Senaste kommentarerna i forumet

@Hoppfulla
Så det gick så ... kan förstå att du känner dig uppgiven.
Hur känner du nu med fortsättningen, fortsätta att iaktta eller hur går dina tankar?
🌺✨️

@myssockan du gick på mötet!!!! Vilken kraft ändå! Hoppas det känns bra💕

@myssockan Gläds med dig åt detta genombrott. Föreslår att du ber honom fundera ut en konkret plan, helst skriva ner den. Ingen alkohol i jul, ok, vad ska han säga, att han kör bil eller. Hur ska det bli veckan efter jul, nyår? Första veckan i januari? Kanske göra en avstämning då med en ny plan?

@myssockan Jag skulle säga att det viktiga behöver inte vara om han erkänner att han är beroende (det kanske visar sig att han inte är fast i det), utan att han inser att han skadar sig själv, gör sig till en sämre version, slösar bort pengar, tid och energi eller vilket argument som han nu kan ta till sig. Ultimatum riskerar att slå fel, men du kanske kan lyfta upp rimliga förväntningar och krav, t ex att han ska följa med dig ut på en rask promenad när han är bakis ...

@Hoppfulla Åh nej🥺 Känner verkligen med dig. Usch...
Tänker du att han brutit ultimatumet då? Vilka var villkoren?
(Jag förbereder mig själv för att formulera och ställa ultimatum)

@Rike Jo jag vet. Tack vännen! 😊 Jag är jätteglad att jag börjat gå på möten🙏

Jaha, nu sitter man här igen. Efter ett uppehåll på 3 månader för mannen så tyckte han att han var värd 1 öl på en fredag. 1 öl blev 2 och nästkommande dag likaså. Kommande helg blev det 6 öl och förra helgen 7. Det låter kanske inte så mycket men man ser vart det är på väg. Man märker direkt att hans tålamod gentemot barnen blir sämre nu när han börjat dricka igen. Han blir tröttare. Och snart är det julledigt i flera veckor. Fy f-n hur ska det bli? Jag har denna gång bara iakttagit hur mängden ökar, inte sagt något då jag gav ett ultimatum till honom som gjorde att han slutade i 3 månader. Jag känner en uppgivenhet. Så många år av alkohol och utan den står man inte ut med sig själv och offerkoftan åker på. Det finns inget roligt tydligen utan ölen.

Stor igenkänning på denna tråd! Mitt ex har supit mer än halva livet och allt pekar på att han gör det för att maskera annat. Troligen är han bipolär, men vägrar söka hjälp för det utan dricker för att hantera ångesten (och misslyckas). Han förlorar relationer och jobb på löpande band och är nu 55+. Jag gissar att det bara kan sluta på ett sätt.
Snälla du, förstå att det du gör är det inget fel på, felet ligger utanför din kontroll och är inget du kan, eller bör, ta ansvar för.
Alla människor har inte, eller får inte, sjukdomsinsikt. Alkoholism är grymt på det sättet, och psykisk ohälsa också. Kombinationen är brutal. 💔

Så bra att du gick på mötet😊👍
Men utgå från att han dricker i jul, bara så du inte blir besviken.

Mycket har hänt de senaste 24 timmarna. När jag kom hem från stan igår var jag trött och hungrig. Sambon drack som alla andra dagar, och lagade mat. När han började kommentera om hur jag ställde slevarna i köket och lite annat brast allt för mig och jag började gråta. Han bad om ursäkt. Offerkoftan deluxe åkte på och jag sa åt honom att jag mår så jäkla dåligt av hans drickande! Han ropade att "det är vad det är!" och stormade ut.
Sen skiljes vi ändå som vänner när jag bestämde mig för att gå över till mig.
Istället för att sitta och gråta kom jag som tur var på att det var Al-alon möte den kvällen och åkte dit. En så bra upplevelse!

Imorse blev det lite bot-och-bättring prat då han sa att han kommer att vara nykter över jul.
Jag berättade att jag varit på anhörigmöte. Vi pratade lite om maktlöshet.
Men hör och häpna, lite senare sa han till mig att han är alkoholist. Det är ändå en ganska stor förändring att han erkänner sitt beroende.
Jag vet att allt fortfarande kan bli hundra resor värre, men just nu känns det ändå som ett framsteg.

Jag är hemma hos mig och läser och njuter av lugn och ro. Jag har bestämt mig för att ge mig tid för mig själv utan dåligt samvete ❤️ Offerkoftan är av och jag läser och funderar på mitt liv och mina val.
Att gå på ett möte och känna igen sig så otroligt mycket i andras berättelser, gav mig ny styrka och någon slags inre förståelse. Det är fullt möjligt att leva ett liv som blir bättre för mig😊

@Stark2025 ungefär ett halvår utan kontakt, en månad sedan skilsmässan gick igenom🩷

@Gåbert Tack! Jo, vi har pratat om alkoholkonsumtionen, huruvida det är beroende eller ej, och jag har försökt stötta honom till nyktra dagar/perioder. Men han sa att han vill försöka dricka kontrollerat på egen hand. Det har inte fungerat. Jag tror han behöver behandling, men det är bara han som kan fatta beslutet att påbörja den. Jag har sagt till honom att han själv måste ta ansvar för sitt liv och drickande, och jobbar på mitt håll med mitt medberoende och på att inte kontrollera.
Kanske kan ett ultimatum hjälpa, men ska jag ställa det måste jag vara beredd att lämna och jag är inte där än.

@ansiansiansi Vi kan inte prata om beroende och personlighet och känslor, eftersom han fortfarande är i förnekelse. Han förnekar dessutom alla känslor runt beroendet. Säger bara själv att han är glad och mår bra, och vill att jag också ska spela med. Jag har konfronterat honom med beroendet men det ledde till ett stort utbrott mot mig dagen efter. Efter detta jobbar jag med mig själv och mitt medberoende. Jag vet inte vad som ska bli av oss, men jag vet att jag har erkänt mig maktlös inför hans beroende. Han har en sjukdom, och jag tror inte det handlar om hans kärlek eller brist på kärlek till mig ifall han väljer att försöka ta vård eller ej... Det handlar om saker jag inte kan veta eller förstå, bortom min kontroll..

@myssockan Jag hoppas att din kille snart är redo att prata om elefanten i rummet. För mig som drack dagligen i flera år tog det lång tid att fatta att mitt beteende hade förändrats pga att min hjärna förändrats. Min tjej hade ju sagt att jag var ondöigt irriterad och ibland arg när jag var full, men jag insåg till slut att grälen när jag var nykter delvis också berodde på att min hjärna blivit grinig (dålig på att fixa dopamin etc.) För mig blev det en ögonöppnare när jag insåg att hjärna återhämtar sig snabbt, men då krävs iaf avhållsamhet i en månad. Om han kan pröva det så kan ni kanske sedan bestämma en ny plan som känns acceptabel för båda.

@Lunis Vad fint att höra! Jag gick också på möte idag!
Min sambo och jag bråkade, och då åkte jag över till mig. Sen kom jag på att det fanns ett möte ikväll så då tog jag och körde dit. Det var väldigt fint, och så otroligt mycket jag kände igen mig i. Jag hade lätt att dela i gruppen och kände mig trygg. Jag trodde att jag skulle sitta och gråta, men det blev istället många leenden och skratt. Jag har nu köpt boken och jobbar på första steget 😊

Jaha
Egentligen kanske jag skulle starta en ny tråd men det får nog bli nästa steg i såfall.
Jag är garanterat fri och det kändes så jäkla bra, så pang så på botten igen psykiskt. Vem är jag utan att vara den där medberoende personen? Varit den i hela mitt liv och nu....tomt.
Träffade någon som fick passionen att spira, vi har fortfarande kontakt men jag är livrädd jag är ju inte bra på sånt här! Jag blir psyko , duger verkligen jag, hur vet jag det osv tack och lov har jag inte spelat ut detta mot honom.
Jag försöker ju få trauma terapi. Nån som har tips?

@Rike Det är det jag mantrar med hjälp av terapi också. Jag kan inte hjälpa någon som inte är mottaglig för det.
Tack för jättefina råd. Det är för mig men även mina barns skull jag påbörjat den här enormt jobbiga resan. Det är inte lättvindigt en säger upp kontakten med sina föräldrar. Det känns bara oerhört sorgligt att de aldrig kommer att förstå det.

@myssockan Tack! Jag bara slängde mig ut idag och kopplade upp mot ett onlinemöte idag. Alla var väldigt omtänksamma och jag kände mig verkligen omhändertagen. Väldigt skönt att sitta med andra som beskriver det man själv kan känna och fint att se gemenskapen i att man inte går igenom olika nivåer av helvete ensam. Min sambo har väldigt svårt att relatera och förstå mig, då hans uppväxt inte såg ut som min, så dessvärre känner jag ett svagare stöd därifrån. Han försöker säkert och gör så gott han kan, men jag kan känna att både han och min faster tassar på tå runt problemet - det orkar inte jag längre göra och det är dessutom jag som får ta de tuffaste konsekvenserna av mina föräldrars beteende.

Hoppas du hittar styrka, mod och ork att ta det där första steget som är så viktigt

@Ansiansiansi
Jo, han var ju nykter också .. men alkoholen tog över allt mer.
Då det gäller att välja livet så tänker jag att det måste komma inifrån men att människor kan finnas där som stöd om man väljer att byta bana.

Det finns de som arbetar inom missbruksvården som är missbrukare själva. Tror inte de skulle få behålla jobbet om de sökte hjälp hos sin arbetsgivare tyvärr, de skulle anses olämpliga för sin roll.

Hej och tack för ditt fina svar.

Så svårt, ja, omöjligt, att förstå hur någon kan välja alkoholen framför kärlek. Det är väl därför jag undrar om det ens var kärlek han kände. Hade en annan person kunnat få honom att välja livet?

Betyder detta att du aldrig fick möta en nykter version av honom? Jag fick träffa mitt ex när han var nykter i korta perioder, men han landade liksom aldrig i det. Det var väldigt uppenbart att han inte trivdes i sitt nyktra liv, var rastlös och irritierad, och han höll aldrig ut särskilt länge.

@myssockan

Tack för ditt fina inlägg!

Precis så går mina tankar: ville hans ens vara med mig? Det går ju naturligtvis inte att få ett svar, eftersom det rimligtvis måste variera från fall till fall, men jag undrar vad alkoholen gör med en människas känsloliv.

Jag älskade verkligen min kille och stundtals kände jag i allra högsta grad att det var besvarat. Samtidigt var det alltid så mycket problem kring honom och alkoholen, så nu efteråt har jag svårt att lita på någonting. Uppfattade jag honom rätt? Menade han det han sa och gjorde. Som du säger: vem var han ens utan alkoholen?

För mig som aldrig har haft ett alkoholberoende är det svårt att förstå i vilken grad någons inre förändras med långvarigt missbruk. Är inget av det man upplever då, i missbruk, "på riktigt"?

Vår relation är avslutad, men för er: kan ni prata om det här, eller går inte det?

@Ansiansiansi Jag har lite samma funderingar som dig på sista tiden. Min kille dricker varje dag. Han har gjort några försök av egen kraft att ha nyktra dagar. Vi har känt varandra snart ett år. Jag upplever honom som mer "äkta" de tiderna på dagen eller dagarna som han inte dricker, och trivs bättre med honom då. Men vissa dagar har han då haft abstinens, han kan vara låg och retlig eller rent av arg. Så jag får egentligen aldrig möta honom utan influens av alkohol!

Nu vet jag inte alls längre vad som egentligen är hans personlighet, temperament, eller beroende. Ibörjan tyckte jag att han var så fantastisk som vaknade så tidigt på morgonen, och fixade allting som behövdes på en gång. Ber man om något gör han det direkt. Allt från att sätta upp en hylla till byta däck eller planera en middag. Drickandet börjar på eftermiddagen och då är det avkoppling från allt. På sista tiden tänker jag att hans intensiva produktion och ordentlighet på morgonen lika gärna skulle kunna vara av ångest över gårdagens drickande. Hur är han ens under en dag utan drickandet?
Vill han ens vara med mig utan drickandet, eller var det bara ett beslut han tog i den här röriga perioden av sitt liv?
Samtidigt älskar jag ju personen jag mött och allt det fina som finns i honom.
Just nu känner jag mig bara ledsen och förvirrad.

@Lunis Vad tufft det måste vara❤️ Båda dina föräldrar har sina problematiker. Vad bra att du satt en gräns! Känner med dig.

Jag tänker att både Al-alon (som är för anhöriga till personer med alkoholproblem) och Co-anon (för personer med medberoende) fungerar bra. På Al-Anon kommer du ju också att möta andra som är medberoende.
https://www.coanon.se/
https://www.al-anon.se/moten

Jag samlar mig också inför första steget och kanske online är lättast. Det står tydligt på sidorna hur man kan göra när man är ny❤️
Jag läste också i en bra bok om missbruk där författaren gått på väldigt många tolvstegsmöten att man med fördel kan sitta och bara lyssna första gångerna. Då presenterar man sig och berättar att man är ny och bara lite kort varför man är där, och att man gärna bara lyssnar till en början😊

Lycka till! 🙏

@has Dina ord träffar rakt in i hjärtat. Du sätter så väl ord på precis hur saker är, och jag har tänkt på det du skrev senaste dagarna. Om manipulationen, kärleksfullhet och samtidigt handlingar som inte är det, om att förvirringen och sorgen är sunda reaktioner i en osund situation.

Och inte minst, hur du tillfrisknar och bygger upp ditt liv och återvänder till dig själv igen. Jag hade också en liten gran, och minns hur jag njöt av lugn och ro❤️
Det tog lång tid för mig att läka efter den värsta av mina relationer. Men den varade också i nio år. Skulle säga att det tog flera år innan jag riktigt var på rätt väg. Men så var det också annan manipulation på ett större plan inblandad där, och jag hade praktiska svårigheter att bygga upp mitt liv eftersom jag bott utomlands.
Jag fick tillslut en egen lägenhet, lärde mig att spela gitarr vilket blev en viktig terapi för mig, jag studerade och fick vänner, gick i terapi.
Helt naturligt att det tar tid, eftersom man lärt sig att förskjuta sina känslor. Man tränar att ta dem tillbaka, och upptäcka vad man tycker om och inte, i grund och botten: vilken person vill jag vara? Vad ska jag jobba på och vad ska jag acceptera?
Låt det ta tid, det viktigaste är ju att man känner att man är på rätt väg❤️

Det är en livslång sorg, men det var det enda jag kunde påverka.

Skriv ner de fem värsta sveken. Tänk att det gällde ditt barn eller någon annan.
När jag själv fick barn o föreställde mig om jag gjort något av allt mot dem, då blev det tydligt hur illa det var.
Dessutom tänkte jag på hur kontakten med henne påverkade mina barn indirekt. För den stressade mig - mina barn ska inte ha en trött/ mindre glad mamma pga henne. Det sociala arvet bröts där och då.

Fick frågan via annat håll - vad skulle hon säga till grannarna?
Då blev det rätt tydligt. Inte omsorg om mig, bara sin fasad.

Borde gjort det tidigare..