Senaste kommentarerna i forumet

@Tröttiz jag har ju fått lägenhet men inte sagt nåt till honom än...flytt 1/4. Just nu är vi sams o allt e lugnt hemma men jag e på helspänn. Jobbar på annan ort i helgen o han e själv hemma.... han har varit nykter denna vecka!!! Fantastiskt.
Men..... Jag tror inte hsn va på nåt möte i fredags som han sagt, lirar inte på honom alls. Han skulle kolla om ja fick följa me på mötet men då hade behandlare sagt nej, ännu mer konstigt...så...Jag längtar till min lägenhet o just nu i ett spelat lyckovacum om du fattar 🙈🙈

@Nell tack!

Jag kommer nog att vända mig till rådgivare.

Hej Kricke och välkommen till Alkoholhjälpen och forumet!

Vad klokt att du skriver och söker råd och stöd när du nu står inför ett viktigt beslut!

Om du gärna pratar med någon enskild är du varmt välkommen att skicka en fråga till en rådgivare via "stöd - fråga oss". Om du hellre pratar med någon kan du ringa till Alkohollinjen (020-84 44 48) där du också kan få kostnadsfritt och anonymt stöd, men då via telefon.

Hoppas att den här platsen kan vara hjälpsam för dig!
Varma hälsningar,
Nell, Alkoholhjälpen

Känner igen mig mycket i detta. Det styrker mig i tanken att lämna, pronto.

Vi är gifta men har inga gemensamma barn. Däremot står ”våra” problem (hennes missbruk) i vägen för mig i min relation till mina barn, och till mina vänner, mitt jobb, mitt välmående, min lycka och mitt liv.
Jag har egna problem. Men ALLT fokus är alltid och enbart på hennes problem, hur de blir till mina problem, hur hon vägrar se det och inse vidden av sina problem och hur de påverkar andra omkring henne. De överskuggar hela min tillvaro.

Hon har ännu ett viktigt val att göra. Ett ultimatum att ta ställning till. Men jag vet ärligt talat ändå inte hur mycket mer jag sen orkar delta. Ifall jag ens vill.

Jag tror och hoppas att det är missbruket som gör henne till en egocentrisk, manipulerande narcissist, och inte tvärtom.

Främsta skälet att inte bara lämna nu direkt, är att jag vill tro att hon är en bra person, bakom den missbruket gör henne till. Och oron över vad hon gör ifall jag lämnar. Hon har inte mycket att falla tillbaka på, och hanterar motgångar på sitt destruktiva sätt.

Står inför att ställa hustrun inför avgörande ultimatum.

Svaret på frågan kanske antagligen rätt självklart för de flesta, men som ofta finns ju en massa omständigheter och faktorer som krånglar till allt.

Vill gärna tala med någon om saken. Helst enskilt. Inte skriva alltför mycket öppet.

@SÖRMLAND71
Hej, hur går det för dig?
🌹

@Haga
När jag läser vad du beskriver så vrider det sig i medberoendenerven i mig.
Det är samma limbo som med en aktiv där man kastas mellan att behöva förklara sig för sig själv, blir satt i ett läge där man ska ha skuldkänslor för något man inte är ansvarig över, där man bara ska ge utan att kunna förvänta sig något tillbaka.
Det bästa är nog bara att hålla avstånd och själv söka upp stöd.
Jag minns hur denna dans, djävulsdans, fungerade för mig: det var givetvis som stod ansvarig för alla sk. Återfall också.
Nej, det låter som ditt X inte har någon förståelse för dig och dina behov och dina känslor.
Var rädd om dig, ta hand om dig och du är viktigast.

Hej @Haga!

Tittar in och säger hej här också, det har varit många turer under en lång tid men mycket smärta och mycket att stå ut med. Mycket du tagit hand om, hjälpt till med, varit förstående och orken tar slut tillslut. Du har lämnat men finns kvar på det sätt som går då ni har barn tillsammans, du behöver ta hand om dig själv och sätter dina egna känslor och behov framför något annat just nu, det har varit på ett annat sätt och nu behöver det få vara såhär.

Du behöver orka och få energi, det är också ett sätt att finnas där, för er och ert gemensamma barn. Kanske kan det vara som Tröttiz skriver att du kan förstå att hon känner att hon behöver allt det hon behöver och det går att bekräfta det samtidigt som du har dina behov nu och behöver vara i din process.

Tilliten i relationen när sådant här händer har brutits ned och kan ta tid att bygga upp, även om ni inte är tillsammans behöver hon vara i sin process och du i din och det kan bli bättre framåt, det går inte alltid att tro på eller vara glad direkt någon tar steg i förändring och det är okej. Såklart som du skriver, du hoppas och vill men behöver verkligen ta hand om dig nu och har rätt att vara arg och besviken och få känna det du vill och behöver.

Hoppas du hittar mycket här inne som blir hjälpsamt längs vägen för dig!
Allt gott, Rosette, Alkoholhjälpen

@Haga
Tack för att du skriver! Och tack för att du skriver av dig din ilska!
Fortsätt. Om inte här, så för dig själv i egna texter. Om du behöver. Jag har skrivit av mig i andra kanaler. I skrivargrupper. Det har blivit texter som andra säger "ge ut dem" och jag tänker att jag behöver landa. Då behöver jag skriva om allt. För det är väldigt riktat. Och hela familjen till mitt ex gör mig så förbannad när jag tänker på hur de är. Duktiga läkare, duktiga sjuksköterska, duktig chef inom kommun som ska hjälpa missbrukare, duktiga duktiga duktiga de som tyckte att det var skönt att dumpa alkoholisten hos mig. Han levde på mig i många år. Och jag har det som jag har det för att jag var så jävla medberoende.
Jag ströp alla kanaler till mitt ex. Han verkar hög på sig själv, även nykter. Vet inte hur han lever idag. Jag släppte taget helt sedan min friska och sunda pojkvän sedan 1,5 år undrade varför jag ens hade kontakt med mitt ex.
En riktigt bra fråga.
Varför.
Jag vill inte.
Alls.
Så jag satte punkt.
Men ni har barn. Så för barnens skull. Efter dina spelregler tänker jag.

@Tröttiz Ja betydligt mer känslor än man kunde förvänta sig. Jag har vart bra på att senaste 6-8 månaderna sätta mig själv först och har verkligen inte låtit mig dras med. Sagt nej och ställt krav på vad som gäller om hon ska ha vårt barn osv osv. Allt har faktiskt fungerat rätt bra förutom att hon druckit såklart. Men för mig har det gått bra, har hittat frid och lugn osv ihop med barn och familj med mera. Hon har ju fattat att det hon gör är både destruktivt och ohållbart, trots det så har hon gång på gång supit ner sig. Nu verkar hon tro att bara för att hon liksom skrivit på för nåt missbruksprogram så ska man direkt finnas där igen, hon blir sur och skuldbelägger människor som hon liksom "supit" bort för att dom fått nog, mig inkluderad. Är en väldigt konstig balansgång i allt detta. Jag är glad om hon lyckas men ännu gladare om jag slipper se det så att säga... Jag kommer inte vara en del i nånting i hennes rehab, var bara tvungen att få skriva av mig lite ilska då jag vet att det inte ger nåt att säga åt henne att hon gör fel i att ens be mig om det...

Tack för förståelsen :-)

@Maruschka
Jag har läst dina trådar och det är någonting där som får mig att tänka på en föreläsning jag var på för många år sedan. Det är vanligt att många som missbrukar alkohol har en odiagnostiserad bipolär typ 2. Jag valde att slutade helt med alkohol även om jag inte hade en alkoholproblematik. Efter att jag hade insjuknat i bipolaritet så upplevde jag alkohol på ett helt annat sätt. Jag kunde bli hypomaniskt. Det du skrev om i en annan tråd, att din man var speedad. Jag lever också med adhd och tänker att det är vanligt med samsjuklighet. Eller flera diagnoser. Han man en gång blivit en patient i psykiatrin och om livet utmanar en så finns det anledning till flera utredningar. Jag vet att Persbrandt blev väldigt hjälpt av att få en bipolär typ 2. Vet inte om hans podd finns kvar. Han berättar om utredningen och han fick hjälp av att börja medicinera med läkemedel istället för alkohol. Kanske värt att kolla upp? En tanke som jag fick.

@ Hej! Ja, en sån förnekelsetyp är jag gift med. Nejdå, jag har inte druckit något säger han utan att blinka och svajar betänkligt, de mjuka knäna, den böjda ryggen och nacken som knycker till på ett onaturligt sätt. Jag kan bara titta på honom, det är ju helt lönlöst att försöka tala med honom i det tillståndet, det är som en riktig djävulsdans med missförstånd och ett tjafs som kan gå till riktig osämja där smockan hänger i luften. Nej, jag har anmält mig till korttidsboende i bostadskön och får jag det så är det goodbye vid första bästa smygfyllan. Då vill jag inte träffa honom förrän han är nykter, hårda bud i Mellerud. Måste visa att jag menar allvar så får han visa mig om han menar allvar. Annars, sorry, vill jag inte ha mer med honom att göra. Orkar inte med flera lögner. Dessutom har vi inte sex längre heller. Alkoholen är hans älskarinna!

@Haga
Så mycket känslor ... Jag var ju i annan situation men kan förstå att du reagerar som du gör.
Hon verkar ha noll insikt om konsekvenser hon ställt till med, och som jag upplever det behöver du inte delta i hennes tillfrisknande om du inte vill. Man är ingen robot som kan klara allt, man är mänsklig med både resurser och gränser.
Kanske att ändå förklara att du kan förstå att hon behöver stöd, men att du också behöver stöd i att komma på fötter efter allt som hänt pga alkoholen?
Vårda dig själv. 🌹

Du får inte glömma att det är ditt val om du ska fortsätta vara stöttande.. När jag gick ett anhörigprogram fick jag lära mig att innan jag gör något ska jag svara ja på samtliga dessa frågor.
Vill jag det här?
Kan jag det här?
Är det bra för mig?
Svårt i början, får man verkligen tänka så, sätta sig själv i främsta rummet. Ärd u orolig för att hon återgår i missbruk om du inte finns där? Det är inte så, du är maktlös vad det gäller hennes missbruk/beroende. Förstår din ilska och mitt råd är ta vara på dig själv, se dig som den viktigaste personen i ditt liv. Skulle också ge rådet att genomgå något anhörigprogram, sök kontakt med alanon eller hjälp i annan form. Du behöver få verktyg att hantera situationen nu, men även i framtiden. Som du säger ni kommer ju att ha fortsatt kontakt eftersom ni har gemensamt barn.

Själv har jag genomgått anhörigprogram, men även ett sorgebearbetningsprogram. Där kunde jag uttrycka all ilska, sorg m.m. Det handlar ju också om att sörja ett liv som inte blev som man hoppades. Ett forum där det är tillåtet att uttrycka alla känslor du lagrat under alla år. Det är mitt råd. Förstår så innerligt att du inte vill dras in i den situationen du beskriver.

Det är ett svårt läge när man har barn ihop. Men du har ändå rätt att välja att inte ta del av hennes behandling, om du inte vill. Det enda ansvaret du har är gentemot ert barn.

Nu går mycket min väg. Jag har varit på flertalet intervjuer. Och jag har fått tillbaka självförtroende. Då flera säger att de vill anställa mig. Har inte varit i denna situation sedan jag var tonåring och ung vuxen. Det känns märkligt. Nu är det jag som väljer. Och allt handlar om hållbarhet.
Jag blev "fattig" på pengar för att mitt ex levde på mig i 11 år. Men jag blev rik på erfarenheter. Och idag klarar jag av att säga nej till allt jag inte vill.
Jag ser massor av versioner av mitt yngre jag därute. Och jag ser vad som pågår. Och jag ser mig själv i dem. Mig själv när jag inte kunde lämna.
Jag är så tacksam för att min mamma sa att mitt ex inte var välkommen till dem på julen.
Det fick mig att agera. Jag älskar nämligen min mamma. Och hon är anledningen att jag lever. Hon räddade mig när allt gick åt helvete.
Utan henne hade jag inte orkat vara kvar.
På jorden.
Hon gav mig allt jag behövde.
När mitt ex hade tröttat ut varenda cell i min kropp.
När jag låg som en halvdöd fisk på sanden och brändes i solen.
Då såg min mamma till att jag överlevde.
Jag vet inte om det går att ersätta den gärningen.
Men jag ska göra mitt bästa, i resten av mitt liv.
Hon betyder allt.

Sambon är nu elak, gör tokiga saker o beter sig som en trotsig 14 åring..hur ska jag orka 85 dagar till

Igår började helvetet,min alkoholiserade sambo har lagt ut elakheter öppet på fb, skriver att jag e galen bl.a. han har ringt till min mamma och hon o jag har ingen kontakt och är väldigt osams sedan länge.
Jag har 85 dagar kvar i huset innan jag kan flytta,hur ska jag orka??

@lindaab
Hej, jag har läst dina trådar. Jag får upp en tanke som kan vara helt fel. Men kanske det inte är fel. Du skriver "Han svänger enormt i humöret. På 5 minuter kan han både skratta, gråta och skrika."
Och när du beskriver hans löften om att "jag ska aldrig mer dricka" får mig att fundera. Kan han ha en bipolär typ 2?
Jag har den diagnosen och jag har själv en känslighet för alkohol, som gör att jag inte dricker.
Jag är frisk i den problematiken sedan många år, då jag valde att lära mig hur jag skulle leva, för att vara frisk. Jag har träffat en hel del människor som har kämpat med att få en balans. Många som sjävmedicinerar har en obehandlad bipolär typ 2 diagnos. Det finns några psykiater som pratar om detta. Kanske kan vara värt att undersöka?

... och jag gjorde en orosanmälan gällande exet. Tog emot men nödvändigt. Väntar på respons, som jag kanske aldrig får. Möjligen gör den anmälan varken till eller från. Men då har jag gjort mitt liksom och jag går / gick vidare med mitt.
🌹

Hjärnan älskar alkohol, ingen kärlek i världen rår på det.
Tilliten är det första som försvinner och ändå står man där öga mot öga med sin alkis.
Jag -förstår- fortfarande inte men jobbar på att acceptera att jag var naiv och hoppades hoppades hoppades.
Sinnesrobönen är lika aktuell för oss som står bredvid ’acceptera det jag inte kan förändra’. Jag lämnade men behöll kontakten med min alkis, häromveckan tog han ett återfall efter en lång nykterhet och jag är så glad att jag inte stannade. Han lär sig leva sitt liv med sin sjukdom och jag jobbar på mitt liv. Enda vägen.

@J.G
Nu har jag läst din tråd. Jag blir så ledsen och berörd att du har det som du har det.
Och jag blir så ledsen för att många av oss kvinnor får råka så illa ut.
Kanske det skulle vara bra med ännu mer rum eller plats för kvinnor att mötas och lära sig att ta plats. Att dela med sig av erfarenhet, till varandra.
Jag har erfarenheter jag inte skriver om här. Jag skriver på texter som pseudonym, då jag inte vill berätta vad jag erfarit som mig själv.
Jag har använt mig av andra filmer och serier för att få styrka. Och jag har mina hjältinnor. En är June Osborne i The handmaid's Tale.
Jag har sett de sjukaste männen bakom kulisserna, i arbetslivet. Och privat. Genom mitt ex. Rika män som köper horor. Jag har sett allt, genom mitt ex. Och jag observerade dessa män med nya ögon.
Din man misshandlar dig. Det är oacceptabelt.
Om du blir slagen i huvudet så att du får en blödning, vem räddar dig då?
Nu är jag krass.
Men jag vet. Hur jävligt det kan gå.
Och utan June Osborne så hade jag tagit livet av mig.
Hon fick mig att kämpa!
Och jag blev en fighter, för att jag ville leva.
Idag vet jag precis vilka gubbar som är sjuka i huvudet. Och de gubbar som alltud kommer undan.
Vi lever i ett så jävla sjukt samhälle där gubbar klappar varandra på axeln.
Och kvinnor blir utängda.
För att de trodde på kärleken.
Och det rättsväsendet vi har, har ju visat sitt rätta jag, med frimurarnas fina kamratskap.
Jag är arg, jävligt arg.
Och jag vill säga till sig, se om ditt eget hus. Du ska känna dig trygg i ditt eget hem.
Jag är inte troende, men jag ska ändå be för dig.
För att du ska orka kämpa.
Du lever "farligt" med en man som slår ditt huvud i bordet. Och som behandlar dig som han gör med sina vänner i ditt hem.
Ta professionell hjälp.
Jag vill säga, ta dig därifrån!!

Genom

Jag har fått en lägenhet nu :) flyttar 1/5... Blir himla bra. Tänker inte säga något till honom förrän 2 v innan med rädsla för reaktionen o obehaget det skulle kunna medföra.
Vi har haft tufft länge nu o sover sedan 3 v I skilda sovrum i huset o det är på mitt initiativ.
Haft flera samtal men bara när han inte druckit och han säger att han ska söka hjälp men jag tror aldrig det kommer ske.
Men den som lever får se 🙏

Hej, jag tycker du har all rätt att vara arg. Att dricka en flaska vin varje kväll gör att man inte är närvarande för sin familj. Man kan inte hjälpa sina barn med läxor, eller stötta om barnen behöver prata. Alkoholen gör en trött och man har ingen energi för att engagera sig i andra, varken för samtal eller att hitta på roliga saker. Man är där men ändå inte... Visst finns det saker som är värre, men att hela tiden vara full är ett svek. Din mamma behöver hjälp av vården för att bli nykter. Dock måste hon vilja det själv. Jag tänker att det du kan göra är att tala om hur du upplever det och uppmana henne att söka hjälp, sen måste hon själv göra jobbet. Men framför allt, du överdriver inte, du har rätt att känna som du gör.

Min mamma har alltid druckit. 70% av mina minnen av henne innehåller alkohol. Men jag har aldrig sett det som en börda eller ett problem. Min mamma jobbar heltid, har två barn, en lägenhet, en bil och en katt. Vad finns det egentligen att klaga på? Men hon dricker. Hon slår ingen, hon är inte aggresiv, hon sitter i soffan med sitt vin. Och därför har jag alltid ansett att det är normalt. Men ju fler år som går ju mer börjar jag inse att det är inte normalt att klunka i sig minst 1 liter vin per dag. För mig är det normalt. För mig är en mamma som varje kväll är full normalt, det är helt okej, för hon skadar ju ingen. Har dåligt samvete för att jag är så extremt arg på henne. Att hon var förstört min syn på föräldraskap och alkohol och relationer. Men vad har jag egentligen att vara arg på. Har haft en uppväxt bättre än de flesta haft. Hennes vin är hennes sätt att hantera livet. Även om jag hamnat i utkanten.