Senaste kommentarerna i forumet

Jag levde med mina barns pappa alldeles för länge. Alkoholist och narcissistisk personlighet, men det tog lång tid för mig att förstå att han var alkoholist, och sedan inse att han utsatte mig för våld; psykiskt, fysiskt, materiellt, ekonomiskt…

Först när jag för råd ringde AA i Stockholm och en nykter alkoholist konstaterade att min man var alkoholist trodde jag på det. Hans ord var ungefär: ”du kan inte hjälpa honom och du kommer aldrig kunna hjälpa honom. Det bästa du kan göra är att lämna honom- för din egen skull och för hans. Förhoppningsvis förstår han vad han missar, men han måste inse det själv och själv välja nykterhet, det kan ingen annan göra för honom”.

Det kändes oerhört hårt då, men idag håller jag med till 100%. När jag lämnade blev han nykter, men att han var narcissist hade redan förstört vårt liv och det fanns ingen annan väg än att skilja oss. Jag tvingade mig själv att lämna med huvudet, men hjärtat tvekade.

Men jag fick jobba hårt på att inte gå tillbaka till honom efter hans alla sms, telefonsamtal med fina ord, blandat med hot och fortsatt våld mot våra barn och mig. Det har krävts terapi i massor och sjukskrivningar, men idag, efter 9 år och snart 11 månader är jag så otroligt nöjd med mitt beslut. Dock har vi som sagt barn ihop och tvingas till viss kontakt. Annars hade jag blockerat hans telefonnummer och inte haft mer kontakt eftersom han f o r t f a r a n d e efter alla år fortsätter med olika typer av våld.

Efter det jag läst här så vet du egentligen redan vad du ska göra. Välj med hjärnan och sök professionell hjälp. Det finns Kvinnomottagningar, privat vård mm. Om du kontaktar ditt försäkringsbolag kan de i vissa fall bekosta en del av terapin.

Stå upp för dig!

En till sak. Min upplevelse med tanke på det du skrivit och det du upplevt ...
Jag kanske låter hård men önskar vara ärlig, min upplevelse är att du behöver allt stöd i att lämna än få stöd i att stanna kvar. Önskar du kunde få ro och trygghet. Man kan inte få någon till att söka hjälp om den inte vill själv.

En numera nykter alkoholist gjorde klart för mig att jag aldrig kan förstå och få någon söka hjälp som inte har en inre kraft. Utan att i stället gå till mig själv vad jag behöver. Att skifta fokus.
🌹🌹

Inte aggressiv mot mig. Det "enda" han gjort det är att skrika åt mig då jag tagit upp alkoholen då han varit onykter. STORT misstag av mig ta upp det då, men bägaren rann över ... 🫣

Vi har kontakt lite nu och då. Han inser att han dricker mycket, men verkar liksom tänka att "det är sån jag är". Ledsamt och frustrerande då alkoholen går ut över hans relation med närmast anhöriga. Barn har han ju, vi har inte gemensamma barn. Det är ju så, hans liv och hans val.

Jag har mitt liv och mina val. Jag är singel nu men önskar den med stort "H" , där jag kan krypa upp i trygga stora famnen. Sunt, stabilt. Att inte ständigt gå med oro inom sig.
Sköt om dig.
💞

@Tröttiz
Blev han aggressiv mot dig?
Min kan bli jätte aggressiv, humöret pendlar nåt fruktansvärt. Även nykter är han lätt retlig. Antar att det är abstinensen.
Så obehagligt när han ena sekunden skrattat, men kan på 2 sekunder förändras till aggressivt eller ledsen.
Hörde ganska nyligen att han fått ett utbrott helt oprovocerat på affären.
Han kan även gå bland folk och skrika på mig i telefonen.

Glad att du tagit dig ur. Har ni ngn kontakt alls?
Jag vet inte om man bara ska avsluta relationen eller avsluta all kontakt.

Ja, svårt att planera. Stångade mig blodig med mitt nuvarande ex. Fick nyligen höra att han druckit så mycket att han blivit aggressiv mot en anhörig.
Slutade med polisen för honom.
Kände bara lättnad över att ha kommit ur det där, fastän det tog lite för länge, trots hans "fina sidor" ...
Kram.

@Samsung50
Usch, vad jobbigt. Alkoholen förstör verkligen så mycket. Det är svårt att planera ett liv ihop.

@Orolig_nu Återfall är väldigt vanligt. Nästan en del av processen. Litet hack i kurvan bara. Prata med honom och säg att ni lägger det bakom er. Upp på hästen igen!

Lägg ingen skam utan försök få honom att istället prata med dig när han känner att återfall är på gång så ni kan hitta alternativ. Bästa är nog att göra ett litet återfall till en ickefråga så man enklare kommer upp på banan igen.

I det fall jag haft nära mig så ser jag också hur det påverkade den andra föräldern- Barnen blir lätt lidande av det du utsätts för.. stressen och oron

Tror kennis tanke är klok ❤️

Lycka till❤️

Hej igen
Bra - jag förstår att du gör allt du kan 😊

Men..

Barnen far alltid illa ändå om en förälder befinner sig påverkad i hemmet..

den nyktra personen finns inte just nu. Om man dricker morgon lunch och kväll, hur ska man då kunna ha en relation. Det blir ju bara som en mamma som tar hand om sitt barn. Inte en klar tanke. Min man dricker inte varje dag men de kvällar han kommer hem o har druckit så vill jag inte prata med honom. Jag hör hur han pratar i telefon men sin familj eller vänner. Lovar att hjälpa dem och fixa massa saker. Inget att detta blir något av. Bara massa svammel som den berusade personen tycker låter bra och rimligt dålig säkert glömt dagen efter. Jag är själv så trött på detta svammel och planer som aldrig blir något av.

Jag vill leva med honom, den nyktra honom. Han är mitt livs kärlek, har aldrig upplevt sån passion och haft så kul ihop med ngn.
Utan alkoholen är han fantastisk.

Men får helt enkelt inse att han är fast och just nu inte vill ha hjälp.
Jag måste välja mig.

Jag vill leva med honom, den nyktra honom. Han är mitt livs kärlek, har aldrig upplevt sån passion och haft så kul ihop med ngn.
Utan alkoholen är han fantastisk.

Men får helt enkelt inse att han är fast och just nu inte vill ha hjälp.
Jag måste välja mig.

@Kennie Tack, ska kolla upp det.
Man är så korkad så hade nästan hoppats att nån här inne skulle svara. Oj, ja han är nära botten. Snart söker han hjälp. Nej skämt och sido.
Men jag ska kolla upp samtalshjälp. Innan jag intalar mig själv att det inte är så farligt.

Hej,
Det finns ju anhöriggrupper för medberoende. Googla, det finns nog både online och fysiskt. Sen kan du säkert få samtalsstöd enskilt om du vill. Ta hand om dig och ge dig själv tid att fundera på vad du vill och inte vad han behöver.

Min partner har problem med alkohol. Jag skulle kalla det riskbruk, har även pratat med alkoholrådgivningen om detta och de har också sagt att det låter som ett riskbruk.
Vid storhelger, semester eller fest sker det alltid igen. Och oron i min mage inför är såklart gigantisk, nu blir det såhär igen. Jag kommer få stå ut med en partner som häller i sig alkohol och sen däckar någonstans eller bara ska fortsätta supa och sluddra runt och blir en helt annan person. Sen vet jag att dagarna efter blir fyllda med ångest och självhat hos honom, och att han aldrig vill utsätta mig för detta igen bla bla. Jag pratar om att han behöver hjälp, han säger mm kanske bla bla. Samma skit varje gång.
Jag står absolut i valet om jag ska stanna eller gå, tänker att livet måste vara mer och bättre än såhär. Men sen är det ju att det är jävligt bra när det är bra. Jag är fullt medveten om att jag inte kan tvinga honom till något, men mitt problem nu är: hur kan jag sluta vara oro och ha katastroftankar - även när det är bra?
Han vill ju bättra sig, och då vill jag tro på det. Går det att bygga upp tillit för någon som ständigt sårar en (pga alkohol och lovord) gång på gång?
Någon som varit i liknande situation?

Han har varit nykter sedan sist jag skrev. Vi har gått i terapi. Allt verkade bättre.
Så rasade korthuset nu, han kom in påverkad. Sa att han skulle ut till stallet men kom upp från källaren.
Hittade en vinflaska och ölburkar, bara 3,5. Men ändå.

Vad gör jag? Vad ska jag göra nu?
Jag vet inte hur jag ska tänka eller vad jag ska göra. Jag känner mig helt bortdomnad.

@Kennie
När jag åkte därifrån var han nykter.
Han har ringt och smsat massor, nu tyst 1 timma. Jag får direkt ont i magen och orolig. Ser ju på hans sms att han börjat dricka.
Men jag vet, han är vuxen. Bara han själv kan bestämma. Bara han själv kan ta ansvar.

Jag måste nog söka hjälp. Men vet inte hur eller vart.
Jag förstår ju att jag är medberoende.

@Kennie
Ja det är nog så, många som underlättar för honom.
Men som nykter är det så svårt att förstå hur han kan välja att fortsätta dricka när han förlorat jobb, körkort och barnen knappt hälsar på. Vi har stora relationsproblem och han påstår att han älskar mig och att jag får honom att må så bra. Förstår inte hur man kan tycka att man inte har problem när livet rasar.
Han pratar om andra som super för mycket eller är alkoholister.

Jag får höra ibland att han får utbrott på folk på affären osv. Så det är inte bara mig han bråkar med. Han rycker ihop med andra familjemedlemmar.

@Kennie Ja jag har ställt det kravet till min mamma att om hon ska komma och hälsa på så vill jag inte att hon ska dricka. Jag märker att hon faktiskt försöker hålla sig till det och att hon kan ”sköta sig”. Men jag misstänker att hon smygsuper även om hon inte uppenbart är full när hon är här. Allt detta är en process för mig med och tidigare när jag märkt att hon faktiskt är full så har jag konfronterat henne ang det och sagt att det inte är ok. Det är ingen hemlighet för någon att min mamma är alkoholist och det är en insikt hon också har.

Jag har som ett sätt att visa att jag bryr mig om vad min fru känner begränsat antal gånger min mamma får komma på besök och varit ännu tydligare inför min mamma att det inte är ok att hon dricker när hon kommer på besök. Att hon dricker när hon är själv hemma är jag väl medveten om och jag har sagt att jag tycker det är tragiskt hur hennes missbruk ser ut. Hon är 65 år och varit alkoholist hela mitt liv. Sen pappa gick bort för några år sedan så har hennes missbruk förvärrats och hon har pga sitt drickande ramlat hemma och brutit höften så hon tvingas gå med rullator.

Min fru vill att jag ska vara hårdare och inte ha kontakt med henne så länge mamma inte tar emot behandling och genomgår 12 stegs-program samt kommer till insikt hur hennes missbruk påverkat oss och ber om ursäkt.

Jag har sedan länge accepterat att mamma är alkoholist och för egen del så är det inget som påverkar mig personligen vidare mycket då det blivit så normaliserat i min värld. Jag skulle ha väldigt svårt att bryta helt med henne då det ändå är min mamma. Även om min uppväxt kunde varit mycket bättre så klart så kan jag förlåta henne och jag har aldrig tvivlat på att hon älskar mig och mina syskon. Jag förstår att hon måste komma till insikterna själv och själv söka hjälp om hon vill ha det. Jag är rädd för att hennes missbruk skulle förvärras ännu mer om jag vände henne ryggen och helt bröt kontakten.

Men min fru anser att jag bara är medberoende. Min syster har helt brutit kontakten med mamma och min syster anser att jag stöter bort henne också eftersom jag inte gör som hon då jag väljer att ha kontakt med mamma.

Min mamma vill inte komma på besök längre eftersom hon inte känner sig välkommen pga min frus ståndpunkt och min fru vill inte hänga med ner till Kalmar. Vilket jag accepterar och är ok med. Men jag tycker det är att gå för långt att jag helt ska bryta kontakten med mamma. I min värld så vill jag hellre tro att jag kan få mamma att bättra sig genom att visa att jag bryr mig om henne och öppet prata med henne om hennes problem.

Men jag vet inte om jag bara är så pass medberoende att jag blivit förblindad av allt och istället stöter bort min fru och syster.

Ja, svår situation. Du och barnen kanske skulle ha det bättre om ni bodde själva och träffar honom vid begränsade tillfällen med krav på att han då är nykter. Så kan du och barnen få ha en trygg hemmamiljö och fina ledigheter som inte blir pannkaka. Du har en möjlighet att ge barnen ett stabilt hem utan fylla. Han verkar ändå inte delta i familjelivet, så varför inte ta steget fullt ut och flytta isär. Kan du prata med honom när han är nykter och förklara läget? Utgå från det du ser och upplever och vad du drar för slutsatser av det och vad som är oacceptabelt för dig. Om han försöker få det till att han inte har problem så får det stå för honom.

Ta det lugnt nu och låt det landa. Och tänk att om du går tillbaks nu kommer det fortsätta som förut. Och så vill du inte ha det. I mina öron låter han väldigt manipulativ och ser till att ha flera personer som möjliggör hans drickande. Med er som skyddsnät behöver han inte ta fullt ansvar för sin situation. Har du någon du kan prata med? Han har ett val- han kan söka hjälp för sin alkoholism. Och du kan inte göra det åt honom, han måste vilja själv.

Oj vad svårt.. Men kan man tänka sig att ni ställer kravet att hon ska vara nykter om hon hälsar på e? Och du kan ju hälsa på henne utan de andra ibland om du vill stötta din mamma och samtidigt respektera din fru. Har frun sagt ifrån tidigare att hon inte vill att din mamma ska bo hos er? Du kanske behöver fundera på hur mycket plats din mamma ska få ta i ditt liv. En paus med din mamma för att rädda ditt äktenskap och visa att din egen familj med fru och barn är viktigast för dig kan kanske vara värdefull? Din mamma har ett val och ett ansvar för sitt eget liv. Fundera på vad du vill, om du inte tar hänsyn till vad andra vill...

Jag är en man på 37 år. Har växt upp med en alkoholiserad mamma som varit aktiv i sitt drickande hela mitt liv. Beroende är något som genomsyrar hela min släkt, min morfar var alkoholist, min mormor var det, två av mina tre systrar är missbrukare och varit inne på behandlingshem flertalet gånger. En av dom har nu lyckats vara nykter i 10 månader och har kommit en bra bit på vägen. Den andra är inne på behandlingshem nu. För mig och min tredje syster så har inte denna problematik funnits på samma sätt, vilket jag är väldigt tacksam för.

Men min mammas aktiva missbruk är något som nu gått ut över mitt äktenskap samt min relation till min tredje syster. Både min fru och min syster anser att jag är så pass medberoende att min fru nu vill skiljas och min syster inte vill ha kontakt med mig. Jag och min fru har varit tillsammans i 13 år och har 3 barn ihop samt att min fru har en dotter sen tidigare.

Jag kommer från Kalmar men flyttade till Stockholm för snart tjugo år sedan. Min mamma och systrar bor kvar i Kalmar.

Min fru anser att jag utsatt henne för trauman genom att låta min mamma komma upp på besök genom åren och att jag satt min mammas känslor framför min frus. Vi träffar min mamma ca 1-2 gånger per år. Hon kommer upp vid någon födelsedag eller jul och vi åker ner till Kalmar på sommaren.

Min mamma är krävande och känner sig bortstött om hon inte för bo hemma hos oss. Hon har också varit full stora delar av tiden hon kommit på besök. I samband med att våra barn fötts och då min fru varit nyförlöst så har min mamma kommit på besök och bott hos oss.

Jag har full förståelse i efterhand för att dessa situationer varit väldigt påfrestande för min fru och att det är något som hon upplever som trauman för henne.

I efterhand har jag kommit till dessa insikter och har jobbat med att sätta gränser gentemot min mamma. Bland annat begränsat hur ofta hon kan komma upp samt sagt att hon inte för dricka när hon umgås med mina barn.

Jag har sedan länge accepterar faktumet att mamma är alkoholist och även om min uppväxt var problematiskt så har jag aldrig tvivlat på att mamma älskar oss barn. Min fru anser dock att min mamma måste påbörja behandling och komma till insikt och be om ursäkt för sitt beteende innan hon vill ha något med henne att göra. Min syster känner samma sak. Båda anser att jag stöter bort dom istället när jag inte vill vända mamma ryggen.

Jag vet inte hur jag ska hantera situationen och vill gärna ha råd och feedback

Jag är en man på 37 år. Har växt upp med en alkoholiserad mamma som varit aktiv i sitt drickande hela mitt liv. Beroende är något som genomsyrar hela min släkt, min morfar var alkoholist, min mormor var det, två av mina tre systrar är missbrukare och varit inne på behandlingshem flertalet gånger. En av dom har nu lyckats vara nykter i 10 månader och har kommit en bra bit på vägen. Den andra är inne på behandlingshem nu. För mig och min tredje syster så har inte denna problematik funnits på samma sätt, vilket jag är väldigt tacksam för.

Men min mammas aktiva missbruk är något som nu gått ut över mitt äktenskap samt min relation till min tredje syster. Både min fru och min syster anser att jag är så pass medberoende att min fru nu vill skiljas och min syster inte vill ha kontakt med mig. Jag och min fru har varit tillsammans i 13 år och har 3 barn ihop samt att min fru har en dotter sen tidigare.

Jag kommer från Kalmar men flyttade till Stockholm för snart tjugo år sedan. Min mamma och systrar bor kvar i Kalmar.

Min fru anser att jag utsatt henne för trauman genom att låta min mamma komma upp på besök genom åren och att jag satt min mammas känslor framför min frus. Vi träffar min mamma ca 1-2 gånger per år. Hon kommer upp vid någon födelsedag eller jul och vi åker ner till Kalmar på sommaren.

Min mamma är krävande och känner sig bortstött om hon inte för bo hemma hos oss. Hon har också varit full stora delar av tiden hon kommit på besök. I samband med att våra barn fötts och då min fru varit nyförlöst så har min mamma kommit på besök och bott hos oss.

Jag har full förståelse i efterhand för att dessa situationer varit väldigt påfrestande för min fru och att det är något som hon upplever som trauman för henne.

I efterhand har jag kommit till dessa insikter och har jobbat med att sätta gränser gentemot min mamma. Bland annat begränsat hur ofta hon kan komma upp samt sagt att hon inte för dricka när hon umgås med mina barn.

Jag har sedan länge accepterar faktumet att mamma är alkoholist och även om min uppväxt var problematiskt så har jag aldrig tvivlat på att mamma älskar oss barn. Min fru anser dock att min mamma måste påbörja behandling och komma till insikt och be om ursäkt för sitt beteende innan hon vill ha något med henne att göra. Min syster känner samma sak. Båda anser att jag stöter bort dom istället när jag inte vill vända mamma ryggen.

Jag vet inte hur jag ska hantera situationen och vill gärna ha råd och feedback

@Samsung50
Han försöker, men hur aktivt vet jag inte.
Han har fått ngn utbildning på distans via arbetsförmedlingen. Han är aktiv där när han måste. Typ loggar in i tid, har på datorn under föreläsningar.
Men gör bara det han absolut måste och kanske knappt ens det.
Den veckan vi inte ses som sagt så är det extremt mycket fylla.
Den andra veckan är det lugnare.
Men jag tror jag lurar mig själv.
Han har oftast en vinflaska några öl och en liten spritflaska i kylen, det mesta är slut på morgonen. Och ofta innan vi ska äta frukost tar han en öl eller två i ”smyg”.

Jag tror att när jag tror han är nykter så har han ändå druckit. För när han vaknar har han ju sjuka abstinenssymptom.

En vecka försökte han sluta dricka, han skakade, svettades, sprang på toa, kräktes, hallucinerade på nätterna.
Trodde han hade en spindel i ansiktet, trodde det knackade på dörren. Hög feber, tills han började dricka efter 3 dagar.

Åkte precis dit, han stank gammal fylla. Var lite lätt skakis. Grina när jag hämtade mina saker och lämnade hans. Kramade mig och sa att han älskar mig.

En del av mig är lättad, den andra vill bara skrika och tjuta.

Vet inte om jag kommer klara att bryta.
Varit hemm en kvart och redan fått 2 sms. Vill bara bryta ihop.