Senaste kommentarerna i forumet

Va klok du är som tänker utifrån din och sonens bästa och att troligtvis kommer situationen inte ändras!
Är i typ liknade situation. Säger inte ens till för jag vet att han är vuxen och väljer sina egna val och jag vet oxå att de flesta gör inte en förändring tyvärr. Det är så hemskt att se när de sitter där med vinglaset dag ut dag in. Ibland tänket jag, varför ta de ens ett vinglas?! För ett beroende förtjänar inte ens det, det är inget vackert. Om du görstår vad jag menar.
Jag hoppas att du lyckas bryta upp och göra en förändring och jag hoppas att jag oxå kan det en dag💞

Jag är så less! Jag och min sambo har varit tillsammans i snart 20 år. När vi träffades märkte jag genast att han drack rätt mycket, men tänkte att det var för att han var singel och levde ”ungkarlsliv” med sina kompisar fortfarande. Första halvåret/året var jag ofta på fest med honom, men sen var jag klar med det.
Vi fick barn rätt fort och jag trodde av nån anledning att han skulle lugna sig med drickandet, men jag tror jag kan räkna på en hand antalet lediga helger som han varit nykter. Ganska ofta åker han till en kompis och super sig redlös där, men ännu oftare sitter han hemma och dricker. Är han ledig nån gång mitt i veckan måste han ofta dricka då också. Ett flak starköl räcker ibland en helg, men ofta måste han köpa mer.
Hans eviga babblande och diskuterande driver mig till vansinne. Helgkvällarna är aldrig lugna och avkopplande utan jag ska bara sitta där och lyssna på hans monologer om i princip ingenting. De senaste åren måste han också alltid hitta på nån liten skitsak som han är jättearg på mig för. Alltid precis innan han till slut går och lägger sig.

Jag är så otroligt less och har i princip noll känslor för honom. Har inte haft det på minst 10 år. Vi är i princip som rumskamrater.

Är det här mitt liv? Stressigt jobb och sen sitta hemma med en alkis varje helg? Jag åker nästan aldrig nånstans själv för att jag inte velat lämna honom ensam med barnen när han är full.

Borde ha lämnat honom för länge sen, men har varken orken eller ekonomin till det. Ibland önskar jag att vi hade gjort slut när vi nästan gjorde det tidigt i vårt förhållande. TROTS att jag inte hade haft mina fina barn då.

Vet inte vad jag vill med det här. Bara skriva av mig. Är så trött och less!

Hej, jag vänder mig hit för att jag känner ett behov av att kanske få höra andras åsikter kring min situationen jag nu står i.
Min sambo sen 7 år tillbaks, har en tidigare missbruksproblem med droger som 2019 gick över till alkoholen,
Det har varit väldigt mycket av och på mängdmässigt, han har haft stunder där han druckit mycket för att sen har kortare perioder med mindre alkohol med i bilden, dock ska de tilläggas att det nästan alltid handlat om att jag har tröttnat och satt ner foten.
Men trots att vi snart har en son på 2 år, så kvarstår ändå hans missbruksproblem då han aldrig sökt hjälp för sin situationen på det viset,
Han sökte i våras in till psykiatrin i vår hemkommun, och fick hjälp först i december 2024.
( ska tilläggas att han även har fått diabetes, där alkoholen förmodligen är den största bidragande faktorn) så gång på gång får han konsekvenser av sitt drickande, men väljer ändå att hålla fast vid det, även fast det nu är i mindre mängd så är de tillräckligt för att påverka honom.

För exakt en vecka sen fick han antidepressiva utskrivna och ångestdämpande av en läkare på psykiatrin, något vi hoppas på skulle kunna vara vändningen för honom, åtminstone antidepressiva med tiden,
Han sa då till mig och sin familj runtom att han skulle inte dricka mera nu under tiden han trappade upp och påbörjade medicinering.
Men nu exakt en vecka senare, så tyckte han att de var en bra idé att köra in och köpa en flaska vin, trots att han har sina antidepp och dessutom ångestdämpande där det står att man inte ska beblanda in alkohol,
Men fast jag ifrågasatte honom och blev förbannad så vände han istället på smeten och tycker att jag bestämmer och kontrollera hans liv.
Det hela slutade i att jag som för tillfället är sjuk i influensa, uppmärksammade även att vår son började bli hängig, och kontakta då 1177, i samma veva säger jag till sambon att inte dricka mer då vi kanske behöver åka in och kolla till vår son.
Trots detta, fyller han upp ett nytt glas vin och verkar inte förstå vad jag precis sa.
Så när jag fått klart ett vi behöver åka in för att kolla vår son, så kan inte sambon åka med för då inse han att han är ju för berusad för att sitta inne på en jourcentral, vilket han också var.
Men två glas in, antidepp och två tabletter ångestdämpande under dagen, plus diabetes på detta, så fick jag helt enkelt köra in själv med vår son till sjukhuset.
Och nu känner jag bara att botten är nådd, jag har så länge känt att jag velar med att stanna kvar eller inte, då jag hade hoppats på att han skulle göra en förändring nu när han började inne på psykiatrin, men som jag ser de nu så tror han att han kan fortsätta dricka alkohol.

Så nu känner jag bara finns de nån som kan relatera till min situation, eller har något gott att säga?
För som jag känner nu, så vill jag flytta isär, eller rättare sagt det måste ske. För de känns inte som han någonsin kommer vakna upp annars.

Hej.
Tack för att du svarade💞
Nu är det 24 nyktra dagar och jag är så himla stolt över mig själv och mår mycket bättre. Känner dock stark avsmak av att se han dricka. Jag går undan och gör något annat.
Vet inte bara hur ett liv ska vara om han drickande nu stör mig och som med tiden kommer öka. Han dricker ca 4 dagar i v tills han somnar.
Vi har en resa planerat i maj. Kommer be han vara nykter under denna resa. Får se om han lyckas?!

Hej @Issey, du startade en tråd men stannade vid rubriken. Vill du berätta lite mer om hur du har det?

@Markär Stort grattis till dina 17 dagar, vilken stor sak! Du funderar på din sambos drickande och hur det påverkar dig. Jag kan förstå att det väcker oro, bra att du skriver här. Hur skulle du behöva ha det för att kunna hålla ditt mål att vara nykter?

@ChangedMe
Wow tack för svaret. Låter precis som min mammas situation för dig, (förutom att hon fortfarande förnekar att jag farit illa av det). Likadant i min familj, mamma försökte skydda mig ifrån pappas drickande och gjorde allt i hemmet och skötte i princip allt utan någon slags hjälp. (Hon blev utbränd ett tag). Och jag vet att mamma kämpat.

Mamma och pappa trodde att jag inte märkte, men jag märkte allt, jag kände bara hela tiden: ”tror ni jag är dum i huvudet”. Och sen sopas det under mattan dagen efter och vi kör skådespelet att inget hände och jag låtsas som att jag inte märkt något. Så dom tror väl fortfarande att jag inte vet.

Likadant att han inte är våldsam, men psykisk våld, kontrollbehov, kränkande och förminskande, så det är subtilt maktutövande och manipulerande (han är blandning av narcissist och psykopat, alltså oförmåga att känna empati för andra). (Detta var en livsomvälvande insikt för 3 månader sedan).

Mamma var alltid den minst läskiga i hemmet, även om hon drack, typ den som skyddade mig. Och jag vet att hon har dåligt samvete över att hon drack för hon undviker det samtalet när jag tar upp det med henne, och hon stänger av känslorna för de är för jobbiga. Jag längtar tills jag flyttat, och tills mamma lämnat pappa och börjat i terapi. Pappa har jag släppt hoppet om för länge sen när jag läste på om psykiskt våld och psykopati, han ska jag bara bryta kontakten med när jag flyttar, han är inte min pappa längre. Känns fel att säga pappa till honom, kallar han helst för psykopaten haha. Men jag måste låtsas som allt är bra fortfarande (bor hos dem fortfarande, men orkar inte länge till).

Ja och kontrollbehovet jag fått med ätstörningen är nog direkt kopplat till uppväxten. Där i en okontrollerad kaos situation tar jag kontroll över det enda jag kan (min kropp). Och pappa har haft full kontroll över mig i allt, utom i maten. Där har jag kvar kontrollen, så det är nog därför. Ja precis, jag har ångest och kämpat med depression och nu insett att jag har CPTSD. Och jag har alltid letat fel på mig genom alla år, i böcker och trott att jag har alla möjliga diagnoser. Tills jag fattade att det inte har med mig att göra, (väldigt nyligen) utan att det var mina föräldrar.

Igen, tack för svaret ❤️

@Livia Gloria Hej! Vad ledsen jag blir för din skull, barn ska inte behöva gå igenom det du gått och går igenom och som påverkat din hälsa. Tycker det är modigt och bra att du skriver här och jag hoppas fler kan svara på din fråga. Det är det jag är mest bedrövad över för mina barn, att jag som medberoende tillät det pågå så många år. Försökte få ett slut på deras pappas drickande men förgäves, tills för lite mer än ett år sedan då barnen faktiskt satte ner foten rejält och han har nu varit nykter i 13 månader. Men det är en annan historia. Det jag vill säga är att hur du mår med ätstörning och annat (ångest kanske?) kan nog kopplas direkt till att du lever med en alkoholist och en medberoende som inte har kapacitet att vare sig hjälpa sig själv eller dig. Mina tre barn (nu i 20-årsåldern) lider alla tre av ångest i olika grad, problem med magen, känslomässiga problem där de har svårt att lita på människor och där självkänslan kan svikta, både en stor sorg och ilska kan triggas igång snabbt, två av dem har haft ätstörning den ena när hon var 13-15 år och den andra under gymnasietiden. De säger själva nu att deras pappas alkoholism påverkade dem mer än de insåg just då, förmodligen en del förträngning plus att jag ju skötte allt och försökte skydda dem, trodde länge att de inte såg/inte visste att deras pappas drack varenda kväll och helg.

Deras pappa var/är inte våldsam men en del fula elaka påhopp och ord har riktats även mot barnen. Barn till de som dricker påverkas mycket mer än vi vill tro, det byggs gradvis upp inuti för att sen ta sig uttryck i bland annat ångest, depression, ätstörning, PTSD. Jag läser mycket på framförallt amerikanska/brittiska sidor/forum och just detta hur barnen påverkas diskuteras en hel del. Vi som levt/lever ihop med någon som dricker drabbas av trauma i olika grad, det går inte att förneka. Så bra att du får hjälp❤️ kram

@Livia Gloria hej☀️

Jag kan inte alls svara på din stora och svåra fråga, men jag tycker att du är modig som skriver och jag är glad att du har en terapeut du litar på.

Hoppas att någon annan kan hjälpa dig här inne🤗

Jag tycker det är läskigt och skamligt att tala om och jag har precis erkänt för mig själv att mina föräldrar faktiskt drack. Och jag har under hela min uppväxt tyckt att jag var överkänslig, att mina kompisar ju inte brydde sig när deras föräldrar drack, och jag har alltid tänkt att jag är konstig som tycker det är så jobbigt. Försökte visa ilska emot dem och försökte stoppa dem på alla sätt som barn, gick ej hem till vänner för då drack dem och var fulla när jag kom hem. De trodde att de dolde allt för mig, men jag såg allt, hela tiden. Jag bor fortfarande hos dem, jag har börjat i terapi för min ätstörning förra året, letat fel på mig själv i flera år som kan förklara varför jag mår så dåligt och varför jag är så ensam. Letat fel på mig själv hela tiden, försökt göra rätt hela tiden. Men på senaste samtalet efter 6 månader i terapi så erkände jag att mina föräldrar drack, och jag började gråta hysteriskt och skaka i hela kroppen när jag väl sa det. Detta skedde nu denna veckan, och jag vill veta om hur ett barn till föräldrar som dricker mår och reagerar och vad som är vanligt att känna. Jag vill förstå mer, och min terapeut rekommenderade denna sida. Btw pappa är den beroende och mamma medberoende, pappa psykiskt misshandlar också henne och är kontrollerande.

@Malin1332 hej! Vad bra att du vill ha hjälp för det där låter jättetungt att bära på. När man lever med någon som är sjuk i tex alkoholism är det lätt att bli medberoende, och jag tror att det är det du blivit. Om du googlar medberoende, hjälp och din stad kommer du få många förslag på var du kan vända dig. Det finns både stödgrupper och utbildningar. Att ta hand om sig själv är viktigt för att orka hjälpa andra.
Lycka till☀️

@mamma-julia du har inte varit dum🧡. Du har gjort som massor av föräldrar gör varje dag, du har gjort det du kunnat och det du tror är bäst. Det är modigt av dig att våga sätta ord på att det är svårt och att söka hjälp. Nu låter det som om det är många som hjälper din son, hoppas att han förmår att ta emot hjälpen.
Stor kram från en annan mamma🧡

@gros19 Han lade in sig på eget initiativ på psykavdelning för beroende i fredags. Nu har han varit där 6 dagar och blivit behandlad för abstinens, har börjat äta igen och mår bättre än på länge. Han blir utskriven idag onsdag och jag ska försöka söka mig till någon grupp för medberoende, jag vill inte trilla dit igen. Förstår inte hur jag kunnat vara så otroligt dum. I början av februari ska han äntligen får göra gastroskopi så man kan laga eventuella bråck i matstrupen som behöver snöras åt. Han är också remitterad till öppenvården psyk i stan där vi bor. Lite hoppfullare men man är ju rädd för hur mycket skadan han redan har har förvärrats. Det var kloka ord att man inte kan kompensera för allt som inte fungerar, det är det jag har gjort de senaste 25 åren och jag börjar bli så trött. Är i alla fall 71 år och finns ingen annan som ställer upp för min son.

Min pappa dricker dagligen.
Jag bor fortfarande hemma pågrund av honom och min familj.
Min mamma jobbar 24/7. Hon har därför inte möjlighet/tid/vilja att hantera pappas problem.
Mina syskon likaså, inte deras prio. Väldigt enkelt att ignorera när det finns någon annan som bryr sig.
Jag vet faktiskt inte vad jag ska ta mig till.
Det var jag som uppmärksammade problemet från första början, fick alla att inse allvaret.
Dom senaste 4 åren har jag gjort mitt allt för att hjälpa pappa.
Samtidigt som ingen annan i familjen har gjort ett skit.
Om jag ger upp hamnar han på gatan.
När jag skaffar mod att prata om det/ventilera till min familj, slutar det alltid med samma ignoranta svar ”inte ditt problem, släpp det och lev ditt liv”. Samtidigt blir dom helt uppgivna, sårade och arga. Det blir då alltid min uppgift att trösta och försöka vara positiv.
Aldrig NÅGONSIN skulle jag kunna strunta i min pappa. Han har varit världens bästa pappa både för mig och mina syskon.
Hans alkoholproblem, det finns självklara anledningar till det. Han har inte fått hjälp för sina problem, han har absolut inte haft stöd.
Jag vet bara inte hur jag ska fortsätta. Är helt slut. Jag vill absolut inte ge upp. Men jag behöver stöd? Nån slags support.
Vad gör man i denna situation?

Att hota med att avsluta sitt liv för att en relation kan ta slut är en varningssignal. Jag hade pratat med socialtjänsten och kanske psykakuten för att få rådgivning. Självklart ska du inte behöva acceptera hot. Vad säger hans mamma? Är hon involverad i detta? Du ska inte behöva hantera sådant när du har ditt barn att fokusera på. Och dig själv!

*det värsta en kan göra (inte ”en man”)

@flingis förstår verkligen att det måste vara tufft! När jag var ung hade jag en förälder som hotade med suicid och jag gick i samtal hos en präst en tid som uttryckte att det är det värsta en man göra mot en medmänniska (i mitt fall mot barnet som var jag).

Misstänker att pepp kanske inte hjälper, men vill i alla fall påminna om att det du ber om är fullständigt rimligt. Du har all rätt i världen att vilja leva ett liv där din partner inte styrs av alkoholen.

Du har rätt till dina val!

Om du har möjlighet; sök någon form av samtalsstöd för egen del. Det låter väldigt tungt att bära på detta själv.

Ta hand om dig! Varm kram

Försökte snälla linjen att vi kunde bli särbo- det gick inte-Nu e läget att jag sagt att det är slut , du får fokusera på att bli frisk. Jag och min son fokuserar på vårt mående. Han accepterar inte ngt. Han bor lite i sin mammans lägenhet, ibland här hemma. Ikväll sa han det inte är lönt o leva om jag inte vill ha honom. Det går bara utför hela tiden! Min son kommer hem imorgon o vill såklart inte ha drama då. Han har verkligen hamnat i spiral neråt- går inte att prata m honom. Han är inte hemma ikväll men hör att det är illa. 100 sms o hot om att det inte är lönt o leva. Kanske tomma hot, men det stressar ju en 😐. Suck, vill bara han ska flytta ut så jag/ vi får lugn

@nybliven.sambo jag förstår verkligen din känsla av ensamhet och besvikelse eftersom jag själv varit där.

Har läst din tråd från start där du lyfte frågan om olikheterna mellan de olika forumen här. Att det känns som det finns mer hopp på sidan för den som har problem med alkohol, och mer deppigt här på anhörigsidan.

Under min och makens resa har det slagit mig så många gånger att det vi brottas med har likheter. Han hade svårt att bryta med alkoholen. Jag hade svårt att bryta med honom.

AAs första steg handlar om att en inser att en står maktlös inför alkoholen.

Jag tänker att vi som är anhöriga/medberoende egentligen också står vid det första steget.

Vi vill inte att det ska vara så, men likväl behöver vi inse att vi också står maktlösa. Inför andra människors val och beteenden.

Utifrån min erfarenhet av aktivt beroende tror jag inte att din sambo aktivt väljer bort dig. Han klarar bara inte av att göra ett annat val.

På samma sätt som den beroende behöver komma till insikt i steg 1, behöver vi medberoende också göra det.

Vi är maktlösa inför andras val och beteenden. Det enda vi kan påverka är våra egna val.

Vi häger oss kvar och försöker tala om för den vi älskar om och om igen. Men så länge den beroende inte kommit till insikt och väljer annorlunda sker ingen förändring. Och så länge vi inte kommer till insikt och väljer annorlunda för oss sker heller ingen förändring i våra liv.

Finns det något du själv tycker om att göra som du kan ägna dig åt under din lediga dag? Förstår att det inte tar bort besvikelsen, men jag tror att det är viktigt att börja prioritera det egna måendet och faktiskt göra andra val för att lättare se att du kan förändra hur det ser ut för dig, även om du inte kan förändra din sambos val.

Ta hand om dig❣️

Jag har haft 2 bekanta som fått gå igenom en intervention. För båda var det vänner plus en från AA som ställde personen inför faktum och det gjorde att de bröt ihop och inte kunde slingra sig. Låter brutalt men är gjort med kärlek och båda tog beslutet att gå en behandling på ett 12-stegshem. Tyvärr har jag tappat kontakten med dem men vi hade kontakt iaf 4 år efter deras behandling och det tuffade på bra.
Jag fick också vara med om en konfrontation på en som inte riktigt fattade varför han var på behandling när jag gjorde min behandling. En riktigt grym process ledd av några av terapeuterna och som även satt djupa spår hos oss som satt som publik. De mannen var en helt annan person dagen efter ! Glad och bekymren hade släppt och han fattade vad det rörde sig om !
Hör med närmsta AA-grupp om nån vill ställa upp. Fördelen med att ha en nykter alkoholist med är att det inte går att ljuga för en sån som jag ! Jag har ju själv använt alla lögner !
Och glöm för all del inte dig själv ! Läs på https://www.al-anon.se/
Lycka till !!

@sommar2023 Hej! Ja, här genomfördes en så kallad intervention i slutet av november 2023 av våra tre barn (unga vuxna i 20-årsåldern) och svärfar, jag orkade inte vara med. Jag hade då kämpat, hotat, gråtit, skrikit i ungefär 10 år och gav till slut upp. Den interventionen resulterade i läkarbesök och Antabus. Han gick på det i fyra månader och tyckte sen det fick räcka. Han har varit nykter sedan dess men det är också den enda förändringen, han har en beroendehjärna som jag kallar det och har behov av att lägga fokus på annat än alkoholen, i början var det träning, nu är det fiske. Han är inte direkt närvarande vare sig fysiskt eller mentalt så mycket mer nu än när han var ständigt i viss alkoholdimma (så kallad högfungerande, skötte sitt jobb men drack varje kväll och helg). Han har inte tagit någon hjälp med det mentala. Vi lever ihop fortfarande, mest pga ekonomiska faktorer och för att jag inte har tagit mig ur mitt medberoende som gjort/gör mig handlingsförlamad. Jag är trasig. Så in i norden trasig. Nu blev detta längre och gick utanför din fråga, sorry. Men ja, intervention kan fungera så länge som personen ifråga någonstans där inne vill ha en förändring själv. Men jag tror det är viktigt att inte bara substansen tas bort utan att personen även vill jobba med sig själv och sitt beteende och vad behovet av alkohol/drog grundar sig i. Kram❤️

@nybliven.sambo Bara en vänlig notering, att vara i en relation med en alkoholist är att själv välja att bli bortvald till förmån för alkoholen. DU kan välja annorlunda. Gör ett aktivt val själv. Inget kommer ändras annars. Absolut inget. Du kommer må sämre till ingen nytta, och han kommer fortsätta supa. Livet är kort, kompis. Prioritera dig själv först. ❤️

Vi har haft det bra några dagar nu. Nu kom min första lediga helg på ett tag som jag såg framemot. Istället ligger jag här besviken och har gråtit.
Sambon köpte 12 st 500 ml öl (3,5%) vilka han druckit upp alla. Han sitter vid datorn och jag vid tv som vanligt…jag för mig själv och han för sig själv.
Jag sa kl 00 att ”jag går och lägger mig nu”, han sa då att han kommer snart. Detta är dock något han jämt säger men sen sitter uppe länge till, eller till och med lägger sig på soffan för att sova sen.
Jag frågade då innan jag lade mig om han menar det den här gången vilket han sa att han gjorde. Nu är kl 02.30 och han sitter fortfarande vaken.
Jag blir så trött på att bli bortvald, få saker lovade som han inte ens kan hålla ens en gång.
Det låter kanske löjligt över bara den här grejen men det händer så ofta. Har sån lust att slå sönder den där jävla datorn.
Också att han väljer att sitta uppe hela nätterna och sen sova nästan hela dagen. Alltså kommer vi inte göra något tillsammans imorgon heller.
Det var min lediga helg. Jag lever ensam fastän jag bor ihop med andra.
När jag tänker efter så hade jag det bättre som singel. Frågan är bara när man ska ta sig från relationen, det är som om dom vet exakt hur dom ska göra för att få ha en kvar trots deras dåliga beteende. De ger en hopp för att sen snabbt dra undan mattan.

Hej alla! Jag börjar komma närmare och närmare en punkt där jag känner att det kanske är bäst att jag och min sambo separerar. Tankarna är såklart spridda, jag lever med hopp och förtvivlan. Hopp om att det ska bli så som det var, att alla våra planer ska bli av. Förtvivlan över att inse att alla planer och framtidsvisioner skjuts fram hela tiden.
Samtidigt tänker jag på allt praktiskt, vi äger ett hus ihop vilket gör att de också tar emot att separera. Hade varit enklare om vi haft varsin bostad. Eller om bara den ena ägt bostaden.
Hur har ni andra gjort som separerat och ägt en bostad ihop?
Jag är rädd att jag kommer få fixa med allt för en eventuell försäljning. Tankarna har gått om jag ska ta över huset (om jag har råd) för att sälja det själv senare.

Kanske inte ett ämne egentligen för denna grupp. Men hade det varit en sund relation hade dessa problem aldrig funnits. Nu är min sambo som han är pga hans drickande och det är där jag tror problemen kommer in.

Snälla kom med alla tips och råd. Hur ska man tänka?

@Sårad... ”och känna mej fel för att jag älskat och trott på en framtid som bara knuffas framåt hela tiden.”

Oj vad den meningen träffade rätt in i hjärtat. Det är precis så jag känner. Framtiden som såg så ljus ut med killen jag träffade, vi hade mycket gemensamt och upplevde mycket ihop i vardagen. Vi hade planer hur vi skulle renovera huset vi köpte tillsammans och även där hade vi liknande tänk. Nu tre år senare efter husköpet så gör han sitt och jag mitt. Det är som om vi är helt olika personer mot när vi träffades, vi gör ingenting tillsammans. Renoveringen av huset har inte ens startat.
Framtiden knuffas framåt, jag får hopp ibland om att allt kommer bli bra. Sen kommer dipparna när jag inser hur ölen prioriteras över allt annat.