Senaste kommentarerna i forumet

Hej Anna! Det låter tufft att förlora en förälder till alkoholen. Det finns säkert andra här som upplevt liknande saker, jag skriver för att "bumpa upp" tråden lite. Det här kan vara ett lite långsamt forum ibland, och ibland behöver en skriva flera gånger för att få svar. Berätta gärna lite mer om vad du tänker, om du vill.

Jag har ju varit där. För mig handlade det inte om en totalförnekelse. Nog visste jag... Det handlade om skam och att vara rädd för vad som händer om man släpper taget om alkoholen. Att vara annorlunda och att alla skulle få veta att man tappat det. När jag då möttes med empati var det enkelt att ta steget. Så här i efterhand vet jag att de som satte sig ner med mig visste vad de talade om. De har båda haft problem och vuxit upp med riskbruk. Jag skulle hävda att faran här är att man kan för lite om varandras perspektiv. Att man bygger upp inre barriärer som gör att man börjar kasta "skitbollar" mot varandra istället för att försöka hitta lösningar. Ganska säker på att båda sidor vill hitta nya sätt men det låster sig pga oförmåga att bli förstådd och respekterad. Det gäller nog båda sidor.

Ragna , vad roligt att höra av dig.
Tittar också in här sällan men har tänkt på dig. Helt fantastisk att få höra att det vänt så svårt som ni haft det. Jag blir väldigt glad att höra det .
Min son är också nykter, jobbar heltid och är en närvarande pappa. Det är ett mirakel . Vi har ju haft det lika med många sjukhusvistelser och rädsla för våra barns liv.
Jag hoppas detta får hålla i sig för oss båda och att denna tråd kan ge nån annan tröst som upplever den fruktansvärda maktlöshet och uppgivenhet vi båda gjort.

Varm kram och uppdatera gärna nån gång om orkar .

Jag tänker först och främst på barnet. Har ni kopplat in socialtjänsten? Har någon bedömt hur barnet mår? Att hen får bra professionell hjälp är skönt att höra men om familjesituationen skapar oro är det inte en sund miljö.

@Marsvin Så här i efterhand kan jag förstå er. Har själv klarat det mesta som jobb, semestrar osv även om alkohol flödat. Nu 5 år senare ser man saker på ett helt annat sätt. Även jag var förbannad på min sambo när det begav sig. Han var den som synliggjort mitt drickande. Fy, vilken otacksam roll! Verkligen
Vårt förhållande blev bättre ganska snabbt. Mitt mående likaså. Det enda jag kan säga är att står man ut så får man nog en bättre människa att leva med än den man var innan drickandet tog fart. Detta för man tvingats rannsaka sig själv på massa plan. Bered er på rock n roll under en period framöver. Det går inte i en handvändning. Tror dock att redan efter 3-6 mån börjar en människa smyga fram som går att älska. Det är som sagt ingen rak stig och graderna i helvetet kan nog se väldigt olika ut. Beroende på hur gravt missbruk vi pratar om. Ta hand om er!

@@lejo Det är vi nog många som varit rädda för innan man lyckats införliva ett nyktert liv. Kulturen kring alkohol är så stor i världen och man är rädd för att hamna utanför. Exkluderad och tittad snett på. Fruktansvärt jobbigt innan man kommit över det. Det som är så knäppt i kråksången är att man istället får livet tillbaka. Säkert lätt att se utifrån men när man står där och ska vara den som erkänner att man tappat det och samtidigt gå emot strömmen är det inte lätt.
Ta det när han är nykter. Beskriv lugnt och sakligt utan att anklaga hur alkoholen tagit över era liv och ställ krav.
Ett stort steg i detta är kanske att du ska få nog om han nu inte själv tar eget beslut att sluta. Jag tror det är minst lika viktigt att medberoende sätter egna gränser för sitt liv som att den beroende tar sitt ansvar. Någonstans får ju eget handlande konsekvenser. Ni ska inte behöva anpassa hela ert liv efter honom och städa bort hans skam. Även du måste få ha visioner och mål med ditt liv. Vara fri att eftersträva dessa mål.
Jag tror det går att vara tydlig med det utan att skuldbelägga. Viktig del för att han inte ska låsa sig och bli trängd när ni pratar.

@Tröttiz Skönt att få förståelse ❤️. Har faktiskt inte sovit speciellt bra. Vill bara hem från jobbet och lägga mig. Hoppas dagen går fort.
Jag vet inte hur jag skall hantera alla känslor. Känner mig arg, frustrerad och nästan bitter. Lägger alldeles för mkt energi på detta. Bestämmer mig för att jag skall lägga energi på mig själv, men hamnar ändå till slut i alla tankar om hopplöshet. Jag har 2 vänner som vet om situationen, som stöttar mig till 100 %. De är helt fantastiska. Finner styrka i det. Jag klarar inte av att bära allt inom mig. De förstår inte heller någonting. De kan inte fatta att vi hamnat här. De har sagt till mig att de alltid tyckt att jag och min man har en härlig relation. De har sett hur mkt vi älskar varandra och framför allt sett att vi har så roligt ihop. För mig känns som att allt det är borta... Visst har vi bra stunder, när han inte har druckit. Då kan vi ff skratta ihop så att tårarna sprutar. Men denna situation är så sorglig. Jag vill inte tänka på hur allt slutar om det inte blir ändring. Försöker vara kärleksfull, men det är så svårt när jag framför allt känner mig besviken på alla (tomma) löften. Min man säger att han är egoistisk och att han skall skärpa sig. Sen blir det inte så och jag fattar att han skäms. Försöker ha förståelse för det, men det är svårt. Har hamnat i en ond cirkel som jag inte vet hur vi skall ta oss ur. Vet att det bara är han som kan göra ngt åt saken och jag kan bara stå bredvid. Jag stöttar han gärna, men han tycker att livet blir tråkigt och, om jag läser mellan raderna, meningslöst om han skulle sluta dricka.

@@lejo
Förstår att du kände så.
Och dessa olika sidor du nämner, får själv flashbacks ... Att de sidorna finns och om andra bara visste liksom.
Hoppas du ändå trots omständigheterna haft en hyfsad nattsömn.
💞

@Tröttiz Jag höll väldigt låg profil. Jag har ingen lust att umgås eller prata med honom när han är så här. Han var "kärleksfull" igår och ville ha en massa kramar och närhet, men jag får en känsla av ängest av lukten, hans sluddrande och överdrivna sätt. Just nu känner jag mig som jag vore 10 år. Så liten, ledsen och ensam. Jag vill bara hem till mina flräldrar och prata med mamma. De vet inget och tror att allt bara är bra. De ser upp till min man. Han visar en annan sida av sig utåt, men mot sin familj är han urk.... Bläh..

@@lejo
Vad du än gör, försök inte prata förnuft med honom då han är onykter.
Det funkar inte ...
💞

Och han kom hem onykter och sluddrandes. Hade en "massa" ursäkter till varför. Jag blir så besviken på honom och det märker han. Jag vet inte hur jag skall bemöta detta. Hur gör man? Jag sa att det känns olustigt. Han blev inte arg iaf.... Jag försöker bemöta allt med, ja, jag vet inte vad...

Lita på din magkänsla och låt dig inte bli bortkollrad. Mitt ex hade alltid bortförklaringar redo - han hade "stök i huvudet", han var stressad, flaskan var faktiskt inte urdrucken nu, jag var tråkig som klagade på drickande vid 11, nån på jobbet var dum, han var ensam, etc etc. Det går inte att nå fram till någon som totalförnekar sitt missbruk. Man ska inte slösa energi på det. Lögnerna tar aldrig slut och missbrukaren är enbart fokuserad på sig själv.

Fokusera istället på dig. Vad behöver du? Vilka gränser vill du dra? När vill du markera? Behöver du stöd i att hantera hans sjukdom?

Hej, god fortsättning till er alla. Jag har inte skrivit på ett tag som säkert märks. Har försökt fightas med en massa jobbiga känslor och här är det inte bra. Känns som allt eskalerat under jul o nyår. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Vi har bråkat ganska mkt o min man har döljt sitt drickande och blir på dåligt humör när jag konfronterar honom. Enligt honom anklagar jag honom för att vara alkis och han tycker att jag bestämmer vad/hur han skall göra. Har förklarat för honom att jag är orolig, men att jag aldrig förbjudit honom att göra ngt. Det är också "mitt fel" att han "måste" dölja sitt drickande. Hur kan man skylla sitt agerande på ngn annan? Det är så många varningssignaler här så att hälften vore nog. Han är ute "på promenad" med sin kompis idag. Ringde han när jag kom hem från jobbet och hörde att han druckit. Nu har jag lagat middag och nu är maten klar och ingen man är hemma för att äta middag med sin fru... På en tisdag. Jag tror att han varit nykter typ 5 dgr på 3 veckor. Det här är inte normalt någonstans. Jag vet inte vad jag skall göra. Jag har gett han alla chanser och han väljer att göra så här.... Usch, jag tycker att han varit tillräckligt egoistisk i 3 års tid. Orkar inte några mer motgångar. Jag mår inte bra och är olycklig 😐...

Går inte att bevisa att någon dricker. Förnekelsen är total. T.o.m. hört att av en man att han blivit lurad på systembolaget när avsikten var att köpa alkoholfritt. Uppfinningsrikedomen är oändlig. Förslaget att bevisa nykterheten är betydligt enklare, men fungerar ju inte heller. Min inställning är att jag litar på min upplevelse tills jag får bevis om m8tsatsen, vilket aldrig händer.

Min alkis hade som paradgren att hävda att jag såklart skulle bevisa att hon drack. För utan bevis så var inget sant och jag hade en livlig fantasi. Till och med när jag ertappade henne med flaskan på läpparna så var det upp till bevis för min del osv osv, du har säkert hört exakt samma sak.

Jag vände på det till slut och krävde att HON skulle bevisa att hon inte drack. Det vill säga jag slutar leta, sluta oroa mig, slutar jaga, slutar ifrågasätta och det är hennes ansvar att bevisa att hon är nykter. Villket hon även tyckte var ett ganska bra krav eftersom hon inte hade några problem så borde det gå enkelt. Det gick såklart åt pipsvängen direkt och hon söp bort vår relation, förtroende, pengar osv osv men det gav mig incitamentet att gå därifrån med huvudet högt. DU ska aldrig behöva bevisa någons berusning, däremot är det en självklarhet att vem som helst ska kunna bevisa att man INTE dricker när man kör bil tex, eller har barn eller jobbar osv osv... En alkolist utan insikt kommer tycka samma sak eftersom hen inte har problem... Men hen kommer snabbt märka att det var lättare sagt än gjort att bevisa sin nykterhet, och kanske trillar polletten ner efter ett tag. Om inte annat så lär du bli starkare av att slippa vara den som jagar... Och kanske hittar du styrkan att låta din alkis gå själv i vad hen har skapat.

Jag bestämde mig för att bli medlem här när jag läste ditt inlägg. För en knapp vecka sedan gav jag min man samma ultimatum som du. Antingen söker du hjälp eller så skiljer vi oss. Imorgon ska han gå på sitt första AA möte.
Min situation är oerhört lik din. Vi har tre barn, bra jobb och bra ekonomi. Har levt ihop i 17 år. Hans drickande blev ett problem för några år sedan, då det övergick till dagligt drickande. Jag misstänker även att han dricker mer än vad han visar, i smyg.
Jag är precis i början av min process i det här. Just nu är det mycket sorg och ilska. Jag känner mig lurad på vårt liv tillsammans.

Allt är återigen lite på paus.
Är extramamma åt 12-årig tjej vars mamma och ny man har alkoholproblem. Mamma nykter sedan 1 år drygt men mannen återfaller ibland och har även aggressions problem och bl a mordhotat min sambo (12-åringens pappa) nyligen.
12-åringen får bra professionell hjälp både utanför och i skolan för att prata om det men minsta lilla som hon tolkar som avvikande = är någon onykter? , gör att otryggheten och oron börjar mala. Hon bor då enbart hos oss men sen så börjar övertalningen, ”är det inte dags tät du kommer hem till oss nu?” och precis där är vi nu igen efter 1,5 månad hos oss.
Det har pågått i 5,5 år och lär återupprepas igen troligtvis då de löften som ges (ska inte dricka, familjeterapi, aggressionsterapi mm) nu har getts flera ggr tidigare utan att bli verklighet. Mamman har flera ggr sagt att de ska skiljas (när något händer) men väljer alltid honom ändå till slut och kan inte förstå varför 12-åringen känner sig otrygg……
Hur ska man kunna finna en stabilitet i detta för 12-åringen?
Och att allt är på paus, det gäller mig och 12-åringens pappa, innebär att vi aldrig kan planera något måste alltid var a jour, rätt var det är så händer nåt igen……
Är så sjukt trött på att de inte kan ge henne den trygghet hon ska ha som barn!!

Klok kommentar. Att prata med någon som druckit är som att prata med en förvriden person där vissa beteenden är avdomnade och andra explosiva. Bättre att ta det nykter. Då på ett sätt så du tränger förbi skammen men samtidigt inte tappar greppet.

Var tydlig med vad du sett och hur du upplever honom som onykter. Sedan tydlig med om att det ska gå att bygga på en relation och stötta varandra behöver du lära känna även dessa sidor. Då måste han släppa in dig. Först då kan man klä av skammen och börja hantera det som får honom att dricka. Skapa en hållbar förändring. Sedan även säga om han sluter ute dig och inte är ärlig är det svårt att bygga en relation. Den blir fake. Lägg över bollen på honom. Hur vill han ha det för att komma ur alkoholens klor? Jobba fram riktiga aktiviteter som faktiskt stöder honom. Ställ krav på det är mitt tips.

Hej fryslorten!

Vad tufft för dig, det här att drickandet pågått och varit en källa till bråk länge och nu tagit en ny skepnad då han börjat dölja det för dig. Du är verkligen inte ensam om att ha varit med om den här utvecklingen, och det är inte konstigt att det gör dig orolig och ledsen.

Något som vi generellt brukar säga är att du som anhörig kan och ska lita på din känsla om att han har druckit eller inte. Den som lever en nära en person som dricker märker ofta de beteendeförändringar som kommer med alkoholen, även i små mängder. Däremot är det sällan hjälpsamt för någon att konfrontera eller "ta snacket" när personen väl börjat dricka. Finns det stunder då ni pratar nyktert och lugnt om alkoholen, eller sker det när han redan börjat dricka?

/Kristoffer
Alkoholhjälpen

Här gick det åt helvete som alla andra jävla nyårsaftnar 😔 fick börja i morse med å byta rent i sängen och har tvättat sängkläder hela dagen efter att han har spytt ner sängen och skurat rent😔. Hade folk här igår och han var ju som vanligt full före dom kom å jag står å sliter hela dagen med mat å att allt ska vara perfekt på ytan. Sen ska alla serveras och när alla har gått så för man börja å städa upp efter alla. Är så jävla trött å ledsen. Vet att många tycker att det är å bara flytta och har tänkt det flera gånger och har skrivit det här åxo men steget är väldigt jobbigt och tungt å ta. Kram till er alla❤️

@Filmen
Jag är inne och läser lite idag. Tänker att en 12 åring som är rädd för att pappan ska ta livet av sig måste vara outhärdligt. Du ska inte ha dåligt samvete för att DU mår bättre och känner dig fri. Dina barn behöver en stark mamma. Jag tänker att du kanske också kan få information i hur dina barn kan få stöd. De kanske också behöver prata med en professionell. Eller om ni kan vända er till en förening som arbetar med dessa frågor.
Hoppas att du känner att du kan ta den plats som du vill ta. Det är kanske ok att känna sig som en gäst som inte riktigt har landat i denna nya fas. Du kommer att landa så småningom. Och jag önskar dig ett riktigt gott nytt 2023! Lev det liv som du vill ha det.

Hej, tuff sits.. Men du får göra det du kan. Vad behöver du för att ändra ditt shoppande? Samtalsstöd? Ekonomisk rådgivning? Ett steg i taget, det går att förändra!

Sitter här i tystnad.
Hela min kropp vill gå och lämna en man som har varit min vän och partner i 13 år. Han dricker alldeles för mycket och jag inser att förutom att vara medberoende är jag också sjuk. Jag handlar, jag shoppar kläder och saker. Är skuldsatt upp över öronen och det gör nu att jag inte kan lämna.
Jag arbetar men ändå räcker inte pengarna till i år har jag bedövat valet av man (som egentligen inte älskar mig) genom att shoppa.
Känner mig rutten för att jag vill gå men kan inte. Har två barn, både banken och jag har gjort kalkyler. Ekonomin räcker inte till för att gå.
Så nu sitter jag här och inser hur patetiskt mitt liv faktiskt är.
Ikväll är nedslagen och moralen i botten.
Nya tag imorgon 2023 💪

Instämmer med föregående

Ps polisanmälde min sambo vid rattonykterhet

Deras ansvar men jag ville inte invänta en olycka

Hur gick det?
Stressen för hur det ska bli är inte bra..