Senaste kommentarerna i forumet

Se till dig själv - du kan inte övertala honom att välja bort alkohol.

@S.A.R.A.H help
Åsa M har skrivit så bra. Bland annat att du får gå till dig själv och fråga dig vad du behöver.
En till sak : du skriver att han säger att du har fel. Det är DIN upplevelse. Den kan inte vara "fel". Den finns hos dig. Känner och upplever du vissa saker så är det så.
Ha en bra lördagkväll.
🌹

@Åsa M
Tack för att du tog dig tiden att svara. Känner mig maktlös i allt detta. Jag får försöka göra som du skriver, vända mig inåt mig själv och fråga vad jag behöver.

@Haga Tack för ditt svar. Jag missade det tyvärr tills nu. Jag brukade vara mer aktiv på forumet förr, men är det inte längre.

Jag tänker lite på hur det kan vara för en anhörig och det finns nog egentligen inte så många gemensamma saker som gäller för alla alkholister, skulle jag tro. Det finns nog en del saker som är väldigt vanliga. Att undanhålla för sina anhöriga vilka nivåer av konsumtion det rör sig om är nog väldigt vanligt och att ibland försöka få det att framstå som att man inte druckit något alls, på grund av att det inte ser så bra ut. Om man står och lagar middag en vanlig tisdagskväll t.ex. Andra saker tror jag har mycket med andra saker att göra än just alkoholen. En admi svarar ju trådstartaren om det där med otrohet att det honom veterligen inte finns några belägg för en korrelation mellan alkoholberoende och otrohet t.ex. Det jag kan tänka mig är att om man nu har en tendens att vara otrogen att de spärrar man har mot att faktiskt vara det skulle kunna släppa när man är onykter. Men jag kan inte tänka mig att en person som av naturen är trogen och går och utvecklar ett alkoholberoende också plötsligt blir otrogen av sig. Det där med lögner, det är ju också admi inne på om att människan är komplex och undanhåller sanningar och ljuger om sådant man skäms för. Om jag ser tillbaka så ljög jag aldrig rakt ut om min konsumtion, men så fick jag väl sällan frågan heller men blev jag tillfrågad om jag druckit så svarade jag ja, men försökte förmodligen trivialisera det varje gång. Däremot är det ju helt uppenbart att jag försökte dölja vilka mängder jag drack. Och det hände också, och jag får ta fram en skämskudde bara jag tänker på det, att jag drack alkohol som inte var min egen. Att dölja sanningen rättfärdigade jag väl med att ingen förstod. De överdrev såklart och jag hade ju koll så då är det bättre att de inte vet, intalade jag förmodligen mig själv. Det var väl inget jag medvetet tänkte på, så jag kan ju inte exakt säga hur tankegångarna gick. Om att dricka andras alkohol, så fanns det väl inget rättfärdigande, men jag försökte så dolt som möjligt att ersätta det jag druckit i de fallen som det gick.

Men att jag ljög mer om andra saker än kring alkoholen? Jag tror inte det. Allt hade något med den att göra. Jag kunde fejka ett behov av ett toalettbesök för att dricka lite alkohol. Men jag skulle ju inte göra det samma i något annat sammanhang utan det var ju alkoholen som var drivande där.

Samtidigt blir säkert många människor förändrade av alkoholen och klarar man inte av att släppa den helt så dras man säkert med en del mindre önskvärda personlighetsdrag. Det är väl kanske ett dilemma, för jag tänker att om alkholisten som varit nykter ett tag vill gå tillbaka till alkoholen så är det ju stor risk att det är något man döljer i så fall.

Men mest svarade jag kanske för att jag inte kände igen mig i det du skrev alls. Jag har sedan jag blivit nykter, gift mig med den person jag levde med då jag slutade. Hon är såklart glad för att jag slutat då hon såklart såg hur destruktivt det var och det påverkade ju henne också. Men efter två och ett halvt år så märker jag inget särskilt. Jag känner mig fri från alkoholen på så sätt att jag i det närmaste vet att jag aldrig kommer att dricka igen. Dels vet jag att jag aldrig skulle kunna ha en sund relation till alkoholen på något sätt igen, men helt ärligt

alkoholen var en fotboja som jag blivit av med

Det vet jag att alla inte känner, men jag känner inte att jag offrar någonting när jag säger att jag aldrig kommer att dricka någonting igen. Jag känner att jag nu lever det liv jag skulle kunna ha haft om jag aldrig börjat med den. Jag har haft en del motgångar under dessa två år, men inte enda gång har jag tänkt att alkoholen skulle vara en lösning. Det är inte ens så att jag önskar att jag hade ett nomalt förhållningssätt till alkoholen så att jag kunde dricka två öl en kväll och vara nöjd med det. Jag vet ärligt talat inte ens hur jag tog mig ur det eller varför jag känner som jag gör nu, men jag är tacksam för att jag har det så nu. Jag har börjat studera heltid, samtidigt som jag arbetar heltid, och det är något jag aldrig kunnat klara av om jag hade kvar alkoholen i mitt liv.

Samtidigt kan jag väl egentligen aldrig säga aldrig. Du nämner t.ex. om man har en motgång. Men som sagt, en motgång klarar jag mig bäst igenom nykter och genomlever den, hur plågsamt det än må vara. För den enda alkoholen gör med smärtan är att den senarelägger den, men man måste betala tillbaka med skyhög ränta. Så är det väl klart att i pressade situationer kanske inte alltid agerar rationellt så något kan ju hända. Av den anledningen är det bra att inte släppa det helt utan diskutera det, som t.ex. med dig och jag uppskattar dina tankar här. Men samtidigt känner jag att jag ändå lever normalt utan att lägga särskilt mycket tanke på alkoholen.

Jag vet att det inte är självklart att det skulle vara så. Jag kunde kanske idag hållt mig nykter på vita knogar och då hade jag varit i en annan situation. Om man har ett förhållande med någon som tilliten har brustit rejält till under dryckesperioden men som nu är nykter men går på vita knogar, kan säkert vara mycket annorlunda, men det kan säkert fungera också. Jag har ingen erfarenhet av det. Jag vet också av många anhörighistorier jag har läst här att de gått isär och det har tyckts vara exakt rätt sak att göra för dem. Alkoholen är en förjävlig drog.

Tack @Lora också för din input! Jag vet inte om jag tillförde så mycket egentligen men det var skönt att skriva av sig lite.

Jag fick just några ord till mig.
Och vill skriva nu...

Jag såg dig i ett ljus.
Du utstrålade det sken.
Som om strålkastaren riktades på dig.
Och jag drogs till ljuset.
Som nattfjärilar dras till ljuset.
Om natten.

Där stod vi.
Och blev berusade av varandra.
Jag drack inte mycket den kvällen.
Max ett glas.
Då jag visste, att risken var att lyfta.
Och jag ville inte flyga.
Aldrig igen.
Med vare sig alkohol.
Eller hypomani.
Så jag tog hand om mig.
Redan då.

Det jag inte visste.
Var att du var drucken.
Mer än vad som syntes.

Det kom jag inte att förstå.
Förrän så mycket senare.
Hur skulle jag förstå.
När jag aldrig själv varit där.

I ett beroende.
Det där beroendet.
Som ändå förde oss samman.
Att du lät mig vara som jag var.
Varken dömde.
Eller värderade.
Min tidigare historia.
Med höga berg.
Och djupa dalar.
Du kom att se allt det där.
Under vår resa.

Då vi mötte döden.
Tillsammans.
En ung man.
Körde ihjäl sig.
Och vi kände honom.
Han var rallyförare.
Och han hade fått en sportbil.
Av sin far.

I döden tog han med sig.
Sin flickvän.
Och hennes syster.
De var alla onyktra.
De hade suttit och druckit.
På en båt.
Och alla såg.
Hur de ranglade därifrån.
Han var mycket ung.
Men stor nog att ha körkort.

Man kan undra hur hans omdöme var.
Och eftersom han var känd.
Kan man undra varför ingen annan.
Följde dem med blicken.
När de satte sig i hans bil.
För att sedan köra iväg.

Det blev deras sista resa.
Alla dog.
Jag var på den unge mannens.
Begravning.
Och jag blev sjuk i ett skov.
Av hypomani.
Det blev för mycket.

Allt var för mycket.
En galen chef.
Som är känd.
I sin värld.
Och han glider runt.
Men andra kända.
Och stora entreprenörer.

Inga namn nämnda.
Jag bara tänker.
Hur det är.
I denna värld.

Jag valde aldrig medberoendet.
Jag fastnade i det.
Av bara farten.
För att jag inte var.
Tillräckligt observant.

Den cellen.
Jag satt i.
Under många år.
Den som jag inrett.
Med möbler från mitt ex.
Som inte skulle vara där.
De hamnade även där.
Då vi blev utkastade från.
Bostaden.
Där vi hade bott.
Ägaren var pappan till den unga mannen.
Som körde ihjäl sig och de unga kvinnorna.

Och han blev nog också sjuk.
I chock.
Och hysteri.

Eller vad det nu var.
Han var god och är nog fortfarande.
God för miljarder.

Jag hatar hur folk leker med människor.
Jag skyr det materiella.

Då jag har sett.
Precis fucking jävla allt.

Och jag var bara en.
Vanlig naturlig jänta.

Som lyckades sätta mig i cellen.
Av egen kraft.

Jag visste bara inte.
Att jag skulle leva i en misär.
I nästan 10 år.

Men nu är jag ute i friheten igen.
Cellen har blivit.
Ett mysigt hem.
Och jag bjuder in.

Grannar.
Vänner.
Familj.
Syskonbarn.
Min kärlek.

Och här är alla välkomna.
Som är goda människor.
Och hur vet jag det då?

Jo, jag litar på min magkänsla.

Och när den inte säger mig.
Det jag behöver veta.
Då gör jag research.
Även om jag inte vill.
Men jag har verkligen.
Varit i skiten.
En riktigt jävla.
Skit.

Så jag tar aldrig risker.
Igen.
Aldrig någonsin.
Igen.
Aldrig någonsin igen.

Idag älskar jag livet.
Mig själv.
Och jag älskar att jag kan.
Göra precis det jag vill.

Jag lever precis.
Det liv jag vill.
Och jag uppskattar.
Att bara vara för mig själv.

Jag uppskattar.
Varje andetag.
Varje andetag är ett nytt andetag.

Och det är underbar att bara andas.

@Åsa M Tack för rådet. Jag kontaktade föräldrarna och dom var tacksamma för det. Sen kanske dom inte kan göra så mycket men tror det är bra att hans anhöriga vet om läget. Han är egen företagare så tyvärr kan han göra lite som han vill utan att folk märker något.

Denna diskussion behövs verkligen. Den är nog som ett utkast i hur många där ute som faktiskt lägger över sina egna känslor i en sanning för att förenkla sin världsbild. Skapa stereotypa sanningar. Här ligger nog roten i att många par går isär... Under dessa omständigheter som debatten ovan visar tar det nog för mycket på en relation för att man ska orka vidare. Snacka om nedbrytande för en relation om man måste fortsätta hävda sig år efter år enligt ovan.

Så viktigt att den medberoende hanterar sina och att den med problematik tar sin del. Att man sedan faktiskt vågar gå vidare. Inte fastnar. Där har vi alla ett val.

Även jag är nykter sedan 5 år. Lever kvar i samma relation. Nyckeln har varit öppen kommunikation och att vilja förstå sina egna känslor och våga möta egna rädslor. Att våga prata om egna rädslor och inse att det faktiskt går att påverka hur hjärnan tänker. Fokusera på det positiva och inte fastna i massa gamla destruktiva hjulspår. Att båda har en vilja att utvecklas och fokusera framåt. Skapa nya spännande upplevelser tillsammans.

Så här har ni en till som är nykter, galet nöjd med hur livet utvecklas och hur man kan få diverse relationer att växa.

@Adde
Tack! Och detsamma till dig!
Ja, emellanåt blir det ett sorgesammanbrott… och ilskeutbrott, eller tacksamhetstankar och lugn.

Förstår din frustration.

I mitt äktenskap ville jag ha kärlek, uppleva saker tillsammans och på lika villkor och i svåra stunder hjälpa, stötta och inte minst få liknande tillbaka.
Men det jag gjorde när partnern var ”på sitt egna tåg”, var att utplåna mig själv, tänka på hur han skulle vara nöjd och prata, älta, be, hota med saker man inte kan hålla, gråta, bedyra kärlek, be, prata osv, och det innebar egentligen bara att jag hjälpte min alkoholist/narcissist att fortsätta dricka.
Till slut åts kärleken upp… Det fanns viss kärlek, eller någon slags dröm/förhoppnings om de fina stunderna, men allt det svåra, krävande och jobbiga hade på något sätt sakta, sakta ätit upp kärleken.

Stor, varm, kram till dig flygcert <3 Så bra att du skriver av dig och släpper på trycket !
Kram <3

@flygcert
Tack. Jag har gjort den resan och är så tacksam över det 🙏❤️.

Så otroligt nära 10 år sedan jag lämnade ”på riktigt”. Och drygt 9 år sedan jag flyttade in i mitt Gula lyckan. Mitt hem, min borg; min trygghet för första gången på 7 år - mitt hem! Ett hem där jag aldrig behövt samla ihop mina saker som blivit utslängda i skogen, aldrig blivit utkastad, aldrig behöver bli hotad.
Mitt hem där jag kan vara jag och inte lägga all tid, dag som natt, åt att att hålla någon annan nöjd.

Alla dessa år…
Så många gånger jag rasat ihop.
Så mycket jag fått utstå.
Så mycket jag fått kämpa.
Så mycket mina barn fått utstå.
Så mycket mina barn inte förstått, eller förstår.
Så mycket energi han tagit och krävt av mig.
Så mycket energi han tagit och krävt av mina barn.
Så många gånger han baktalat mig inför barnen.
Så många gånger barnen litat på hans ord.
Så många gånger jag trott att kampen är över.
Så många gånger jag hamnat mitt i elden, igen.

Men:
Så många gånger jag stått upp för barnen och mig.
Så många gånger jag fått ”vara större” än honom och inte hamna i hans galna orerande.
Så många gånger jag rest mig igen.
Så många gånger jag kommer att resa mig igen!

Och ändå är jag så fruktansvärt ledsen just nu. Sååå ont det gör i hela mig. Jag har rasat ner i mörkret.
Kanske är jag så fokuserad på att det gått 10 år - mitt mål har länge varit att klara mig/orka/hålla ut i 10 år, att allt skulle vara lugnare nu. Mycket är lugnare, men mycket pågår fortfarande. Kanske är det för att jag läste här och reagerade på någons inlägg.

Allt jag önskade mig var en kärleksfull familj.

Jag är fortfarande så påverkad av hur jag blev behandlad. Jag trodde att jag skulle kunna jobba bort det; och som jag jobbat på att inte bli rädd av en suck, rädd av höjda röster, rädd för en hand på ett visst sätt, rädd för minnen och flashbacks, rädd för platser, hjärtklappning när jag ser någon som liknar honom… rädd för så många saker. Mycket har jag jobbat på och blivit okej med.
Ändå blev jag till is när min särbo och jag var oense häromdagen (angående underhållsbidrag från barnens pappa av alla saker🫣) Jag höjde rösten, han höjde sin, jag frös till men höll fast vid min ståndpunkt. Jag upplevde att han inte lyssnade. Han höjde rösten mer. Jag blev helt kall inombords och: jag stängde av.

Hela jag reagerade som för 10 år sedan: tyst, avstängd, kall och frånkopplad. Visa så lite reaktion som möjligt så att han inte får mer att bli arg för. Vara så tyst som jag kan. Säga så lite som möjligt. Hålla mig undan. Stäng av så mycket som möjligt. Bli inte arg, för då är jag den arge i förhållandet. Men bli arg så att du visar att du påverkas. Bli inte ledsen för då är det falska tårar. Bli ledsen för annars är jag en vidrig, känslolös hora.
Allt jag gör eller säger och allt jag inte gör eller inte säger leder till hot, olika typer av våld och…
… det är bara det att det är inte den personen jag håller på att hamna i ”bråk” med; det är min sansade, lugna, vanliga, normala och inte hotfulla, skrämmande exet.
Men det hjälper inte just där, för jag är redan instängd i överlevnadskapseln och vill bara lämna allt.

”Om du inte vill vara med mig så kan du gå nu”. ”Så här kan vi inte ha det, det är över”. ”Jag vill inte mer”. Ingen rationell tanke över huvud taget.

Jag har blivit så mycket bättre på att ”bråka” under de här åren. Min särbo och jag har inte många tillfällen då vi bråkar. Vi pratar, diskuterar, tjafsar och blir irriterade istället. Jag har lärt mig att det är okej - i ett vanligt förhållande är det inte bråk och hot varje dag: det kan bli typ bråk; men inte galenbråk med förstörda saker, skräck och hot, vi kan prata och diskutera. Men inte varje gång uppenbarligen.

Så mycket min särbo stöttat mig, så mycket han hjälpt mig att bli helare och så tålmodig han varit (och är) och ändå blev jag bara kall, hård, avstängd.

Ibland tänker jag att jag inte är ”förhållande-typ”, att jag inte är människo-anpassad, att jag borde bo i en stuga i skogen utan kontakt med omvärlden.
Ibland känner jag mig älskad och tänker att jag vill leva hela livet tillsammans med särbon.
Det är… svårt. Jag behöver öva på att inte ta ut det värsta i förskott.

Men jag kommer att resa mig igen. Jag s k a resa mig igen.

@anna69panna

Mina barn förlorade sin pappa pga alkoholmissbruk. Jag kan inte dela just den erfarenheten, men jag har ju levt med dels honom under missbruksåren och med dem under hela resan. Nu är de båda vuxna. De hanterar förlusten rätt olika, men jag tror att det också finns en hel del gemensamt för alla som varit med om en sån sak. Gros19 skriver om några känslor som jag tror är gemensamma. Kan lägga till skuld - vad kunde jag ha gjort för att förhindra det? Svaret är att det inte finns något som du kunde göra. Skam - vad tänker andra? Tänk om de tror att jag är likadan osv. Skam är nog det knepigaste att stå ut med och det onödigaste att bära på. Beroende är en sjukdom, inget som går över genom att man "skärper sig". Man skäms väl inte om man brutit benet t.ex?!

Som Kristoffer redan skrivit, berätta gärna mer om vilka tankar du vill dela. Jag är säker på att det finns flera i det här forumet som har varit med o samma sak och som vill dela. Fint att du tagit ett steg för din egen del, bara att veta att du inte är ensam och att man kan ha ett bra liv ändå är stärkande.

@Tröttiz
Vi vet ju att alla reagerar olika på alkohol. En del blir glada, en del ledsna, andra blir arga osv.
Jag trodde under nästan hela mitt äktenskap att maken var ”snäll och god” men att han ibland drack för mycket. I efterhand kan jag se att de sista åren var hans alkoholism så djupt gången att han kunde provocera mig för att ha en ursäkt att dricka. Det var dock först några månader innan jag lämnade som jag hade förstått att han var alkoholist.

Hans narcissistiska personlighet uppfattade jag nog inte ”på riktigt” förrän jag lämnat. Jag trodde då att problemet ”bara” var alkoholen och hur mycket jag kämpat för att hålla honom nöjd. I ett av mina allra första inlägg här på forumet svarade en annan medlem typ att så som jag beskrev hur maken blev när han drack - det var inte alkoholen som gjorde det.

När jag lämnat såg jag mer och mer mönstret, som jag inte uppfattat när vi levde ihop, hur han behandlat mig med hot, straff, våld i olika slag (psykiskt, ekonomiskt, viss del fysiskt, sexuellt, materiell….), varvat med

Redan här på forumet hade flera kommenterat att det lät som att han var narcissist. @Mulletant tipsade mig om några länkar - de har ändrats något, men kika in: https://medberoendeinfo.blogspot.com/2017/02/att-leva-med-en-narcissist…

Skriv ner hur ni har det (antingen för dig själv eller här: allmänt, hur det är när det är bra och hur är det när det är dåligt, beskriv tillfällen/situationer som du har skarpt i minne - bra, dåliga eller både…
Låt det vara ett par dagar och läs sedan igenom det och tänk att din bästa vän hade skrivit det. Hur hade du reagerat? Vad hade du gett för råd?

behandlar du honom vs hur behandlar han dig, vad vill du ha i ett förhållande och hur mycket av det där har ni

Idag bestämde jag och barnen att vi ville gå ut och äta. Då tänkte jag att vi går ut själva och lämnar honom. Men kändes lite taskigt så frågade när vi stod i dörren om han ville följa med. Han sa då ja, då sa jag att middag utan öl. Han såg då skeptiskt på mig och sa att gå ni så kommer jag efter. Han kom aldrig. När vi kom hem var han borta och kom hem ca 1,5 Tim efter oss. Sa ingenting.
Tydligt ändå nu att när alkohol inte är på tapeten då vill han inte äta middag med familjen, föredrar då att äta själv med sin alkohol.
Tror jag nog är medberoende ändå. Tidigare har jag velat äta middag ute för att det är ända gången vi umgåtts med familjen, tydligt nu att det endast var alkoholen som lockade och inte vårt sällskap. Tragiskt också.
Själv drack jag Sprite till maten, vinet lockade en kort stund men kändes bra att följa plan och ta alkoholfri dryck och fick en mysig stund med barnen.

@@lejo skrev:"Det är väl mer en svaghet att inte växa som människa." Håller verkligen med. Nästan lite konstigt att detta ska va så svårt. Ingen kan ju vara fullärd när man föds och sedan ändras ju förutsättningar hela livet. Klart man måste utvecklas då. Det är ju dessutom kul!

Håller även med om att handling säger mer än 1000 ord. Kanske är hans största fiende just nu han själv. Att han inte vågar erkänna sig som en vanlig dödlig som gör fel som alla andra. Detta med alkohol är så himla skamfylld. Dumt på alla sätt.

Ett tips till dig är att boka resa till Maldiverna. Dit kan man resa och bo på lokala öar vilket är billigare än resort. Inte en chans att få tag på alkohol där. Helt kört!

@TappadIgen Nej att vi har olika eller begränsad erfarenhet från den "andra sidan" är inget konstigt och jag är helt med på att mina åsikter eller känslor kring begreppen är färgade. Med lite tur så lär man sig och går vidare, blir lite visare och klokare med tiden. Men som du skriver så lär ingen sitta på facit eller bli fullständig då alla med erfarenhet av ämnet blir färgade och "drabbade" (om man ni kan säga så).

Självklart finns det goda och bra exempel på par och relationer eller missbrukare som kommit ur det och gått vidare lyckliga i alla sina dagar. Min insikt baserar sig enbart på egna erfarenheter och säkert en hel del skräckhistorier och värsta möjliga utgång osv. Dessa ska inte tas som en regel men jag tror inte heller dom är ett undantag.

Hur som helst så blir jag glad varje gång jag blir motbevisad, finns få saker som är så positiva som när en fördom eller en dålig erfarenhet motbevisas. Det ger hopp om livet.

Tack för en bra och nyanserad diskussion och jag hoppas trådskaparen hittar sin väg i detta med sig själv i fokus oavsett om det är att lösa saker med eller gå därifrån.

@lindaab
Jättebra tips om att söka samtalshjälp också ❤️

Bra men du kan tyvärr inte lyssna på detta .. är det på allvar så får ni ta en ny kontakt längre fram när han bevisat att det inte bara är för att manipulera dig

Tänk på DIG nu!!!
Bra jobbat att du skaffar egen lgh 😊

Jag kanske är krass, men att *säga* att man vill/ska bättra sig utan att faktiskt *göra* det är inte värt ett dugg. Jag satt i samma sits och han drack glatt vidare, med regelbundna minnesluckor, panikångestattacker, svammel och röra. Oavsett vilken ambition han påstod sig ha just den dagen eller den veckan.
Lita på handling, inte ord, om det gäller en alkoholist. Det är mitt bästa råd. Och var beredd att fatta tuffa beslut istället för att dras med djävulsdansen.

@lindaab Det är tufft att bryta sig loss från känslan att man är personligen ansvarig för val som någon annan gör. Det är det som är roten i medberoende. För att du ska bli frisk från ditt medberoende krävs attdu börjar sära på dina beslut och deras konsekvenser, och hans beslut och deras konsekvenser. Han lider av en sjukdom som går att behandla. För det krävs självinsikt. Du kan inte få honom tillden punkten. Han måste få hitta dit själv. Med all energi du lagt på honom frågar jag mig: vem bryr sig om hur DU mår? Inte han, uppenbarligen. Det är det du måste fokusera på om du ska orka ta dig ur ditt medberoende. Hans resa är hans ansvar.

Om du orkar så tycker jag det är bra att du informerar föräldrarna. Annars är ju socialtjänsten inkopplad och kan ta det samtalet med dem om de tror att det kan hjälpa honom. Har han ett jobb, kan hans chef behöva informeras?

Psykolog borde kunna hjälpa till, någon form av samtalsterapi eller liknande. Har hon svåra trauman att bearbeta så är det nog bäst att söka specialistvård direkt. Hypnos kan ingå i behandlingen men det låter lite oortodoxt att bara använda det.

@Tröttiz ja försöker inte diskutera sånt när han är full. Tyvärr är det bara förnekelse och irritation från honom när jag försöker prata med honom nykter.
Jag har sagt att jag finns där om han vill ha hjälp. Dock är det ingen i hans familj som ser det här för han är som alla andra bra på att dölja det. Skall man informera föräldrarna så dom vet att det fortfarande händer o sen kan dom antagligen inte göra något men vill man inte veta?
Så ledsamt se honom förstöra för sig.

Jag kanske också ska tillägga att det egentligen inte är konstigt att din erfarenhet är begränsad. Det är ju min med och alla andras för den delen. Så försöker vi naturligen pussla ihop en bild utav det som är vår erfarenhet som således aldrig kan bli fullständig.