Senaste kommentarerna i forumet

Forumet är supertacksamt för dig också, flygcert! Även om det är fortsatt tufft att vara medförälder med någon som har behandlat och fortsätter att behandla en och ens barn illa, har du tagit ett enormt ansvar och gjort en förändring som ger dig och dina barn en chans att må så bra som möjligt givet omständigheterna. Starkt, modigt, och hoppingivande för andra. Tack!

Hej Ozzy!

I vår erfarenhet är det vanligt att människor ljuger eller undanhåller sanningar om saker som de skäms för, och alkohol är ofta ett sådant ämne. Det är komplext med alkohol eftersom lösningen ofta är synbart enkel (sluta dricka), men där det finns en massa saker som försvårar och gör att personer tar snedsteg eller återfall, eller inte klarar att påbörja en förändring över huvud taget. Det här är för många ett smärtsamt dilemma som kan göra det attraktivt att inte vara ärlig med alkoholen, och som kan leda in i olika tankefällor (t ex att det är bättre att försöka undanhålla sanningen för de närstående, för att skydda dem). Som du verkar ha märkt, i likhet med många andra i den här forumdelen, så fungerar den här strategin sällan särskilt bra. Framför allt kan den få stora konsekvenser för tilliten i personens relationer. Vad gäller otrohet så tänker jag som Lora ovan, att det är relativt vanligt överlag, men att det inte mig veterligen finns något som pekar på att det skulle vara mer vanligt bland människor med alkoholberoende.

Det här var några generella tankar, vet inte om det var hjälpsamt som svar på din fråga. Oavsett hur det är i befolkningen i stort låter det på din fråga som att du har en del smärtsamma upplevelser från en relation med någon som druckit för mycket. Vill du får du gärna berätta mer om vad som hänt och vad du tänker!

Så fint att läsa. All styrka till dig 🤗

Du behöver läsa på och lära dig om hur alkoholism 'fungerar'.
När du gjort det och känner att du vill fortsätta er relation så söker du hjälp från kommunen till att börja med. De kan hänvisa dig/er till andra ställen som kan ge bra hjälp.

Du måste fundera, analysera och värdera er relation - och vad du vill.
Och få hjälp att göra det av psykolog eller kurator. Sök via kommunen. Var i samma läge förra påsken . Styrka och mod!

Stort tack igen för så otroligt kloka ord och tankar.
Tänker att jag är så glad för att jag har ett jobb att gå till och få tänka på annat. Det hjälper mig. En paus.
Jag har varit hos läkaren och fått remiss till samtalsstöd. En början i alla fall. Jag tänker som ni säger, jag måste orka själv så jag orkar hjälpa barnen. Idag bröt min 12-åring ihop. Hon är rädd att pappa ska ta livet av sig. Vad säger man? Får dåligt samvete över att jag känner mig fri och barnen känner sig ledsna över att pappa inte är här.
En sak i taget är det som håller mig uppe just nu. Jag tar en sak i taget. Jag prioriterar barnen, som alltid. Det är som en ny värld där jag aldrig rört mig öppnats upp och jag är gäst och vet inte hur jag ska bete mig här.

Hur ska man orka fortsätta leva med sin partner som man just fått veta är alkoholmissbrukare?
Lögnerna, all skit som varit och rädslan att det ska upprepas igen.

@Tröttiz Bra input där. Jag tycker mig snarare kunna se en röd tråd i de som boostar upp sig själva, öppna upp för råd, försöker hitta sin väg och försöker släppa saker bakåt har lättare att komma ur sitt missbruk.
Tvärt om skulle då vara att bli att älta allt gammalt, bli ditsatt, förminskad och tillrättavisad snarare leder till ökad skam och tanken på skit samma. Är oavsett en fuck up så...
Ju snabbare man kommer fram till att man inte behöver skämmas desto snabbare går det att bli fri. Mycket ligger i skammen. Så bättre att sätta ner foten själv än att blanda in en hit en dit tror jag. Sedan kanske det inte går ändå men tycker mig kunna utläsa av det vidare livet att de som inte gör så stor sak av sitt tidigare missbruk och lagt skammen åt sidan verkar leva ett fint liv idag.

Ser det en del detta med att man känner att den beroende valt alkoholen framför sin partner. Jag ser det nog inte riktigt så. Snarare att man fastnat och blockerar sig. Det är inte detsamma som ett val.
Tycker du är lite hård mot dig själv när du tänker så. Han kan mycket väl älska dig. Sedan tar drogen över pga kemiska processer i hjärnan och man hittar inte ut.

Det är verkligen ingen lätt resa. Det är ingen lätt resa för någon att fatta sig själv skulle jag säga. För att leva ett fritt liv där man gör sunda val behöver man fatta sig själv. Det är jag numera helt övertygad om. Personer som gått igenom svåra saker och tvingats se på sig själva och fatta just sig får ju lättare att manövrera sitt liv. Det är inte alla förunnat att lära sig det. Han kan komma dit. Allt jobb är värt det varje dag i veckan. Det blir bara bättre och bättre. Glöm inte dig i allt detta. Även du är värd att må bra. Var snäll mot dig och belasta inte dig själv med tanken att han valt alkoholen framför dig. Han kan mycket väl valt dig men skitdrycken blockerar hjärnan.

@Inteupptaget Det positiva är ju att du vet hur det är. Första tuffa är väl att erkänna för sig själv att det gått överstyr. Så jag tror du måste stå på dig gällande just det så hon fattar. Ge tydliga exempel på att du vet och sett om så krävs under samtalets gång.

Du har ju fattat vad skam gör så försöka undvika spä på den under samtalen och samtidigt få er båda att verkligen jobba på att öppna upp. Hon borde kunna vara 100% ärlig med sug etc och du borde kunna lyssna eftersom du vet hur det var när du slutade.
Hon måste dock göra jobbet så det krävs ju att hon är beredd.

Du kan kanske tipsa om denna sida? Här finns ju folk hon kan få stöd av och även inspireras av dem i vidare livet. Där finns ju fantastiska berättelser.

Egentligen tror jag du vet. Du har ju själv gjort resan. Bara det att du ska ta mod till dig och våga lita på din erfarenhet. Vackla inte.

Som du vet är det en progressiv sjukdom. Vänder man den skulle jag hävda att man många gånger har en fördel jämfört med andra. Man har tvingats lära känna sig själv och lära sig hantera sina känslor. Många andra reflekterar nog aldrig så mycket som man själv tvingats göra. I USA ses det som en merit att tagit sig igenom detta. Här är vi fortfarande så himla rädda för att se detta för vad det är. En ovana som blir till ett problem där man missar livet om man inte gör galoppombyte. Sjukt härligt om man lyckas för man sätter värde på just livet.
Lycka till. Du fixar detta!

Jag hittar ingen "redigera"-knapp.
Med andra ord finns det inga tillfällen att pratammed henne opåverkad. Idag kom jag hem tidigare för att överraska barnen dock, så jag verkar ha stoppat henne vid en halv flaska vin. Med mat i magen, minst 3,5-4 timmar sedan sista glas och en halvmils promenad hoppas jag att hon är ganska nykter för diskussionen dock.

Kan tillägga att jag för 10-12 år sedan var en fungerande alkoholist som behandlade ångest och depression med dagligt drickande (detta var många år innan jag träffade min blivande fru). Idag har jag en relativt sund relation till alkohol och hade inga problem att avstå när min fru bad mig att inte köpa hem något efter första "konfrontationen". Det hjälper ju föga när hon själv köper hem istället.
Det hör till saken att hon jobbar oregelbundna tider och endast dricker de dagar då hon är hemma innan mig. Pga mitt förflutna och hur väl jag känner henne, kan jag identifiera när hon druckit ETT glas vin i princip.

Hej, förlåt på förhand för en förmodligen rörig text.
Idag lyckades jag hitta min frus gömma. En halv flaska vin och 5 "seltzers" fanns kvar.
Jag konfronterade henne för styvt en vecka sedan när jag råkade komma på henne med ett glas vin i handen.
Hon mår JÄTTEDÅLIGT, självmedicinering en har varit alkohol minst sedan i somras har jag förstått i efterhand. Efter hon kläckte att hon kanske vill skiljas (som hon sedan reviderat till att hon verkligen vill försöka laga förhållandet) har hon istället druckit i smyg. Jag har bara påtalat det när jag funnit bevis eller kommit på henne på bar gärning. Aldrig med skuldläggning eller genom att vara arg dock.
Hennes far är alkoholist och har varit det sedan hon var barn, även jag är uppväxt med förälder med alkoholproblem.
Jag är så in i helvete orolig för hennes skull, jag älskar henne mer än livet. Det som försvårar är att vi även har två små barn (snart 4 och 2).
Jag måste prata med henne när hon kommer tillbaka med hundarna, så förmodligen hinner jag inte få några svar här innan dess. Men trots det vill jag verkligen få tips på vad jag kan göra? Vi går i parterapi, jag har gått i individuell terapi också för det här. Under inga som helst omständigheter vågar jag nämna det här där, de har anmälningsplikt och för en utomstående kan det låta som en risk för barnen. Något jag vet med 100% säkerhet att det inte är i dagsläget.
Vad ska jag göra?
Var ska jag ta vägen?
Jag har accepterat att jag inte kan påverka så mycket mer huruvida vi kommer hålla emot eller ej. Men jag lever med extremt kraftig ångest och konstant oro i kroppen över min frus hälsa och problematik.

Jo jag förstår din rädsla. Bostadslös blir situationen ofta värre, om det inte blir ett uppvaknande som gör att man inser att en förändring är nödvändig, men det vet vi inget om.

Du behöver stöd nu och jag tänker i första hand alanon. Dit kan du komma med en gång, annars är det ju ofta väntetider och det ska även ibland utredas innan man får hjälp. Hör med kommunen vad dom kan erbjuda. Ofta går det genom socialförvaltningen. Sedan kan du leta på nätet efter anhörigstöd t.ex. Nämndemansgården. Det bästa tycker jag är att ringa de olika ställen man hittar och fråga hur man går till väga för att få hjälp där. Givetvis kan man betala för en behandling själv om man har möjlighet. Jag var på Nämndemansgården en vecka och det kostade 11000 kr men det kan inte värderas i pengar. På alkoholhjälpen finns stöd att för anhöriga och säkert mycket annat nätbaserat. Bra du tänker på dig själv i den här situationen.

December 2022.
Min resa här började för 10 år sedan. Tio år…
Jag minns så väl mitt osäkra, tvivlande jag från när jag började skriva här.

Mest skriver jag för att hålla ihop min historia, men välkommen att läsa om du vill!

Jag minns julen 2012: hur vi hade några hundralappar på vårt konto i december månad och inga julklappar och ingen julmat - då gick han och köpte sig en ny Mac-dator för över 10.000kr. Jag blev så fruktansvärt arg, men vad hjälpte det…

På julaftonen skrev jag ett så otroligt sorgligt inlägg här; jag önskade så starkt att jag inte skulle behöva leva längre för jag förstod inte hur jag skulle kunna överleva, och först dagarna senare kunde jag orka med att göra ett inlägg här som förklarade det. Det började redan dagarna innan julaftonen, efter inköpet av datorn. Att jag ”var så galen och våldsam” att han inte kunde vara hemma, så han gjorde sönder massa saker och drog iväg till jag-vet-inte-vad, för jag-vet-inte-vilken gång-i-ordningen och försvann ett dygn. Hos någon kvinna? På hotell? Så otroligt skönt att han åkte och så otroligt stressande att inte veta när han plötsligt tycker att det är okej att komma hem.

På julaftons förmiddag när vi skulle åka till mina föräldrar för julfirande tog han en lång dusch och klädde sig fint. Jag stressade sönder mig med att ge barnen frukost, ta hand om barnen och göra iordning dem och mig själv, packa ihop allt vi skulle ha med oss med en 1- och en 3-åring med skötväska/ barnvagn/gosedjuret, extra kläder och de få julklappar jag lyckats få ihop och barnen samt se till att allt packades ut i bilen.
Julfirandet var stelt. Min familj visste ju en mindre del, idag framstår det som att de inte visste någonting med tanke på allt de INTE visste av, hur vi hade det då.
Under julklappsutdelningen fick barnens pappa plötsligt ett utbrott över att han själv behövde och hade behövt göra flera gånger under dagen fylla på sitt glas (och fortfarande idag kommer min ursäkt upp: men du är ju en i familjen så ta för dig?!?? Och då var han ändå nykter…), han ansåg att barnen fick fel julklappar; slet paketet ur 3-åringens hand och gjorde sönder sakerna, slängde ut allt över hela rummet och skrek på alla närvarande, innan min svåger tog tag i honom och försökte lugna honom - men han rusade iväg, ut till bilen och åkte; bara för att lite senare komma tillbaka och försöka slita med sig två nära ihjälskrämda barnen, men jag hoppade också in i bilen - barnen kunde ju inte vara själva med honom. Alla saker lämnades kvar.

Först i februari 2013 lämnade jag honom för sista gången. Jag hade redan försökt lämna flera gånger, men med samma resultat som på jul: han försökte slita två livrädda, skrikgråtande barn ur min famn och jag följde med hem igen.

Så många galna, skrämmande, livshotande, ångestframkallande situationer jag var i med honom och ändå har jag förträngt, glömt, accepterat och förlikat mig med så många.

Jag var så rädd för att jag inte skulle klara mig, att jag skulle bli ensam, inte ha råd att lämna/leva själv med barnen… rädd för att gå under. Men jag klarade det. Jag lämnade, jag har kämpat för barnen och jag klarar mig fint. Barnen far illa ibland, allt för ofta, men soc har i senaste utredningen (-22) varit extremt tydliga med att han utsätter barnen för psykiskt våld och att han behöver söka hjälp. Han går i familjebehandling och han är sjuk och han kommer aldrig att bli en pappa som anses falla inom ”normalpappa”-spannet, men jag har stått upp för barnen och mig, igen.

Jag har min särbo, mitt hus och barnen växer upp och de tror inte på precis allt som deras pappa säger eller gör. Jag hoppas att de kommer få det bättre och bättre ju längre tiden går. Jag är många erfarenheter rikare, på gott och ont, men livet går.

Tack forumet, så innerligt mycket tack, för att det var här jag kunde öppna mig, få så fantastiskt mycket fint stöd och förstå att mitt liv då var inte vad någon förtjänar.

Jo, och- berätta för barnen på deras mognadsnivå, du har fått värdefulla råd ovan: ”pappa har en sjukdom, därför…”

@Filmen
Jag lämnade en för ca 10 år sedan alkoholist & narcissist. Jag var så fruktansvärt rädd för att alla skulle få veta - få veta hur mycket och hur ofta han drack; få veta hur han behandlade barnen och mig; rädd för vad alla skulle säga/tänka/tycka.
Till slut insåg jag att jag har inget att skämmas över: jag hade levt med en man som var alkoholist/narcissistisk och nu tog jag hand om mina barn och mig själv. Jag var öppen med vad som hänt, hur vi haft det och varför jag gjort de val jag gjort (varför stannade du om han var sån/varför stannade du inte och stöttade, hur mår du och barnen/stackars X, vad bra att du lämnade, vilken styrka att lämna, vad bra för barnen mm).
Jag förstår och känner så väl igen känslan av oro över att andra ska veta - men är det så farligt? ”Min exman/barnens pappa är alkoholist, vi har kämpat väldigt länge både när vi levde ihop och sedan vi separerade, men nu behöver jag mer hjälp och tar därför mitt föräldraansvar och kontaktar soc”.

Allt det du skrivit och berättat - läs igenom det och tänk om det handlat om någon annan.
Vilka råd skulle du ge henne?
Vilka tankar skulle du få om henne?

Med det skrivet - jag vet att det inte är lätt, jag vet så väl, men du har styrka och mod. Använd det.

en nära släkting som är nykter sen över 20 år stöttade mig när jag berätta om att den alkoholberoende kvinnan jag träffat ljugit om allt. helt tiden. Han sa:

"Vet du hur man ser att en en alkholist ljuger?"

"nej" sa jag.

"läpparna rör sig."

Efter att tjejen jag träffade blev nykter så erkände hon alla lögner, precis som du kan läsa i massa trådar här så ljuger alkoholister om ALLT. även helt ovidkommande saker som varken innebär prestige eller ens någon vidare vikt.

Och de vet det knappt, för de ljuger även för sig själva. "min" alkoholist hade målat upp ett helt universum av lögner i vilket hon kunde dricka i lugn och ro. Så långt som 8 månader in i henne nykterhet så kunde hon ljuga omedevetet (och erkände direkt när jag visade att hon ljög) och jag kunde även visa henne hur hennes självbedrägeri gjort henne till en person som hon trodde hon faktiskt var, men som inte ens finns.

För en motiverad nykter alkoholist är processen att ta itu med detta brutalt svår. Enorm skam måste hanteras (värre än skammen som skapade lögnerna.

Vad gäller otrohet och manipulation som du frågar så är det mer vanligt än ovanligt, men såklart beroende på vilka kontaktytor alkholisten har. I mitt fall hade hon mängder av gränslösa kontakter med andra män, om hon faktiskt gjorde något av dessa kontakter kommer jag aldrig få veta.

min tjej (då) sa såhär: Om du tror att jag ljög, då ljög jag nog. Och om du tror att jag drack, då drack jag nog.

Sen kartlade vi hennes dagar med hjälp av kontoutdrag. Men där kunde vi också se att hon även över ett år som efter händelse intalat sig om att hon var nykter. Vid ett "nyktert", som hon bedyrade, tillfälle, då hade hon druckit för nästan 2.000:- under en eftermiddag i en bar. Men bokföringsdatumet hade inte kommit rätt, man var tvungen kolla transaktionen. Varje gång (och de var över 30 tillfällen jag ville ha svar om) så var min magkänsla rätt.

Det är en fruktansvärd sjukdom. Och man blir INTE bra för att man tar bort alkoholen, det är DÅ det börjar. Och i mitt fall var det inte en särskilt kärleksfull eller fin person kvar. (om än ångerfull och insiktsfull)

Det är ju stora beslut och stora förändringar så inte så konstigt att du pendlar tänker jag. Kanske är det lättare för dig under en övergångsperiod om du tänker, det blir inte vi om han inte gör en långsiktig hållbar och synlig förändring. Det är ju verkligen upp till bevis nu isf.
Om han stillsamt går och packar så verkar det ju inte som om han just nu bestämt sig för att verkligen göra en långsiktig förändring.

Kan det hjälpa dig nu att lägga allt åt sidan, parkera det och istället försöka göra saker som du lagt inte gjort på ett tag? Inte fundera så mycket utan vila tiden an lite?
Om han verkligen vill så måste han inse att det inte går att ta bara en. Man måste bestämma sig. Det går inte att öppna dörren lite på glänt. Ska man bli av med dåliga vanor måste man nog göra det helhjärtat. Utan bortförklaringar. Rakt upp och ner ärligt. Speciellt med den man lever med.

@Ozzy Förnekar sin situation för sig själv och andra är nog väldigt vanligt. Känner flera som dricker för mycket. Ingen av dem är otrogna dock vad jag vet så tror inte man kan säga om alkoholist = otrohet. Inte heller att man går runt och ljuger om ditten & datten. Däremot är det nog som sagt väldigt vanligt att man förnekar hur det är ställt för sig själv och andra.

Otrohet är väl statistiskt sett vanligt oavsett om man är beroende eller ej.

Kan tänka mig att känslorna pendlar. Alltifrån att det är en frihetskänsla att vara ur det, till skuldkänslor kring just det och sedan oro. Även då oro kring barnen och framtiden.

Att vara medberoende gör väl att man lägger locket på och inte läser av sina egna känslor. Som om man hade antenner läser man istället av alla andras och börjar parera.
Att bryta med sitt medberoende borde väl innebära att man bättre förstår sig på sina känslor och istället för att parera andras? Att man tar ett steg tillbaka och funderar på hur man själv vill ha det? Bygger upp en inre trygghet och faktiskt börjar värna om sig själv. Gör man det utstrålar man ju en trygg stabil famn. Genom att göra just det kan även det sociala arvet brytas. Det kommer att behöva brytas.

Dina barn mår nog absolut bäst av att förstå sig själva och sina känslor. Att inte ta till alkohol för att döva utan istället lära sig hur man lever livet på riktigt utan bedövning. Då måste alla känslor ha rätt att blottas. Inga känslor är ju fel bara mer eller mindre jobbiga och obehagliga / härliga. Man får jobba på att hitta sätt i hur man hanterar dem så man återfår inre harmoni. Att lägga locket på som maken och dricka sig till lugn och ro är ett rejält villospår. Att istället våga leva på riktigt, ta hand om sina känslor kräver träning och mod.
Jag tror dina barn mår bäst av att du vågar vara du. Att du vågar visa hur du mår. Inte lägga locket på. Sätt gränser och definieravad som är viktigt för dig. Sedan tror jag det är viktigt att våga leva här och nu. Inte fundera för mycket hur det ska bli för barnen i framtiden. De är anpassningsbara. De lär sig genom er om just livet. Där ingår svåra perioder. Inget fel i det. Få liv går på räls... Det viktiga är väl att man är sann mot sig själv och försöker fundera över vilka känslor man låter ta plats i sitt liv och tränar på hur man parkerar de man inte känner berikar för att ge mer plats åt det man mår bra av.

@gros19
Hej!
Jag har ett barn som är blandmissbrukare. Jag är livrädd att han ska bli vräkt från sin lgh, det är bara en fråga om tid.
Undrar om jag ska ta kontakt med kommunen för att få en behandling för medberoende på nämndemansgården , hur gör man?
Måste socialen kopplas in?
Mvh En medberoende

@SÖRMLAND71 Ja vad man utsätter sig själv för egentligen onödigt lidande. Jag är inte säker, men kändes som att han tagit ngt (druckit) idag när jag kom hem från jobbet och jag var hemma strax efter 4... Han var i vårt förråd där jag har cider. Han dricker inte det egentligen, men det har försvunnit en del burkar, som jag inte har druckit. Han va konstigt "check" (lr hur man skriver det) och pratade väldigt mycket. Han gör det om han har ngt att dölja. Pratar mycket med en massa detaljer. När han inte har druckit så är han ganska "mellanmjölk" eller hur jag ska uttrycka mig. Nu vet inte jag 100 % för jag tyckte inte han luktade, men ngt skumt är det. Han ligger också och sover på soffan vilket är ett tydligt tecken. Usch, fy och bläh....

All styrka till dig. Det tar tid innan man kan lägga ihop ett och ett. Mitt ex hade både missbruk och psykisk ohälsa och det var inte lätt att förstå vad som orsakade vad. Det enda som var tydligt var att han inte ville ha hjälp för något av det.
Huvudsaken är att man slipper vara medberoende till det kaoset och att barnen slipper leva så. Du är på rätt väg. 🤗

Hur vanligt är det att alkoholister är otrogna o ljuger o manipulerar?