Senaste kommentarerna i forumet

Hej bokmalen1234!

Vilken komplex och tuff situation du berättar om här. Ni ser hur svårt det här är för E och C och har försökt hjälpa på olika sätt. Inget verkar bli bättre, och det här börjar även leda till dåligt samvete för er när ni åker bort. Klokt att du skriver här.

Du frågar om hur det här paret kan få hjälp, och mycket av svaret ligger sannolikt i deras egen motivation att ta den hjälpen som finns. Oavsett vad andra gjort så går det absolut för er att göra en anmälan till Socialtjänsten i den kommun där de bor. Det är inte alls säkert att det leder till tvångsvård just nu (situationen behöver ofta vara akut med fara för någons liv), men då har ni gjort det ni kan för att uppmärksamma situationen, och sett till att de har information att gå tillbaka till om det kommer in nya uppgifter.

Hur ställer sig E till att få hjälp för sin egen del? Om hon är motiverad att ta stödkontakter så brukar kommunens anhörigstöd vara ett bra ställe att börja för att få hjälp att reda i situationen och vilka steg som är möjliga att ta. Det hon själv var inne på, att prata med sin läkare, kan vara ett annat steg att ta - det viktigaste är kanske att hon pratar med någon om hur hon har det och hur hon mår. Om hon inte vill ta några kontakter för egen del så kanske det inte för er går att göra mer än finnas där, lyssna och stötta på de sätt ni kan/orkar, och ta upp frågan med annat stöd vid ett senare tillfälle. Att upprepat trycka ned sin partner genom elakheter och fula ord är en form av våld, och om ni misstänker att det pågår med någon slags systematik kan ni också anmäla det till polisen eftersom det är brottsligt (eller ringa 112 om det är akut).

Vår erfarenhet är att det finns lite olika sätt att ta hand om sig själv när en lever nära någon som dricker för mycket. Ett av dem är att backa och hålla sig undan för att skydda sig, en tanke är att det är det som deras dotter gör för att hantera sin pappas drickande, kanske eftersom hon märkt att hon ändå inte verkar kunna påverka situationen. Hon har trots allt inte ansvaret för sitt pappas drickande eller sin mammas situation, det är det de själva som har. Det är en svår balansgång, och det finns inga facit i hur balansen mellan att ta hand om sig själv och försöka hjälpa/stötta ska se ut. Det blir upp till var och en att ta beslut om utifrån vilka konsekvenser de olika alternativen för med sig. Det gäller självklart även er!

Nu blev det ett långt svar här med lite olika spår. Om du vill kan du svara med vad du ni/tänker om detta, men det här är din tråd och vill du skriva om något annat eller bara berätta om hur läget är just nu så är det självklart okej också. Det kan behövas att en skriver några gånger för att ens tråd ska "ta fart" med andras tankar och erfarenheter.

Varma hälsningar
Kristoffer
Alkoholhjälpen

Hej Lingonet!

Vilken tuff situation, där du slits mellan hopp och förtvivlan i det här mönstret som upprepar sig. Det här verkar ha pågått ett tag, och du har tidigare skrivit om hur du inte har någon att prata med. Jag skriver ett meddelande direkt till dig, om du vill bolla idéer med oss rådgivare.

Jag ser att du fått lite svar av andra användare i andra trådar. Ett tips är att försöka skriva i en och samma, det underlättar för både dig och de som vill "följa" och stötta dig!

Varma hälsningar
Kristoffer

God morgon, jag försöker träna så ofta som det går. Det ger mig energi och mer ork. Meditation skulle jag nog behöva. Känner dock att jag inte har något lugn i kroppen att göra det. Antagligen är jag väl slutkörd. Känns som att jag behöver semester och sova i en vecka. Orkar inte med att vara på helspänn hela tiden. Jag har inte pratat med någon om detta på några veckor. Går o bär på allt själv. Tror att jag skäms för att jag stannar kvar efter allt. Vet dock att mina vänner inte skulle döma mig.
Jag tycker också att min man beter sig skumt. Igår verkade han berusad på ngt sätt, men jag vet inte om han luktade alkohol eller inte. Ibland undrar jag om han går på annat... Men hur man betet sig då har jag ingen erfatenhet av. Ikväll skall jag unna mig själv lite skönhetsbehandling på salong och det skall bli så skönt 😊. Men är orolig för att jag skall bemötas av en "fylletratt" när jag kommer hem. Då tänker jag säga ngt, men vet att jag kommer att få ett nekande svar. "Aldrig" gör han ngt fel och alltid är det någon annan som bär ansvaret. Tror nästan att min man har narcissistiska drag. Han har ljugit mig rakt i ansiktet "big time" och känns som han inte lär sig ngt av sina misstag. Gräver bara en djupare grop till sig själv. Går runt med skygglappar och bara sopar undan sitt sk*t.

Igår var jag i ett nytt sammanhang. Nya människor. Väldigt intressanta människor. Jag övar på att inte ta plats. Så jag observerade till en början. Och lyssnade. Man kan säga att vi tillhör ett experiment. När alla vi som befinner oss i rummet presenterar sig som människor utan att egentligen presentera sig, så får vi presentera oss genom att vi skapar ett collage. Och vi ska berätta om bilden vi gjort. Den bilden presenterar oss, som individer.
Jag är i ett skede där jag älskar livet. Jag förstår att jag hamnat där jag hamnat för att jag gav allt till mitt ex och jag har gett allt till alla vänner i hela mitt liv.
Nu ger jag allt till mig själv och av mitt överskott så delar jag med mig. Jag träffar en annan grupp varannan vecka och jag har bakat till den varje gång. Jag älskar att baka. Och jag bakar en aning hälsosammare bakverk. Ur boken Ta en kaka till av Mai-Lis Hellénius. Jag bakade mycket med min mormor som barn. Jag bakade mycket i tonåren och hade tebjudningar. Sedan hann jag inte baka när jag gjorde karriär. Istället fick jag köpa en simpel vetelängd till alla på kontoret när jag var sen. Nu är jag inte längre sen.
Och bakar är ett sätt att ha en mindful och rolig stund för mig själv, i mitt eget hem. där ingen annan stör mig. Jag kan baka hos pojkvännen och föräldrarna också. Och då stör ingen heller. Det var mitt ex som störde. Han var ju alltid drucken. Och det är det jag känner glädjen av idag. Kontrasten. Den kommer alltid att finnas där. Jag är tacksam för att jag har min erfarenhet. Jag uppskattar livets ögonblick så mycket mer idag. För att jag tog mig ur.
Igår träffade jag så fina människor. Jag hann ta in hur ett par av dem har det. Jag känner in. Och jag har övat på att inte hjälpa eller rädda. Men vi fick byta några ord, som jag tror har betydelse för dem. Och det slog mig, att jag sa till en kvinna som frågade varför man alltid ska gå runt med krämpor. Frågan var inte riktad till mig, hon ställde den högt i rummet där bara hon och jag var, i stunden. Jag svarade ur min egen erfarenhet "vi väljer hur vi vill ha det" och jag berättade kort om min erfarenhet. Jag såg att hon förstod. Och jag minns inte vem som sa det till mig, men jag minns att jag hört det själv. Vi väljer hur vi vill ha det. Vi väljer om vi går när det är kaos, eller om vi går när vi gjort allt. Jag gick inte. Han ville inte flytta. Men när jag var som en fisk på land och kämpade med luften, då skrev jag mina ord till honom i ett mejl. Om att han måste flytta ut. Att han inte fick bo hos mig längre. Så tog han en månad på sig innan han kom hem efter julfirande med sin familj. Och han sa, att han ville flytta ut. Och jag tackade honom.
Om jag var fisken på land, så nådde vattnet mig och fångade mig, alldeles i den sista stunden. Jag fick luft igen. Och jag andas hela vägen ner i min mage, varje dag. Jag knäpper upp knappen om jag har en knapp som behöver knäppas upp, då jag sitter på bussen oavsett tidpunkt. Och så sitter jag där, blundar och andas en eller fler hållplatser. Och om jag var fisken, då simmar jag i ett öppet hav, där jag väljer mina kompisar. Och jag har ögon i nacken. Och ser faror innan farorna når mig.
Jag skulle inte velat vara utan någon erfarenhet. De har gjort mig till den jag är idag. Och jag har roligt i livet. Igen. Allt jobb var värt att jobba med. Nu jobbar jag för att få ett riktigt jobb. Där jag hör hemma. Och jag vet, att där finns andra faror, men jag har lärt mig att navigera.
Och jag tror att alla här är experter på att navigera sitt medberoende. Om man lär sig att kanalisera all den kraft och energin, som man gör för sin alkoholist, då kan man komma så långt man vill, om inte längre.
Och då syftar jag varken på karriär eller ekonomi. Jag syftar på hälsan. Den egna hälsan. Den som betyder allt. In the end. Ha en fin dag! God morgon världen. Och god morgon alla ni som kämpar. Kämpa med humor och glädje. Om du inte känner glädjen, le mot spegeln och du lurar hjärnan. Den tror att du är glad. Och öva på det som du behöver öva på.
Hur vill du att denna onsdag i november ska vara. Vad är temperaturen hos dig. Klä dig efter väder. Kanske du passerar ett träd under dagen. Hur ser det trädet ut. Hur känns det, om du skulle krama det. Kan du dofta på stammen. Finns det något blad kvar. Eller är det ett barrträd. Hur ser kottarna ut. Kan du se på hela trädet och tänka att det står där stabilt när det stormar. Hur stabilt står du på jorden när det stormar i ditt liv. Det är träden som påminner mig om stabilitet. Och hur de hjälper varandra när något är sjukt. Tänk om vi människor kunde göra mer som träden. Hjälpa varandra i ett samhälle. Jag bor bland för mycket människor för vad som är bra för mig. Och jag vill bo kvar. Jag behöver kunna åka till mina föräldrar när jag vill. Och jag behöver hjälpa dem när de behöver hjälp. För det är bara de som har hjälpt mig när jag hade det riktigt svårt. Och jag är så tacksam för att jag ännu finns kvar här. Livet blev så bra. Jag njuter varje dag, av varje möte med en människa, oavsett var jag möter den människan. Och oavsett om jag känner den människan eller inte. Och jag har observerat hur vi alla behövs i ett samhälle. Några behöver vara sjuka, några behöver vårda sjuka, några behöver vara missbrukare, några behöver vara medberoende, några behöver hålla ordning, några behöver skapa oordning, någon har adhd och förändrar världen, någon klagar på adhd, någon förstår inte adhd, någon lär sig allt om adhd, någon säger att adhd behöver medicineras. Och jag undrar varför. Då jag själv står på fysisk träning och mindfulness som behandling för min adhd. Och jag har lärt mig att inte ta för mycket plats. Jag övar fortfarande på att inte avbryta i samtal med andra. Det är svårt. Men jag övar. Jag har blivit en ordningsmänniska och struktur betyder allt. Jag är tacksam att jag fick en gåva, av vården. En kurs för vuxna med adhd. Nu "fungerar" jag mer som samhället vill att jag ska fungera. Och jag skiter i normalt eller inte. Men det är skönt, att jag inte längre fastnar. Som jag fastnade förr. Nu är nu. Och än är det mörkt där jag är. Idag ska jag ta vara på ljuset med en vän, en gammal granne som jag inte sett på länge. Även hon har erfarenhet av medberoende. Men jag har tänkt att det är slut på ältandet. Jag vill prata om det som sker nu. Och vi ska se på träden. Och krama dem. Och så ska vi göra det som vi behöver, i stunden. Vi lyssnar på våra behov. Som hon behöver lyssna på sitt barns behov. Vi får inte glömma att lyssna på våra egna behov.
Önskar en fin dag till alla här.

@SÖRMLAND71 God morgon. Så fint att höra att du meditera dagligen och har bra vänner att prata med. När jag läser ditt inlägg så ser jag hur mitt tidigare jag fastnade i alkoholistens klor. Allt handlade om honom. De gånger han försökt att kontakta mig så handlade allt om honom. Hans problem. Hans bakslag. Hans framgång. Han ville inte vara ett öra för mig, om han inte drack! "Om jag ska lyssna på dig så behöver jag dricka" sa han. Idag vet jag att han hade promille i blodet varje dag under våra år tillsammans, med ett par få undantag. Han körde troligtvis med för mycket promille på alla våra bilsemestrar i Europa, men jag förstod det inte då.
Besvikelsen du känner. Besvikelsen jag kände. Därav det är riktigt bra att ta hand om sig själv. Besvikelserna upphör inte av sig själv. Bra att du ska träffa äldsta dottern med honom. Fint att du orkar driva detta. Skulle du kunna bo hos en vän den natten? Ifall det blir jobbigt? En tanke jag fick nu. Kanske det är möjligt.
Jag hejar på dig!

@Självomhändertagande @lejo
Jag mediterar dagligen o pratar med vänner. Idag kom jag hem sent efter kvällsjobb o då stod glaset där o han sov i soffan. Jag hade räknat flaskorna innan jag åkte o jag hade exakt koll o han ljuger om vilket vin han druckit. Det han säger att han druckit ur va samma mängd i som när jag åkte. Sa att jag inte accepterar lögner.... han beter sig så skumt... Jag blir så jävla besviken.
Jag träffade hans äldsta dotter o vi ska ses om 2 v o ta ett samtal med honom... om jag vågar... det blir här hemma o jag blir kvar med honom när de åkt... nu har jag tydligt markerat att lögner inte är ok, jag har öppet letat flaskor här hemma, i garaget o förrådet men hittar inget... hur bär han sig åt o var e vinet?

Hej kämpande ni två. Som ni kämpar. Och som jag känner igen mig i mycket. Jag vill bara skriva, att under tiden som ni kämpar. Pröva ta hand om er själva så mycket ni kan. Ge er pauser, uttalade medvetna stunder där ni gör något som ni mår bra av. Hösten kan vara tuff med mörker och kyligare dagar. Ta gärna en promenad i dagsljuset, känna luften mot huden, kanske krama om ett träd i naturen, se och lyssna på naturen. Och andas. Känn hur er andning är. Ta med en vän och kanske en termos med god varm dryck och något gott att fika. Ge er tid för er själva. Allt kommer gå bra. Det är en process som ni ska igenom, oavsett hur den kommer se ut. Jag hade stor hjälp av att öva medveten närvaro då jag insåg att jag behövde lyssna på mina egna behov. Och det var så jag tog mig vidare, efter en tid, en lång tid. Men det var det som behövdes för mig. Det är bara ni som vet vad ni behöver.
Ta hand om er. På alla sätt!

@SÖRMLAND71 Fy va jobbigt för dig. Klumpen i magen är inte alls rolig. Måste säga att du är oerhört modig, som har tagit kontakt med hans barn. Jag har också funderat på om man skulle prata med någon, som står nära min man. Jag vet att han skulle lyssna på hans bästa vän, men han vet inte vad som händer här hemma och vet inte om jag skulle våga prata med vännen. Jag tror inte min man skulle förlåta mig någonsin igen. Fast å andra sidan kanske det skulle vara en ögonöppnare för honom. Äsch jag vet inte. Har upptäckt att min man är ganska egoistisk även på andra plan. Känns som han alltid sätter sig själv först. Det har nog alltid funnits, men jag har varit så kär i honom och blundat tror jag. Nu börjar "fasaden" krackelera. Jag vet inte vad jag skall göra längre. Saker och ting känns inte som innan. Tänker mig att jag ger mig tiden till efter nyår och sen tar jag ett beslut eller om jag ställer ett ultimatum, men det känns inte heller bra att "hota". Känns så defenitivt då och känns som att jag inte kommer att få något gehör eller ngn förståelse. Dock vet jag att jag kommer gå sönder till slut och det vill jag inte.
Jag vill inte ha det så här heller och trodde aldrig att vi skulle hamna här.

@@lejo ja du, en tuff helg har det varit...Jag har mått skit o vi har varit osams... Jag har sovit på soffan o han har somnat o flytt iväg i tankarna. Jag har bett honom flytta sig till sä gen flr att jag ska få ro. Tittar på serie o haft egen lugn stund men....klumpen I magen e hemsk. Igår på dagen började vi sakta prata o jag funderar på hur mycket han klarar av i mental press o jag me för den delen.
Han hat inte druckit speciellt mycket men ändå helt " bombad" o jag har frågat rätt ut om han tar nån drog eller tabletter men det stämmer ändå inte riktigt. Får ingen rätsida på hans beteende.
Jag träffade hans äldsta dotter igår, i smyg för honom, o vi bestämde att vi ska ha ett möte med honom o hans mamma om ett par veckor o förklara hur vi känner. Alla hans 4 barn är besvikna o vill ha en förändring också. Första gången jag träffade henne o jag eså nervös för mötet, det blir ju här hemma dessutom o sen blir jag kvar här med honom, det kan ju bli hur jobbigt som helst.
Just nu är vi sams, jag älskar ju honom väldigt mycket o han e hörlig o fin när han e lugnt o glad.... men orkar jag me hans andra sida, jag vet inte ......

@SÖRMLAND71 Hur har det gått? Har ni fått pratat med din sambo? Hur var helgen annars? Här dracks det en hel del. En bib är tömd (fr. fre till sön) + att vi var på en spelning/konsert i lördags och där dracks det "med båda händer". Vi kom hem vid halv 12. Jag gick för att borsta tänderna och då hör jag min man "hälla upp" ett glas från bib:en. Såg inte vad/hur han gjorde, men misstänker att han halsade vinet och sedan gick vi och la oss. Undrar varför det var nödvändigt att dricka alkohol då överhuvudtaget. Igår va vi hemma hos mina föräldrar och åt. Han höll sig hela dagen, men när vi kom hem gick det väl en 5 min innan ett fyllt vinglas stod på vardagsrumsbordet. Kan det vara så att han har ett sug och inte kan stå emot?
Jag håller helt med dig om att det är obehagligt och även otryggt när en person är på det sättet. Jag känner igen känslan från barndomen när min pappa var onykter. Jag nämnde detta för min man någon gång för ganska länge sedan (innan han drack så/för mycket) och redan då sa han till mig att det är så en fru säger till sin man om hon inte vill att han dricker. Jag ville ju bara säga hur jag känner, inte försöka få han till att dricka mindre. Detta var inte ens i samband med att vi drack. Han verkar ha svårt att ta in mina känslor. Jag vill ju bara ha förståelse, inte känna mig skyldig och skam för att jag känner på ett visst sätt. Han om någon borde förstå mig då han haft en en fruktansvärd barndom. Nu när jag tänker på allt så undrar jag vad det är som pågår egentligen. Att förminska den andras känslor är ju helt fel. Ens partner skall ju supporta en och vara på ens sida.

Då var det dags igen, det dricka nästan varje dag fast mannen flera gånger har lovat att sluta. Det är bara ett par veckor sedan han sa ”jag lovar att inte köpa starköl utan bara 3,5 på butik om jag blir sugen”
Jag trodde honom denna gången men det visade sig inte hålla mer än ett par dagar.
Det dricka vardagar som helger, ibland mer och ibland mindre.
Men det värsta är att han har börjat ljuga om mycket annat än hur mycket öl han dricker. Satt en dag och gick igenom banken och såg att han hade fått Swish för att sedan spela bort dem.
Vet inte hur man ska få honom att förstå hur mycket han skadar mig, oroar mig och gör mig arg samtidigt.

Skrev ett mess till hans vuxna dotter o de vill ses så ikväll ska vi ses o prata. Sonen har också skickat ett mess till sin pappa o uttryckt oro över alkoholen, han säger dock ingenting till mig om.nånting .... hur orkar han att bära allt själv?

Gros19
Läste vad du skrivit nu. Vilken mardröm att han försvann men vad fantastiskt att han hittades och vad det lett till.
Hoppas det blir bättre för honom nu, att du kan få känna dig tryggare och vila lite .
Förstår att det är svårt när han är i den situationen han är men om han kan landa och börja trivas kanske förhoppningsvis ett nytt men annorlunda liv kan börja ta form.
Varm kram till dig ❤️

Hej
Det är länge sedan jag skrev nu.
Hur mår ni och hur går det?
Ragna jag hoppas verkligen din dotter fått hjälp.
Jag hoppas att jag kan ge lite hopp med mitt inlägg. Ni som läst tidigare vet hur kaotiska år jag haft med min son. Ut o in på behandlingen .väldigt destruktivt missbruk Lvm och frivilliga behandlingar och återkommande allvarliga överdoser .
Vågade aldrig hoppas på det som är nu.
Min son är nykter och drogfri . Har börjat arbeta och blivit förälder .
Han känns väldigt stabil och fokuserar på sin familj och har ingen kontakt med gamla vänner.
Så alla ni som lever i den ångest jag har gjort. Det kan vända och bli bra .
När man minst anar det . I min sons fall tror jag han behövde nåt som gav honom mening. Nån annan att kämpa för än honom själv. Men jag tror även andra saker kan vara livsavgörande och skapa förändring och ork att hålla i förändringen .
Jag själv mår bra , men är trött. Tror jag kommer behöva tid att komma tillbaka och även att hitta mig själv igen. Just nu är allt jag vill bara att ha det lugnt. Jag har inte så stora behov av nåt annat och kan sakna den jag var som älskade när jag hade mycket på gång men tänker att det får ta den tid det tar.
Jag hoppas så att det vänder för er och att livet är förändrat till det bättre .Skriv gärna .
Varmaste kramar

@@lejo exakt så, skrattar bort o minskar betydelsen av det man oroar sig för. Jag är sjuksköterska o vet ju vad problemen blir o även om man slutar tvärt...
Min sambo är stängd som en mussla nu,blir arg när jag säger minsta lilla. Han e trög o seg i beteende o prat, jag tycker det är riktigt obehagligt... får se vad detta tar vägen

Hej! Min familj är sedan 30 år tillbaka, goda vänner med ett par där mannen är 75 och kvinnan 85. Mannen som jag kallar C, har haft problem med alkohol under många år men det har aldrig varit så illa som nu. Hans bror gick bort för några år sedan i alkoholism så kanske är det genetiskt. E gör allt för att han inte ska ha egna pengar. Om han ändå fått tag på pengar, går han direkt till systemet och handlar. För en tid sedan låg han på gatan och blev hemkörd av polisen. Då frågade polisen E om detta händer ofta, varmed hon svarade nej. Förvisso stämde det att han inte tidigare fått polisskjuts hem men han har ju stora problem med alkoholen. E är förtvivlad och oroar sig hela tiden. Hon säger att hon nog vill skiljas men det är ju inte lätt att sälja hus och skaffa lägenhet i hennes ålder. Sen skulle hon inte klara att leva med oron för honom.
Det som är extra tråkigt i den här situationen, är att de har en dotter cirka 10 mil härifrån. Vi har varit i kontakt med henne men det verkar som hon bara sticker huvudet i sanden. Hon vill helt enkelt inte veta hur stora problem det är. När E pratar med henne i telefon och berättar hur det ligger till, vill hon inte förstå. Hon försöker komma med goda råd till E vad hon ska göra men det märks ju tydligt att hon inte har någon koll alls.
C och E har bara oss här. Vi försöker hjälpa och stötta men nu har det gått så långt, att vi känner att vi inte längre kan hantera det. Ska vi resa bort en helg, känns det inte bra för vi vet ju inte om E ringer och behöver hjälp.
Min fråga är; Hur kan det här paret få hjälp? E vill ju inte resa bort på egen hand för hon vill inte lämna C ensam.
E har föreslagit för dottern att C kan åka till henne ett par dagar. Då slår hon ifrån sig och säger "Aldrig i livet".
Vi märker ju tydligt hur ledsen E är, hur hon oroar sig. För övrigt är hon pigg och alert men det här med C börjar sätta spår.
Det hjälper inte att prata med C. Han lovar att sluta dricka men löftet bryts direkt. Sen är han elak mot E när han dricker, kallar henne för allt möjligt. När han nyktrar till säger han "förlåt" till nästa gång det händer. När vi lämnade dem tidigare idag, låg C på golvet eftersom han somnat där när han kom hem stupfull.
Vi känner både sorg och oro för C och E. E säger att hon ska prata med sin läkare när hon är där, men sen har hon ändå inte fått fram vad hon vill ha sagt.
Vart kan hon vända sig? Vad krävs för att en person ska bli omhändertagen av LVM? Tilläggas ska, att han flera gånger den senaste tiden sagt att "om han inte får dricka ska han ta livet av sig". Räknas detta som att man är suicidal (även om hotet uttalas på fyllan)? Sen undrar jag om polisen gör någon anmäla till soc efter att de kört C hem. I allt detta står E , som också måste få hjälp med sitt mående. Hon hade tidigare en kontakt med en kurator men denna slutade och så rann det bara ut i sanden. Det är ju inte bara samtalsstöd E behöver utan handfast stöd gällande C. Hoppas att vi kan få svar här och hitta ett ingångsläge i den här förfärliga situationen.
Tack på förhand.

@SÖRMLAND71 Jag förstår dig fullt ut när du säger att du inte vet vad du skall göra. Jag är precis likadan och jag tror att man gör det, som känns rätt, men man vet inte på vilket sätt man skall hantera det. Hade varit bra med lite verktyg. Har läst på Iq/alkoholsmart (eller vad sidan heter) på lite tips och har använt dem, men ändå blir jag missförstådd. Jag har ex. sagt vad jag sett och att jag är orolig. Tänker mig att det är det bästa sättet, men ändå bemöts jag med taggar. Jag förstår också det med att det är oattraktivt för det är det. Min man ligger och snarkar med huvudet hängandes, som en däckad "gubbe". Känns så fel att "prata" bakom ryggen på honom för jag vill vara ärlig mot min man och tycker att jag är det också, men försöker säga det på ett bra sätt om det nu finns ett sådant. Jag frågade i morse när han hade kommit upp och lagt sig. Han sa kl. 2 och frågade om jag inte fått väckt honom. Jag sa att jag inte ens försöker längre. Då skrattade han till och sa att han förstår mig. Jag kan tänka mig att han också drack upp kvarvarande vin i glaset för det gör också han ofta. Hur kan det va gott mitt i natten? Jag har också tänkt på en "fristad". Mina föräldrar åker utomlands snart och jag har nyckeln hem till dem. Vilket är mitt barndomshem där jag känner mig så trygg. Tänker mig att jag åker dit då om det blir för mkt här. Vill inte berätta för mina föräldrar så jag "smyger" dit ifall att. Jag vill att de skall få njuta av sin resa och inte oroa sig för mig.

@@lejo precis samma här...Jag e så less o ledsen..Jag valde soffan inatt, avskärmad mig o stänger honom ute..barnsligt, ja kanske men jag vet inte hur jag ska göra.
Han sov i 2 h i soffan med läsglasögon hängande på kinden o nacken hängande,så jövla oattraktiva så man spyr... innan han gick till sängen men innan han gick till sängen så drack han såklart upp halva glaset vin som han somnat ifrån 🙈 sen frågar han varför jag inte kommer o lägger mig i sängen..
Ja precis som ett litet barn som.
Jag måste nog hittade fristad dit jag kan åka o sova ibland när jag känner att det blir för mycket.
Igår va han också trög i talet,lite seg i rörelser o såg "märklig" ut, kanske han bara vs trött men jag förstår inte o dessutom e jag ständigt på helspänn o pengar hur hsn beter sig, ser ut o hur han pratar,sjukt jobbigt!!! Men jag har ju valt detta själv. Vi får se hur det blir idag.

@Pan pan
Jag fattar att det känns som att du sitter i en rävsax så länder jag med.
Du kan säga nej, du kan göra val som är bättre för dig.
Jag säger inte att det är lätt, det har varit den svåraste insikten för mig. Att faktiskt förstå att jag har ett val.
Önskar dig verkligen lugn och ro ❤️🙏

Ni frågar om hur vi andra ser på att dricka. Jag gör också gärna det, men av den anledningen av att jag tycker att det är gott. Inte för att jag måste eller känner ett sug. Viket jag dessvärre tror är fallet för min man. Här har det varit nyktert hela veckan, men idag... Han kom hem med en låda vin. Gick väl så där 5 - 10 min efter han kom hem som han hällde upp ett glas. Frågade mig om det var ok. Vad skall man svara på det? Jag kan inte bestämma över en vuxen människa. Sa inte så mycket och han fattade nog att jag inte ville. Efter min lilla "tystnad" säger han "då tar jag defenetivt ett" eller ngt åt det hållet. Men va f** (ursäkta språket). Han är som ett litet barn ibland. Är det normalt att en, snart 50-årig man, beter sig på det sätt? Känner att vi var där igen att han menar på att det är mitt fel. Att han inte skäms 😡. Har druckit flera välfyllda glas hela kvällen. Förvånar mig inte om minst 2/3-delar av bib:en är uppdrucken. Han har sluddrat och betett sig så där överdrivet. Hatar det beteendet. Känns så falskt på ngt sätt. I nyktert tillstånd kan han vara lite "stel" och allvarlig. Säger själv att nan ska slappna av och njuta av livet. Han kan inte göra det i nyktert tillstånd. När han får i sig några skämtar och skojar han på ett sätt, som inte är han. Visst, jag gillar att flamsa runt och skratta så att tårarna sprutar, men det gör jag oavsett. Jag behöver inte ha ngt för att slappna av. Usch va vedervärdigt detta är!! Jag går runt och tänker mest hela tiden. Vill inte ha det så här.
Nu sitter han iaf på soffan och har somnat. Tycker faktiskt att det är rätt så skönt faktiskt. Tycker inte alls om att umgås med honom när han är så där. Tänker gå och lägga mig i sängen. Innan väckte jag honom och bad honom att också gå och lägga sig. Det gör jag ej längre. Han får banne mig sitta kvar här med sitt vinglas i handen. Häller han det på soffan så får han göra det. Känner mig taskig, men tänker inte "dalta" med honom längre. Säger han att "jag gör som jag vill" så får han göra det, men det gör jag också. Jag gör det som känns bra och rätt för mig.
Hoppas ni får en trevlig (lugn) helg. Ta hand om er där ute!

@Tröttiz tack för din berättelse o skönt att skriva av sig..Jag är i en början o vill så jäkla mycket att han ska bli frisk .. 3 " frivilliga" kvällar utan alkohol för honom o just nu känner jag hopp men vi får se 🤗

@SÖRMLAND71
Jo, förresten, en sak till. Då jag berättat för god vän hur jag hade det, sade hon efter att ha varit tyst en stund
"... Vad skulle du ha sagt till mig om jag berättat för dig allt detta ... "
Ja, då i den stunden var det nog något som åtminstone började "gro" , då jag tänkt efter. Hur jag hade det alltså, men jag fortsatte ändå vara kvar ... Men den kommentaren minns jag att jag hajade till på.

Hej RosaPingvin, och välkommen till forumet!

Tuff och frustrerande situation du beskriver. Ni har pratat många gånger men din sambo hamnar tillbaka i gamla mönster och nu sviktar hoppet om att det någonsin kommer att bli bättre. Klokt av dig att skriva här och söka stöd! Skriv gärna mer och berätta hur du har det och vad du tänker. Ett tips är att starta en egen tråd, då blir det lättare för oss andra att "följa" det du skriver. Det gör du genom att gå in på Forum för anhöriga och klicka på "Skapa ny Diskussionsämne"-knappen högst upp.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen

@SÖRMLAND71 Du frågar "Hur långt hade ni låtit det gå innan ni lämnade?"
Jag kanske inte har skrivit det i denna tråd. Det blev så illa att jag försörjde mitt ex när hans pengar tog slut. Och jag förstod efter att jag bott med honom i hans hem i ett halvår, att han var ekonomiskt oberoende, då. Av flera anledningar flyttade vi till mitt hem. Det visade sig att den han arbetade för var en psykopat och svindlare (som nu sitter i fängelse, efter en lång utredning hos polis innan åtal väcktes - flera länder är inblandade, varav flera års utredning). Det kom alltså inte in några pengar längre. Och det var jag som uppmärksammade mitt ex att psykopaten var oärlig. Och mitt ex pratade med en polis han kände och fick då veta att det var span på denna psykopat sedan länge. Jag trodde att rättsprocessen skulle gå snabbare och att mitt ex då skulle sluta dricka, det var det han sa. Och jag köpte det i åratal. Så jag lät hans "hinder" i hans värld komma före min. Jag tycket synd om honom och egentligen ville jag att han skulle söka ett vanligt arbete, men han trodde på riktigt att han skulle bli en dollarmiljonär. Och jag suckade. Köpte mat. Betalade alla räkningar, han beställde alla kanaler då han hade tid att se på tv på dagarna. Jag köpte kläder och skor till honom. Nästan som om jag var hans mamma. Ville inte att han skulle gå i trasiga skor, eller trasiga strumpor. Köpte parfym och deo från dyrt märke. Han ville upprätthålla sin "nivå". Och jag trodde att de pengar jag la ut och de pengar jag lånade ut skulle komma tillbaka. De pengar jag investerade, visste jag var en risk. Och det blev en dyrköpt läxa alltihopa. Men han vägrade flytta ut, när jag gjorde slut. Han vägrade acceptera att jag gjorde slut, flera gånger. Då bad jag hans far om hjälp, att hans son inte kunde bo hos mig längre. Och han hjälpte inte.
Jag sökte hjälp genom vården, innan dess besökte jag Al-anon och en kvinna som var en slags terapeut, men hon var helt okänslig. En lyhörd kvinnlig AT läkare remitterade mig till en psykolog. Och efter 8 månaders väntan fick jag träffa en psykolog som lärde mig sätta gränser. Hon berättade hur jag kunde göra och jag övade och övade. Och inom ett år så ville han flytta ut. Och jag tackade. Jag såg en bild på oss den dagen, då han åkte iväg med liten väska. Och den varma jackan jag köpte honom. Han är full på bilden. Rättsprocessen hade pågått månaden innan. Psykopaten blev dömd till fängelse. Och det var i somras som jag fick information om att interpol tagit honom. Och nu sitter han i ett land där det är krig och han har ingen att muta. Psykopaten är god för miljarder och han har levt hela sitt liv på att lura människor att investera i något som bara är luft. Total bluff. Jag genomskådade honom och jag ville inte längre vara med i de sammanhang där dessa "affärsmän" umgicks. Många blundar. Det finns fruar och barn. Fina skolor. Fina bilar. Fint av allt attribut. Och på insidan, bara fejk. Dessa finns överallt. Jag kan genomskåda många.
Det finns många kvinnor som betalar för sina män, när de vill vara med och leka i ett spel som de inte känner till. Jag antar att det är en slags sekt. När människan blir en robot för att de vill tjäna stora pengar till varje pris. Och så vill de bli hyllade. När de egentligen är svin, som lever på andra och framstår sig vara lyckade, fast det är tvärtom.
Nu skrev jag av mig igen. Jag missade mina bästa år, att bli en mamma, för att jag försörjde en parasit som lät mig betala hela hans show. Men det var min resa att lära. Jag blev av med hela mitt kapital. Men det är bara pengar. Jag höll på att ta mitt liv, för att jag orkade inte ha honom boendes hos mig längre. Och jag hade ingen att prata med då. Jag hittade till detta forum efter att han äntligen hade flyttat ut. Nästan ett helt år efter. Jag undrade hur det var möjligt att jag fortfarande skickade pengar till honom, trots att han flyttat ut. Då förstod jag hur medberoende jag var. Och det var här som jag lärde mig förstå mitt medberoende. Jag övade i ett par år. Och till slut slutade jag dansa djävulsdansen. Idag har jag brutit med honom. Han försöker kontakta mig. Jag svarade kort då en vän till honom dog, en vän som jag också tyckte om. Nu går det bra säger han. Jag tror att han kan nå sina mål och han håller sig nykter. Men jag vill inte ha med honom att göra. Inget alls. För min egen del så gjorde jag om alla utlägg av pengar till gåvor. Jag köpte mig en dyr livserfarenhet kan man säga. Och jag skulle inte vilja ha den ogjord. Jag har nytta av min erfarenhet. I möten med alla människor. Jag kan läsa av allt. Jag väljer min omgivning. Och jag går ifrån om det är något som inte stämmer. Jag väljer mig själv. Och jag älskar mitt liv idag. Vill man ha sitt eget liv och vara sann med sig själv, så blir man det till slut. Då kan det behövas professionell hjälp. Jag förstår mer nu, hur viktigt det var för mitt ex att leva upp till en fasad. Så viktigt, att han tyckte att han kunde använda den kärlek som jag kände för honom. Jag har sett hur kvinnor och män funnit avtal med varandra, om att bilda familj utan kärlek. De som har stora tillgångar, de spelar ett spel och många vill ha en representabel kvinna vid sin sida. Men jag är inte någons docka som ska sitta med och leka någon jag inte är. Det var bara det att det tog mig en jävla massa år att bli av med honom. Nu bor han hemma hos sina föräldrar. Om han inte flyttat därifrån. Jag är i alla fall säker på att hans pappa förstod vad jag menade då jag ringde en kväll i oktober och sa att hans son inte kunde bo hos mig längre.

Han säger att han håller på att bli sjuk, har träningsvärk osv osv....Jag tror han är abstinens men vet inte säkert