Senaste kommentarerna i forumet

Hej @Jagoxå
Har du något du vill dela om det här? För jag är på samma spår. Undrar hur jag ska läka från all den uppdämda ilskan som jag bär på, och som har satt sig i kroppen 😔

@piggyy
Jag bröt med min mamma i höstas. Hon har varit alkoholist länge, men jag har inte vetat om det förrän iår. Hon har döljt det för mig. Jag bröt rätt och slätt för att jag fick nog av allt dåligt samvete-snack, hennes offerkofta-roll och "du bryr dig inte" trots all hjälp jag har gett henne. Min bägare rann över. Och ja, det är tungt. Men fy farao så befriande det har varit. Nu tänker jag bara fokusera på mig själv, för mitt liv är mitt ansvar och hennes liv är hennes ansvar. Att bryta var självklart trist, men nödvändigt. Jag mår inte speciellt bra, för jag har massor att bearbeta som jag inte har förstått tidigare, men jag vet samtidigt att jag är på rätt spår och att det kommer bli bättre. Jag har låtit hennes trampa och köra över mina gränser under så lång tid. Men nu har jag dragit en enda ordentlig gräns: Att om hon vill ha kontakt med mig igen, så får hon söka hjälp och sluta dricka. Punkt slut. För jag orkar inte ha med henne att göra annars. Så får processen bara ta den tid det tar. Ska prova att gå till psykolog nästa år. Tips: Läs på om beroendepersonlighet. Då kommer du förstå lite mer.

Hej, och God fortsättning! ✨️
Eller vad säger man denna dag? ... 😏
Ha en bra dag iaf. 🌺😊

Min jul var lugn och trevlig, inte alltid varit det. Behövs inte mer förklaring på den. Ingen oro över hur den kommer att se ut. 🙏 Behövs inte mer förklaring för den heller ...
Vill bara säga att det finns vägar att gå som gör att man mår bra igen.

Vad ska du göra för - Dig - idag? 💜

Kram,
sköt om dig!

Tack för allt stöd
Det behövs verkligen just nu.

@Kameleont Det blir som något slags mentalt bokslut så här runt jul och nyår. Det är tröttande! Vart var vi (med alkoholen) för ett år sedan? Var kommer vi vara någonstans om ett år från nu?

@Kameleont ❤️

Jag känner igen så mycket av det du beskriver …
Ilskan när man sätter en gräns. Hoten. Rädslan för ”vad kommer han göra nu?”. Och den där förlamande ångesten efteråt.

Jag är själv mitt i en separation och vet att min sambo hade reagerat på exakt samma sätt om jag gjort som du – hot, bestraffning, tystnad. Han har till och med hittat på saker jag påstås ha gjort eller sagt, för att rättfärdiga sin ilska eller flytta fokus från sitt eget beteende. Det är fruktansvärt desorienterande.

Det du möter nu är inte ett normalt sätt att hantera konflikt eller oro. Att hota med polisanmälan, rättsprocesser och ekonomi när du skyddar dig själv och barnen är ett sätt att återta kontroll. Silent treatment efteråt är också en form av bestraffning.

En sak som kan vara viktig att påminna sig om, om och om igen:
Du följde bara dina egna gränser. Du gjorde exakt det du varit tydlig med tidigare. Han vet om dina gränser.

Ångesten du känner betyder inte att du gjort fel. Den betyder att du brutit ett mönster där du tidigare anpassat dig för att undvika just den här typen av reaktioner.

Jättebra att du dokumenterar allt. Fortsätt med det. Det hjälper både för din egen skull, när verkligheten börjar kännas suddig, och kan bli viktigt längre fram.

Du gjorde inte fel som åkte. Du skyddade dig själv och barnen. Det är svårt, och det kostar mycket just nu, men det är inte fel.
Du är inte ensam. ❤️

@myssockan Tack ❤️ Det betyder mycket att bli påmind om det, även om det är svårt att ta in när allt är så upptriggat.
Och du har rätt – i sak spelar det ingen roll för hans beroende om jag drack den kvällen eller inte. Det är hans ansvar. Däremot får jag ändå känslor / tankar om att eftersom jag gjorde det också så ser det ut som att jag tycker det är okej.

Just nu är det som triggar mig allra mest att han är ute och dricker igen ikväll, trots allt som sagts. Hela mitt system går i alarm. Jag mår illa, har stark ångest och spänning i kroppen, och tankarna rusar. Jag vet att han kommer komma hem berusad, och det väcker både rädsla och ilska.
Jag hoppas nästan att något ska hända honom. Typ att han ska bli omhändertagen av polisen. Inte för att jag egentligen vill honom något ont – utan för att kroppen är så trött på att leva i beredskap och ansvar. Och att han själv ska vakna upp. Inte för att häktet förut har fått honom att vakna…

Det här gör det så tydligt varför jag inte kan leva i det här längre. Hur mycket det här mönstret påverkar mig, oavsett vad jag “vet” rationellt. Jag försöker hålla fast vid att hans val är hans, och att jag nu måste ta hand om mig själv och mitt barn, men det är verkligen svårt när ångesten är så stark.

Hej, jag såg din kommentar och hade tänkt skriva till dig. Jag känner igen mig väldigt väl i dina ord. Du får gärna skriva till mig. Läs också gärna mina trådar! Kram och du är inte ensam.

@An.Me
Du har varit så stark! Du har gett dig o barnen chans till en friskare framtid. Det betyder allt o kommer vara värt det jobbiga på sikt.
Men jag förstår känslorna du tampas med nu. Det är så mänskligt.
Du är medveten om vad du inte vill fastna i för känslor o du har sökt hjälp för att ta dig igenom.
Vill skicka dig mer styrka.
Ge inte upp!
Det kommer bli bra!
Kram

@esterest
Inte alls knäppt! ❤️
Tänk allt vi bär o allt vi driver o smörjer. Dessa kugghjul i familjens maskineri som ska snurra smidigt. Särskilt nu runt jul med allas förväntningar o krav.
Hur lyckas vi eg?
Så oerhört tröttsamt.
Känner mig i en svacka just nu. Det går så tungt, slowmotion i varje rörelse.

@Kameleont jag mår ok❤️ tror jag drabbades av en känslomässig baksmälla efteråt som hållit i sig några dagar. Kanske låter lite knäppt?

@myssockan ja det är nog ungefär samma lika här. Intensivt med alla familjerelaterade grejer. Jag som kan hans alkoholvanor utan och innan ser att han verkligen försöker hålla tillbaka trots möjligheterna nu under julen.

Tror inte han funderar på behandling utifrån förra veckans prat. Det vilar nog mest en kan-själv-attityd över hans person. Vet inte hur stark drivkraften är till förändring mer än att han uttryckte att han har tröttnat på bära hem alla ölflak.

*rådd inte rädd

@Sommarsol_2023 fy vilken jobbig situation💔

Jag påminner om det du redan vet - det är inte du som gjort något fel här. Du har försökt skydda dig och era barn från en skadlig miljö.

Det du beskriver är våld i nära relation. Jag skulle rekommendera att du kontaktar en kvinnojour. Kvinnofridslinjen finns också att ringa till, tänker ffa att det kan finnas telefonstöd under helgen.

Där kan de troligen hjälpa till att bena i allt det här och guida dig vidare. På kvinnojouren förs också samtalssnteckningar som sparas för ev behov så du har dina uppgifter dokumenterade av utomstående om han skulle ta hotet vidare.

Som du skriver - du har gjort det du blivit rädd till. Du kämpar för dig och dina barn, och faktiskt också för honom även om han inte förstår det just nu.

Ta all hjälp du kan få, det är alldeles för tungt att bära på egen hand❤️

Jag har tyvärr inga anhöriga i närområdet
Men jag har en bra kontakt på beroendeenheten på kommunen de tillhör socialtjänsten. Som jag går och pratar med regelbundet.
Om jag flyttar ut ur huset och tar barnen med mig så kommer det bli 7 resor värre. Jag har (eller hade) en plan som jag undrar om jag har saboterat genom att göra som jag gjorde.
Planen gick ut på att få huset sålt, hitta eget boende, få igenom separationen och sen ta fighten om att han inte kan ha barnen hos sig om han inte kan vara nykter. Men denna plan har utgått lite från att jag dansar efter hans pipa under tiden. Vilket jag nu inte gjorde

Ps har du kontakt med t ex soc eller något som stöd? Är dina anhöriga informerade?
Kram

@Sommarsol_2023
Du är i separation skriver du. Måste ni vara under samma tak då?
Det riskerar att skapa problem.

Undvik diskussioner mm tills ni tagit er därifrån, helst direkt om det verkar bli obehagligt - får en otäck känsla när jag läser din text

Uppdatera gärna ♥️

Jag vill bara skriva att du inte är ensam i dina känslor. Ångesten och rädslan kommer och går, tycker jag.
Du har inte gjort något fel.

Jaha då har jag varit inne här då och då i över 2,5år. Från att hoppas att allt löser sig, till separation, till särbo och nu är det helt slut.

I början kände jag mig stark och fri. Nu känner jag mig ensam, ledsen och svag. Det är nu det är svårt att inte gå tillbaka.

Efter nästan ett år med hjälp från beroendeenheten började han dricka igen, i smyg. Ganska snabbt kom de mindre smickrande sidorna fram. De sidorna som även drabbar mig på olika sätt. Jag trodde och hoppades att han skulle inse att han förlorade sin familj. Men han är tydligen inte på botten ännu och förminskar igen sina problem. Återigen känner jag mig bortprioriterad. Ja jag vet att det är hans sjukdom. Att jag behöver ta av mig offerkoftan och gå vidare i livet. Men jag är för arg och besviken. Han bara tuffar på och lever sitt liv. Själv sitter jag ensam med barn och allt ansvar. Inte för att jag vill ha det på något annat sätt. Det var bara inte såhär jag trodde mitt liv skulle bli. Det gör mig bitter och missunnsam. Sidor jag verkligen inte tycker om hos mig själv. Jag har fått hjälp och ska gå och prata om hur separationen påverkat mig. Jag hoppas det kan göra att jag känner mig lättare igen. Jag hatar att vara fast i det här ekorrhjulet.

Mitt uppe i en separation med min man. Vi har 2 barn ihop. Separationen har varit allt annat än enkel och anledningen är att han inte kan hålla sig från alkohol.
Jag har gjort allt som man ”ska” och inte ska i ett medberoende.
Har satt tydliga gränser- som har brutits gång på gång.
Försökt att säga att han inte ska komma hem när han har druckit- vilken han har gjort minst ett par gånger i veckan senaste 2 åren.
Så efter samtal med psykologen som peppade mig att åk hemifrån med barnen om det hände igen så gjorde jag det igår.
Jag ringde honom och berättade att vi tar in på hotell i natt och är hemma imorgon.

Och det tog hus i helvete!
Hot om polisanmälan för att kidnappa barnen.
Hot om att huset nu inte kommer att säljas
Hot om rättsprocesser m.m

Jag höll mig lugn och sa att vi pratar imorgon. Vi är hemma igen på förmiddagen.

När vi sedan kör hemåt börjar rädslan komma krypande. Vad kommer jag mötas av? Vad kommer jag få för ”bestraffning ” för att jag gjort detta? Sådan enorm ångest och rädsla.

När vi kom hem möts jag av ”silent treatment” inte ens en blick åt mitt håll. Inte ett ord på hela dagen. Och jag har sådan ångest och rädsla att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Han pratar över huvudet på mig och meddelar barnen att de 3 ska åka till stan imorgon eftermiddag. Och jag står inte ut med att inte veta vad det är han planerar för att hämnas. Jag är så fruktansvärt rädd. Jag gissar att han planerar en polisanmälan mot mig eller liknande.

Han svarar inte på tilltal. Vad fan gör jag nu? Hur står man ut med ångesten och rädslan. Gud vad jag ångrar att jag för en gångs skull gjorde som man ska och åkte hemifrån när han drack alkohol.

OM du vill ha kontakt så går du, besvarar ej meddelanden osv vid berusning. Inga mer resor.
Frigör dig och måna om DIG.
Du har gjort mer än någon kan begära. Till skillnad från honom.

Och självmordshot.. psykisk misshandel kallas det. Låt dig aldrig styras av det!!!
Kommer ämnet upp OM ni har kontakt så lägger du på eller tar du dig därifrån utan respons.
Fy så lågt.

Långt tid av påverkan av din pappas missbruk. Det behöver du nog hjälp för. Kanske där du ska börja i ACA, alanon, kurator. kyrkan kanske.
Sedan tänker jag rent spontant. varför reser du med din pappa om du är orolig att han ska dricka. Det tycker jag du ska berätta för honom dvs att det är inget nöje för dig eftersom risken finns att han dricker. En sund person säger då, speciellt en förälder, att då avstår jag från att dricka. Förmodar du vill ha kontakt med din pappa men det måsre vara på dina villkor i så fall. Gå när du känner det här är inte bra för mig och ev. berätta för honom att du kommer att göra så. Besök honom när du har lust och som sagt gå när det inte längre är trevligt. Man har relationer för att man mår bra av det inte pga av skuld. Alltså kontakt på dina villkor. Vi har alla ansvar för våra liv och att hota med självmord inför sitt barn då har man sjunkit så lågt man kan komma enligt mig.

@supportivechaos Känner med dig❤️ Ångesten och självkritiken ligger så nära.

Det här kanske låter lite provocerande. Men jag tror faktiskt inte att det spelar någon roll! Det spelar ingen större roll för hans drickande/beroende om du drack den dagen eller inte. Han har en sjukdom och du kan inte styra den.
(Javisst, i längden när man lever tillsammans spelar det såklart roll om den icke-beroende partnern dricker eller ej. Det är ett stöd man kan erbjuda (om man vill) att själv inte dricka.)

Han måste lösa sin situation på egen hand nu. Du är fri från ansvar! ❤️

@HellenII tack för din fina delning. Den gav mig en puff åt rätt håll igen.
Jag känner din smärta för den var min för ca 9 månader sen. Att få känna det igen gav mig klarhet i att jag har gjort rätt som lämnat, som satt ner foten och säger NEJ jag vill inte leva med i ett missbruks kaos.
Jag tvivlar ibland så mycket eftersom jag fortfarande älskar den nyktra fina mannen som jag trodde var min stora kärlek och det är han säkert. Men jag kan inte leva med honom ibland och den där andra elaka, sluddriga, hotfulla, egoistiska mannen som flyttar in i hans kropp och själ allt oftare.
Honom glömmer jag bort ibland när vi inte haft kontakt på några dagar, då finns bara saknad av den fin han.
Din text fick mig att känna att jag gjorde rätt för mig, jag hade suttit här med en väldigt trasig själ om jag inte lämnat och sagt stopp det räcker nu.

Menar inte att du ska lämna valet är ditt så klart, men det finns en värld som du kan göra till din där ute 😊där man finna lite ro och där du kan hitta kraft. Sen om kraften är att stanna och vara tillsammans eller kraften till att lämna kan bara tiden visa.
Men man behöver nog själv ta ett litet kliv ur karusellen för att se hur snurrigt allt är, för när jag gjorde det så ser jag så många fler sjuka beteenden som fanns i vårt förhållande som blev vardag när vi bodde tillsammans.

Lycka till 💕