Senaste kommentarerna i forumet

Det låter som ett tufft läge för dig. Vad är det som gör att han inte kan/vill flytta ut? Du har gett ett ultimatum. Det ska räcka. Någon som inte lyssnar på dig eller inte respekterar dig förtjänar dig inte. Se till att han flyttar ut om det är det du vill. Hiva ut hans saker på gatan om det är vad som krävs för att du ska få lugn och ro.

Hej. Känner igen allt ni skriver. Har också en man som ” medicinerar sig” med alkohol och mår psykiskt dåligt. Har det sista klagat på magsmärtor men fortsätter dricka mer o mer. Innerst inne vet han att ALLT bara blir värre och man trillar allt djupare ner i det mörka hålet med alkoholen spec på hösten Tidigare kunde vi ta en vit månad och då blev det väldigt fokus på att hela tiden ha nåt att göra men i min värld kändes som om abstinens slog till på honom. Inget umgänge med vänner…märkligt att inte kunna umgås utan alkohol. Det har gått många år av fylla och gräl men idag har jag blivit likgiltig men finns där för honom om jag kan hjälpa men för att klara mig själv avskärmar jag honom…men sååå tråkigt. Vi vet om att vi älskar varandra mkt men att flytta och sära på oss vill jag inte. Älskar mitt boende och vårt husdjur. En annan bov i eländet är hur lätt o smidigt man kan beställa alkohol på nätet och få det levererat hem till dörren. Har börjat skriva ner hur mkt och ofta det beställs. Skulle vilja få tips på vad man kan föreslå honom att söka hjälp nånstans. Jag har nämnt kbt. Har mkt dåliga erfarenheter av hjälp från Vårdcentraler, företagshälsovård mm. Katastrof.

Man lämnar. Han har valt alkoholen. Det är en lång väg tillbaka för honom och vill han vandra den så krävs det engagemang från hans sida.
Mitt ex blev påtvingad vård efter att jag informerat arbetsgivaren om hans missbruk. Själv hade han ALDRIG sökt hjälp. Han såg det inte som ett problem att dricka alla dagar i veckan i årtionden, få panikångest regelbundet och skicka fyllemeddelanden i sociala medier. Det var normalt för honom. Hade jag stannat hade jag gått under. Snälla, prioritera dig själv högre än att dela livet med en man som valt att missbruka!

Jag håller med ovan. Att vara beroende av en missbrukare är inte en bra idé. Hans första prioritet är inte familjen - det är alkoholen. Det kommer inte ändras förrän han är spik nykter. Om han kommer dit vet ingen.

Hur känner du inför att involvera familjerätten om han inte betalar i tid? Har du kontakt med dem redan? Du kan inte tvinga honom att prioritera som du gör. Han har redan valt spriten.

Tror det är viktigt att du är ärlig mot barnen. Pappa är sjuk och hans sjukdom gör att han inte kan bete sig som han gjorde innan han blev sjuk. Han måste ta ansvaret för att bli frisk, och vill han inte det så är det du som ska skydda barnen.

Jag hade en väninna med en bipolär man och jag kan säga att det tog henne många år innan hon förstod att hon måste skydda barnen från hans sjukdom, inte lära dem att handskas med dem. Det lärde mig att man måste dra gränsen och hålla den. Till varje pris. Barnen måste skyddas och att växa upp med en missbrukande förälder sätter livsvariga spår. Har barnen någon utomstående att prata med? Hur känner de inför pappas sjukdom?

@lejo Hoppas du orkar hålla dina gränser nu när du lagt fram dem. Du är väldigt stark som orkar vara så rak. Men tänk på dig själv också! Han är i aktivt missbruk nu. Vad krävs för att du ska orka stötta? För vem gör du det? Tänk på att vi som är medberoende också behöver hjälp. Tänk på dig först.

@SÖRMLAND71 Va jobbigt att höra. Hur är det idag ❤️? Här dracks det också vin. 1 bib sedan i torsdags samt en flaska på det... Jag fick nog, ställde ett "ultimatum", ändring eller jag sticker. Sa att jag inte orkar mer. Öppnade upp mig totalt och var nog lite "elak" eller kanske mer hård. Jag sa att jag kräver full respekt from nu och att det aldrig får bli så här igen. Han hade inte så mkt att säga. Höll med mig om det mesta, men försökte väl att skylla ifrån sig lite. Vill inte bli "manipulerad" något mer utan nu räcker det. En gång till och jag packar väskorna, går och vänder inte om. Har aldrig känt mig så här säker på min sak och jag är inte rädd längre. Även om det är sorgligt så känns det befriande på ngt sätt. Har sagt att tiden får visa och att handling betyder mer än 1000 ord. Han mår jättedåligt nu och har ångest. Var absolut inte ute efter det, men var tvungen att prata klarspråk och säga saker som jag vet biter. Vi är dock inte ovänner och jag tänker mig att jag kan stötta honom om han visar att han verkligen vill bli "frisk" och rädda oss. Arbetet får han dock göra helt själv.

Du har fått bra svar ovan. Ingen lugn och ro att vara ekonomiskt beroende av en annan, särskilt inte en missbrukare. Jag träffade en miljonär utan att veta om det. Efter 11 års missbruk flyttade han äntligen ifrån mig. Då hade han bara skulder kvar. Kronofogden sände brev varje vecka i flera års tid. Han levde på mig i flera år. Innan dess levde jag med honom, i det grannland han är från. Jag betalade för mig. Och ibland lät jag mig skämmas bort med middag på byn. Men jag köpte allt själv och försörjde mig själv. Och vägrade spela det liv som somliga spelar.
Jag blev "fattig" under flera år, men hade ändå råd att bo kvar, äta och träna. Idag ser jag ljuset i min egna ekonomiska framtid, men när jag insåg konsekvensen av hur jag försörjt mitt ex med mitt tänkta "pensionskonto" då var jag på väg att avsluta allt. För jag orkade inte. Men jag var inte redo.

Och sedan så kom pandemin och räddade mig på många sätt.

Pengar är bara pengar. Man måste se om sitt eget hus! Du har barn att ta hand om. Se till att du får den hjälp du behöver. Liv är tid. Och tid är liv. Allting går bra. Men det kan kännas hårt ett tag.

Att leva utan missbrukaren är den största frihet som jag känner. Och det betyder precis allt. Jag vet vad "fångenskap" innebär.

Bättre att vara fri och "fattig" än att leva i ett medberoende som kväver en. Bara att se till att klara av utgifterna själva. Kanske annat boende är att föredra.

Precis som det är att vara överviktigt. Bara att gå ner i vikt.

Allting går bra, men man behöver stöd på vägen och en plan för sig själv. För sitt eget välmående.

Lycka till!

Alkoholen är viktigare äm familjen men det handlar inte om dig eller barnen. Beroendeproblematik handlar ju inte om förnuftet utan om känslor och därför fungerar inte logiska argument.

Jag skulle nog vilja säga att det går inte att vara ekonomiskt beroende av någon med missbruk/beroendeproblematik. Du får nog försöka hitta en annan lösning. Svårt men jag tror inte det finns något alternativ. Är du beroende av honom vad det gäller din ekonomi, ditt boende kommer du nog att gå omkring med ständig oro.

Du får kanske förklara för dom äldre barnen, kanske även den yngsta, att pappa har en sjukdom alkoholism. Ibland erbjuder kommunen program för barn till föräldrar med missbruksproblem. Jag skulle rekomendera dig att be om stöd hos socialförvaltningen, både vad det gäller anhörigprogram, men även gällande framtida umgänge.

Sedan har ju vi människor förmågan att tänka det värsta som kan hända, men det är oftast inte sanningen. Det är katastroftankar som det kan vara bra att prata med någon om för att få ett annat perspektiv. Du har tagit ett steg och det känns lugnt och skönt hemma. En bra förutsättning för att kunna lösa framtida eventuella svårigheter. Lycka till!

Hur förklarar man för en 6-åring som vill träffa sin pappa att han inte orkar? Han har flyttat nu. På ett sätt känner jag sån frid. Ingen klump i magen av att komma till hem. Känner att jag vill göra fint och harmonisk hemma så barnen känner att tryggheten finns där i vårt hem.
Men orostankarna mal hela tiden. Den minsta har inte förstått förens nu att pappa inte ska bo här. Hans verklighet kom nu och han förstår inte. Varför ska pappa bo i lägenhet när vi bor här?
De äldre barnen verkar harmoniska. De kör på med sina liv. Pappan hör inte av sig. Inte till dem och inte till mig. När min 6-åring ville åka och titta på lägenheten som han hade lovat så svarar han inte i telefon. Hur förklarar man varför?
När vi väl får komma till lägenheten är det kaos. Min 12-åring öppnar kylen. Det finns ingen mat, kylen är full av öl och snus. Hon blir orolig om varför inte pappa har nån mat hemma? Han lever på färdigmat, öl och snus och sover hela dagarna. Hur kan man förklara det? Vi var i lägenheten i 20 min sen ville han att vi skulle gå.
Jag är orolig för ekonomin. Han måste betala mig varje månad för att ska kunna bo kvar i huset. Men han har ingen koll på sina räkningar- jag vet inte hur hans jobb går. Kan man sköta ett jobb när man mår som han gör? Han kan sabba hela vårt liv om han sätter mig på pottkanten ekonomiskt.

Jag vet inte hur jag ska ta hjälp. Min 14-åring säger inte mycket. Men han verkar glad och som vanligt. Men han är så lik sin pappa på många sätt. Det oroar. Vad händer när han upptäcker alkolhol.
Min man har alltid druckit för att kunna slappna av och bli mer social. Han har en ADD diagnos och får inte ta sin medicin för att han dricker för mycket. Det är den medicinen som gör att han fixar sitt jobb.
Jag är så glad att han inte är här längre. Men jag är så rädd för framtiden och jag är så rädd för hur det här ska påverka mina barn. Jag är också så arg. Jag är så arg på min man för att han gjort så här mot oss. Och för att han fortsätter göra så här mot oss. Han är helt ensam. Har ingen familj och inga vänner. Men väljer att fortsätta dricka fast hela hans liv finns här med sin familj. Alkoholen var viktigare.

O ikväll kom jag hem efter kvällsjobb, kört i tufft väglag 1 h o sen e han pissfull o kan knappt sitta i sängen... jävla as... så ledsen o besviken just nu o vet inte vad jag ska göra

@Snödroppen vi bor i en så liten by och är så jäkla rädd egentligen att det ska ”komma ut”. Jag kom hem igår från jobbet sent och då var han full, hade lämnat bankkortet hemma för att han skulle köpa snacks till barnen. Frågade om han hade varit till Systembolaget också men det hade han absolut inte men jag ser ju på internetbanken var han har handlat.
Blev så arg, besviken, ledsen och helt tom. Brukar inte höja rösten men jag skrek att detta får vara nog, han måste välja mellan alkoholen eller sin familj.
Vad gör man egentligen? Lämnar mannen man egentligen älskar eller stannar hos alkoholen man hatar?

@SÖRMLAND71 Va härligt att höra. Hoppas att ni haft en bra fredagkväll också. Här var det inte det. Vi började bråka jättemycket och var ovänner mestadels av kvällen. Han drack och som vanligt så somnade han på soffan. Han förstår inte att han sårar mig och kan inte ta in mina känslor. Han vill bara fortsätta, som han gör med många saker. Riktigt egoistiskt och inte alls vad jag kallar för en bra tvåsamhet. Bara han har det bra så är det "bra"...

@Lingonet
Han låter som han är fullständigt inne i ett aktivt missbruk. Då går det inte att kontrollera sitt drickande, det går inte att dricka folköl man måste sluta med all alkohol och börja jobba med sig själv.
Du skulle behöva stöd, lära dig mer om sjukdomen så att du förstår.
Jag har varit där du är, det är smärtsamt.
Du är värdefull, förvänta dig ingen ändring från hans sida. Vänd ditt liv, du kan må bra igen. Sök hjälp för dig själv och ditt värdefulla liv.
Kram

Önskar att man hade någon att prata med men är så jäkla rädd egentligen vad dem ska tycka, har pratat med mannen föräldrar men hans pappa dricker otroligt mycket med och hans mamma lever med en annan och hon har försökt prata med mannen men han blir bara arg på henne.
Igår kom jag hem till sovande barn och en full man, han ljuger och ljuger om allt känns det som.

Ja det var en oväntad vändning allt tog och att din son både blivit pappa och ska börja arbeta. Det hade du väl inte kunnat drömma om för ett år sedan? För vår del är det upp och ner vad det gäller måendet, vissa dagar och kanske främst nätter är allt nattsvart. Då är det en fasansfull värld att leva i, men sedan tänts hoppet trots allt. Min son har mist så många funktioner och ber ibland om att få hjälp att dö och det är ju fruktansvärt, men jag förstår honom. När livet är för svårt tänker även jag såna tankar. Ibland fokuserar jag bara på det han inte kan och det jag tänker han aldrig kommer att få uppleva, men hur fratiden blir vet jag ju inte. Han har i alla fall fått en lägenhet och där finns gott om personal som kan hjälpa honom och stimulera till fortsatt utveckling. Engagerad personal som jag upplever gör allt dom kan för att det ska bli så bra som möjligt. Mitt eget liv stannade upp när han fick sina skador för ett år sedan. Jag har inte orkat med något umgänge utan isolerat mig. Inte bra kanske men så är det. Önskar dig och din son allt gott och fortsätt gärna berätta.

@@lejo ikväll blev jag hämtade på stationen med bil ...o inget vin...lycklig 😊

Har inte pratat med honom än då vi båda är på jobbet. Jag sitter här och är nervös 🙈. Men jag kan inte fortsätta så här. Jag mår dåligt över situationen. Jag kanske bara skall vara rak och ärlig och inte dalta med honom mer. Jag säger inte detta till honom för att han ska få dåligt samvete, men jag vill inte ta det "inlindat i bommull" heller för han är respektlös mot mig och jag ska stå upp för mig själv. Skall inte sänka mig till samma nivå, men det bara bubblar i mig....

Min man har alltid druckit. Väldigt destruktivt för några år sen. Inte varje dag. Men på helger var det kul att var på nattklubb, bränner flera tusen och glömma en jobbig vecka.
Sen blev jag gravid. Och i 3de månad gick det för långt. Och jag var på väg ut dörren. Han bad med hela sitt hjärta. Han skulle aldrig mer dricka och få hjälp. Det fick han. 4ggr gick han på AA. Men han drack inte varje dag. Och han kunde gå månader utan. Så han tyckte inte han hade problem. ”Som dom andra”
Nu 3år senare har livet gått fint, normalt. Han dricka ibland med jobbet. Men är alltid hemma tidigt. Lämna innan kaoset. Tills för 3v sen. Då vart han kaoset. Så kaos att han har förlorat sitt jobb. Vilket lämna oss i en väldigt knepigt ekonomisk situation. Förrutom det har vi ett barn på 2år. Jag kan bara inte fattar hur man kan göra så. Men nu är det gjort.
Men vad gör jag? Bli det här sista droppen? Är denna konsekvens tillräckligt för han att tar tag i det? Eller kommer jag uppleva detta igen om jag stannar? Jag klara inte av detta igen. Arg, besviken och så otroligt ledsen för vårt barn som är nu här och verkligen inblandat.
Han säger han ska till AA, han ska till psykolog. Men vad ska jag göra?

Jag är lite arg. Och behövde skriva av mig. Jag undrar hur det här landet kan bli varmare. Och då menar jag inte temperaturen. Jag menar hur vi människor beter oss mot varandra. Vi är på väg till en allvarlig kris och jag hör väldigt få prata om hur vi kan hjälpa varandra. Mer. Vi behöver hjälpa varandra mer.

Precis som förr om åren. De friska åren. Då allt var sunt och friskt. Då jag levde ensam. När jag var en ung sprudlande kvinna. Då bjöd jag hem vänner. När jag hade ett bra arbete, gjorde karriär, hade råd med allt jag önskade. Kollade aldrig priser på mat. Handlade på en av stadens dyraste Ica (utan att veta om det). Köpte schyssta viner över disk. För att servera när jag bjöd över vänner på middag. En viss berusning uppnåddes hos oss alla. Men vi gick aldrig över gränser. Då.
Livet var vårt och vi skulle leva livet. Det var härliga tider.

Jag har inte kvar någon av de vännerna i min sociala krets idag, men jag skulle gärna se dem igen en dag. Om de inte är för höga på sig själva som många verkar vara.

Igår bjöd jag över en ung vän. Som jag sprungit med i skogen före pandemin. Hon fick min tid att bli snabbare, även om det inte var syftet. Vi sprang för trygghetens skull och för att det var trevligt med sällskap.

Hon är den smartaste människan som jag känner. Vi pratar välmående, sömn, kost och motion. Till viss del prestation. Jag har sänkt min ribba. Hon har sin kvar. Hon är medveten om den. Att den påverkar sömnen. Och annat. Men hon vet verkligen. Vi har pratat i åratal om dessa ämnen. Hon är medveten. Och hon pratar med jämnåriga som också är medvetna.

Hon berättar en hel del jag inte kände till. Som att varför vårdköerna ser ut som de gör, för att politiker satte vissa mål under 80 talet. Hon har vänner vars föräldrar är läkare. Och någon driver en vårdcentral. Får höra om hur det ser ut. Både hon och jag har pratat om att bli läkare, men vi har förstått att vi inte ska bli det. Det är oerhört många kvinnliga läkare som begår självmord. Känner de till hur det egentliga kliniska arbetet ser ut undrar jag.

Hon berättar om hur lustgas säljs till ungdomar. Den lagliga lustgasen. Hur unga är drogliberala. Det är skillnad från min ungdomstid.

Vi lever i ett experiment. Och många vanliga dödliga förstår inte, vilket ansvar var och en har. Jag tror att det är många människor som inte förstår vad psykisk ohälsa är. Och jag tror inte att människor förstår vilka konsekvenser det får, när de inte lyssnar på den som inte mår bra.

Hur möter vi varandra där ute?
Hur möter du dina medmänniskor idag?

Jag har studerat människors bemötande länge. Och jag minns hur jag bemötte människor förr. Och hur jag blev bemött med fina attribut. Och sedan med mindre fina attribut. Nu leker jag varje dag. Jag går in i roller och experimenterar efter dagsform.

Jag skriver på en story. Och då behöver jag gå in i mina karaktärer och se hur jag möts av omgivningen. Det är intressant. Och faktiskt sorgligt. När jag fixar mig och ser bra ut, då möts jag på ett sätt där jag får förmåner. Och jag vill inte ha förmåner. För när jag får det, så är jag inte den jag är. Jag "klär" ut mig i mask och kostym. Och när jag går ut naturlig som jag är, då är det ingen som ser mig. I alla fall, inte vad jag vet.

Det är så intressant. Och det är också sorgligt. Jag undrar vad det är som händer. Vilken värld lever vi i.

En ytlig och skitnödig värld där människor filmar olyckor istället för att agera hjälpsamma.

Inte konstigt att folk super!

@@lejo bra att du inte accepterar, vi är modiga båda 2 🤗

@SÖRMLAND71 Du är oerhört modig måste jag säga. Hoppas din sambo lyssnar på dig. Jag förstår att du inte orkar prata med honom om det mer. Jag tänker mig också att jag tar upp det en gång till, sen orkar jag ej mer. Var iväg förut och ser direkt att han druckit. Nu sitter han i sofdan och sover igen. Han somnar aldrig kl. 8 om han inte druckit. Han märkte nog att jag var irriterad för jag var inte närvarande. Jag vill inte vara sån här, men blir så besviken på denna situation och nästan handlingsförlamad. Hatar det här. Jag undrar vad det är som besvärar honom för något är det. Han trycker undan sina känslor av ngn anledning och jag vill att han ska va en riktig man och berätta för mig. Har lust att väcka honom nu och prata, men han kommer att vara helt borta och detta är inget bra tillfälle. Jag har bara en oerhört stark magkänsla av att ngt är så fel. Jag tycker att han nu är arg, ptrevlig och respektlös från och till nu också. Förminskar mina känslor och det jag säger till honom. Tänker mig att imorgon tar jag tag i detta. Inte bara med drickat utan allt annat också. Jag vet att han kommer att bli defensiv, men nu har jag nått min gräns.

@Pan pan tänker på dig och önskar dig allt gott.
Tänker att Snödroppen har rätt rörande val. Om han inte slutar dricka och du inte orkar vara kvar i drickandet, så kan du lämna (och som Snödroppen skriver - inte enkelt). Tror ett sätt att "börja få luft" är att mentalisera hur en skulle vilja ha det, t.ex. en helg eller en dag efter jobbet, en högtid osv. Alltså hur det skulle se ut för att en skulle må bra, och sedan faktiskt också långsamt förstå a) att en är värd det, b) att det är möjligt.
Var rädd om dig <3

Hej på er , jag träffade dottern, fint möte men nu orkar jag inte tjata mer om det med honom, vill ha lugn o ro. Jag har berättat att jag träffade dottern o varför. Han tog till slut fram den gömda vinboxen ...Jag va helt tokig o han kapitulerade.
Nu måste jag bara få tänka på annat ett tag.detta tar enorm kraft.

Hej på er , jag träffade dottern, fint möte men nu orkar jag inte tjata mer om det med honom, vill ha lugn o ro. Jag har berättat att jag träffade dottern o varför. Han tog till slut fram den gömda vinboxen ...Jag va helt tokig o han kapitulerade.
Nu måste jag bara få tänka på annat ett tag.detta tar enorm kraft.