Senaste kommentarerna i forumet

Allt har ett slut och jag känner som du att mitt liv har förändrats och det här är inte längre rätt forum för mig, men det har gett mig mycket i svåra stunder. Inom mig lever du kvar självomhändertagande även om du väljer att inte skriva mer. Kanske kommer jag att läsa dina inlägg igen - vem vet?

Efter detta otroligt svåra år känner jag att det är dags att gå vidare. Jag och min son har tillsammans sörjt den han en gång var. Framtiden vet vi inget om, men nu handlar det om mitt liv precis som du säger. Hela min sons hjärna krachade och jag har varit den enda som kunnat hjälpa honom att plocka ihop skärvorna, att minnas vem han en gång var och att sörja allt som gått förlorat. Mycket återstår men han har idag ett hem och där vill han vara. Egentligen ett hem som alla kanske skulle vilja ha, egen dörr från en loftgång och i lägenheten inne finns en "magisk" dörr som leder in till ett gemensamt utrymme för samtliga boende. Du väljer själv ensamhet eller gemenskap.

Nu handlar det om mitt liv. Hur vill jag min framtid ska se ut, mitt år 2023. Tack självomhändertagande och önskar dig också en fridfull hjul och kanske vi ses!!!!

@@lejo hej, jag önskar att min också kunde vara borta nån gång så jag fick en kväll ifred men han gillar o va hemma med vinglaset framför tvn... Jag har påpekat hans intag jag me i fredags kväll o det blev bråk...sov på soffan o fick ordentlig hjärtklappning o ångest ... sjukt vad vi utsätter oss för 🙈

God morgon alla härinne.
Jag hade ett så fint samtal med min skrivarcoach häromdagen. Om att släppa taget om allt som varit. Om allt det som inte behöver vädras mer. Om allt det som jag accepterat och som har gjort att jag har gått vidare.
Om jag inte loggar in här och läser hur andra har det, så blir jag inte påmind om hur jag haft det. Jag "triggas" inte heller av impulsen att skriva i forumet.
Så jag har mediterat på det här under helgen. Och jag känner att jag har landat i att bara låta det vara som det är. Och kanske jag loggar in då och då, kanske inte.
Men jag vill nog skriva dessa rader. Min intention är att inte logga in som jag gjort de senaste månaderna. Jag har fått nya och bra utmaningar där jag ska leda nya grupper i mindfulness. Jag vill släppa taget om att prata om hur jag varit medberoende. Det är inte en del av mitt liv här och nu. Och jag har lärt mig att hjälpa mig själv först. Det är intressant att se, hur relationer förändras, när jag sätter gränser.
Jag tycker att det är intressant att observera vad som händer i min omgivning.
Och jag älskar att se hur andra människor börjar sätta gränser, efter att jag upprepat hur jag behövde lära mig att sätta dem. Jag ser förändringar hos människor som börjar förstå att de själva kan ta hand om sig själva i första hand.
De förstår att jobbet är deras.
Jag vet inte om ni har undgått den tragiska nyheten om en kvinna som stannade till på en motorvägsbro utanför Strömstad, klockan var sju på kvällen och det var omöjligt för henne att se eller ens känna till det mellanrum som fanns mellan vägbanorna. Hon föll 30 meter. Och dog. Pappan säger i intervjuer att dottern tänkte på alla i hela sitt liv.
Jag känner igen mig. Och jag tror att fler av er känner igen sig.
Jag föll till botten, men jag dog inte. Mitt liv raserades ekonomiskt för att jag gav allt jag hade till mitt missbrukande ex, men jag överlevde för att jag har föräldrar som kunde ge mig hjälp.
Mina vänner som är riktiga vänner var kvar. Och det har visat sig att jag var inte ensam om att ha det så, som jag hade.
Jag tänker avsluta det här inlägget snart.
Jag har förstått, att jag var nära att gå under och välja bort livet för att jag var helt jävla slut, ett par år efter att mitt ex flyttat ut. När jag blickade tillbaka och såg investeringar som skulle gå till en pension, de var som bortblåsta. Jag gav allt.
Nu ger jag inget till mitt ex. Jag ger fortfarande mycket av mig själv. Till dem jag vill ge. Men FÖRST, så ger jag till MIG själv.
Och det är inte att vara egoistisk.
Det är att vara omhändertagande av mig själv.
Och jag övade länge för att komma dit.
Allting går.
Bara man vill.
Och skaffar sig det man behöver.
För att det blir så.
Jag hoppas verkligen att jag får träffa er som jag har skrivit med en dag.
Ta hand om er.
Och jag önskar er alla en fridfull december.
Och en fridfull jul.
Låt 2023 vara DITT år.
Kram

@Niha58 åhh så jobbigt för dig😪men känn in din magkänsla och lyssna på den.Det tar tid och man blir manipulerad och känner sig så vilsen i sitt medberoende som gör att man inte kan vara den man är på grund av en beroende person man lever med och som upptar det mesta av ens tid på dygnet. Tankarna att hela tiden försöka hjälpa,medla och fixa.Man går under bit för bit tyvärr.Jag tog mig tillslut ur ett medberoende som nu är ca 9 år sedan.Jag är skadad av det på många sätt,men har nu en sund frisk relation med en man som jag mår bra med.Trodde aldrig när allt var som jobbigast att jag skulle kunna lämna mina barns Pappa efter 28-år men det går....Kämp på och hoppas du hittar din väg för att må bra igen🙏kram

@viktualia om du lyckats lämna. gå ej tillbaka. tilliten kommer är skadad. Och sen kommer han ha en livstid att hantera sina känslor utan alkoholen. I mitt fall blev hon värre, mer elak utan alkoholen som "ventil" och sköld. Med alkoholen hade hon lättare att ta på sig ansvar etc. När hon verkligen skulle ta ansvar sen blev det värre. Och när hon skulle "pröva sina vingar" som "smart o nykter" gick det raskt utför. Och då hade vi inte ens närmat oss att reda ut alla svek och lögner som var djupa sår för mig men bara minnesluckor för henne.

starkt av dig att lämna. påminn dig om varför du gjorde det om du sviktar. För mig pågick det bara ett drygt år. (utsattes iofs för extrema lögner, elakheter och otrohet etc, vilket du verkar ha sluppit) men jag har åldrats 10 år i kropp o själ, och min tro på människan är skadad.

tiden läker de flesta sår. Alkoholismen går ej att bota. Vet inte hur gammal du är, eller var du är i livet. Men fråga dig vad du slipper, vad du har att vinna. Och vad det var som var så magiskt. och hur mkt av kärleken som grundade sig på en relation med en person som var aktiv i sitt missbruk. Det kan nämligen vara en vid första anblicken underbar person, men den personen är en helt annan än den långsiktigt nyktra. Jag känner ett antal nyktra alkoholister. De har samtliga mycket demoner och driver långsiktiga krig med sig själva och ingen av dem mår bra. välj någon som du kan lita på är ditt stöd, när du behöver det. Förr eller senare behöver man det. I mitt fall var det då hon lämnade mig. Det orkade hon inte med. Jag hjälpte henne på fötter, sen gick hon. Iskallt. (ångrade sig såklart och kom krypande, men då hade jag stängt dörren, tänker inte öppna den igen)

Hur har era veckor varit? Här för det mesta ok, men i onsdags hade han druckit när jag var borta en stund på kvällen. Han sa det när jag kom hem och jag sa att jag märkte det direkt. Han såg att jag inte var så glad för detta och det sa jag också. Han tyckte att min reaktion var dum och tyckte att jag skulle sagt att han förtjänade det då han fixat och donat hemma. Va?? Jag hade ett allvarligt samtal med honom för mindre än 2 v sedan. Yttryckte min oro, sa att jag inte känner mig trygg i mitt egna hem och att jag kände obehag. Kan man missuppfatta det på ngt sätt? Han var iaf väldigt ångerfull då, men verkar inte så längre. Ons kväll slutade med bråk.... Idag är han ute på stan. Frågade mig om det är ok och jag tänker inte ta hans beslut eller hindra honom från ngt. Jag har sagt det jag sagt, men tänker inte sitta barnvakt till en vuxen man. Skall jag vara ärlig så tycker jag att det är skönt att vara själv hemma så här på en fredag kväll. Jag slipper en "främling" som jag inte orkar lyssna på tills han somnar. Låter väl lite bitter, men så känner jag just nu. Känner mig lite besviken på mig själv, som tänkte mig att han kanske lyssnar denna gång. Imorgon skall jag träffa mina tjejkompisar och oj vad jag skall passa på att njuta av deras sällskap.
Trevlig helg på er!

@Självomhändertagande Stort tack för kloka ord! Jag tycker Jag vet att jag måste ta hand om mig själv. På ett plan mår jag ändå bättre än på länge då han (äntligen) flyttat ut. På ett annat sätt känner jag mig kall som tycker det endast är skönt. Jag har tid bokad i nästa vecka för att be om samtalsstöd. Min stora oro nu är framtiden.
Mitt (före detta) man har helt checkat ut. Han ringer inte barnen han frågar inte efter att träffa dem, han undrar ingenting. Egentligen är jag inte förvånad då jag mer eller mindre alltid tagit allt ansvar för barnen. Men att man bara kan kliva ut genom dörren och lämna tre barn bakom sig? Helt känslolöst, jag har så svårt att förstå det.

Jag känner mig även så lurad och dum. Nu när allt kommit fram och börjat läsa lite om beroende så förstår jag vilket osunt förhållande till alkohol han haft under många år. Anledningen till att jag inte förstått är nog därför att han aldrig blivit otrevlig eller aggressiv med likgiltig i kroppen. Snarare tvärtom. Han började prata mer och blev gladare än när han var nykter. I somras när vi var på semester förstod jag. Han började dricka vid lunch och fortsatte tills han somnade. Barnen reagerade på intaget, jag reagerade. När han sen plötsligt sa att hans dr ville att jag skulle följa med honom dit kom allt upp. Han har smygdruckit under dagarna när han jobbat hemifrån. Så dum. Hur kunde jag inte förstå? Hur kunde jag inte se? Dr förklarade att han åt medicin nu för att minska suget efter alkohol. Det har inte hindrat honom från att fortsätta dricka. Hans adhd medicin får han inte äta längre på grund av för högt intag av alkohol. Jag har sagt åt honom otaliga gånger att han måste dra ner på drickande. Men under 15 år tillsammans har han aldrig haft en vit vecka. Och jag har inte förstått. Jag har haft fokus på att han mår psykiskt dåligt och kämpat med sin adhd.
Nu blev det långt. Så mycket tankar. Men hjälper mig att läsa här och att läsa böcker om beroende. Jag förstår nu. Jag förstår hur sjuk han är och hur länge han varit det. Min kärlek jag än gång kände har varit död länge. Nu är det jag och barnen. Tack för kloka tankar ni ger mig❤️

@lizzy99
Hej.
Vet inte om polisen säger att de fått tips. 🤔
För dem jag känner till har tyvärr inte rattfylla blivit en wake up call, inte heller en socanmälan. Beroende är väldigt starkt. Och den beroende slutar ju inte dricka för att vänner, familj, arbetsgivare med flera mår dåligt. Beroende funkar inte så.
Att vilja göra förändring måste komma inifrån, inget tyvärr som andra kan göra något åt.

En polisanmälan kan ju göra så att inte han eller andra skadas i trafiken. Det är ju en gest av omtanke.
🌹

Efter många turer så blev det inget "gott exempel" på min sida av detta. Hon höll sig nykter, men de känslorna (eller bristen på dem/förmågan att förstå eller känna dem) gjorde det än mer outhärdligt. Dels för att vi (Hon) såg o erkände allt och kunde ha fina insiktsfulla samtal men sen kunde allt vara som bortblåst. Jag han göra slut två eller tre ggr sen juni och nu, när vi hade haft våra absolut bästa veckor någonsin så gjorde HON slut, bara sådär, lite spontant, efter ett ganska samlat samtal där jag förklarade att jag förväntar mig viss grundläggande respekt som partner, kanske att jag också behöver lite extra respekt efter vad jag utsatts för, gått igenom och sen dessutom bestämt mig för att förlåta (några genuina insikter ansikte mot ansikte för det mesta fick jag dock aldrig)

Hennes kränkningar och lögner är smärtsamma minnen för mig ,och minnesluckor för henne. Hon orkade aldrig så långt i programmet att jag fick någon upprättelse. Så kan det vara.

Om någon här har varit med om gottgörelse-steget med en närstående (helst en motpart i kärleksrelation) så skulle jag gärna vilja växla några ord. För hon kommer kontakta mig när det är dags.

Nu ska jag försöka ta mig vidare mot livet, utan alkoholism nära inpå.

@Filmen
Nu går jag in och skriver det min mage säger mig. Du behöver göra "allt" för att ordna det praktiska, prata med en professionell och ev ta ledigt eller sjukskriva dig i några dagar om du "måste".

Ingen kommer att tacka dig för att du bränner ut dig av oro och stress. Och du vill inte bli sjuk för att du är ensam ansvarig för barnen.

Jag är återhämtad från bipolär sjukdom och jag har investerat mycket tid och pengar i det. Folk som jag berättar om min resa för, tror inte att det är sant, att det kan vara så illa som det är, på många plan i vårt samhälle,

Jag förstår absolut att du inte känner att sekressen håller, då jag vet hur det är inom vården ibland. Men jag har övat på tillit och jag övar fortfarande. Jag har accepterat min situation. Det är bara när man har accepterat den, som den faktiskt går att ändra.

Om du visste hur många som är i din situation. Om du visste att var och varannan människa kämpar. För att inte visa vad som sker bakom kulisserna i hemmet. Jag har mött och jag möter massor. Och de är våra grannar, vänner och även familj.

Så jag skulle ge dig ett råd, att öva på att det är som det är. Du behöver all hjälp du kan få. Men visst, ring andra kommuner och öva först, ställ de frågor du behöver veta. Och så övar du på att få hjälp i din kommun, utan att säga mer än du vill.

Jag fick en adhd diagnos för ett par år sedan. Förstår hur jag har fungerat tidigare. Jag har ändrat mig. Jag vill passa in. Men för att jag skulle kunna göra det, så behövde jag kunskap om hur jag kan lära mig det jag behövde lära mig. Och så behövde jag förstå vad som är vad. Och jag valde att aktivt jobba för att förändra min fyrkantighet, så att den blir lite rundare.

Jag menar att du behöver se över ditt hus. Du behöver ordna allt för dina barn. Därför behöver du tid och lugn och ro för att göra det.

Nu har jag inga barn, men jag vet att andra med bipolär sjukdom som har mycket stress. De sjukskriver sig fast de inte är sjuka, de sjukskriver sig för att de förebygger ett skov som kan triggas av för mycket stress.

Jag menar alltså i ett förebyggande syfte. Att du behöver göra dina samtal i lugn och ro. Och boka tid med någon i vården som remitterar dig till en professionell som kan vara ditt stöd, under din process.

Du behöver hålla, för din skull och för barnen skull.

Du behöver alltså ta den tid som du behöver, för din hälsas skull. Det är att vara ansvarsfull.

Men jag skriver också till mitt yngre jag, som fastnade med en alkoholist i alldeles för många år. Och det kostade mig mycket tid och ekonomi. Fast alla utmaningar gjorde att jag tog hand om mig bättre än någonsin och i det kunde jag också ta mig ur alla mediciner.

För mig blev hela erfarenheten en enda stor gåva. Och jag upplevde den då han äntligen flyttade ut.

Ta till dig det som kan vara hjälpsamt för dig.

Stort lycka till!

@gerbera@
Många sa åt mig att kasta ut honom. Jag kunde bara inte det. Kanske för att jag kunde försörja honom och "tog hand" om honom. Men jag gjorde mig bara en otjänst och blev "fattig" på kuppen, efter flera års försörjande. Men en bra erfarenhet tycker jag nu. Jag gick till en psykolog och fick stöd i att sätta gränser. Då ville han flytta. Det tog 2 år från att jag sökte psykolog hjälp inom VC, väntetid 8 månader och sedan flera månaders arbete på att sätta gränser. Det går till sist. Mitt tips är att du är ärlig mot dig själv. Och sann. Och ta den hjälp som du behöver. Lycka till!

Hej @jagjag och varmt välkommen till alkoholhjälpen!

Din sambo har under det här året försökt att ändra på sina alkoholvanor, men tagit återfall några gånger. Det ger dig en osäkerhet kring hur han står i den här förändringen och vad du kan göra, dels för att hjälpa honom men också hur du kan hjälpa dig själv och dina barn. Vilken tuff situation du och ni alla befinner er i!

Du skriver att du är osäker på om han har tagit emot stöd. Hur ser det ut för din egen del? Det är ett jättebra steg att skriva här, det ger andra användare i forumet möjlighet att ge dig stöd. Men utöver det finns det också andra sätt att få stöd för dig som anhörig: via kommunen, via vårdcentralen eller genom att ringa till Alkohollinjen t.ex. (020-84 44 48). Vad tänker du själv skulle vara hjälpsamt?

Ibland tar det lite tid innan en tråd får fart, så skriv gärna flera gånger så att andra lättare kan hitta till din tråd.

Varma hälsningar,
Nell
Alkoholhjälpen

Jag har varit helnykter sedan dryga året. Det som är jobbigast just nu är att min sambo dricker varje dag och mycket. Han kommer hem efter jobbet och börjar med vin, efter ca 2 flaskor (från boxen), byter han till öl innan sovdags.
Sen på morgonen går han upp och kör till jobbet... Samma procedur varje vardag.
Han är inte våldsam av sig. Jag märker att han har kort stubin, och är lätt irriterad innan han fått alkohol i sig.
Jag vill inte att mina barn ska växa upp i denna miljö!
Jag är sååå trött på detta och det går inte att prata med honom. Jag har bestämt mig för att lämna men har inte den ekonomiska möjligheten just nu. Jag känner mig så dålig för att jag stannar kvar på grund av ekonomiska orsaker. Tänk om det fanns någon som kunde bistå med ekonomisk hjälp så jag och mina barn kom bort från denna sits... Hopplöst...

@@lejo detsamma till dig o alla andra...

@SÖRMLAND71 Här är det ok. Min man är dock lättretlig och jag vet inte om det är att han är sugen eller känner sig "tvingad" till ett liv som han inte vill leva. Han säger att han vill ha ett lugnt liv, men vet inte om det är så. Han har allt han någonsin önskat sig, men känns som att han aldrig är nöjd och blir uttråkad på något sätt. Känns också som att han inte lär sig av sina misstag heller. Påstår att han måste få vara sig själv och det håller jag med om, men om man inte förstår att man beter sig på ett visst/orättvist (om man avsiktligt sårar ngn ex) sätt så inser man inte att något måste ändras. Det har ingenting med ens personliget att göra. Det är bara (dumma) beteenden, som man inte förstår att man faktiskt kan ändra på om man vill. Nu svävade jag nog ut i ngt helt annat 😊.
Hoppas alla får en trevlig onsdag.

Hur har ni det? När jag åkte hem från jobbet igår fick jag den där känslan av oro...hur är det när jag kommer hem? Han hade " bara" värmt glögg o sen inget mer... bättre än det värsta.... Jag uttryckte min oro o han lyssnade o det känns bra ..... tänk om ❤️

Månaderna går och allt går bra här. Maken dricker inte och går i terapi och bearbetar sina barndoms trauman oxh annat skit som ledde till alkoholen. Han byter jobb och allt känns så bra. Min enda oro är återfall, kommer det att gå över?

Är oxå i ungefär samma sits, tyvärr. Men han har inte flyttat, jag har gett honom så många chanser. Ikväll var jag iväg och träffade vänner och anade att jag skulle mötas av en sovande man som luktar sprit när jag kom hem.inser att så har mitt liv sett ut under nästan två år. Jag fattar egentligen inte hur jag stått ut, men det är ju mannen som är nykter som jag älskar. Jag vet att jag kommer aldrig kunna få honom att sluta dricka utan det måste han bestämma själv. Det jag kan välja är om jag vill ha detta liv eller ett annat. Jag vet att detta vill jag inte ha, har sagt det till honom. Det kommer ta tid att få honom att flytta, men läget för mig är just nu inget annat val.
Har någon tips på hur jag kan få honom att flytta ut? Jag har varit ärlig o sagt som jag känner för honom.

Hej anhörignovember!

I likhet med det Åsa skriver ovan är det vår erfarenhet att det är ytterst, ytterst ovanligt att barn omhändertas i de fall där det inte föreligger någon akut fara för barnen att befinna sig i hemmiljön. Detta särskilt om det finns en förälder som kan tillgodose barnens behov. Socialtjänsten har däremot ett långt gående ansvar att erbjuda stöd i situationen, både till personen som dricker, till partnern och till barnen. Ett tips är att ringa anonymt till Socialtjänsten i sin kommun för att få information om vad de kan hjälpa till med, och råd kring hur en själv kan agera.

Om du vill får du gärna skriva lite mer och berätta om situationen och vad du tänker!

Varma hälsningar
Kristoffer
Alkoholhjälpen

Känner igen det där med att alltid ha alkohol med när man gör något med vänner @southheaven. Jag var väldigt ensam som ung och smakade inte ens alkohol fören jag var 21år, IOM fick jag mycket mer ”vänner” jobbade varannan helg och drack med mina vänner varannan helg, föreslog jag nåt annat utan alkohol fick alla förhinder. Själv har jag aldrig druckit mycket men drog mig undan detta mer och mer och nu dricker jag inte alls sedan flera år, umgås dessvärre inte med vännerna längre heller och svårt att finna nya. Men jag känner mig mer behöva med att vara mer ensam än att alltid känna den sprithets som jag känner råder. Dock hamnade jag i ett förhållande som jag försöker ta mig ut, där han är alkoholberoende, det är smärtsamt att se vad alkohol gör och gör mig ännu mer säker på att livet är bättre utan alkoholen .

@ch13
Ta din oro på allvar! Och lyssna på dig själv. Hur du vill ha det. Jag känner igen mycket, men mitt ex kunde inte vara utan alkohol i en månad ens.
Kanske det är så att just din sambo slutar. Några slutar dricka. Pröva ha tillit till det han säger. Om det inte är så att du misstänker att han faktiskt blandar sprit i läsken.
Mitt ex blandade läsk med sprit eller tvärtom och drack det på arbetet. Han blev påkommen att lukta alkohol och han fick sparken. Men han kunde visst ha fått hjälp, men han ville inte ha hjälp.
Istället gick allt åt helvetet. Men helvetet var bra, då han äntligen flyttade ut. Jag prövade få honom att flytta i flera år. Men vi ska alla gå igenom våra resor.
Ta hand om dig, på alla sätt.

@ch13
Att snacka alkoholvanor ja ... I och med toleransen verkar det som att han har stora problem samt utmaningar.

Det jag upplever är att man inte ska säga vad någon ska och bör göra, det är upp till den. En förändring måste komma från personen själv, annars går det inte.
Säger man ändå något om det, t ex hur man vill leva i en relation i form av ultimatum för att man ska kunna må bra i den - då ska det hållas. Vaka över ultimatum och gränser som en hök.

Det jag också tänker är att diskutera och ta upp saker då personen är nykter / inte dricker något och då ur ens egen synpunkt tänker jag. Att då t ex ta upp hur man reagerade på en viss situation i stället för att säga att den andre betedde sig klantigt.

Så här tänker jag.

Sköt om dig. 🌹

Jag är orolig över min sambos alkoholkonsumtion och hur jag ska kunna kommunicera detta till honom. Han tål ganska mycket ich det krävs mycket för att han ska bli riktigt full, men det krävs å andra sidan mycket lite för att jag ska märka att han är berusad eller förändrad i sitt beteende eller uttryck. Att tillägga inte alltid förändrad i negativ bemärkelse, men det är inte den personen jag känner mig trygg med.

Det är ofta mycket pengar som spenderas på alkohol. Han dricker näst intill varje dag någon eller några öl per dag. Alkoholfri öl säger han inte är detsamma och har märkt att han på senare tid väljer öl med högre o högre procent i. Han säger att han dricker för att det är gott. När ölen har varit slut så har han istället blandat grogg med sprit i istället. När jag då säger att han kan dricka enbart läsken isåfall om han dricker för att det är gott så blir han lätt arg och försvarande.

Jag upplever att han är beroende av att få ett rus och är orolig över vart det ska sluta. Han har även kört bil med alkohol i kroppen och försökt dölja detta för sina vänner, även om jag fått veta det.

Han har nu efter att andra förutom enbart jag uttryckt sin oro över drickandet valt att ha uppehåll i några månader. Jag är jättenervös och orolig inför när han ska börja igen. Jag är även orolig att han faktiskt inte är helt nykter då jag upplever honom som förändrad i sättet när man kommer hem inför helgen i flera fall, men ej vågat konfomtera honom.

Hur kan man snacka alkoholvanor med en man? En sambo?

Hej Southheaven och varmt välkommen till forum för anhöriga! 

Du har hittat hit och startat en tråd med flera kloka reflektioner och frågor kring alkoholens plats, både i ditt eget liv men också i flera av dina närståendes liv. För egen del har du tagit beslutet nu att ha en alkoholfri period. Du låter verkligen redo och igång i din förändring!

En tanke om du skulle känna att du ändå vill ha lite stöd i din gen förändring är att också starta en tråd i något av förändra sitt drickande trådarna. Om du vill och känner att det skulle vara hjälpsamt såklart.

Du är inte ensam om att det kan kännas trist när en upplever att det mesta en gör tillsammans kretsar kring alkoholen. Dessutom att det väcker oro som tar energi från en.

Ytterligare en tanke jag fick när jag läste ditt inlägg var att nu när du själv gör en förändring kanske det på sikt kan inspirera någon av dem runtomkring dig att göra detsamma.

En sak som en som närstående kan göra som kan påverka andra är att föreslå alkoholfria aktiviteter, ex gå på bio eller träna ihop eller ja vad det nu skulle kunna vara. Vad tror du om något sånt? Kanske har du testat detta en hel del redan.

Fint att du är här och skriver. Ibland behöver en skriva flera gånger för att en tråd ska få fart. Hoppas att du hittar mycket här inne som blir hjälpsamt för dig!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen

Hej Hamilton och varmt välkommen till forum för anhöriga!

Din man har alltid druckit och du har vid ett par tillfällen varit nära att lämna honom på grund av de negativa konsekvenser som uppstått på grund av hans drickande. Han har tagit hjälp och gjort förändringar under perioder däremellan. Nu har han förlorat sitt jobb på grund av drickandet och hela familjen drabbas. Du funderar på vad du ska och kan göra, både för dig och ert barn. Vad tungt för dig och er alla i denna situation. Bra att du skriver här, det ger oss chansen att försöka vara ett stöd utifrån.

Utifrån det du beskriver låter det som han försöker att ta hjälp för sin del i detta, jag funderar på vad du skulle behöva för hjälp för dig och ert barn. En tanke jag får, det finns stöd via kommunen för anhöriga att få, alternativt via sin vårdcentral eller också att ringa till Alkohollinjen 020- 84 44 48 (som även är för anhöriga) som ett sätt att få mer stöd att reda i denna situation och få stöd för egen del.

Vad tänker du själv skulle vara hjälpsamt?

Ibland tar det tid innan en tråd får fart, skriv gärna flera gånger så kommer du få flera svar.

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet