Senaste kommentarerna i forumet

❤️❤️❤️

@lindaab
Tack ❤️
Att få en diagnos, behandling, stödsamtal och patientutbildning förändrar mycket i en sjuk människas liv.
Jag har träffat flera med missbruk bakom sig. Som efter att ha fått diagnos och en medicinsk behandling kan fungera bra igen. Arbeta, bilda familj osv.
Men vissa mediciner har så svåra biverkningar att en del ändå väljer att missbruka.
Och de skulle jag hålla mig långt ifrån.
Jag förlorade min bästa vän i suicid. Han hade typ 1 och jag har typ 2. Jag visste inte ens om våra skillnader för jag fokuserade endast på min resa, att bli frisk igen. Och idag finns det typ 3, 4 och 5. Har ingen aning om skillnaderna. Men den medicinska behandlingen ser olika ut. Och det kan ta flera år att hitta rätt dosering utan besvärliga biverkningar. Men för en del mår de bra väldigt fort, från omedicinerad till medicinerad.
Om han har adhd så får han inte medicin så länge han missbrukar.
Men jag medicinerar inte. Jag använder motion utifrån dagsform och behov. Och så har jag lärt mig att hantera min adhd med KBT och mindfulness.
Allting går, bara man vill.
Ta hand om dig.

@Åsa M
Jag minns nu, att du skrivit tidigare om att ditt ex skulle kunna ha en bipolär diagnos.
Det som är så sorgligt med stigma kring den diagnosen. På arbetsplatser och i de flesta "vanliga" rum, är att de som lever med den inte alltid söker hjälp.
Det är en livsfarlig sjukdom obendlad. Jag hade inte överlevt om jag inte hade fått litium under mina första år. Det tog mig flera år att lära känna hur min bipolaritet och jag skulle balansera den sköra linan av utanförskap tillsammans. Jag gjorde karriär, men jag sa upp mig i ett hypimaniskt skov. Stod helt utan skyddsnät. Allt föll. Men jag hade föräldrar som räddade mig. Flera gånger om.
Och jag insåg att jag inte skulle kunna skaffa barn då jag behövde en pappa som var stabil och verkligen ville bli en pappa. Men mitt ex ville bara dricka.
Och det var i mitt medberoende som jag valde att arbeta med mig själv. Och ta mig ur alla mediciner.
Allt vi gör är val. Men utan verktyg gör vi inte alla val medvetet.
En människa med bipolaritet behöver hjälp. Och det finns jättebra hjälp att få, när man söker den. Psykiatrin ser tyvärr olika ut beroende på region. Men det har blivit mer öppenhet. Och det finns bra utbud av litteratur. Det finns en patientförening som heter Balans, dit man kan vända sig med frågor. De har haft anhöriggrupper och kanske har det ännu. Det finns jättebra stöd att få, både för den som är sjuk. Och för den som är anhörig.
Även om du släppt taget om ditt ex, så kanske det kan vara skönt att höra andra berätta och förstå. Somatiska sjukdomar är lättare att förstå.
Den med obehandlad bipolaritet förstår inte själv vilket lidande omgivningen kan uppleva.
Man har fokus på överlevnad. Oavsett missbruk eller nykterhet.
Förstår att du inte orkar med väninnans cirkus.
Jag har lärt känna många och jag har ett fåtal vänner med diagnosen.
Däremot så pratar många vänner med mig, om att de är anhöriga till någon med bipolaritet i familjen.
Det är så vanligt. Och det är så viktigt att få rätt behandling. Alla är unika. Och fungerar olika.
Sen är sett upp till varje människa, att ta ansvar för sin problematik. Hur den än ser ut. Vem en människa än är!
Bipolär, alkoholist, diabetessjuk, cancersjuk, utmattad osv.
Vi är alla ansvariga, för vår egen hälsa.
Du är en inspirerande människa, som sätter riktigt bra gränser!
Tack för att du inspirerar mig!

💕💕
Kram.

Höj blicken. Om ni separerar nu är ni på en annan plats i livet om ett år! Det är ett stort steg men när det väl är gjort önskar man ofta att det skett tidigare och ett år går fort.
Det kommer bli bättre! Det går!
Börja leta boende, heja dig🌸
Vh en som är skild sedan 2 år

Mitt råd är: ’Jag vill leva med dig nykter, särbo i två år medan du lär dig leva nyktert och sen ser vi’.
Alkoholisten måste ha druckit klart, för min har det hittills tagit tre återfall och det är 1,5år sedan jag bröt. Jag tänker att en dag är han klar för sitt nyktra liv börjar han bli bra på nu.
När jag var mitt i det var perspektivet kort, jag önskar ngn hade sagt ’vill du ha det såhär i år framöver?’ För det blir inte bättre förrän alkisen själv tar tag i sitt liv. Tyvärr.
Kraft till dig!

Undrar hur det är med dig🌸

Jag löpte linan ut. Fick aldrig ett muntligt svar men i handling - flera gånger ...
Jag fattar att det är ett helvete komma ur missbruk, men jag vill ju må bra.

Fick för ett tag sedan veta att han blivit hotfull mot ett äldre par han kände, hände mitt på ljusa dagen. Det hela slutade dock bra. Tänkte då att har han en "hälft", vad gör han inte mot henne.

Så obehagligt då det blir denna aggressiva sida och total personförändring. Dr Jekyll, Mr Hide. Mitt ex var också väldigt elak. Jag kom dock fram till att det liksom var alkohol som pratade men man blev ju ledsen ändå. Tänkte först att bry dig inte vad han sade, gjorde han var onykter men med många påhopp tar man illa vid sig.

Sköt om dig. 🌹

@Snödroppen tack snälla för dina peppande ord❤❤

@Samsung50 du är absolut inte misslyckad för att du är i en dålig relation. Det är så vi gör vi som är drabbade att vi lägger skuld och skam på oss själva. Det är inte vårat fel att vi är i denna situation. Typiskt att han kommer hem och lägger skulden på dig genom att säga att du beter dig konstigt till barnen. Var han full/onykter när han kom hem? Massa kramar till dig och dina barn

@Samsung50 du är absolut inte misslyckad för att du är i en dålig relation. Det är så vi gör vi som är drabbade att vi lägger skuld och skam på oss själva. Det är inte vårat fel att vi är i denna situation. Typiskt att han kommer hem och lägger skulden på dig genom att säga att du beter dig konstigt till barnen. Var han full/onykter när han kom hem? Massa kramar till dig och dina barn

Hej och varmt välkommen till Alkoholhjälpen @sauerkraut!
Du har växt upp med en far med alkoholproblem, det brukar kunna vara tungt. Du har aktat dig för att hamna i samma hjulspår men då hamnat in på annat istället som det hörs att du inte alls är nöjd med. Du är oroad över sättet drogerna kommer in i ditt liv och skulle vilja hitta andra sätt att få den där mentala semestern som du beskriver. Angånde vilka forum vi har är är just detta du startat din tråd i just inriktad på att vara närstående eller anhörig och inte fokus på att förändra sina egna vanor, kanske skulle du hellre vilka ha din tråd i förända alkoholvanor, även om det inte är alkohol är det kanske mer likt. Dock förståeligt att du också jobbar med att hantera detta med din far, det är ju många gånger så tyvärr, dubbelt det är du inte ensam om. Säg om du vill att vi flyttar den så hjälper vi dig med det!

Vill också tipsa om Drogjhälpen ifall du inte har hört talas om dem förut, också en anonymtjänst, dit kan en ringa, skriva frågor och chatta https://droghjalpen.se/

här hos oss har vi också ett program för anhöriga som kanske kan vara något jag länkar till det här så kan du titta lite och se vad du tycker: https://alkoholhjalpen.se/anhorigstodet

Varma hälsningar,
Rosette, Alkoholhjälpen

@Hjärta6
Läser just ditt inlägg när jag ska gå ner och göra min frukost. Fastnade i din text. Som att "kastas" tillbaka en massa år och jag undrar hur det är möjligt, när jag räknade ut åren för mig själv.
Mitt ex körde också med det där, blanda ut. Snacket. Manipulationen. Elakheterna.
Jo då, han både kissade ner sig. Och det hände att hans mage pajade ur. Efter att han flyttat ut från mitt hem. Han ringde en gång och sa, att han gjorde ner sig.
Det där är inte ovanligt när det gått på tok för långt, för någon som satt i finrummet och drack findricka med fint sällskap en gång i tiden.
Jag är inte ironisk. Men för en alkoholist så går det ju bara utför. Oavsett vilket yrke, titel eller förmögenhet man än må ha.
De kan inte kontrollera sig när de är helt nedsupna.
Och något jag inte har skrivit här tror jag, är att mitt ex stank så illa, så jag började förstå att vissa män som sover ute i hemlösheten och blivit utsparkade, luktade så här illa hemma en tid.
Det var så illa, så jag behövde kasta en stol han ofta satt i.
Och på den tiden som jag skötte allt då han bodde hos mig, då upptäckte jag att han inte längre skötte sin hygien. Och vårt samliv hade varit obefintligt i flera år. Han var inte längre den man jag var kär i.
Jag kunde bara inte kasta ut honom.
Men jag pressade honom att aldrig mer dricka i mitt hem. Och att aldrig komma hem berusad. Då fick han ta in på hotell. Och sedan så ville han äntligen flytta ut.
Det här är 5 år sedan. Idag förstår jag vilken tur jag hade.
Att jag fick honom att själv vilja flytta.
Jag har observerat andra relationer, där detta finns och en del blir aldrig fria från sin alkoholist.
Jag blev aldrig en mamma. Det var priset som jag fick betala. Och jag trodde att jag valde rätt man. Och då hade jag dejtat för att just träffa rätt man som kunde bli den pappa som jag önskade till mitt barn.
Men jag förstod inte att han hade alkoholproblem när vi träffades.
Och han var den enda som accepterade att jag hade en diagnos, på den tiden.
Så det är som det är.
Jag blev friskare då jag tvingades att ta hand om mig, i relationen till honom.
Och han fick flytta hem till sina föräldrar.
Och de fick se att jag hade rätt, när jag bad om hjälp kring deras sons drickande.
Sen bröt jag kontakten, då jag träffade en frisk och sund man.
Och idag lever jag ett sunt och balanserat liv.
Det liv som jag alltid önskat.
Men tyvärr inga egna barn.
För att jag såg att jag inte ville att han skulle bli pappan.
Men jag kunde inte kasta ut honom.
Mitt övande på att säga stopp, tog runt 6 års tid.
Det är mycket man ska lära sig i livet.
Ett steg i taget.
Det som du kan göra, är att ta hand om dig.
Och skaffa det stöd som du behöver.
För att ta bra hand om dig.
Om det är verktyg.
Eller stödsamtal.
Eller skriva här.
Gör det som du behöver.
Så blir det bra.
Så småningom.
Om du lär dig lyssna.
På dina behov.
Och önskemål.
Men behoven först.
Dina behov.

@minresamotlugnet
Du skriver att du hamnat i en depression igen. Har du samtalsstöd kring detta? Om det är en mild eller måttlig depression så kan fysisk aktivitet fungera som medicin.
Om du har tid, ork och möjlighet att träna på ett gym, så kan du kanske få rabatt eller köpa ett kort om du får utskrivet FaR recept av din läkare.
Läs Hjärnstark av Anders Hansen om du inte gjort det. Där förklarar han hur den fysiska aktiviteten påverkar vårt mående.
Och om du kommer iväg till ett gym regelbundet så kan du prata med människor du möter där. Jag har medicinerat för depression tidigare, då jag inte hade tid att träna. Men det fanns egentligen tid, det vara bara jag som var slut efter att jag hade svårt att prioritera. Jag arbetade nästan bara med män och då var jag yngre. Jag blev deprimerad av att höra deras kvinnosyn. Och jag blev deprimerad av att förstå vilka som ville ligga med mig, då jag var på konferens och mina manliga kollegor inte kunde hantera alkohol. Många år senare förstår jag att många män med alkohol beter sig som svin. Det var inte bara jag som hörde den skiten. Men jag kunde inte jobba kvar i den världen. Så jag slutade, utan någon plan.
Min räddning var faktiskt att den antidepressiva medicinen kickade igång min bipolaritet och jag blev hypomanisk. Jag sa mer eller mindre "F U" till alla och sa upp mig. Valde en bransch där jag i stort sett bara arbetar med kvinnor. De män som var där är alla gay.
Men jag ville inte äta mediciner. Och balansen var urspårad. Så jag började investera i mig själv.
Jag sökte upp olika träningsställen. Och hittade flera trevliga studios med pilates och yoga. Dyrt tyvärr, men jag hade råd. Idag tränar jag på ett folkligt ställe, då jag tröttnade på att möta överklasskvinnorna eller fruarna som valde män med förmögenheter.
Den här resan med mitt mående tog mig många år att landa i god hälsa. För mig är den fysiska aktiviteten allt. Den gör att jag kommer igång, stärker kroppen, jag står emot stress och andra utmaningar, jag har roligt, jag får energi och jag träffar andra människor där, då jag är stammis sedan flera år.
Men innan jag kom dit, så var jag helt slut. Jag var nerbruten av mitt ex som manipulerade. Han som jag trodde att jag skulle bli förälder med. Och så var han en parasit och narcissist.
Jag började promenera. Och lyssna på ljudböcker. Och sommarprat. Och jag sa nej till alla vänner som var negativa och bara klagade. Jag sa nej till det jag inte hade lust att göra. Och jag sa ja till livet. Och jag sa ja till mig själv.
Jag var ensam länge, men jag skrev - till mig själv. Jag skrev och skrev och skrev. Och jag skriver texter idag. Jag skrev om det liv jag ville ha. Jag skev hur jag ville leva.
Och jag gick skrivarkurs efter skrivarkurs. Träffade andra författare. Vi skrev och läste våra texter för varandra. Jag skriver med andra författare. Och vi läser varandras texter. Och ger feedback.
Jag skapade mig det liv som jag alltid velat ha. Och jag hade förmodligen inte gjort det om det inte var för att jag levt med mitt ex.
Om jag inte hade levt med honom, då hade jag förmodligen orkat och klarat av den utbildning som jag ville gå, men det gick inte då jag var slutkörd, bara av att leva med honom.
Så gå till dig själv. Och var i nuet. Vad vill du göra just nu?
Vad är viktigast för dig, just nu?
Hur vill du bli sedd?
Vill du träffa en man som blir bonuspappa? Gör det!
Det finns jättefina män som vill bli bonuspappa.
Är du redo, att dejta och finna den mannen.
Eller ska du börja se dig själv, som den fina kvinna du är.
Och som ger ditt barn så mycket kärlek.
Kan du bli sedd och bekräftad i ditt jobb?
Jag förstår dig precis.
Vi behöver alla människor bli sedda. Några mer och andra mindre.
Det kan vara en idé att stanna upp ett slag och fundera, vad är viktigast just nu.
Jag har adhd och jag har pratat med alla hela livet.
Tills jag började sätta gränser för "att prata med alla" för ett år sedan.
Jag har övat och jag övar fortfarande.
Idag så kan jag se, att jag har blivit sedd av alla tanter och damer som bor i mitt hus och i grannhusen.
Jag insåg för några veckor sedan, att nu slutar jag stanna för en av dem.
Hon är alltid så negativ och sist pratade hon så illa om svenskar.
Men hon är från ett land där jag har bott och jag har alltid tyckt att det har varit roligt att höra om hennes liv där.
Men nu väljer jag att bara vinka och gå vidare.
En liten sak, som gör stor skillnad, för mig.
Jag slipper höra om negativitet. Och jag har övat så bra, att jag inte stannar och hälsar bara för att jag alltid har gjort det. Det i sig är en insikt som gör mig glad. Och tacksam. Att jag förstår innebörden av att öva på det som är svårt.
Jag reflekterar mycket och tänker att det var en vinst att göra den beteendeförändringen för mig.
Att inte stanna bara för att jag kan.
Och jag tänker, att du kanske bor i en stad.
Där det finns många människor som ser dig.
Och då kommer frågan upp igen, hur vill du bli sedd?
Hur vill du se på dig själv.
Det är frågor jag har jobbat med i halva mitt liv.
Och jag har landat i den frågan.
Efter att jag har utforskat den i mer än 20 år.
Och jag förvånades en del.
Jag vill inte bli sedd av någon annan än den jag älskar.
Jag skriver inte ens i mitt eget namn.
I de texter som publiceras.
Då jag inte vill bli sedd.
Som mig själv.
Men tidigare så drömde jag om att bli sedd.
På ett annat sätt.
Och det där kan förändras.
Livet förändras.
Så fråga dig själv.
Och ta gärna hjälp.
Av en professionell.
Som ställer frågor och ger verktyg.
Hur du kan gå vidare.
I ditt sökande.
Hur du ska leva ditt liv. Med din dotter.
Hur det ska bli.
Hur du vill ha det.
Ta kontrollen.
Genom att utforska dina behov.
Och då vill jag tipsa dig om yoga och mindfulness.
Meditationer.
I grupp.
Och lyssna på andra.
Och dig själv.
Och en dag.
Ska du landa i.
Att du lever som du vill.
"Fly" inte in i en tillfällig relation.
För att du vill bli sedd.
Och det blir en man.
Som du inte vill ha.
När han sett dig ett tag.
Då du kanske ser.
Att han inte var rätt.
För dig.
Ta reda på vad du behöver.
Och lyssna på det.
Så ska du se.
Att allt blir som du önskar.
Och allt det här skriver jag förstås, till mitt yngre jag.
Som gärna hade sluppit den långa resan.
I att finna mig själv till slut.
Men vi är alla olika.
Så du plockar ut det du vill.
Och behöver.
Och gör det till ditt.
Ta hand om dig, på alla sätt.
Du är viktigast, i ditt liv.
❤️

Hej,
Jag känner såå igen mig i din situation och det har pågått i många år! Vi har också två barn.
Min dotter (20 år) och jag har tydligt talat om hur vi känner men det tycks inte bita! Att han överhuvudtaget inte reflekterar över eller verkar bry sig om hur vi mår gör mig heligt förbannad och frustrerad. Det känns som ett låst läge så med detta sagt, jag förstår din känsla och den är DIN och helt rätt. Kram till dig

Hej,
Jag känner såå igen mig i din situation och det har pågått i många år! Vi har också två barn.
Min dotter (20 år) och jag har tydligt talat om hur vi känner men det tycks inte bita! Att han överhuvudtaget inte reflekterar över eller verkar bry sig om hur vi mår gör mig heligt förbannad och frustrerad. Det känns som ett låst läge så med detta sagt, jag förstår din känsla och den är DIN och helt rätt. Kram till dig

Du ska helt klart vara orolig, både över hans konsumtion och ditt eget medberoende. Kan du prata med någon om hans drickande? Ofta är det lättare om man inte behöver bära det själv. Jag fick t.ex rådet här att prata med mitt ex chef, vilket ledde till att han blev sjukskriven och fick behandling. Själv hade han aldrig tagit tag i det och mig lyssnade han inte på, utöver att skicka ångestsignaler om nätterna som han inte låtsades om dagen efter.

Jag tänker att en person med den här problematiken reagerar på saker genom att göra det de kan: att supa. Det är det enda de behöver för att avskärma sig från det som är jobbigt.

Jag tror du har helt rätt i din analys. Lite offerkofta på det, så har han bäddat skönt för sig. Kraschad relation, "fel" tid att sälja, alla är emot honom, etc etc i all oändlighet. Klart han förtjänar lite extra dricka då. Vad skulle det tjäna till att sluta, du har ju ändå bestämt dig, du är ond och lyssnar inte, han har gett upp osv osv.

Det går ju inte att nå fram. Alkoholen sitter där som ett filter och en snuttefilt och ett plåster. Den enda uppsidan är att du fortfarande orkar kämpa dig till ett nytt liv. Det är så vansinnigt dränerande att leva med någon som bara lever för att dricka...

Låter väldigt tungt. Men också som att du är på rätt spår. Tänker att det inte finns en Quick fix utan det rätta steget är ett steg i taget. Släppa saker som du inte måste göra. Försök komma ihåg och lägga tid på saker som ger dig energi eller glädje eller njut. Behöver inte vara stora saker. Ett bad, en mysig morgon med din dotter, borsta håret länge, god mat, eller att inte laga mat om du inte pallar… heja dig och skynda långsamt

@CarolineG
Grattis grattis grattis! Det är så underbart att läsa att du känner dig fri efter att du har gjort slut. Jag gläds för din skull. Det är starkt jobbat och riktigt bra utfört. Ta hand om dig på alla sätt. Du är viktigast, i ditt liv.

@Tröttiz @Självomhändertagande

Tack…tack ❤️

Tårarna rullar… vart tungt efter nyår. Ex sambon sjönk djupt i botten. Steg har tagits på jobbet med utredningar, varningar, blåsning. Kontakt till beroende, två mediciner, ett uppvaknande kring ”varför han ej ville sluta” ( som han sa var viktigt att förstå för honom).. är glad för det.

Vet att det inte kommer gå utan återfall.

Ledsen, känns ibland som att jag skulle behöva hitta en ny kärlek för att kunna tappa hopp eller fokus på honom. Men känns inte heller rätt, och inte troligt.

Lägger fokus på att vara mor, tänk! Att få ha blivit det ändå, mirakel i livet. Älskar verkligen henne. Det som skrämmer mest är ensamhet i föräldraskapet, ensamma lov o helger med henne, att hon ska känna sig utanför utan pappa o tro att det är fel på henne.

Har själv hamnat in i en depression igen. Livet känns motigt o det gör det ju ibland. Tycker det är svårt att hitta rätt folk. Vet att gamla bekanta o egentligen alla ser mig som en glad, social, stark kvinna. Inte någon som känner sig liten, ensam o rädd…svårt att kunna få visa den delen till någon.

Vill så gärna tro att han ska lyckas bli nykter någon gång. Ibland föreställer jag mig att han dog… då vet jag inte vad jag ska fokusera på. Min dotter älskar jag o sköter - men behöver vuxet sällskap, vuxen kärlek. Bli sedd.

Tungt tungt. Tror att det delvis är depressionen som får mig att inte se det ljusa i livet (dottern, föräldrar, vissa vänner, natur, barnaktiviteter osv).

Vad är första stegen till ett eget bra liv liksom? Tack för att ni skrivit till mig ❤️

@Åsa M kanske ingen förklaring eller förlåt men iallafall någon reaktion. Antingen att han bekräftar att han också vill gå isär och tycker det känns bra eller att han vill fortsätta tillsammans. Men sedan jag skrev mitt meddelande ovan så har jag också kontaktat en mäklare angående försäljning av vår lägenhet och berättat det för honom. Hans reaktion var väl jaha men det är nog inte så bra att sälja just nu. Sen har han inte sagt mer om detta dock varit ute och druckit varje dag denna vecka. Känns lite som att han nu tycker att han kan dricka hur mycket som helst när vi ändå ska gå isär. Istället borde han väl ta tag i det och visa att han inte har något problem men samtidigt är det ju den han är, tar alltid den enklast vägen.

@Självomhändertagande Tack för din inputs och svar. Skönt att du fått rätt hjälp och är medveten idag ❤️

Han är sjuk och har troligen fullt upp med sitt, är skamsen och mår dåligt. Jag tror inte du ska förvänta dig en förklaring eller en ursäkt tills han mår bättre (om han kommer dit). Mitt ex har fortfarande inte bett om ursäkt för sitt svineri och vår relation tog slut för mer än 1 1/2 år sedan. Jag väntar inte på det heller. Han klarar det inte. Behöver du en förklaring för att kunna gå vidare?

@Självomhändertagande jag tror det är en helt korrekt iakttagelse om bipolaritet. Mitt ex hade en pappa som var bipolär och själv uppvisade han en mängd tecken på att ha det själv också. Jag känner igen det, eftersom min bästa väns man var bipolär typ 2 och den cirkusen gör mig fortfarande utmattad trots att det är kanske fyra år sen hon och jag talades vid sist.