göra för att återfå egen balans. Inte ta över andra personers jobbiga känslor som ett lackmuspapper. Istället se vad som hör till mig och vad som hör till motparten.
I varje konflikt finns två sidor. Ingen är felfri. Ska man nå varandra krävs viss ödmjukhet och att man inser att man själv även har sin del i konflikten.

Det är inte konstigt att det blir fel i relationer. Speciellt när vi är så ovana vid att faktiskt titta på vårt eget beteende. Att vi är så snabba på att kasta över bollen.

Själv försöker jag numera alltid fundera först, eller iaf i väldigt snabbt när en konflikt uppstår, vad mitt bidrag är till att den uppkommer. Inte tillåta mig själv till ryggmärgsreflexen - du då. Funderar över vad jag kan göra annorlunda utan för den delen vara mesig. Sedan försöker jag förstå motpartens reaktion utan att ta över dennes känslor. När jag går igång på motpartens känslor blir det sällan positivt utfall. Då blir det istället en blockering. Möjligheten till positivt utfall blir mycket större om jag kan förstå motparten utan att trigga mig själv pga mina egna tentakler börjar snurra baserat på andras energiflöde.

Det ska tilläggas att det har inte varit en enkel övning. Den blir dock enklare och enklare desto mer jag tränar. Det har även hjälpt massor att skapa mer fungerande relationer med folk jag normalt inte skulle fungera ihop med.

@Sisyfos Om man gör det för att själv bli av med sin ångest så borde man tänka igen. Det är den som har problem och att stötta den som bör vara i fokus. Inte egna känslor. Om man inte är genuint intresserad av det utan bara vill bli av med egen ångest borde man inse att man inte är rätt person. Ta sig en funderare och vända spegeln mot sig själv gällande syftet.

Är det egen rädsla som gör att man anmäler?
Är det rädslan inför genuin diskussion med motparten? Att man inte klarar den?
Är man rädd för motparten och vill att någon annan ska kliva in?
Är det rädslan av att alla andra kommer undra varför man inte gör något?
Är man arg och vill säga nu är det nog?

Den som dricker kommer känna av och läsa av ovan syfte. Därför är det nog klokt att fundera på ovan innan man kliver in med buller och bong. Att bearbeta egna känslor så man inte för över de för att få det hela överstökat och känna att man gjort en god gärning.

Det kan lätt göra mer skada än nytta. Det jag såg gjorde definitivt mer skada. År av bearbetning i relation till tisseltassel bakom ryggen, där även soc var inblandad. Att man inte var genuin i att vilja hjälpa utan snarare kaxig och ej funderat på hur motparten känner vid sådan behandling. Man såg sig som förträfflig och det enda raka. Det blir då ett skådespel i ett sådant rum. Hade alla som satt i rummet testat rollspel och själv blivit utsatta för samma är jag rätt säker på att det rullas ut på annat sätt.

Frågar du mej så säger jag fortsatt. Den institutionen behöver genomlysas ordentligt. Det handlar inte om att skjuta över sin ångest. Det handlar om att hjälpa en beroende och kunna sätta sig in i denna persons rädslor för att lyckas.
Vissa människor har det i sig. Det är en konst. Väldigt många har det inte.

Vad är ett liv värt?
Vad är ett liv värt.
Vad är ett liv värt.
Den frågan ställer jag mig ofta.
Vad är ett liv värt.
När varken familj.
Eller vänner.
Kan hjälpa.
Får hjälpa.
Vad är ett liv värt.
Är det inte ens värt att pröva få den hjälp som finns.
Fast om man inte själv vill.
Så kan det vara så svårt.
Att släppa taget.
Och gå vidare.
Det är svårt att stå bredvid.
Och se på.
Efter att ha lämnat.
Jag stängde av alla kanaler.
När jag fick honom ut ur mitt hus.
Eftersom jag insåg.
Att jag inte ens sett.
Att mitt eget liv.
Var värt något.
Vad är ett liv värt.
Den frågan.
Den frågan.
Ställer jag mig ofta.
Jag öppnade dörren.
Och stängde den igen.
Den måste vara stängd.
För honom.
Då jag höll på att gå under.
Hamnade på botten.
Vad är ett liv värt.
Att kämpa för.
Om man ser.
Att det går åt helvetet.
Vad ska man då göra.
Jag tänkte själv på.
Att socanmäla.
Men nu flyttade mitt ex.
Hem till sina föräldrar.
Där ena föräldern.
Har arbetat just med.
Missbruk.
Av den grad mitt ex.
Ägnade sig åt.
Och ändå.
Så hade den föräldern.
Inte lyssnat på mig.
När jag bad honom.
Om hjälp.
Vad är ett liv värt.
Är det värt att vi ska förneka.
Så att missbrukaren.
Ska skämmas.
För att ingen.
Bekräftar det som de ser.
Vad är ett liv värt.

Jag tänker att en soc-anmälan är det man gör när alla andra vägar prövade. Sen tänker jag att man får lov att lita på människors profession i sin yrkesroll. Det är inte lätt, vare sig för de som jobbar eller för de som blir kallade på samtal och då är det kanske lätt att det blir som du beskriver Lora. Men om alternativet är att stå bredvid och titta på. Det är svårt att sluta med alkohol på egen hand och om det har gått väldigt långt så är det ännu svårare. Då kanske SOC kan bidra till hjälp att få ett stopp. Ibland på beroendesidorna skriver folk som är desperata i sin önskan att vilja sluta och sin oförmåga till att klara det på egen hand. I såna lägen kanske soc skulle kunna bidra till något positivt. Men som alltid är bemötandet a och o och det är nog svårt att bemöta människor i det läget också. Det finns troligtvis så mycket både skam och rädsla hos den man då möter. Om folk bara kunde släppa skammen kring alkohol så skulle det vara lättare. Jag fattar att en soc-anmälan och möte där kan slå helt fel, men om allt annat är gjort så är det kanske ändå det bästa alternativet.