Senaste kommentarerna i forumet

Jag är i precis samma sits. Han fick flytta men jag lider verkligen i beslutet! Älskar honom och saknar honom SÅ mycket, men när jag börjar prata i hur det varit så inser jag hur mycket det förstört min egen person. Jag önskar verkligen att han ska bli nykter och att vi hittar tillbaka, men just nu är det en omöjlighet..

@Fatbob @lejo 3 fina kvällar nu ❤️ håller andan o hoppas på en fin helg också

@lejo- tack för tips. Kanske kunde funka bättre att prata med någon via telefon istället för besök på VC. Jag står ut för jag vet att vi har en stark kärlek och jag vägrar ge upp o sära på oss för att sen EFTER det, vakna upp och ta tag i skiten. Känns som att det inte är värt det i vårt fall. Jag ska söka upp o leta tips på vad som finns i hjälpväg, lägga fram det och sen är det bara till att vänta o se igen. Han lovade ta tag i sig själv senast för ca 3v sen men inget har hänt. Ger lite kraft o energi att läsa era inlägg. Tack

@Snödroppen Tack för din kommentar,känns välkomnande! <3

Hej, det låter som en tuff situation för dig. Jag håller med @Åsa M, du har ställt ett ultimatum och hur gärna du än vill så kan du inte göra valen för honom. Du kan göra val för dig själv. Stå fast vid ditt ultimatum, du är värd att respekteras och lyssnas. Kram ❤️

@Sinnesro ❤️ så fint att du hittat hit.
För mig har det varit ett oerhört stort stöd att kunna vända sig hit.

@Ecatrina
En alkoholist kan inte hantera alkohol, det enda jag har hört är att det behövs total avhållsamhet.
Om han hade varit frisk så hade han ju förstått hur alkoholen skadar honom, hans liv, hans älskades liv, hans barns liv men det är vad jag tror de flesta upplevt.
Han vill ha kvar alkoholen, frågan är om du vill ha kvar honom då?
Man kan alltid hoppas att samtalen hjälper honom till insikt men om jag ska vara ärlig så låter det som att han utifrån det du berättar inte riktigt är där än.

@emje ja, mycket erfarenheter.
Så började min historia och det slutade med att jag blev utbränd, förlorade alla mina tillhörigheter och hem.
Därför vill jag ge dig några råd:
Du kan inte rädda honom, han kanske inte ens vill bli räddad utan du kan bara vara ärlig med hur du upplever situationen och var dina gränser går.
Det är nödvändigt att tänka på dig själv, han gör förmodligen inte det, alkoholen styr hans liv.
Det låter som han är inne inatt aktivt missbruk utifrån det du beskriver och han behöver själv vilja ta tag i det.
Var rädd om dig själv, sök kunskap om det här och försök att leva ett friskt liv samtidigt med det menar jag umgås med friska människor, fika, gör saker som du tycker om. Risken är att man blir så uppslukad av att rädda en person som inte har motivationen själv att man anpassar sig den aktiva missbrukaren, det kommer stegvis.
Var rädd om dig själv och fundera på vart dina gränser går och vad du behöver för att må bra.
En vuxen människa behöver kunna ta ansvar för sitt liv och sig själv även om man kan behöva stöd så kan man inte "göra" den här processen för någon annan.

@SÖRMLAND71 Hoppas att du har haft bra dagar. Min man har inte druckit sedan i lördags och är fjäskig på alla sätt. Han fattar vad han satt på spel och jag accepterar inget kasst från han mer. Ser att han är eftertänksam med vad han säger och gör, men jag skall inte ropa hej. Har sett detta innan. Ska bli "spännande" att se hur det blir i helgen. Kommer inte acceptera det om det köps hem en endaste droppe. Men jag vill inte att det blir så att jag måste "vakta" honom och påminna om vad vi kommit överens om. Han är en vuxen människa med egna val och egen vilja. Finns inte heller några mellanlägen eller bara lite. Jag vet inte om han kommer att orka med detta, men då förlorar han allt. Det är lite pest eller kolera som jag ser på det. Jag vill att alla skall må bra. Vet dock med säkerhet att om vi skulle gå skilda vägar så skulle han fortsätta sitt race, men det är inte hållbart i vår situation. Hoppas att han fattar det och värdesätter det han har. Det har han inte gjort på länge. Han är rädd för att förlora och då borde man fatta tycker jag.
Trots allt har jag inte känt mig så här avslappnad på länge, men ändå är jag helt slutkörd och dränerad. Har lyxen att jobba hemifrån så jag gör det denna veckan för återhämtning.

Hej, förstår att det är tungt nu. Hur ser du själv på alternativet att lämna honom? Du har ju ett val, och behöver välja åt både dig och barnen. Är kärleken till honom värd att offra dina barns hemmiljö för? Du har tagit dig ur en dålig relation tidigare, så jag tror du har kraften och styrkan att ta ett beslut som gör dig och barnen gott. Om du har möjlighet så tycker jag du ska flytta med barnen så snart som möjligt. Att han tog med din son till krogen var verkligen att gå över en gräns. Prioritera dig och barnen nu, kärleken hittar nya vägar.

För 6 år sedan lämnade jag mina barns pappa efter flera år i ett destruktivt förhållande. Alkohol var inget som fanns i vårt livspuzzel då han var nykter alkoholist sen många år tillbaka.
Jag hade verkligen bestämt mig för att lämna han, redan innan jag blev gravid med ”lillan”, men att ta det slutgiltiga steget var betydligt svårare än jag någonsin trott.
Jag hade bestämt mig för att leva ensam. Leva för mina barn och för mig själv. Att leva för mig själv var ett helt nytt begrepp, bara tanken på det öppnade en ny värld.
Och jag var bestämd. Så beslutsam över att älska ensamheten de veckor jag inte hade barnen och leva till fullo när dom var hos mig.
Men så fick jag nytt jobb, spännande med en massa utmaningar och där träffade jag han. Min nuvarande sambo. Han som jag föll så pladask för. Han som fick mig att hitta det där lilla extra med livet.
Vi hade det bra länge, tills dess att Pandemin kom och hemma arbetet blev ett faktum. Där alla spelregler släpptes innanför våra fyra väggar. Där teams möten och fikastunder framför dator blev den nya vardagen. Det ingen visste på andra sidan min sambos skärm var att han hade vin i kaffekoppen och öl i sportflaskan.
Där och då började resan till den ohållbara vardag vi lever i idag.
Han jobbar skiftgång vilket gör att vissa veckor jobbar han inte alls mycket, vilket också möjliggör hans drickande. Det är ju nu jag har helg säger han och sveper sedan i sig nästan en 3 L vinbox själv.
Jag ut sagt länge att han dricker bort vår relation och han har ack fler gånger sagt att han lovar att sluta.
Han dricker öppet framför oss alla och i söndags när jag stod i duschen så tog han med sig grabben på 12 år till den lokala pizzerian, utan att jag hade vetskap om det. När dom kom tillbaka 2 Tim senare så hade sambon druckit 4 öl samt så hade dom umgåtts med byns mest kända alkoholist och suttit där för att dricka ikapp. Hur kan han ha mage att ta med mitt barn dit och utsätta honom för det sällskapet?!
Han kan aldrig köra bil numer då han måste ta sig en återställare på morgonen efter för annars så blir han illamående, skakig och på dåligt humör. Men han ser inte hur hans humör påverkas av drickandet. Han ser inte hur han skyller allt som går fel på oss andra och försvarar alkoholen som om den var det dyrbaraste som fanns.
Jag skulle kunna fortsätta skriva hur länge som helst, men jag måste nog nöja mig såhär. långt. Snälla hjälp.

Jag har varit tillsammans med min kille i 7 månader och har länge misstänkt att han har alkoholproblem. Han dricker varje gång vi ses och kan helt plötsligt bli jättepåverkad trots att han till synes inte druckit mer än några glas. Jag har flera gånger ifrågasatt att han ”däckar” och han skyller på trötthet, jag har även frågat rakt ut om han tagit något och om han använder alkohol som en metod för att hantera jobbiga känslor, men han nekar.

Häromdagen hittade jag en flaska whisky i badrummet som nästan var uppdrucken och jag blev knappt förvånad men såklart väldigt ledsen och besviken. Det var också som en lättnad att jag inte hade inbillat mig.

Nu till min fundering. Jag kommer att behöva prata med honom om alkoholen och berätta att jag är orolig för honom. Dock vet jag inte om jag ska konfrontera honom gällande flaskan jag hittade? En del av mig vill ta honom i handen och gå in och ta fram den tillsammans för att det inte ska gå att neka min verklighet, men en annan del tänker att det bara är onödig skam för honom och att det kanske är bättre att inte ens nämna flaskan? Bara fokusera på att han blir påverkad och min oro för hans hälsa?
Har ni några erfarenheter?

Tillägg: min man sa också att han vill kunna går ut och ta ”en öl” med sina kompisar även i framtiden. ”Visst, jag kanske kan sluta dricka så mycket här hemma men du verkar ju kräva att jag ska bli HELNYKTERIST för resten av mitt liv, och det känns inte OKEJ att du kräver det!”
Efter den kommentaren blev jag helt ställd. Och rädd. För om jag ”går med” på det, att han inte får dricka hemma men däremot då och då vid ”festliga tillfällen” (dvs alla sociala sammanhang, julafton, nyår, middagsbjudningar etc), vad händer då? Kan jag acceptera att han börjar dricka ”normalmycket” och kan jag tycka att det skulle vara ok?
Jag vet svaret själv. Nej. Jag hade önskat att vi hade kunnat dela en flaska vin ibland han och jag. Gått ut på middag ihop. Skålat i bubbel när vi har något att fira. Men jag är också villig att själv bli helnykterist för hans skull. För en alkoholist kan väl aldrig förstå det egentliga problemet även om hen ”drar ner” på alkoholen? Eller? Är hans önskan vansinnig eller är jag faktiskt för hård i mina krav? Någon som har erfarenhet av positivt slag där en alkoholist faktiskt lär sig dricka måttfullt och hålla sig där?

Säkert har du rätt i att han genom åren uppfattat mig precis så @Åsa M. Inser att jag inte ens vet vem han är egentligen, innerst inne, trots alla våra år tillsammans. Alkohol har alltid varit en stor del i åtminstone hans liv, jag har aldrig någonsin sett honom nykter såhär många dagar i rad. I hans familj dricker man vin till maten varje dag, det fick jag snabbt lära mig när jag blev en del i den familjen. Till saken hör ju också att både min mans far och farfar faktiskt var alkoholister. Men de båda var den ”skötsamma” varianten, den som jobbar och tjänar bra med pengar. Men som också haft en biroll i sina barns liv och som utan minsta huvudbry lämnat över ansvar kring barn och hem till sin fru. Jag ser mönstret nu. Min man agerar på exakt samma sätt och jag, jag har valsat med. Varit öppet förbannad på honom ofta men jag har också torkat upp hans piss och städat bort vinglas så att barnen ska slippa se på morgonen. Gömt undan alkohol. Vaknat när vi sovit borta och hjälpt honom in på toa.
Trodde nog verkligen att allt skulle förändras när vi fick vårt första barn, trodde inte jag kunde välja en bättre pappa till mina barn. Och han SKULLE verkligen kunna vara den där pappan också, om han lärt sig att hantera sina känslor på ett annat sätt än att bedöva med vin. Om han kunde PRATA. Berätta vad som pågår därinne.
Terapeuten sa att jag måste låta min man få chansen nu, chansen att undersöka sitt alkoholbehov på egen hand, jag vet att hon vill hjälpa och inte skrämma bort honom. Inte välja ”min sida”. Samtidigt är det så j…la svårt att sitta och lyssna på hur JAG svikit honom! Att HAN inte litar på MIG! Att HAN upplever att jag inte ställer upp för HONOM! Jag som tagit hand om våra barn varenda natt på egen hand i 12 års tid, jag som styrt upp rutiner, haft alla kontakter med skola och förskola. Jag bad min man ge ett exempel på en situation där han upplever att jag inte ställt upp. Det kunde han inte på rak arm. Terapeuten sa att det nog var en ”känsla” hos honom.
En känsla ja. Hur i hela världen kan han själv tycka att mitt ”svek” (vad det nu är) stor i paritet med hans?! Jag vet, skammen. Förnekelsen. Jag vet. Det är bara så ovärdigt att sitta och vara ”slaskhinken” när det är HANS beteende som trasat sönder allt!

Den stora olustkänslan tonar sig upp inuti mig gång på gång. Kommer han NÅGONSIN att förstå?! Just nu kan han lika gärna dricka för min del, bara han FÖRSTÅR och respekterar MINA känslor inför det! ”Förlåt för att jag dricker, jag HAR ett problem! Jag behöver hjälp, jag vet vara inte hur!” De orden hade fått mig att överväga att stanna kvar och stötta honom. Det hade visat att han är ledsen för att han trasat sönder alla mina drömmar om hur en familj ska vara.
Situationen som är just nu; att han förvisso inte dricker, men han tycker att jag mer eller mindre förstör hans liv genom att ”tvinga” honom att vara nykter känns faktiskt mycket värre. Låter det konstigt eller förstår ni hur jag känner i detta?

Återigen, det är guld värt att få skriva här. Vet inte hur många som orkar läsa mina långa texter, men de fina kommentarer jag får känns så tröstande. Och att skriva av mig hjälper för stunden.
❤️

Omhändertagande är absolut sista steget när alla frivilliga åtgärder har prövats och misslyckats. Föräldrarna kan åta sig utbildning i föräldraskap, att leva nyktert, gå i terapi etc. Lyckas dessa åtgärder görs sällan omhändertagande.
En fråga om vems intressen som bevakas bör alltid ställas när barn är inblandade: är det viktigare för den vuxne att dricka än att skydda barnen mot alkoholmissbruk? Om ja, kontakta socialtjänsten INNAN ni blir orosanmälda. Ta situationen på allvar innan någon annam gör det inte minst för barnens skull.

Förstår att du blev chockad. Jag tror inte man ska förbise hur tätt alkohol och skam är sammanvävt. De 10 år som du upplever att du försökt NP honom har han kanske uppfattat helt olika? Att du varit "tjatig"? Att du varit "tråkig"? Allt är en del av att han inte ser sitt beroende eller kan erkänna det ens för sig själv.

Ja det är verkligen viktigt att inte ha förutfattade meningar om människor. Att människor inte blir sin diagnos. Min son har också en diagnos och personalen, i all väl mening, utgår från diagnosen när dom ska bemöta honom. Jag tänker, snälla utgå från hur han är som person. Blir det problem kan man börja titta på eventuell diagnos.

Tånkte för många år sedan, en tanke som stannat kvar, är manin ett försvar för depressionen om du förstår vad jag menar. Så länge man är manisk håller man depressionen på avstånd. Givetvis påverkar det kemin och viceversa. Som du förstår är allergisk mot diagnoser. Vet att det bl.a. behövs i skolan för att man ska få den hjälp man behöver, men ska det verkligen vara så. Tack för att du skriver, även om jag inte alltid ha ork över att läsa. Min ambition och önskan att läsa det mesta, för jag gillar att du ifrågasätter. Tack självomhändertagande!

Starka artiklar i DN idag.

I sin nya bok skriver Christian Unge om relationen med pappan.
2019 fick hans pappa skrumplever. En månad senare var pappan död.
"Nu pendlar Christian Unge mellan att känna skuld för att inte ha gjort mer för att stoppa pappans missbruk – och ånger över att han inte accepterade honom som han var."
----

"Många av oss har någon i vår närhet som mår psykiskt dåligt. Men det är inte alltid lätt att veta hur man som närstående ska bemöta en person med psykiskt lidande.
DN har pratat med psykologen Agnes Mellstrand som skrivit en bok om hur omgivningen kan hjälpa och stötta.

Kunskap kan göra det lättare att närma sig personer som mår psykiskt dåligt och göra oss mindre fördomsfulla. Det är viktigt att inte generalisera eller ha förutfattade meningar om en person som har en diagnos, förklarar Mellstrand.

– Det finns ju till exempel en uppfattning att en bipolär person måste vara manisk, men det finns olika av former och nyanser av bipolär sjukdom. Grova förenklingar av en person med bipolär sjukdom kan göra oss osäkra i onödan. Det är därför bra att skaffa sig kunskap på ett medvetet sätt, läsa på och försöka få en bättre bild av hur sjukdomen fungerar, säger hon."

Jag tycker att dagens DN är värd att läsa.

Det var bara det. Ha en underbar dag, till alla som kämpar. Och till alla som har fått frid.

Vill bara skriva av mig lite.
Det har nu gått ca 3 veckor sedan min man drack senast. Vi har gått i parterapi och pratat om hans drickande för första gången tillsammans med en tredje part. Första sessionen var extremt laddad. Efter att ha meddelat honom att jag kommer skicka in skilsmässoansökan om han inte slutar att dricka hade han nästan inte pratat med mig på en vecka.
Efter första terapisessionen kände jag en viss lättnad, terapeuten ställde rätt frågor och vi båda fick berätta hur vi upplevde det. Givetvis upplevde min man MIG som svikaren, som ställer krav och vill kontrollera honom. Ett ofantligt svek mot blixt honom. ”En kniv i ryggen” och ”som en blixt från klar himmel”. Suck.
Det gick ytterligare ca två veckor och han har fortsatt vara nykter. Men vi har inte pratat om alkoholen, om ”elefanten i rummet”. Jag har sakta börjat känna ett hopp, ett lugn i att han kanske förstått vad hans drickande gjort ens mig och vår relation. Jag har känt en ömhet för honom, sagt att jag älskar honom. Vi har inte grälat utan , som jag tolkat det, kunnat samarbeta och jag har kunnat räkna med honom. Jag har inte kunnat ”berömma” honom då jag märkt att han blir sur om jag antyder att jag är tacksam för hans avhållsamhet. Han har ju inga problem så varför ska han tackas?! Jag har varit tyst och visat honom på andra sätt att jag är tacksam.
Och så i går var det dags för vår andra terapisession. Jag var förväntansfull, såg fram emot att få berätta om den positiva skillnaden som det inneburit. Hur mina känslor gentemot honom förändrats till det bättre. Om min lättnad och om mitt framtidshopp.
Jag berättade detta för terapeuten inledningsvis. När det var min mans tur kom bomben (vad NAIV jag är som trodde någonting annat inser jag nu i efterhand).
Han är fortfarande DJUPT besviken på mig för att jag ställt ett ultimatum och HOTAT med skilsmässa. Om nån ska bestämma över hans alkoholvanor så är det HAN och inte jag. JAG har svikit honom och enda anledningen till att han är nykter är för att jag hotat med skilsmässa.
Ännu en gång brast mitt hjärta.
Det enda positiva är att terapeuten fångade upp honom och frågade om han kan tänka sig komma ensam nästa gång för att prata om drickandet. Om vilken FUNKTION alkoholen har i hans liv. Han gick med på det.
Samtidigt fortsätter han förminska problematiken, ljuga om hur ofta han dricker (”bara några glas på fredagar och några på lördagar”). Känns som om INGET av det jag förklarat för honom fastnat.
Är livrädd för att hans ljugande och förnekande kommer fortsätta även om han går i enskild terapi. Inför terapeuten sa han återigen att han älskar mig och VILL fortsätta leva med mig, jag kontrade med att jag känner en total avsaknad av kärlek. HUR kan han älska mig när han ser hur ledsen och förstörd jag blir av hans beteende? ”Som en blixt från klar himmel”. Hur kan han säga så när jag i över 10 års tid har försökt prata med honom, skriva till honom, vädja till honom!
Idag känns de positiva känslorna långt bort. Även om han i praktiken inte dricker handlar den störtats smärtan om att han inte vill förstå problemet.

En dag i taget. Skönt att få ur mig lite…
Kram till er alla fina människor här på forumet. ❤️

Det första jag tänker är hur lämpligt är det för barnen att vistas i en sån miljö? Även om vårdnadshavaren inte har något missbruk/beroende ifrågasätts hens lämplighet. Vårdnadshavarens uppgift är att skydda sina barn och man ifrågasätter säkert detta på socialen. Skulle kunna tänka mig att man ställer krav på nykterhet om personen ska bo tillsammans med barnen. Visst kan man tvångsomhänderta barn men man prövar ju andra lösningar först.

@@lejo han är from som ett lamm ikväll

Vad händer med barn som är under 18 år i ett hem med en alkoholberoende vuxen? Hur fungerar de med socialen? Vad händer om barnen vill inte ifrån hemmet, tar soc dom mot deras vilja? Den alkoholberoende är INTE en vårdnadshavare till barnen, utan är i ett förhållande med vårdnadshavaren. Tacksam för svar

@Åsa M Skönt att höra ordet stark. Jag har tänkt att jag är svag, som stannar... Ja, mina krav att orka stötta är att han visar att förstår att han har ett problem med drickat och att han tar tag i det. Börjas det släppas på gränse här och där så är det adjö. Bra fråga det där med vem jag gör det för. Har inte tänkt på det. Just nu vet jag inte. Vet bara att det inte är ngn där hemma som mår bra av detta. Aldrig trodde jag att jag skulle hamna här, men antar att de flesta om inte alla känner så här.
@Fatbob, hur har du orkat i alla dessa år? Jag föreslog samtalsterapi till min man också, men han tar det med en "nypa salt". Säger att det är onödigt att börja gräva även om det är det han behöver. Har haft en riktigt taskig barndom och han grämer sig fortfarande och är arg på sina föräldrar. Jag tror att han är otroligt rädd för vad terapi skulle föra med sig. Jag har själv pratat med psykolog via appen Mindler. De har flera terapeuter som är spec på missbruk ser det ut som. Jag har bara bra erfarenheter av detta.
@SÖRMLAND71 Hoppas att du hade det skönt på spat. Man behöver unna sig saker för detta är så dränerande. Ibland undrar jag hur jag ens orkar med allt jag gör, men gör saker som ger mig energi. Hoppas det blir bra för dig efter jobbet idag. Min man kommer inte att "våga" göra ngt tror jag. Han vet att han kommer att förlora sin familj. Jag är så "fokuserad" nu. Vi kom överens om att jag får "sparka ut" honom ifall ngt skulle hända. Det var han själv som föreslog det för jag skall enl honom inte behöva gå utan det är han, som ändå gjort så mkt skada.

Jag behöver en ventil. Det här får vara min ventil. Jag förundras över att vissa människor i min omgivning vill ha min hjälp. Och de vill en massa saker. Igår fick jag en fråga som chockade mig så mycket. Jag kan inte skriva det här. Men det som är intressant, är att jag verkligen upptäckte att min vän inte alls tänkt till, på hur det skulle vara för mig, att göra denna tjänst. Jag skulle ge 3 timmar av min söndag för något som hon jagar.
Och jag tror att det är därför jag väljer att skriva av mig mycket i vissa trådar. Jag har börjat säga högt till min omgivning vilken summa jag hjälpte mitt ex med. Det är skönt att få ur det ur systemet. Jag är bara tacksam. Jag kan ge fast jag har lite ekonomi, men jag väljer när och till vem jag ger.
Jag kan ge av min tid, men jag väljer till vem och till vad.
Jag springer inte ärenden åt vänner som jagar.
Mitt ex jagade miljonerna i dollar. Och han fick brev från kronofogden.
Nu är Sverige ett land som piskar på den som kämpar.
Och Sverige är ett land som piskar på den som är sjuk.
Men det är som det är.
Så länge vi har politiker som är höga på sig själva. Och ser till att fylla på sitt eget rus.
Så kommer det att vara som det är.
Det intressanta är att det verkar ha spårat ur helt i det här landet.
Men det är också som det är.
Jag ser vissa jagar. Och jag tänker. Att jag jagade också förut.
Men det var länge sedan.
Och jag är tacksam för att jag tar mig tid att laga god och sund mat.
Och att jag kan laga god mat.
Och så är jag tacksam för att jag ger mig själv det jag behöver.
För att må så bra som jag gör.
Och jag förstår, att jag nästan blivit fullärd.
Jag säger nej till allt som inte är mitt.
Jag säger nej till andras jagande.
Nej nej nej.
Stopp stopp stopp.
Ja till min egen hälsa.
Ja till allt överskott av tid.
Och bara meditera.
Och vara.
För mig själv.
Och mina närmaste.
Som inte jagar.
Annat än sin hälsa.

@Fatbob @lejo @åsa m
Hej... nu har jag ocksåmarkerat att jag inte vill komma hem o se honom fylletrött fler ggr..Jag e ensam o ledsen i själen. Åkte till ett spa o myser ikväll ❤️ kändes viktigt. Vi får se hur det är när jag kommer hem imorgon efter dagjobb...fasar för det.
Jag vill inte heller lämna men känner att detta är för mig övermäktigt troligen