Senaste kommentarerna i forumet

Det är väldigt svårt, att inte säga något till mannen, om hans drickande. Han verkar vara helt ovetande om konsekvenserna av överkonsumtion. Det som förvånar mig är hans goda nattsömn. Han fördriver mest tiden med TV-tittande. Oxå lagar han all mat. Han har köpt en ny spis. Ska försöka spela med, för min egen skull. En dag i taget. Det kunde ju vara värre…..

Jag tänker som så att om han gör det för dig är det av fel skäl. Det låter som om han vill skapa kontroll över dig. Han borde göra det för sig, oavsett om ni har en relation eller inte.

Stå på dig, annars gör nån annan det - som jag brukar säga.

@kakao den känslan är en viktig signal och den ska man agera på. Bara du vet om magkänslan leder dig rätt eller inte. Ingen annan.

Fått höra ”du är inte så smart som du tror”, jag vill inte vara med dig längre, du är elak, jag älskar inte dig, jag kommer aldrig mer att prata med dig, gå till nåt av dina ex, fylleslampa…

Jag har otrygg anknytning sen tidigare o är sjukt rädd för att bli övergiven (blivit det av tidigare c såklart - man söker upp dem på något sjukt sätt).

Sån Jekyll and Hyde beteende. Nykter - kärleksfull o klok. Påverkad - elak o vass, offer för alla.

Nu när jag skriver om det går det rysningar…. Att behöva göra saker som detta av någon du älskar, som ska vara din trygghet…. Att samtidigt vara första gångs mamma till en 1,5 åring… ingen ska behöva uppleva det ❤️

Jättesvårt detta. Att blockera honom när han är full o ringer. Märka att telefonen blir så tyst… då… känna mig som världens sorgligaste figur när jag får där i halvmörkret o drar min lilla dotter i pulkan. Orolig att hon ska behöva växa upp med en stukad familj o en deppig mamma…ensam mamma. Allas varit lite ensam. Med hennes pappa kände jag mig inte ensam… men jag var väl det för alkoholen kom alltid före mig/oss…

Jag är i samma situation och förstår hur svårt det är. Min pojkvän har haft ett driv att ändra sig, trodde jag, men det har varit återfall på återfall varje vecka hela hösten. Känns som något har gått sönder i mig nu, att jag bara inte orkar lappa och laga det som blir kvar efter perioder av onykterhet. Och platsen det tar i vårt förhållande. Och att hans problem på något sätt alltid är större och mitt behov för stöd förminskas. Tycker det är så smärtsamt och otroligt sorgligt och en liten del av mig hoppas nog fortfarande att det ska gå! Och den delen skrämmer mig, att jag fast jag vet och lärt mig om och om igen att jag ändå vill tro på att det kan gå! Att jag försvarar hans fantastiska sidor och inte kan låta bli att tänka på alla fina stunder vi delat. Det gör så ont. Jag är här för att leta styrka att orka stå emot hans önskningar och ursäkter och lovord om att det var sista gången och att vi är menade för varandra och att det är mitt fel att vi har en så förvirrad relation för att jag aldrig kan bestämma mig om jag vill flytta till honom eller inte. Vilket jag inte vill pga han dricker. Tror det är något av det svåraste man kan göra, att lämna någon man älskar och är kär i, för att man vet att det inte är att visa kärlek till dig själv. Så heja dig! Jag tror på dig och jag vill tro på mig

@Val1
Hej. Man kanske inte "ska orka" och anpassa sig, speciellt inte om man befinner sig på olika plan? 🤔
Vet inte helt din situation, men om din vän vore i samma situation som du, vad skulle du råda den personen till?

Mycket det som @snödroppen skriver håller jag med om. Man ska ju bygga upp ett sunt "vi". Jag vred ut och in på mig själv, anpassade mig m.m ... och i den vevan minns jag att jag tänkte att när vet man att gränsen är nådd och man borde dra? I efterhand kan jag tänka att tänker man på det viset jag gjorde då borde jag redan ha dragit ... Jag var ju dessutom inte viktig. För mig var han allt. Kändes ledsamt och frustrerande.

Men - då man är inne i något kör man ju bara på liksom. Många på forumet har levt så destruktivt.

Vi har varit separerade över ett år, men ännu knyter det sig i magen då jag t ex hör en burk öppnas ... Så, lätt att vara efterklok. Jag stannade för länge i hans missbruk och började må dåligt själv.
Hade varit annan sak om han hade haft inre driv söka hjälp, men det fanns inte.

Oavsett hur du gör, vad som än händer, dra gränser och håll dem väl samt gör saker DU mår bra av. Man kan inte ändra på någon, hot och gråt, vädjan funkar inte. Men man kan välja vissa saker man inte SJÄLV gör, t ex fortsätta prata i telefon då den andra är onykter.
🌹🌹 ❤️

Kram.

@Ozzy Enligt min erfarenhet är det extremt vanligt med lögner och manipulation. Ha ögonen öppna för när dom börjar svara på saker utan att svara. Lite som en politiker gör mellan varven. Tex, så började min alkis att sluta nämna folk hon påstod sig träffa vid namn. Det visade sig att hon såklart satt själv och drack därav detta beteendet började. Så fort jag började ifrågasätta hennes liv och lögner så vet jag att hon gick direkt till nästa stackare som gick på allting. Hon lämnade inte mig då jag var en trygghet men otroheten började då. Sen sprack även den bubblan då dom hon träffade också såg problematiken och insåg att dom inte var ensamma i detta. En alkoholist ljuger om precis allting, dom ljuger om allt till den grad att dom tror på det själva. Dom målar upp en bild av vem dom är hur dom vill bli sedda och sen är det deras sanning. Spelar ingen roll hur mkt man överbevisar dom eller argumenterar. Har dom inte insikten så kommer det ljugas...

Tack för era svar. ❤️

@Val1 Jag får samtalsstöd.
IOM att vi har olika tankar ang framtiden och nykterhet är vi i ett svårt läge.

@Val1
Man ska inte behöva "orka" leva med någon i ett aktivt missbruk.
Jag lämnade och det var det bästa jag gjort. Nu, ca 1 år senare så ser jag hur sjuk jag blev själv i att leva i relationen. Jag fråntog honom allt ansvar för sitt egna liv och tog ingen hänsyn till mig själv, mina behov i en relation osv.
Det gör jag aldrig någonsin om igen.
Jag bad om hjälp tillslut och hade inte klarat det själv. Jag började se mig själv med friska ögon för att jag fick stöd av friska människor.
Kärlek för mig är att älska sig själv, ha sunda gränser och tillit.
Man bryts bara ner av en sådan relation.
Man byggs upp av ärlighet, omtanke och tillit.
Kram

@majsan
Jag tänker att varje situation är unik och där är du nog experten eftersom du vet bäst hur han funkar.
Allmänna råd kan vara att gör en plan för dig själv, han är troligtvis så sjuk i alkoholen att du inte kan planera något med honom
Framförallt, ta hjälp du behöver inte göra det här ensam. Ta hjälp av socialen, skaffa bevis för att han dricker och har ett alkoholmissbruk. Det kan vara så att han inte tycker det är så farligt med alkoholen, att du är hysterisk osv.
Men som sagt det kan vara så olika.

@Ozzy
Enligt min erfarenhet så är det vanligt med lögner, otrohet och gränslöshet.
Otrohet förekommer även ofta hos människor som inte är alkoholister men Otrohet förekommer ofta kopplat till alkohol.

@kakao
Starkt av dig, det är en tuff situation.
Följ och lyssna på din magkänsla.
Är han 100 procent dedikerad att bli nykter så är han det oavsett vad du gör eller väljer.
Det tar tid att bli nykter oavsett så är det DIG det handlar om och det tar tid att få tillit. Tillit är en grundpelare i alla friska relationer.
Massa ljus och värme till dig.

Och nu när jag säger att jag inte orkar mer och vill göra slut har han tagit kontakt med vården för att göra en adhd utredning som han pratat om jättelänge, samt kontaktat Psyk för att göra pissprov under en sexmånaders period för att få tillbaka sitt körkort som han blev av med när jan körde (väldigt) rattfull. Tycker att det är bra att han tar tag i det men känner också att det är desperata medel från hans sida för att vilseleda mig och visa att han visst ska bli nykter. Vilket jag ju så innerligt hoppas att han kan. Men inget av dom grejerna är något som aktivt behandlar hans problematik, anser jag. Mer än att han kan få hjälp att hålla sig nykter och även en utredning där han kan förstå sig själv och kanske en bakomliggande problematik. Vill heller inte avfärda hans försök att bli bättre, men ja litar inte på ngt han säger längre angående ”nu ska jag bli nykter, det här var sista gången jag har inte förstått att du menade allvar innan men nu förstår jag det… osv”

Hej!

Jag är i en process där jag insett att personen jag älskar och är kär i inte kommer sluta dricka. Vi har setts i två år och under den tiden har han testat olika behandlingsformer och jag har hela tiden känt att han är Påväg framåt även om vägen har varit krokig. Först var det alkoholblås, men den kände han sig låst av, sen var det antabus, men det har han slutat ta pga rädd för biverkningar, och sen AA möten men även det har han slutat med. Sista halvåret har han tränat mycket och säger att det är vägen ut, men det har blandats med drickande varje till varannan vecka hela hösten. Jag har ställt ultimatum tidigare, vi hade en lång paus förra sommaren efter att han spårat ur rejält. Jag har sagt att jag inte orkar mer och inte velat höras men sen har vi pratat och han har lovat och jag har hoppats. Vi bor inte i samma stad och jag har hela tiden sagt att jag inte kan flytta ihop med honom om han inte kan hålla sig nykter. Nu har jag tagit ett nytt jobb i en ny stad för mig också, ett nytt och viktigt jobb. Han är stöttande blandat med anklagande om att han inte kan leva utan mig och att jag har gjort hans liv jobbigt av mitt velande om vart jag ska ta vägen. Har gråtit nånstopp i en vecka nu och vill hitta styrkan i att lämna någon som jag älskar och är kär i och som klickar med mig otroligt mycket i nyktra stunder. Hur gör man?

Hur går det flr er alla?

Hej,
Gå på ditt sunda förnuft, jag tror inte du är överdrivet kritisk. Och han kan sluta dricka. Om du ska göra en uppoffring för att hjälpa honom kan man ju vända på det och tänka att han kan göra en uppoffring om han vill ha din hjälp... Stå på dig, du har många år av liv kvar!

Det är så komplicerat och svårt att veta vad som är rimliga förväntningar på den man har levt tillsammans med i snart femtio år. Om jag hade varit tjugo år yngre hade jag ställt ultimatum: sluta supa eller så säljer vi huset och flyttar isär. Men då var inte situationen som nu.
Drickandet eskalerade då min man man blev allvarligt sjuk för drygt tio år sen och dämpade ångesten med alkohol. Hans syn har blivit kraftigt nedsatt och det innebär att det är jag som kör bil och tar hand om teknik och hushållsadministration. Han skulle ha svårt att klara sig utan mig. Och jag skulle inte stå ut med mig själv om jag lämnade honom ensam. Det skulle kännas djupt omoraliskt.
Men ändå. Allt hade känts så mycket bättre om han någon gång visade uppskattning och glädje över det jag gör. Började dagen med att säga några vänliga ord i stället för suckar och stön. Jag vet, man kan inte kräva tacksamhet av någon, det blir helt fel. Dom gånger det här har kommit på tal tycker han att jag är överdrivet kritisk och självupptagen. Meningslösa diskussioner. Förnedrande.
Nej, det finns nog inga enkla lösningar för oss. Det är som det är. Acceptans gäller. Ingen idé att hetsa upp sig, man blir bara förbannad.
Tack till er som läser och kommenterar, för mig klarnar tankarna när jag läser mina egna och andras ord!

@Självomhändertagande

Tack igen för svar. Vändor o vridit på mycket. Försöker styra upp livet o jag känner mig så botten… vänner tar avstånd när jag blottar att jag mår dåligt. Har aldrig känt sådan isande ensamhet o utsatthet. Vet knappt vart jag ska ta vägen vissa dagar.

Tack att du orkat läsa o svara mig ❤️

Kära @flygcert!
Adde tipsade mig om ditt inlägg, så fint att höra av dig så här tio år efteråt. Du finns tydligt kvar i mitt minne, särskilt en situation när du satt inlåst, hotad och vi var flera forumvänner som var väldigt oroliga. Jag minns också ditt husköp och renovering… vilken fantastisk resa du har gjort!
Jag önskar dig en riktigt God Jul 🎄 och Gott Nytt År ✨💫
Hundratusen kramar / mt

@medina
Det låter utifrån det du berättar att du har försökt prata med honom och att han väljer alkoholen.
Han vet förmodligen vad du tycker redan.
Att flytta är inget alternativ för dig skriver du. Tror du vet innerst inne och att jag inte behöver skriva det egentligen men utifrån de alternativen är det ingen större förändring.
Jag känner med dig och har själv levt som medberoende.
Har du funderat över om DU skulle må bättre att få sätta ord på hur du känner till någon som lyssnar, ser och bekräftar dig?
Att berätta för dina barn om hur du mår och har det?
Det kanske skulle hjälpa dig framåt, inom dig själv, att börja prata och umgås med människor som bryr sig om dig och hur du har det?
Kram

Ja, så är det ju. Man kan inte förändra någon annan, bara sig själv sägs det. Och jag har hittat många sätt att trivas med livet och göra sådant som känns meningsfullt nu när jag har gott om tid. Utifrån ser det nog ut som att vi är ett gammalt par som har ett rätt så bra liv. Men det känns så sorgligt att vi inte kan ge varandra den trygghet och närhet som vi kommer att behöva ännu mer när vi blir riktigt gamla. Och det är svårt att veta hur mycket barnen ska få veta om problematiken med deras fars drickande. De har fullt upp med sitt och för oss båda är det en glädje att ta hand om barnbarnen då och då. Det hjälper oss att skärpa till oss och dölja irritationen som för det mesta präglar vår relation.
Härom kvällen tog jag åter upp min önskan att mannen ska ransonera sitt drickande och möttes av de vanliga beskyllningarna. Klassikern : Du tror att du ska ha kontroll över allting, om du inte kollade så mycket skulle jag dricka mindre. Bla bla bla.
Jag orkar inte prata med honom längre och har varit tyst i två dagar nu. Ovanligt länge för min del, jag brukar vilja reda ut konflikter och driva på att vi går vidare. Men nu känner jag att dödläget ska brytas av honom, inte mig.

@Kristoffer jag alkoholen har väldigt mycket i separationen att göra, vi har en liten på 1,5 år som trotts att jag försöker göra allt för att han inte ska se pappa full, ändå sett honom full för många gånger. Jag har förstått att han inte kommer ta tag i sitt problem och min hälsa har blivit så dålig av detta så nu ser jag verkligen fram emot att gå flytta härifrån.

@Kristoffer jag alkoholen har väldigt mycket i separationen att göra, vi har en liten på 1,5 år som trotts att jag försöker göra allt för att han inte ska se pappa full, ändå sett honom full för många gånger. Jag har förstått att han inte kommer ta tag i sitt problem och min hälsa har blivit så dålig av detta så nu ser jag verkligen fram emot att gå flytta härifrån.