Senaste kommentarerna i forumet

Han ljuger för dig.
Han kommer säga vad som helst för att lura dig tillbaka.
Hårt, men det är sanningen.

För att ni ska kunna ha en framtid tillsammans så behöver han, han själv, vilja bli nykter. Han behöver förstå att du står fast vid ditt ultimatum - det är det allra viktigaste.

Han ljuger för dig.
Han kommer säga vad som helst för att lura dig tillbaka.
Hårt, men det är sanningen.

För att ni ska kunna ha en framtid tillsammans så behöver han, han själv, vilja bli nykter. Han behöver förstå att du står fast vid ditt ultimatum - det är det allra viktigaste.

Säger också att han tycker det är hemskt att han inte får må dåligt för att vi inte är tillsammans jämt, jag säger bara att det inte är mitt fel att han dricker. Vilket han håller med om, men han gör det för att jag inte är där

Tror också att han är full vilket han blånekar, och säger att det är hemskt av mig att anklaga honom för det

Och nu har han ringt massor gånger och säger att det inte är bara hand Fel, att han inte orkar ha dåligt samvete. Att jag knaprar piller (tar antidepressiva efter en tung utmattning för några år sen, som jag fortfarande kämpar med) och vad är skillnaden med att ta en öl som han gör? Och att han inte klarar av långdistans och han mår dåligt och då dricker han. Och att jag har varit så velig hela tiden om vad jag ska göra och vad jag ska jobba med (vilket jag har men hade tänkt flytta till honom men det har inte gått för han har fortsatt och dricka) och under tiden har jag försökt komma på vad jag vill i mitt eget liv, vilket har pendlat mellan kontorsjobb som jag gjorde förr och säsongsjobb uppe i fjällen. Förstår att det har varit jobbigt för honom. Har varit jobbigt för mig också. Har heller inte berättat om alla jobb jag sökt då han varit full när jag tänkt ta upp det/jag har varit orolig för hur han ska reagera och kanske dricka. Det här är en återkommande punkt, att jag undanhållit mina planer (som har varit väldigt lösa och väldigt mycket kanske i alla hundra jobb jag sökt) han säger också att han inte vill ta detta på telefon men vet att om vi ses kommer det vara ” nu går vi framåt och tänker positivt.” När jag säger ja men det som gör mig ledsen vad det som hände för två veckor sen säger han ja men det är ju långt tillbaka, gå vidare.

Känner att han har rätt om att jag varit väldigt velig och har dåligt samvete för det. Att jag inte kunnat kommitta. Angående boendet så var jag desperat och hade inte en tanke på att jag skulle göra honom avundsjuk. Men tydligen är det det värsta Mabel kan göra när man är 32, så omoget och vem gör så ens?? Till detta hör att det är Sthlm jag ska flytta till och jag har inte råd att hyra något själv som det ser ut nu, men planen är att leta vidare bör jag är på plats. Fan allt. Han sa inte ett ord om avundsjuka när jag pratade om detta boende med honom, men det borde jag tydligen ha förstått. Det kanske jag borde men kände ett vi var tillräckligt trygga så det var inget problem

Nu har jag kommit på honom, han tar även andra droger, kan nog vara det som luktade så enormt. Jag har haft misstankar om detta men velat slå ifrån, på nåt sätt skönt att ha sett det och fått det bekräftat, men en sorg att se ännu ett missbruk..

Och nu ringer han och skäller på mig och säger att det inte är ett vuxet beteende att dra till en ny stad och flytta ihop med två killar (ska bo i ett kollektiv, som jag inte alls hade tänkt mig och det har varit rörigt då det har varit supersvårt att hitta boende ingen ny stad) och hur tror jag det känns för honom? Hur hade det känts för mig om jag flyttat ihop med två tjejer i en ny stad? Och att han inte har sårat mig utan var ute en kväll med sitt jobb. Och att jag tänker fel tankar och att jag borde tänka positivt och gör mig själv ledsen. Och att jag inte fattar hur det känns för honom.

@Snödroppen hej! Och wow, så imponerande och inspirerande och starkt!! Har du tagit avstånd från andra i ditt liv i stamband med att du lämnade honom? Och har ni någon kontakt idag?

Ursäkta om det är personliga frågor men jag känner mig så förvirrad i detta. Har slutat gråta nu iaf och är mest vara helt uttömd och känner ingenting

@Åsa M låter som att du verkligen har vänt livet för att handla om dig, imponerande och vad fint att höra!

Bara undrar, var du kär i den han var när han inte drack? Jag tycker det är så svårt att lämna den väldigt speciella personen jag tycker att han är då. Pratade med alkollinjen på telefon och då var det någon som sa ”ja men han är inte två personer, han är den han är när han är nykter OCH när han är berusad” så om du väljer ett liv med honom så väljer du båda sidor.

Han pressar mig nu på att vilja ses, och jag vill ju träffa honom. Och ha ett samtal. Men tycker det är väldigt svårt att stå emot hans charm när vi ses. Och de fina ögonen. Gud jag känner mig så fånig och vek. Har också bråkat hela helgen med min mamma som tycker att jag förstörde julen för att jag var så ledsen (grät en gång i fem minuter efter att jag pratat med honom) så känner också press från familj att bli klar men känner mig inte redo

@Val1 hej , det blev bra för oss ! Om jag skall analysera så tror jag att det är på grund av att min man ville ta tag i sina problem själv, inte pga mig eller våra barn( 15,18) . Han ville vara kvar i vårt gemensamma liv såklart men det var hans egen resa - det underliggande som gjorde att han drack , hans ångest och hans PTSD från sin egen barndom som han behövde börja bearbeta istället för att bedöva. Så vi är kvar tillsammans och han dricker inget alls, han går i terapi. Vi pratar med varandra om det som varit, det som är, hur det känns osv .. jag har också fått samtalsstöd via kommunen- det var ett STORT stöd för mig. Såg liksom verkligen när vi pratade, möjligheterna och att min man gjorde framsteg. Fick direkta råd: hur jag skulle prata med honom, hur jag kunde tänka kring mig själv/ barnen för att nå bättre osv
Så- det har gått jättebra!

@gros19
God fortsättning!
Tack för allt du skriver! Jag byter gärna kontaktuppgift med dig, om du vill det? Nu eller senare. Det har varit så värdefullt att skriva med dig. Helt ovärderligt. Och obeskrivligt hjälpsamt för mig.
Om Alkoholhjälpen kan förmedla det, så får de gärna dela min kontaktuppgift till dig.
Allt gott till dig och din son.

Julen kom och gick och det går fortsatt bara bra för oss. Så tacksam att min man gör detta, att det blivit ett nytt liv utan alkohol för honom och för oss. Att han jobbar med hela bilden av sig själv nu, med allt det som han gått runt och burit på och som skavt hindrat hållit honom nere. Terapi och arbete med sig själv
Kan bara säga allt är bra! Gott nytt år!2023 kommer bli vårt bästa år♡

Det låter som din man har svårt med skam och gör vad han kan för att dölja skammen bakom förnekelse. Det bästa är nog att igen berätta hur du känner när han nyktrat till. Att fundera över egna gränser och sedan ta dem med honom.
Tänk på att detta är en progressiv sjukdom. Därmed bättre ju tidigare man får insikt.

@gros19
Gott nytt år! ✨️ 🎉
Klokt och nödvändigt nyårslöfte du har.
🌹

Tack alla för era råd och er omtanke när livet varit som svårast. Ett nytt år och kan inte minnas att jag gett mågot nyåtslöfte, men i år tänker jag göra det. JAG FÖRST blir mitt nyårslöfte som jag ska träna på. Väldigt dålig på det. Städar hellre hela huset t.o.m. går ut med soporna innan jag duschar, kammar mig och klär på mig. Varför? Köper den tårtan någon annan gillar en självklarhet. Vet precis vad andra behöver. Allt har varit viktigare än jag själv men nu prövar jag något annat
Gott Nytt år till era alla!

God jul och gott nytt år! 🌲
Den här julen har varit lugn. Känner mig så oerhört tacksam över att vara vuxen och få lov att fira jul utan att alkohol får dagen att sluta i bråk och gråt. Slippa ha koll, oroa mig, skämmas och hålla uppe fasader. Ha det alldeles vanligt, lugnt och tryggt.
Trots det tampas jag med mig själv nu på julaftons kväll. Kroppen är spänd och beredd "snart smäller det"-känslan. Som att den omöjligt kan tro på att allt är ok och inget hemskt kommer att hända. Det gör mig så arg att jag inte blir kvitt gamla minnen, även om jag trycker bort dom intellektuellt så bubblar dom upp på ett eller annat sätt ändå såhär i juletid. Å ena sidan vill jag inte låta det jag varit med om förstöra mer, samtidigt finns det där och går inte att fly ifrån. Ger mig själv en stund ikväll att tänka på det, känna det och sen tänker jag lägga mig och hålla om min lilla älskade son och återgå till tacksamheten.

Önskar er alla lugn, trygghet och tid att läka❤️

Tack detsamma ❤️🙏

Det är hemskt att du ska må så dåligt över ett missbruk som är hans. Det är jättetufft att vara medberoende. Jag har varit det till flera personer och det var först när jag drog en hård linje i sanden och vägrade spela med längre som jag började läka. Men det sitter djupt, viljan att vara till lags, viljan att stötta de som inte vill bli stöttade, önskan att få bli bekräftad av någon. Nu umgås jag bara med folk som ger mig energi och som sprider glädje och värme kring sig. Du kan inte ana en sån skillnad det gör. Mitt stupfulla ex med dålig psykisk hälsa är nu någon annans problem. Önskar dig samma ro i själen! Och en god, fridfull jul ❤️

Vi har inte hörts på fem dagar men Pratade nyss. Ville ringa innan julafton. Så oberörd. Ba nu har jag varit nykter i två Veckor, känner mig som en helt ny människor, vore ju kul om du också trodde på det. Och när jag sa att det vore bra om han förstår hur jobbigt det här har varit för mig…”ja, jo men jag börjar förstå det.” Och att det känns fel att vi inte är tillsammans på julafton, och att han också tyckt det är jobbigt men det kanske inte låter så för han är så sliten för han har jobbat så mycket hela veckan. Känns så orättvist, jag har gråtit i två veckor och han står och rullar köttbullar och säger vi hörs sen, älskar dig. Som att det är självklart. Ahhhhhh

Vad tråkigt att höra att du haft en liknande situation, och vad hjälpsamt att få lite inblick i att det inte är unikt. Jag har tänkt att jag ska prata med någon men inte haft råd pga mellan jobb, ska också flytta snart vilket gör att jag inte velat starta upp ngt pga tar tid att få förtroende för en psykolog tycker jag, men ja det kanske ändå är värt att ta ett samtal…

Jag har nog inte tänkt innan på att han manipulerar mig, ner att han är förvirrad själv och kämpar. Och tappar fotfästet. Att han inte får för det. Och att när han är i sina nyktra perioder så går jag med på mycket för att han måste ta hand om sig för att klara av att vara nykter…typ när han kommer hem etc, att han är grinig, stressad…tänker också nu att han ibland överöser mig med komplimanger som är fina men nästan överdrivna, har undrat om han vill kompensera och att jag också suktar efter det. Känner att jag behöver så mycket bekräftelse när han är nykter för att ”känna att det är värt det”

Har också känt skam, för att jag är i en relation med missbruk, som jag berättar för vissa men inte alla. Så när någon frågar om min pojkvän pratar jag glatt på om hans fina kvaliteter men med en klump i magen. Och märker att jag kan gå med sänkt huvud när jag vet att han är onykter. Till detta hör att jag inte sett honom onykter på 1.5 år, jag har inte åkt dit när jag vet att han dricker, och han har inte fått komma och hälsa på. Detta för att skydda
Mig själv, tror att jag också därför förskönar det lite för mig själv, fast jag vet hur det ser ut. Vi träffades för att vi bodde ihop (då fattade jag dock inte hur illa det var) så jag har sett mkt.

Känner också att jag säger om vi gör slut att jag inte tror att han klarar det, vilket känns jobbigt då jag vet att för att man ska klara det behöver man stöd. Detta ger mig dåligt samvete och han använder det även emot mig: ”kan man inte få lite stöd och pepp, jag försöker ju”

Ah, mkt tankar. Och som du sa, jag inser ju att det är ett val för oss, antingen är jag kvar och kämpar på och mår skit några dagar varje månad, där jag också tror att han kanske ska dö. Eller så är jag själv och får lugn, men känner mig ensam. Det är det där, rädslan för ensamhet som sätter sig. Jag har många vänner men många är upptagna med familjeliv och självklart livet.

@Ragna
Så härligt att läsa din text. 💞😃
Att det tog en sådan vändning. Ja, det finns hopp.
Själv har jag det bra och lugnt som singel. Exet och jag har kontakt nu och då, och han har börjat alltmer reflektera kring sitt drickande, att det är ett problem, påverkar relation med barnen och funderar på söka hjälp.

Må så gott, och
God Jul.
✨️🎄

Hej, vill bara säga att jag blir så glad av att läsa ditt inlägg! Och så viktigt att läsa för alla som kämpar, att det finns hopp, det kan gå bra!

Så fint skrivet, och beskrivet! Alkoholberoende är en fruktansvärd skitsjukdom. Fina, fina människor blir som förvandlade, Kan inte råda dig till något. Men, kanske, är det bäst att lämna innan det går helt överstyr.
Mitt perspektiv är ett annat eftersom min sjuka anhöriga är ett av mina barn. Men känner ändå igen mig så mycket i det du skriver, och i känslan i det.

Så fint skrivet, och beskrivet! Alkoholberoende är en fruktansvärd skitsjukdom. Fina, fina människor blir som förvandlade, Kan inte råda dig till något. Men, kanske, är det bäst att lämna innan det går helt överstyr.
Mitt perspektiv är ett annat eftersom min sjuka anhöriga är ett av mina barn. Men känner ändå igen mig så mycket i det du skriver, och i känslan i det.

Hej alla, så länge sen jag skrev här. Har tänkt mycket på er som brukade skriva i tråden, som gros19 och Dearself, Jag mådde så otroligt psykiskt dåligt till slut, så att jag nästan slutade fungera. Orkade inte göra någonting, inte ens läsa och skriva här. Total botten, Men senast jag skrev så hade min dotter placerats på ett slags hem genom soc. Som alternativ till LVM, Hon var tvungen, Där fanns ingen behandling och majoriteten av de boende var äldre, svårt alkohol- och drogskadade män. Hon tyckte att det var helt fruktansvärt i början, MEN under den här tiden hände något. Tror inte det berodde på "hemmet" men hon var ändå alkoholfri under relativt lång tid. Och - nu är hon nykter. Det känns nästan som ett mirakel, utifrån hur extremt svårt det var den sista tiden innan hon kom dit, vilka sjuka grejer som hände, Hon låg inne på sjukhus veckan innan hon kom dit, hon hade bl a symtom på hjärnskador av alkoholen.
Jag vet numera mycket väl vad detta är för sjukdom, så fruktansvärd, och förstår att man inte kan räkna med att det är bra för evigt med henne. Men det är så otroligt underbart att det är bra just nu. Hon är "tillbaka" som sitt vanliga jag, hon ser ut som sig själv, hon är som sig själv,,, Jobbet har hon kvar, också det nästan ett mirakel, Det hängde i en tunn tråd (och gör väl fortfarande, om hon börjar dricka igen blir det direkt hejdå).
Hon hade ett kortvarigt återfall för en dryg månad sedan, Två dagar, För mig och hennes pappa var det totalt oväntat och väldigt väldigt oroande, Allt kom tillbaka, Men hon kom ur det, Bl a med hjälp av sina nya AA-kompisar och en vårdkontakt som betyder mkt och som hon kan ringa när som helst. Hon berättade sen att det inte var så "plötsligt! som vi uppfattade det. Hon hade i flera veckor tampats med känslor och tankar om att "nu är jag så frisk, jag kan väl dricka några glas vin". Hon hade berättat om detta i sin AA-grupp bland annat. Men när det hände, kände hon mest att "jag vill inte tillbaka hit".
Det är svårt att beskriva vad denna för oss, faktiskt helt oväntade förändring, har betytt. Jag har långsamt börjat kravla mig tillbaka upp ur hålet. Inte kommit upp helt, men mår ändå så mycket bättre. Fick diagnosen utmattningssyndrom i somras, och den stämde nog ganska bra. Hjärntrötthet bland annat. Men sakta, sakta har det blivit bättre under hösten och jag är närmare mitt "vanliga jag".
Som jag skrev, jag fattar att framtiden när det gäller min dotter är långtifrån "säker" och jag försöker tänka att vi får vara tacksamma över den här senaste tiden och att den också kan vara gynnsam för henne vid kommande återfall.
Skriv jättegärna och berätta hur det är för er nu! Har som sagt tänkt mycket på er men inte orkat gå in här på ett tag på grund av dåligt mående,