Senaste kommentarerna i forumet

@lindaab Det är tufft att bryta sig loss från känslan att man är personligen ansvarig för val som någon annan gör. Det är det som är roten i medberoende. För att du ska bli frisk från ditt medberoende krävs attdu börjar sära på dina beslut och deras konsekvenser, och hans beslut och deras konsekvenser. Han lider av en sjukdom som går att behandla. För det krävs självinsikt. Du kan inte få honom tillden punkten. Han måste få hitta dit själv. Med all energi du lagt på honom frågar jag mig: vem bryr sig om hur DU mår? Inte han, uppenbarligen. Det är det du måste fokusera på om du ska orka ta dig ur ditt medberoende. Hans resa är hans ansvar.

Om du orkar så tycker jag det är bra att du informerar föräldrarna. Annars är ju socialtjänsten inkopplad och kan ta det samtalet med dem om de tror att det kan hjälpa honom. Har han ett jobb, kan hans chef behöva informeras?

Psykolog borde kunna hjälpa till, någon form av samtalsterapi eller liknande. Har hon svåra trauman att bearbeta så är det nog bäst att söka specialistvård direkt. Hypnos kan ingå i behandlingen men det låter lite oortodoxt att bara använda det.

@Tröttiz ja försöker inte diskutera sånt när han är full. Tyvärr är det bara förnekelse och irritation från honom när jag försöker prata med honom nykter.
Jag har sagt att jag finns där om han vill ha hjälp. Dock är det ingen i hans familj som ser det här för han är som alla andra bra på att dölja det. Skall man informera föräldrarna så dom vet att det fortfarande händer o sen kan dom antagligen inte göra något men vill man inte veta?
Så ledsamt se honom förstöra för sig.

Jag kanske också ska tillägga att det egentligen inte är konstigt att din erfarenhet är begränsad. Det är ju min med och alla andras för den delen. Så försöker vi naturligen pussla ihop en bild utav det som är vår erfarenhet som således aldrig kan bli fullständig.

Jag har problem med oro och ångest efter en händelse som inträffade för ett antal månader sedan. Jag har lite svårt att sluta älta den. Mest behöver jag nog skriva av mig, för jag har inte pratat ordentligt med någon utomstående om det här. Tacksam för lite input, eller att höra om liknande erfarenheter.

Det som hände var att min sambo (sedan 1 år tillbaka) skadade sig på fyllan. Han gick på en fest med gamla vänner, blev jättefull och gjorde en riskfylld sak. Följden blev att han skadade sig så pass illa att han fick uppsöka akuten dagen därpå. Jag var inte med på festen eller när olyckan skedde. Min sambo var väldigt ångerfull efteråt och vi har pratat en hel del om det som hände. Han har sagt att han förstår att han måste vara mer rädd om sig framöver. Men när jag senare har berättat om min kvarvarande oro efter olyckan har han också uttryckt att han tycker att jag borde lägga det hela bakom mig. Vilket han kanske har rätt i?

Jag vill tillägga att tillsammans med mig har min partner hittills varit väldigt måttfull med alkohol. Han har aldrig blivit redlöst berusad och aldrig gjort något dumt. Men det hindrar inte att det är många tankar som gnager. Har min sambo problem att hantera alkohol tillsammans med sina (företrädelsevis manliga) vänner, och vilka problem kan det tänkas innebära i framtiden? Berättelser om hans eskapader tillsammans med vänner har fått mig att förstå att han har supit en hel del innan vi träffades. Ska jag stå ut med att han gör det när han träffar sina gamla vänner även framöver, kanske även när jag är med? Och tänk om någon av dem, hemska tanke, skulle flytta till samma del av landet som vi bor i... Ja, ni hör, många oroliga och mer eller mindre rimliga tankar. Jag har en del ångestproblematik sen tidigare, och har en tendens att älta och oroa mig mycket.

Tilläggas ska kanske också att oron för min sambos alkoholvanor har funnits där hos mig nästan under hela vårt förhållande. Det tror jag åtminstone delvis, tillsammans med ångestproblematiken jag har, beror på att jag växte upp med en far som periodvis missbrukade alkohol och att det har skadat mig lite grann. I och med olyckan som min sambo "råkade ut för", har oron liksom fått bekräftelse och förstärkts. Jag är orolig inför framtida fester som sambon ska gå på och för framtida träffar med hans vänner. I slutändan rädd för att min sambo ska börja missbruka alkohol även till vardags och bli som min far.

@Haga skrev:"Tror inte det spelar någon roll om man vart nykter i 1 år eller 25 år, den dagen man definierar sig som "frisk" så öppnar man även dörren för det där glaset som tog en tillbaka ner i avgrunden. "

Jag vet inte om jag definierar mig som frisk, men fri från missbruket kanske. Det är väl i princip det som du menar med den dagen man definierar sig som "frisk". I alla fall, jag förstår hur du menar, men min ståndpunkt är ändå tvärtom mot din. Jag definierar mig fri från missbruk just för att jag stängt den dörren. Öppnar jag dörren igen är det en en annan sak.

Den som har varit i ett missbruk av alkohol och tror att den kan sköta drickandet snyggare denna gång, det är en annan sak. Där kan jag hålla med om att det handlar om ett missbruk.

Jag måste säga att jag har den största sympati för dig som har levt med någon på det sätter och jag förstår att det har varit tufft. Skönt att du är fri nu i alla fall. Men du låter nog din begränsade erfarenhet styra lite för mycket hur du målar upp din världsbild. Med begränsade menar jag alltså inte att du inte har mycket erfarenhet, det har du ju, men med en person framförallt och sen vet jag inte, men kanske en handfull till. Har du sedan läst och hört lite andra anhörighistorier så är ju de sig inte helt representativa.

Det är väl kanske inte så många som har en anhörig som har alkoholproblem som vänder runt på skutan utan några problem som går in här och skriver att nu går det bra för oss. Det behovet finns ju inte då. Det finns såklart en snedfördelning inbyggd redan i forumet. Om du jämför de som är här för sin egen skull vs de som inte är här själva men har en anhörig som är här på grund av dem så är det ju en skillnad. Det gör ju att grupperna i sig kommer uppvisa skillnader gentemot varandra och är var för sig inte heller representativa för missbrukare som en helhet.

Hej @Haga och ni andra, det verkar ha blivit en liten diskussion och kanske spänd stämning som ni nämner och jag ville också kika in för att påminna om att fortsatt behålla det fina klimat vi som oftast har här inne på forumet.

Det vi framför allt vill lyfta är att undvika etikettering, alltså att övergeneralisera och påstå att en sak gäller för alla.

Du är långt ifrån ensam om att tänka så här det är en ganska vanlig syn i samhället samtidigt som forskning och erfarenhet visar att alla som har alkoholproblem inte för evigt kommer vara beroende och alla som är närstående behöver inte lämna sina anhöriga, situationer och personers resor och behov ser olika ut.

Det är bra att skriva sådant som du gör här, att det är en högst personlig åsikt och att meningen inte är att dra alla över en kam eller kränka någon. Det är samtidigt bra att fortsatt utgå från sig själv och prata om hur har det varit eller är för en själv.

Men det är fint och bra att ni delar saker med varandra här inne och det är såklart viktigt att diskutera ämnen som väcker känslor, hoppas diskussionen kan få fortsätta på ett accepterande sätt från alla håll!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen

@Kennie Precis så, man kan kalla det för aktivt missbruk, alkoholism, tillfrisknad alkoholism, pågående eller icke pågående osv osv... Innebörden i min mening var och är så som du skriver. Att det finns alltid en risk för återfall gällande denna sjukdom precis som med många andra sjukdomar. Sen från anhörigperspektiv så blir man alldeles för färgad (tror jag). Har man en gång börjat se tecknen, lögnerna, sveken osv osv så kommer man alltid se dom. I och med att man gör det blir man nog både sin egen och alkoholistens värsta fiende. Finns säkert dom som kan komma över det och få allt att fungera men jag tror det är ovanligt. Trådskaparen har ju tex i detta fall kämpat för att få det att fungera medans alkoholisten velat ha kakan och äta den i form av fler lögner, fler svek med mera. Kanske inte med avsikt att såra eller vara elak men pga att man lever två olika liv med två olika behov. Trådskaparen kämpar för att hitta en väg framåt medans alkoholisten i fråga antagligen kämpar för att hålla näsan ovanför vattenytan och kommer säkert få göra det under en lång tid, antagligen hela livet om man ska klara av att inte trilla dit igen.

Jag är av den tro eller övertygelse att en missbrukare alltid kommer vara en missbrukare i benämningen att man riskerar att återvända till missbruket vid till exempel motgångar i livet. Hur ofta har man inte hört att NU är jag nykter och nån månad/år senare så händer nåt som gör att dom sitter där igen med ett glas för att "det behövdes" å det är "bara denna gång" osv osv... Tror inte det spelar någon roll om man vart nykter i 1 år eller 25 år, den dagen man definierar sig som "frisk" så öppnar man även dörren för det där glaset som tog en tillbaka ner i avgrunden. Precis som psykisk ohälsa eller en kronisk sjukdom så är det ett tillstånd man måste tackla hela livet och jag tror inte man blir frisk. Jag kan såklart ha fel och blir ärligt talat glad den dagen jag blir motbevisad men har inte blivit det ännu.

Ett liv med en missbrukare handlar inte bara om att personen i fråga har problem, kan svika, lätt ljuger, är aktiv eller oaktiv i sitt missbruk. Det handlar ofta om att man själv måste göra uppoffringar. Avkall på saker i livet, allt från att man inte kan syna varje lögn, till att en person i missbruk konstant behöver dig men aldrig själv kommer ställa upp den dagen du behöver. Det handlar om att man som anhörig "tvingas" in i att hantera alla dom sidor som missbrukaren skäms för, om ursäkter, att släppa allt mellan varven för att någon annan behöver dig mer än du själv, alltid stå "stand by" redo att tackla nästa kris osv. Jag är säkert synisk nu och det finns garanterat människor som får allt detta att fungera. Kanske är dom bättre på att se och höra, glömma och förlåta än vad jag är, men jag kan bara utgå från mina erfarenheter och mina insikter i detta.

Dom erfarenheterna är svarta och vita. Jag levde med en "aktiv" missbrukare och det var ett helvete, när den "aktiva" missbrukaren blev "oaktiv" så blev det ett annat helvete och inget annat. Den dagen jag levde utan missbrukare så blev livet bättre för både henne och mig. Man förvandlas som sagt lätt till en vårdare, detektiv och kontrollant efter alla svek och lögner och det hjälper ingen, särskilt inte alkoholisten i sin nykterhet.

Det är bara min erfarenhet som sagt och finns säkert massa goda exempel också men efter att ha pratat och skrivit och läst och lyssnat så tror jag att dom goda exemplen är sällsynta och ska man försöka hjälpa både missbrukaren och sig själv så är ofta det bästa att gå olika vägar och låta någon annan ta över vården och hjälpen i livet med missbrukaren. På så vis kan man vårda sig själv och faktiskt hitta en väg mot tillit och ett liv utan oro för en annan vuxen människa.

@Tröttiz
Ja det har jag också funderat på, en alkoholist blir ju bra på att manipulera, ljuga och egoist.
Men jag vet inte, jag tror mer på att min är narcissist som dövar sitt dåliga mående med alkohol. Har även hittat andra droger också.
Det här explosiva humöret har han vare sig det är nyktert eller inte.
Från att skratta till att explodera, till att i nästa stund skratta igen.

Så svårt för dig. Din mammas missbruk har nog pågått en längre tid. Ofta bär man på smärtsamma känslor, ilska, sorg m.m. när man levt som du. Det kan då bli ett hinder
Som gör att det är svårt att glädjas åt det som var bra. Tror det är bra att uttrycka det så att det slipper påverka din framtid. Finns ju olika terapeuter, kuratorer, psykologer, anhörigprogram. Sedan finns ju alanongrupper och inte minst vuxnabarn grupper för människor som levt som du, som ofta varit förälder åt sin förälder. Jag gick själv ett sorgebearbetningsprogram. Så sorgligt att man ska mista föräldrar på så sätt. Finns pappa och andra syskon?

@hoppla
Äsch. Felskrivning : förstås att man stångar huvet i väggen om man tar upp saker då en person är ONYKTER.

@hoppla
Hej.
Sådan cirkus du lever i fastän det "bara" är ex. Och ja, som jag upplever det har han stora problem. Du vill hjälpa, men du är ingen psykolog, vårdare .. du behöver också må bra. 💞 Du ger och ger och ger ... Är det så att du blir orolig, kanske du kan säga att han ringer alarmnummer, om inte så kan du göra det.

Kanske svårt att lägga på då han ringer på fyllan, men min åsikt är att det kanske gör varken till eller från om ni pratar då. För - till exempel vad bra leder det till om han inte minns ett dyft vad ni diskuterat och bara ser att han ringt dig?

Sedan skulle jag säga att det är att stånga huvet i väggen om man tar upp alkoholvanor och problem som följer med det då personen är nykter. Man kan bra förklara typ att "jag pratar gärna med dig men inte då du är onykter / dricker för det gagnar ingen av oss, jag pratar mer än gärna med dig annars, ok att jag ringer dig i morgon ... " då han eventuellt på fyllan vill ha dig dit.

Han förstår inte allvaret för han är sjuk. Försök inse att du med prat till hans förnuft, hot, gråt inte kan få honom att söka hjälp. Han är vuxen, ett inre driv att SJÄLV söka hjälp måste finnas.

Tänk på dig själv nu.
🌹🌹

Hej
Varit inne och läst en del och känner igen mig i en del.
Min ex sambo har problematik med alkohol. Tog lång tid innan jag förstod även fast första incidenten hände redan efter 3 månader. Men eftersom vi inte bodde ihop i början såg jag inte allt och jag förnekade o städade undan det jag såg. Tog upp det flera gånger o han hade uppehåll på 3 månader och när jag väl slappnade av så hände det igen. Alltid nåt som hände , tappade bort grejer , trillat, blivit nedslagen osv.
Pratade med hans föräldrar som även dom försökte prata med honom , ledde bara till att han blev arg på mig för jag blandat in dom. Efter massa drama och jag upptäckt han gått på dejt full med någon random bakom ryggen på mig så flyttade jag i panik. Ångrade mig men förstår att jag inte kan ha det på det sättet. All oro, misstänksamhet och kontrollbehov höll på att ta kol på mig. Nu har vi bott isär i 1 år och jag saknar den fina personen jag blev kär i. Vi har kontakt ibland, oftast svarar han inte och ibland hör han av sig på fyllan. Ibland arg o skyller allt på mig, ibland visar sig en liten glimt av den jag blev kär i.
I helgen ringde han full men rätt dämpad så blev orolig o åkte dit . Hittade öl och även två tomma vodka flaskor samt ett brev från socialförvaltningen ang att han blivit omhändertagen 3 ggr på ett år och dom kallat till ett möte. Jag fick panik. Åkte till honom idag för att försöka prata med honom men han blir bara upprörd o lägger över det på mig. Känner mig maktlös, han förstår inte alvaret. Ska jag meddela hans föräldrar så dom vet? Kände att dom lite uteslöt mig efter vi flyttade isär så vet inte om dom vill att jag hör av mig, men vill man inte veta hur ens son mår? Kloka råd är välkomna <3

@Rosette Tack för ditt svar! Det gick rakt in i hjärtat. Jag kanske faktiskt först och främst ska se till mitt eget.
Jag har så länge mått så otroligt dåligt av den här relationen. Försökt lämna flera ggr, tog ett stort steg bör vi flyttade från varandra, men ändå fortsatt ha en relation. Har försökt stötta så mycket jag kunnat på alla sätt och vis. Visat att jag står kvar trots alla tomma löften. Och det psykiska våldet tar kål på mig snart. Vet varken ut eller in.
Jag fick nån styrka i lördags, vartifrån vet jag inte. Kände mig så stark och säker.
Men när han helt plötsligt skrev så ärligt o h öppet och villig att ta tag i drickandet blev jag så glad. Äntligen!
Men för tidigt att jubla efter en dag såklart, och kanske var det bara ngt han sa. För att han inser att jag fått nog. Tiden får helt enkelt utvisa.

Men tack för tips. Ska ringa efter stöd och hjälp imorgon. Inser att jag är både medberoende och traumabunden till den här mannen.

Jag är egentligen helt slutkörd av att anpassa mig till hans humör och tillstånd.

Oj, här blev det laddad stämning. Jag antar att det du Haga vill säga är att har man en gång haft alkoholproblem så finns alltid en risk för återfall. Många definierar sig som nyktra alkoholister och försöker sig aldrig på att dricka måttligt på grund av risken för återfall. Däremot så är den vedertagna definitionen av missbrukare att det finns ett pågående missbruk, så det är en olycklig benämning. Håller med Tappad igen om att språk blir meningslöst om vi alla bestämmer själva vad ett ord betyder. Sen blir det en krock när det du skriver påverkas av dina känslor av sviken anhörig och sen blir läst av personer som kämpat och tagit sig ur sin alkoholism. Då känns det hårt att höra att man alltid kommer vara missbrukare och inte kunna ha tillitsfulla relationer. Vill man ha en konstruktiv diskussion ska man nog undvika den typen av brutal ärlighet som du nog upplever att du skriver med, den blir ofta ett rött skynke. Men som sagt, jag förstår att du skriver utifrån din upplevelse att gång på gång bli sviken. Men alkoholister, liksom alla människor, är olika. Det finns många som förblir nyktra livet ut.

@TappadIgen Kanske är jag som är onödigt svart och vit mellan varven det kan jag hålla med om. Sen kan man ju kalla det för en tillfrisknad alkoholist eller missbrukare om man så vill. Dock så tror jag att har man druckit i 10 år och förlorat allt som du beskriver så är väl det bra. Men jag tror inte man har en mindre problematik för det, man har i grunden utvecklat ett missbruk och man är antagligen bara en katastrof eller motgång bort från att missbruket ska ta över igen.

Huruvida man kan ta sig ur ett missbruk eller inte låter jag vara osagt, jag tror dock inte att man slutar vara missbrukare bara för att man slutar dricka för en period eller för evigt. Finns alldeles för många som sagt sig vara nyktra och slutat missbruka osv osv för att 10 år senare börja igen. Har den personen slutat missbruka i 10 år för att sen börja igen eller har den alltid vart en missbrukare är ganska oviktigt egentligen.

Vi kommer kanske även från två olika sidor, kanske kan man som tillfrisknad missbrukare känna sig just frisk och livet kan knalla på som för alla andra vilket såklart är bra och önskvärt. Kvar står dock ofta någon som är lika bitter och svartvit som jag är. Den eller dom som tog smällen, som blev bedragen, ljugen för, vilseledd och lurad gång på gång att tro att det inte är ett problem, det är inte ett missbruk. Alla 1000 tals ursäkter och lögner som skapat den svartvita personen som tyvärr inte ser något annat än att en missbrukare ljuger och en missbrukare kommer in i det sista hävda att den inte är en missbrukare... Moment 22 så att säga.... En frisk missbrukare säger sig vara frisk, en sjuk missbrukare gör exakt samma sak och den som står bredvid blir lurad varenda gång...

Var inte meningen att "kränka" någon därav som jag skriver är det en högst personlig åsikt från min sida och inte ett facit. Har för många gånger lyssnat på och trott på en missbrukare som säger sig inte vara just missbrukare för att ens försöka lita på det en gång till.

@klaraham

Har varit där och efter kan jag bara häpna över all energi jag la på detta utan att tveka

Men är det inte barn inblandade så kan du ju välja att stanna men kanske prata med en terapeut?

Stor kram

Tillit är ju något som förtjänas

Menar du att bygga upp det medans han kör sitt race då och då så tror jag inte det

Kanske efter en lång tid utan missbruk ?

@Haga Jag är inte riktigt med på hur du menar att någon med missbruksproblematik som har upphört att missbruka fortfarande är en missbrukare. Du säger enligt dig, men man kan ju inte definiera ord precis hur som helst. Jag skulle ju kunna säga att varm snö faller uppåt på sommaren, enligt mig. Men det betyder ju ingenting.

Sen verkar du också låta din definition styra vad en missbrukare är. Om en missbrukare kan ta sig ur sitt missbruk så har hen alltså antingen 1. inte varit en missbrukare per definition eller så 2. är fortfarande och kommer alltid förbli en missbrukare.

Så om någon dricker varje dag i 10 år och förlorar jobb, hem, körkort och familj och sen slutar dricka och är nöjd med det och vill inte dricka igen. Har hen aldrig varit en missbrukare eller har hen fortfarande missbruksproblem?

Hej @lindaab!

Du berättar om din särbo och hur du nu nyligen tagit klivet att lämna den relation ni haft i 7 år, något du funderat på länge och som du varit rädd för att göra, vilket stort steg du tagit verkligen. Inte konstigt om det nu känns på väldigt många sätt samtidigt för dig, framförallt eftersom han nu säger att han vill förändra sig. Starkt att du trots allt valt att göra något som varit för din egen skull.

Det är oroande att läsa om det du berättar om att han varit våldsam på flera sätt, hotat, varit både psykiskt och fysikt våldsam, sådant kan eskalera med tiden och vid uppbrott i relationer kan risken för våld öka ytterligare. Att leva med någon under lång tid utifrån sådana förutsättningar kan göra att en har flyttat sina gränser för vad som är normalt i en relation, kanske mer än en själv tror och det kan vara bra att få stöd utifrån för att få perspektiv.

En tanke är om du skulle som du fått tips här om tidigare kanske ta kontakt med tex Kvinnofridslinjen 020-505050 (anonymt). Vad tänker du kring det?

När det kommer till att stötta honom har du redan gjort massor, alla de gånger du pratat med honom, försökt prata med honom genom åren och gett honom nya chanser är exempel på att stötta, frågan är hur du kan stötta dig själv. Oavsett kan det vara en idé att personen som själv har alkoholproblemet för en stund helt får ta ansvar över den situationen, han är igång i sin process att vilja förändra och ta emot hjälp och ett sätt att stötta kan också vara att du stannar upp och tar hand om dig själv.

Fortsätt såklart gärna också skriva och läsa här!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen

@Torn Du får tala för dig själv såklart och om du klarar av att dricka normalt utan negativa konsekvenser så är du absolut inte en missbrukare enligt mig. Men om du håller dig nykter pga en missbruksproblematik så är du en missbrukare enligt mig. Precis som vilket missbruk som helst så är det "enligt mig" en livslång sjukdom med livslånga symptom som när som helst kan ta två steg bakåt. En spelmissbrukare som spärrar sig själv på spelsidor är lika mkt missbrukare även om hen inte spelar aktivt just nu... Samma sak med alkohol/droger...

Varför har du vart nykter i 3 år om du inte har en missbruksproblematik är ju också en fråga man kan ställa....

@Lora Du skriver så himla bra 👍. Jag förstår exakt vad du menar med allt och jag får se detta som en övning. Och oj vad jag har lärt mig om så mkt de senaste åren. Nu märker jag hur kriser får en att växa och utvecklas. Ja, inte alla då, som min man som inte vill inse sina problem. Han tycker att det är en svaghet att säga att man mår dåligt. Jag tycker att det är en styrka i att båga erkänna. Det är väl mer en svaghet att inte växa som människa. Eller inte en svaghet utan lite sorgligt. Det är ju en helt fantastisk grej att inse sina fel och brister och jobba på dem.
Under helgen blev det en del dricka.... Också bra samtal, men det blir sedan snabba vändningar. Min man är bra på att säga fina saker och hur mkt han har tänkt, men har svårt att göra det. Enligt mig säger en handlung mer än 1000 ord, som blir helt meningslösa om man inte handlar där efter.

@Haga skrev: ” En alkoholist är en missbrukare oavsett om hen är nykter eller inte”. Det där var nog det mest idiotiska jag har sett hittills på det här forumet. 😵‍💫Så du menar att tex jag som har varit helt nykter i 3 år, utan att ens ha varit i närheten av ett återfall, fortfarande är en missbrukare?

Otroligt korkat skrivet av dig!